Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ombudsman för nationella minoriteter.
Riksdagen fattade 1999 beslut om en samlad nationell minoritetspolitik till skydd för de nationella minoriteterna i Sverige. Beslutet innebär att Sverige åtagit sig att genomföra ett antal åtgärder med syfte att stärka de nationella minoriteterna och ge minoritetsspråken det stöd som behövs för att de ska hållas levande. Bland de nationella minoriteter som Sverige erkänt är sverigefinnarna.
Det minoritetspolitiska beslutet omfattar både regionala och rikstäckande åtgärder. Regeringen har efter beslutet konstaterat följande: ”För att minoritetspolitiken skall kunna förverkligas krävs att samtliga nationella minoriteters intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i samhällsförvaltningen. Det gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting.”
Lagen har varit i kraft i snart tre år. Trots det har kunskapen om riksdagens minoritetspolitiska beslut inte nått många beslutsfattare.
På den lokala nivån, där de flesta besluten angående de nationella minoriteterna fattas, upplever många att de inte får lagens stöd och att den inte tas på allvar. Minoriteternas krav hörs inte hos de lokala eller regionala myndigheterna, och de känner sig ofta rättslösa. Detta gäller både inom förvaltningsområdet och utanför.
Den enda möjligheten att klaga över kommunernas negativa inställning är att göra det till Europarådet som har det övergripande ansvaret för uppföljningen av hur samhället i praktiken genomför konsekvenserna av riksdagens minoritetspolitiska beslut.
För att se till att intentionerna av beslutet genomförs även i praktiken och för att informationen om det nya politikområdet når olika intressenter samt berörda myndigheter kan en ny myndighet vara en lösning.
I januari 2002 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté bl.a. för att överväga en lagstiftning mot diskriminering, Diskrimineringskommittén. I maj 2003 fick kommittén tilläggsdirektiv. Varken i de ursprungliga direktiven eller i tilläggsdirektivet finns något som anger att kommittén skall beakta minoriteternas ställning.
En myndighet, ombudsmannen för nationella minoriteter, skall på motsvarande sätt som JämO och diskrimineringsombudsmannen kunna följa upp det konkreta genomförandet av den nationella minoritetspolitiken. För den som tillhör en nationell minoritet är det viktigt att det finns en instans i Sverige till vilken personer och intresseorganisationer vid behov kan vända sig.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Paavo Vallius (s) |
Raimo Pärssinen (s) |