Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbud mot statliga myndigheters opinionsbildning.
Opinionsbildning i fria länder handlar om att medborgare, medier och partier talar om för stat och myndigheter vad vi anser, och de har att rätta sig därefter. I centralstyrda samhällen är det tvärtom stat och myndigheter som talar om för medier, partier och medborgare vad de får tycka och tänka. I fria och demokratiska samhällen ska därför myndigheter inte ägna sig åt opinionsbildning. Men i Sverige har under senare år tendensen att myndigheter ägnar sig åt politiskt färgad propaganda och opinionsbildning blivit allt starkare.
Allra mest uppmärksammat och kritiserat är kanske Riksskatteverkets (RSV) kampanjer under valåret 2002 och med en fortsättning på kampanjen också under 2003. Kampanjen riktar sig till ungdomar mellan 16 och 20 år, och syftet uppges vara att motverka svartjobb. Men RSV:s kampanjer har knappast handlat om svartjobb. I TV-reklamen tecknas en världsbild där ingenting fungerar om inte stat och offentlighet får ta hand om det. Gräsmattor blir vildvuxna så att man inte kan spela fotboll, det kommer inget vatten ur kranarna och gatorna är lervälling om folket inte betalar de höga skatterna.
Ungdomar fick via skattefinansierad TV-reklam en bild av att inte ens gräsklippning kommer att fungera utan att skattefinansieras. Vidare innehöll kampanjen en omfattande information kring hur statsutgifter kommer dem till del, men ingenting om vilka skatter som betalas eller hur höga de är. En sådan bild är allvarligt missvisande och gravt politiserad. På ett närmast övertydligt sätt illustrerade RSV-kampanjen varför myndigheter inte skall få ägna sig åt opinionsbildning, och än mindre åt ren propaganda. Det underminerar förtroendet för landets myndigheter och är inte förenligt med principerna om ett fritt samhälles opinionsbildning.
På samma sätt använder till exempel Systembolaget återkommande sina medel till att opinionsbilda för en fortsatt restriktiv alkoholpolitik i allmänhet och för den egna existensen i synnerhet.
Naturvårdsverket är ett tredje exempel på ytterligare en statlig myndighet som satsat skattebetalarnas medel på att slå fast en verklighetsbild där både forskare, politiker och folket har olika uppfattningar. Deras kampanjer driver tesen om en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle med krav på att minska utsläpp och att spara på energi. Det är ett av flera exempel på en allt intensivare statlig opinionsbildning.
I vår grundlag slås vikten av oberoende myndigheter fast. Men under senare år har det också vuxit fram myndigheter vars främsta uppgift inte är det som är den traditionella för myndigheter – det vill säga att verkställa beslut som fattas av statsmakterna. Tvärtom verkar organisationerna som om syftet vore att driva fram beslut från statsmakterna. Mer eller mindre uttalat ägnar myndigheterna en inte oansenlig tid åt opinionsbildning och artikelförfattande till tidningarnas debattsidor. Två exempel på myndigheter av detta slag är Integrationsverket och Glesbygdsverket, vars huvudsyften ibland framstår som att ägna sig åt opinionsbildning. Förstås – det är inget fel med opinionsbildning i dessa mer än angelägna frågor, men det är knappast en uppgift för statliga myndigheter. Myndigheter som uppträder opinionsbildande gör i själva verket demokratin en otjänst. Det är folkvalda politiker, fristående föreningar och organisationer i det civilia samhället som skall driva opinionsbildningen. De folkvalda skall ta konsekvenser i de allmäna valen. Tjänstemän och de statliga myndigheternas uppgifter är att verkställa besluten.
Frågan om de nya opinionsbildande myndigheternas roll och den tilltagande opionsbildningen från statens verk bör därför noggrant analyseras och utredas i syfte att förbreda ett förbud mot statlig och politiskt präglad opinionsbildning.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Henrik von Sydow (m) |