Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett konvent för att stärka skyddet för mänskliga rättigheter som äganderätt och näringsfrihet.
Vår tids mest omtalade rättighetstext är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Med stöd av det dokumentet har människorättsaktivister och medborgarrörelser under efterkrigstiden kunnat pressa regeringar världen över till demokratiseringar och liberaliseringar. Men samtidigt som idén om de klassiska mänskliga rättigheterna med globaliseringen har spridit sig världen över verkar förståelsen för dess innebörd bli allt klenare.
I Sverige handlar diskussionen nästan uteslutande om hur samhällets resurser bör skapas och fördelas för att uppnå sociala och ekonomiska mål. Vi ser hur politiska beslut om välfärdsystemens utbyggnad numera formuleras i rättighetstermer. En bred flora av statliga ombudsmän och etablerade intresseorganisationer bevakar olika gruppers krav. Myndighetsapparaten är formad för att möta detta slags intressen. För den enskilde som upplever sig missgynnad av de offentliga välfärdsystemen finns oftast väl utvecklade vägar att ytterst via domstol kräva ut sin rätt.
Däremot är diskussionen om hur vårt samhälle bör skydda enskilda människors grundläggande och så kallade negativa rättigheter starkt eftersatt. Det bekymrar. Respekten för sådana fri- och rättigheter är grunden för ett anständigt samhälle. Dessa utgör kärnan för frihet och oberoende för enskilda människor och frivilliga gemenskaper. Det har ett förstås ett oskattbart värde i sig. Dessutom visar den mänskliga erfarenheten att respekt för fri- och rättigheter såsom äganderätt, näringsfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet eller föreningsfrihet är en förutsättning för att människor och samhällen ska kunna växa, utvecklas, och förbättra sin tillvaro av egen kraft.
Mer än någonsin tidigare är det angeläget att gjuta nytt liv i respekten för den klassiska idén om mänskliga rättigheter. Traditionellt betraktas de grundläggande rättigheterna som ovillkorliga och okränkbara. Men alltför ofta i vår tids politiska debatt har rättigheter alltmer kommit att betraktas endast som önskemål eller som mer allmänt hållna politiska målsättningar. Man definierar vilka rättigheter olika grupper har och gör därefter en avvägning mellan vilka man kan uppfylla och vilka som får stå tillbaka. Rättigheter har blivit ett annat ord för ”viktigt”. Det är dessvärre ett säkert sätt att underminera idén med mänskliga rättigheter som någonting okränkbart. Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) demokratiråd har i en rapport från 1999 träffade beskrivit utvecklingen:
”Begreppet rättighet har idag blivit så populärt att det hotar att urvattnas. Många politiska beslut formuleras numera i termer av rättigheter. Lagstiftningen om barnomsorg är ett sådant exempel. Vardagspolitikens meningsskiljaktigheter om den offentliga sektorns storlek och inriktning kommer därför att föras i termer av att införa respektive avskaffa den ena eller andra rättigheten. Att avskaffa en rättighet kommer därför att framstå som något alldagligt, som liktydigt med att sänka en bidragsnivå. Faran är att den politiska språkkänslan trubbas av. Därmed ökar risken att principiellt allvarliga inskränkningar i grundläggande medborgarrättigheter passerar opåtalade.”
Vill vi att Sverige skall vara en trovärdig röst för mänskliga rättigheter världen över så börjar den utmaningen hemmavid. Sverige skall vara ett land där rättsstatens principer står över statens maktutövning och där mänskliga rättigheter skyddas fullt ut.
Den svenska riksdagen och regeringen måste arbeta principfast för rättsstaten och mänskliga rättigheter också i en turbulent tid. Demokratin, rättstaten och de mänskliga rättigheterna måste försvaras mot de krafter som utmanar dem, dvs. mot terror och diktatur men ibland också mot demokratins egna högsta företrädare. Det kan vara mot myndigheter – som påstår att de inte kan upprätthålla lag och ordning utan att sätta sig över den, mot politiker – som hävdar att de bara kan värna demokratin genom att inskränka den. Mot makthavare utanför landets gränser – som påstår att de inte kan värna mänskliga rättigheter utan att bryta mot dem.
Yttrandefrihet, åsiktsfrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet, äganderätt, näringsfrihet – i grunden handlar alla fri- och rättigheter om samma sak, nämligen att garantera enskilda den frihet och det oberoende som är förutsättningen för att man skall kunna växa och utvecklas samt rå över och förbättra sin tillvaro av egen kraft.
Men medan yttrandefrihet och mötesfrihet är relativt okontroversiella i Sverige har rättigheter som äganderätt och näringsfrihet inte ansetts vara rättigheter värda samma skydd. Det kan tyckas vara paradoxalt. Alltmedan rätten att bli offentligt försörjd skyddas med en omfattade lagstiftning har däremot de rättigheter som ytterst gör det möjligt att försörja sig själv i hög grad urholkats eller fått en försvagad ställning. Svenska folkets äganderätt eller yrkes- och näringsfrihet har ett klenare konstitutionellt skydd än andra rättigheter. De gör att de dagligen – i en serie av politiska frågor – enklare kan förbises.
Det svaga skyddet för dessa rättigheter ger alltför ofta fältet fritt för starka och privilegierade särintressen både inom det offentliga och i det privata – och ibland privata intressen i allians med statens intressen och myndigheter – som helt enkelt kör över enskilda människor och deras ”svagare” intressen. En liknande problematik bidrar starkt till problemen för invandrare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Lagar, regler och korporativa strukturer bidrar i dag till att utestänga eller försvåra inträde för nykomlingar i vissa näringar och yrken.
Därför måste grundlagens skydd mot rättighetsinskränkningar vara lika starkt, oavsett vilken fri- och rättighet det gäller. På så sätt kan angelägna förstärkningar av den enskilda människans rättigheter uppnås. Det innebär konkret bland annat att de tre allmänna begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket RF blir tillämpliga även vid begränsningar av den enskildes äganderätt och näringsfrihet. Det så kallade uppenbarhetsrekvisitet bör avskaffas.
Det är hög tid för vår grundlag att tillsammans med europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna bli ett verkligt verktyg för den enskilde människans rätt. För att på bästa sätt gjuta nytt liv i och förståelse för de bortglömda mänskliga rättigheterna som äganderätt och näringsfrihet bör det därför i samband med regeringens planerade översyn av den svenska författningen arrangeras ett konvent med företrädare för det civila samhället och representanter för folkvalda församlingar. Konventets syfte måste vara att föreslå, förankra och fungera som referens för nödvändiga författningsförändringar som stärker den enskildes äganderätt och näringsfrihet. Konventet måste också syfta till en större förståelse och respekt för de bortglömda mänskliga rättigheterna hos de folkvalda, statens byråkrater men också i det större, civila samhället. Det krävs en bred samling för att stärka genomslaget för de klassiska idéerna om allas mänskliga rättigheter.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Henrik von Sydow (m) |