Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Demokratins värde 2
Demokratins väsen 2
Demokratins historiska rötter 4
Kristdemokratisk demokratisyn 4
Bristande politisk information 6
Avstånd och främlingskap till den politiska beslutsprocessen 8
Medborgarskapets innehåll 9
Medborgerliga dygder 10
Medborgarbok 10
Bristande vitalitet och en konserverande maktstruktur 12
Politiska beslut i strid mot folkflertalets vilja 12
Politiska beslut i strid mot demokratins värden 13
Majoritetens förpliktelse mot minoriteten 13
Bristande normöverföring 14
Värdekommission 14
Förtroendeuppdragets utformning och karaktär 15
Missaktning och hot mot förtroendevalda 15
Bristande nyrekrytering av förtroendevalda 16
Bristande tolerans och misstänkliggörande av politiska motståndare 17
Tjänstemännens ansvar för demokratin 17
Tjänstemännen och demokratin 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot bristande politisk information och mot bristande kunskaper om den demokratiska processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsteknikens roll för att främja demokratin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa mötesplatser mellan medborgare och förtroendevalda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarbok.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för bättre förutsättningar för att folkopinioner skall kunna påverka den demokratiska processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förändra förtroendeuppdragets utformning så att fler människor attraheras av det.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som stärker skyddet av förtroendevalda mot hot och våld, i paritet med skyddet av tjänstemän mot hot och våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nyrekrytering av förtroendevalda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statlig utredning som utifrån Demokratiutredningens förslag utvecklar ”ett offentligt etos och en demokratisk professionalism”.
Kristdemokraterna hävdar inte att demokratin som styrelseform skulle vara utan brister och nackdelar, att demokratiskt fattade beslut automatiskt skulle vara de visaste eller att den demokratiska beslutsprocessen skulle vara den snabbaste eller effektivaste. Ändå är demokratin oöverträffad och omistlig, i enlighet med de bekanta orden av Sir Winston Churchill, brittisk premiärminister 1940–45 och 1951–1955: ”Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allvetande. I själva verket har det sagts att demokratin är den sämsta styrelseformen, om man undantar alla andra styrelseformer som prövats tid efter annan.” (Tal i House of Commons 11 november 1947.)
Det har gjorts många försök att bestämma demokratins väsen. Särskilt brännande var frågan om demokratins väsen i Europa efter freden 1945, efter det andra världskrigets gigantiska kamp mellan kommunism, nazism, fascism och demokrati. I den klassiska boken Hvorfor Demokrati? (1946) definierade den danske professorn i statsrätt Alf Ross demokratin operationellt som ”beteckning för en viss statsform, det vill säga det sätt som en stat är organiserad på och som finner uttryck i statens författning”, och fortsätter: ”Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parlamentarisk nivå.”
Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan utöva över sina representanter, vilket bland annat är beroende av valperiodernas längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden av verklig styrelse. Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha en inneboende tendens att söka konservera den egna strukturen. Även i Sverige har sådana tendenser utvecklats. En levande demokrati förutsätter en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket ta sig nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram har inneburit en vitaliserad demokrati. I arbetet att fördjupa det demokratiska arbetet är Alf Ross definition en viktig utgångspunkt.
Den danske statsvetaren och teologiprofessorn Hal Koch framhåller, som ett komplement till Alf Ross demokratisyn, i sin likaledes klassiska bok Hvad er demokrati (1945) samtalet som demokratins kärna och skriver: ”Demokratins väsen är bestämt av samtalet, förhandlingen, av den ömsesidiga respekten och förståelsen och av det härav framväxande intresset för helheten.”
Till Alf Ross hållning att demokrati är ett arbetsredskap, ett sätt att få saker och ting gjorda, lägger Hal Koch vikten vid demokratin som livsform: ”Demokratin är inte något i sig själv avslutat. Det är inte en seger som är vunnen, utan en kamp som ständigt pågår. Det är inte ett en gång uppnått resultat, utan en uppgift som ständigt på nytt ska lösas. Framför allt är det inte en lära som man i en handvändning kan tillägna sig eller byta till. Det är ett sätt att tänka, en livsform, som man först tillägnar sig genom att man lever den i det personliga privata livet, i förhållande till familjen och grannar, därefter i förhållande till en större krets, i förhållande till landsmän och slutligen i förhållandet till andra nationer.” Hal Koch drog slutsatsen: ”Demokratin är inte självklar. Den måste återerövras av varje generation.”
Demokratin är därmed inte enbart målet, utan själva medlet för att uppnå målet, såsom den amerikanska författaren, socialreformatorn och Nobelfredspristagaren Jane Addams skriver i Democracy and Social Ethics (1902): ”Det enda botemedlet för demokratins brister är mer demokrati.”
Idén att alla fria medborgare har rätt att delta i samhällets styrelse härrör från antiken. De första demokratiska styrelseformerna finner man i de grekiska stadsstaterna, särskilt i Aten, på 500- och 400-talen f.Kr. Städerna styrdes av folkförsamlingar, där alla fria män deltog i besluten. Eftersom kvinnor, slavar och inflyttade var uteslutna, var demokratin begränsad – i själva verket utövade en minoritet bestämmanderätten.
Den franske filosofen Jacques Maritain visar i sin bok Christianity and Democracy (1944) att demokratins rötter är att söka i kristendomen och den första kristna församlingen, innan en kyrkligt hierarkisk beslutsordning utvecklats. Professorn i kyrkohistoria F. F. Bruce visar i The Book of the Acts (1988) att den första kristna församlingen såg sig som en teokrati, men att det inte hindrade att församlingen vid beslut sökte konsensus bland alla sina medlemmar.
Det är också i kristna församlingar som vi finner den moderna demokratins genombrott under 1800-talet, såväl i byagemenskapernas sockenstämmor under ledning av kyrkoherden, som i de framväxande frikyrkoförsamlingarna, där redan från början såväl män som kvinnor hade rösträtt långt innan allmän rösträtt var genomförd i samhället, vilket bl.a. professor Gunnar Westin belyst i sin bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna (1954). Den svenska demokratin av idag har sina rötter inte minst just i sockenstämmorna och byalagen och i folkrörelser som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen.
Kristdemokratin bygger på idén om alla människors lika värde och att deras värdighet inte får kränkas. Den moderna demokratin är den bästa styrelseformen eftersom den utgår från denna värdegrund. Denna värdegrund bör även prägla beteendet medborgare emellan. Den innebär att medborgarna måste visa tolerans gentemot varandra och respekt för de människor man inte är överens med. Värderingen ger skäl för empati och solidaritet, för ett engagemang och ansvar som sträcker sig utöver egenintresse, familjeband, kön, etnicitet, religion och så vidare. På denna värdegrund byggs den mellanmänskliga tillit, som i sin tur är en förutsättning för att konflikter ska kunna lösas på fredlig väg. Om inte denna värdegrund ständigt poängteras, prövas och vårdas riskerar den att undergrävas och förtvina. Därmed bereds plats för maktmissbruk, elitism och i förlängningen någon form av diktatur.
Vi lever i en ofullkomlig värld. En värld där människan ständigt finns i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi kallar detta för ofullkomlighetstanken. Ibland väljer vi till och med att göra det vi vet är orätt. Vi begår fel. Vi erkänner det ibland och förnekar det ibland. Längtan efter makt, status eller pengar kan förblinda, så att vi gör saker som vi egentligen inte borde göra. En vana att handla fel kan också döva samvetet.
I människans ofullkomlighet ligger också en stor potential. Hon kan välja det goda och hon kan välja att utveckla och förvalta sina gåvor. I denna valmöjlighet ligger det oanade drivkrafter att förändra människors villkor i positiv riktning bort från fattigdom, sjukdom och okunnighet. För att kunna förändra människors villkor till det bättre, krävs på det personliga planet en karaktärsutveckling, där dygd och duglighet i kombination med moralisk medvetenhet och integritet leder till att vi väljer det goda.
Insikten om människans ofullkomlighet klargör behovet av medborgerlig samverkan och maktdelning och lägger en viktig grund för en utvecklad och realistisk syn på demokratin. I de politiska sammanhangen ger ofullkomlighetstanken dessutom insikten att inget politiskt parti ensamt står för den kompletta sanningen. Detta ger en ödmjuk inställning till politikens möjligheter.
För Kristdemokraterna som politisk rörelse leder ofullkomlighetstanken och avståndstagandet från alla former av utopier till en öppenhet för debatt och kritik om möjligheterna att förverkliga de politiska idealen. Denna prövande attityd innebär att kristdemokratin är en samhällskritisk och reformerande kraft och intar en öppen hållning för samarbete med olika demokratiska och politiska rörelser. Sökandet efter samförstånd i stället för konfrontation är ett kännetecken för kristdemokratin.
Den moraliska grunden för demokratin bildas och formas i de sociala sammanhang som formar ett samhälle. Givetvis är hemmet och familjen, skolan, kyrkor, föreningar, organisationer och folkrörelser av största betydelse. En demokratisk stat är beroende av att det finns ett värdevitalt samhälle med levande och medvetandegjorda moraluppfattningar hos enskilda och grupper, samt att de moraluppfattningar som där finns ger grund och stöd för demokratin.
Det ideal som Kristdemokraterna framhäver är en demokrati där varje medborgare ges möjligheter till deltagande, inflytande och delaktighet, inte bara vid valtillfället utan kontinuerligt. För det krävs att arbetsformerna inom det representativa politiska systemet, den offentliga förvaltningen och partierna utvecklas så att det aktiva deltagandet uppmuntras och att verkligt inflytande kan uppnås. En fungerande demokrati förutsätter jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det är också av största vikt att uppmuntra och förstärka medborgarnas egna demokratiska ansvarstagande. En förutsättning för ett fungerande demokratiskt samhälle är att demokratiskt fattade beslut följs och att lagen efterlevs. Lag och god moral behöver emellertid inte i alla lägen vara samma sak. En lag kan vara demokratiskt stiftad, men ändå inte stämma med de grundläggande moraliska värden, rättigheter och skyldigheter samma demokrati vilar på. Ett vitalt civilt samhälle är av största vikt för en levande demokrati och ett mänskligt samhälle. Därför måste stat och kommun främja det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar: i föreningar och folkrörelser, i kyrkor och samfund, i lokala utvecklingsgrupper och i nya sociala rörelser. Den tilltagande pluralismen i det svenska samhället bör medföra att stat och kommun ger olika grupper möjlighet till autonomi, genom självförvaltning av verksamheter som är centrala för dem. Det offentliga måste bejaka den pluralism av fria och från staten oberoende medborgarsammanslutningar som finns i samhället.
Skolan har ett stort ansvar för att förbereda de uppväxande medborgarna för ett deltagande i demokratin. För det krävs att elevernas kunskaper om demokratin utvecklas. Skolan måste vara en demokratisk miljö som tillåter olika åsikter och visar hur oenighet kan hanteras på ett konstruktivt sätt.
Kommunal demokrati förutsätter kommunal självstyrelse. Den kommunala självstyrelsen ska vara stark och tydligt reglerad i grundlagen. Genom engagemang och deltagande i det lokala arbetet har medborgarna möjlighet att både få kunskap om och tillföra erfarenheter i större sammanhang. De regionala och kommunala nivåerna ska ha egen beskattningsrätt.
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. En reell kommunal självstyrelse är ett centralt demokratiskt instrument och det förutsätter en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att utöva den.
I grundlagen behövs därför bestämmelser om hur den kommunala beslutskompetensen ska utövas. För att sådana skrivningar ska ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat och kommun krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kommunerna kan hävda utövandet av sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag. På detta sätt blir den kommunala självstyrelsen ett uttryck för subsidiaritetsprincipen. Denna princip bör skrivas in i svensk grundlag som riktlinje för den vertikala maktdelningen. Detta beskrivs i annan kristdemokratisk motion.
Samtidigt som kommunerna ges en vidsträckt bestämmanderätt inom sitt kompetensområde måste de enskilda människorna kunna lita på att deras lagliga rättigheter respekteras av kommunala organ. Finansieringsprincipen måste respekteras när staten ålägger kommunerna nya uppgifter. Så kallat lagtrots av kommuner i enskilda fall ska beivras på ett effektivt sätt.
Sverige ska vara indelat i ändamålsenliga kommuner och landsting/regioner. Den regionala självstyrelsen ska upprätthållas genom direktvalda regionala fullmäktige och egen beskattningsrätt.
Efter denna historiska och principiella genomgång av kristdemokratins syn på demokratin och dess omistlighet, vill vi i det följande identifiera brister i och hot mot den svenska demokratin och visa framkomliga vägar att vitalisera demokratin, medvetna om allvaret i de tidigare citerade orden av Hal Koch: ”Demokratin är inte självklar. Den måste återerövras av varje generation.”
Vi menar att en brist i och ett hot mot demokratin är medborgarnas bristande kunskap om den politiska processen, aktuella politiska avgöranden och de politiska alternativ som finns. Den politiska allmänbildningen är mycket ojämn, där en elit av politiskt välinformerade debatterar och fattar beslut, inte sällan över huvudet på en otillräckligt informerad och inte alltid intresserad och engagerad allmänhet, ur vilken vi kan urskilja en stor grupp som över huvud taget inte är delaktig eller informerad. Ett skakande exempel var under valrörelsen vid folkomröstningen om euro, när ledande politiker ett par veckor innan omröstningen besökte Rosengård i Malmö och media rapporterade att många av invånarna inte ens var medvetna om att en folkomröstning skulle ske. En förutsättning för att upprätthålla respekten för principen ”en person, en röst” där varje röst väger lika, är att väljarna är informerade om valet och dess alternativ.
Den bristande informationen gäller inte bara inför val, utan ännu mycket mer hur man som medborgare kan påverka den demokratiska processen mellan val. Skillnaden är stor mellan intresseorganisationer och företag som med universitetsutbildade och disputerade lobbyister vet att påverka ett beslut tidigt i processen i riksdagsgruppernas kommittéer, partiernas kongresser, i utredningar och genom motioner, frågor och interpellationer i riksdagen samt direktkontakter med departementen och den upprörde medborgaren som samlar sig till en improviserad e-post veckan innan ett beslut ska fattas i riksdagen. För att inte tala om de medborgare som får nöja sig med att notera ett beslut som påverkar deras vardag i tevenyheterna eller tidningarna dagen efter.
Det är först när partierna och de förtroendevalda på de olika politiska nivåerna inser att de enskilda medborgarnas åsikt om olika politiska ställningstaganden inte bara är värdefull utan nödvändig för en vital demokrati, som en förändring är möjlig. De enskilda medborgarnas röst måste fångas upp och förstärkas gentemot professionella intresseorganisationer som enbart företräder ett fåtal medlemmar eller företag som enbart företräder sina ägare. I utredningar, utskott och hearingar är det en vedertagen praxis att ge företräde åt rikstäckande intresseorganisationer och företag för att ta del av deras uppfattning. Ännu är frågan obesvarad hur majoriteten bör väga in i ett visst beslut vad välunderbyggda opinionsmätningar, större opinionsyttringar som namninsamlingar eller demonstrationer ger röst åt. Det måste finnas öppna vägar att påverka ett beslut i regering, riksdag, landsting eller kommun genom att göra sin röst hörd. När tiotusentals villaägare demonstrerar mot fastighetsskatten och möts av oförståelse och ovilja att ompröva försvagas tilltron till demokratin i motsvarande grad.
Att finna lösningar på den bristande politiska informationen och bristande kunskaper om den demokratiska processen är ett arbete som innefattar hela samhället och dess institutioner. Skola och utbildning har nyckelroller i att ge baskunskaper. Studiebesök i riksdagen eller klassmedverkan av politiker måste utformas så att fokus inte ligger på historia, arkitektur och kuriosa, utan på teoretisk och praktisk kunskap om hur jag som enskild medborgare kan gripa in i den politiska processen. Precis som vi var och en röstar utifrån den egna övertygelsen och intresset, måste vi var och en mellan valen kunna påverka utifrån den egna övertygelsen och intresset, oberoende av tillhörighet till fackföreningar eller intresseorganisationer.
Det fria ordet och en fri kommunikation med förtroendevalda har stor betydelse för att ett samhälle skall kunna växa i och bevara demokratin, också mellan valen. Ett stort ansvar bär här biblioteken, skolorna, tidningar och etermedia.
IT kan användas för att stärka civilsamhället och för att främja deltagardemokratin. Hittills har informationstekniken främst använts till att öka informationen från politiska institutioners sida, men ännu inte så mycket för att öka deltagandet från medborgarnas sida. Den nya informationstekniken har en enorm potential när det gäller att vidga medborgarnas möjligheter att delta i och påverka problemformuleringar och diskussioner före beslut i folkvalda församlingar. Informationstekniken erbjuder nya möjligheter att utkräva ansvar från och utöva medborgerlig kontroll över statsmakt och valda företrädare för folket i den representativa demokratin. Offentlighetsprincipen borde kunna tillämpas så att handlingar som enligt lagstiftningens principer är att betrakta som allmänt tillgängliga också görs tillgängliga på nätet. För att stimulera till ökat valdeltagande bör försöksverksamhet med Internetbaserad röstning genomföras för gruppen utlandssvenskar vid nästa val. Det är en grupp medborgare som ofta har stora praktiska bekymmer att avlägga sin röst. Om det fanns en möjlighet att rösta även via Internet så skulle förmodligen valdeltagandet öka. Problem som måste lösas är dels legitimeringen, dels skyddet från otillbörlig påverkan i samband med själva valhandlingen. Detta bör uppmärksammas av regeringen. Den statliga förvaltningen bör vara ett föredöme som aktiv användare av informationsteknik i den egna verksamheten och i samverkan med företag och medborgare samt utvecklas till s.k.
24-timmarsmyndighet. Vi vill understryka vikten av att myndigheterna aktivt arbetar med att öppna sina system för medborgarna så att många rutinärenden kan klaras av utan större insatser från personalen.
Inte bara bristen på information om de politiska alternativen och besluten samt bristande kännedom om den politiska beslutsprocessen försvagar demokratin, utan även det geografiska och kulturella avståndet till den politiska beslutsprocessen. Det absoluta flertalet av befolkningen har aldrig besökt vare sig riksdagen eller kommunfullmäktiges sessionssal och har aldrig talat med en förtroendevald i dennes egenskap av att just vara förtroendevald. De allra flesta kan heller inte namnge mer än ett fåtal politiker vid sidan av partiledarna. Att då besöka, lyfta telefonluren eller skriva brev blir ett oövervinneligt hinder, och man nöjer sig med att klaga vid köksbordet eller bland några arbetskamrater.
Vi kristdemokrater anser att det geografiska och kulturella avståndet till politiker och den politiska processen måste överbryggas. Den enskilde medborgaren måste känna att det mentala avståndet till de förtroendevalda minskar, att den lokale riksdagsmannen som man röstat på blir, med ett amerikanskt begrepp, ”your man in Congress”. På det sättet underlättas också nyrekryteringen av nya förtroendevalda. Återkommande organiserade tillfällen att möta förtroendevalda på olika nivåer för information och dialog bör övervägas. Lämpliga mötesplatser för sådana politikerträffar kan vara t.ex. i bibliotek eller skolaulor.
Att medborgarnas vilja till och upplevelse av delaktighet i samhället minskar finns det flera indikationer på. Det generella valdeltagandet sjunker, misstron mot politiker växer och en polariserande ”vi och dom”-känsla riskerar att breda ut sig i samhället där politiker upplevs som åtskilda från ”vanligt folk”. Medborgarskapets innehåll behöver därför aktualiseras och tydliggöras, eftersom demokratin och samhällets grundläggande värden så intimt är förknippade med de ideal som medborgarskapet representerar. I det svenska välfärdsbygget har stundom de delar av medborgarskap som innefattar skyldigheter hamnat i skymundan. Hänsyn måste tas till att samhället utgörs av de enskilda medborgarna, men man måste också inse beroendet av varandra – ett beroende som också ger insikter om hur vi skall förhålla oss till varandra i fråga om ansvar och skyldigheter. Det är de enskilda människornas medmänsklighet och ansvarstagande som är avgörande för framtiden. Sverige har stora möjligheter när det gäller att fördjupa medborgarnas deltagande i och inflytande på samhällsutvecklingen. Vår demokratiska tradition och infrastruktur är stark. Våra folkrörelser och fackföreningsrörelsen från andra hälften av 1800-talet är bra exempel på naturliga gemenskaper som betytt oerhört mycket för solidaritet och samhällsgemenskap. När det gemensamma bästa stått i fokus, och inte särintressen eller klasskamp, har såväl fackföreningar som intresseorganisationer fört en rättfärdig kamp mot förtryck och för det gemensamma bästa. En stark demokrati utmärks inte av en stark stat, utan av en stark medborgaranda hos självständiga medborgare, ett starkt civilt samhälle och av fungerande naturliga gemenskaper. Detta ger positiva förutsättningar för självstyrelse och solidaritet – för enskilda, familjer, föreningar, kommuner och så vidare.
Vi kristdemokrater menar att varje människa i och med sin rationella natur att kunna träffa moraliska val har ett unikt och oändligt värde som ger rättigheter men också ett ansvar för samhälle och medmänniska som genererar skyldigheter som inte kan övertas av institutioner. Däremot kan stat och andra institutioner stödja medborgaren i dennes strävanden efter att fullgöra sina skyldigheter. Staten får då en subsidiär roll i förhållande till medborgaren. Det är därför viktigt att, när nu fokus flyttas från den kollektivistiska synen och det statliga totalansvaret för varje människa, tomrummet inte fylls av individualism och ensidigt betonande av rättigheter. Som politiker och samhällsföreträdare måste vi våga prata om, tydliggöra och föra en diskussion kring våra medborgerliga skyldigheter.
I medborgarskapet ingår något som vi kristdemokrater i vårt principprogram, liksom Demokratiutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1), kallar medborgerliga dygder. De dygder som Demokratiutredningen lyfter fram är kritisk rationalism, laglydighet och solidaritet. I den kritiska rationalismen ingår en vilja att sätta sig in i olika frågor, ifrågasätta, engagera sig, ta ansvar, ta initiativ och försöka förstå också hur andra resonerar. Laglydigheten innebär skyldighet att följa de demokratiska spelreglerna och att exempelvis betala skatt. Solidariteten, slutligen, innefattar en oegennyttig hållning till medmänniskorna samt att behandla människor rättvist och se till samhälls- och naturvärden oberoende av egennyttan. Varför är det då så viktigt att som politiker betona dygder – det är väl ändå inget vi skall lagstifta kring? Det är trots allt så att vi människor behöver idéer och ideal att sträva mot även om vi aldrig kan leva i full enlighet med dem. Men vi behöver dem också för att kunna luta oss mot något när nyttoetiska vindar sveper genom samhället.
Ett vitalt och solidariskt samhälle kräver att vi alla odlar några viktiga dygder som karaktärsegenskaper. Dygder är inget man får sig givet, utan de förvärvas och odlas under livet. De medborgerliga dygder som vi vill lyfta fram som betydelsefulla för medborgarandan går tillbaka till den klassiska och den kristna kulturen i västerlandet och betecknas som de klassiska fyra kardinaldygderna – rättvisa, måttfullhet, mod och praktisk klokskap. Rättvisan rör relationer människor emellan. Var och en har rätt att försvara sina egna rättigheter, men också en skyldighet att respektera andras rättigheter. Måttfullheten innebär att förnuftet bör råda över alltför vidlyftiga önskningar. Mod betyder en moralisk styrka att våga möta faror och stå upp mot oförrätter. Den viktigaste av de fyra kardinaldygderna är dock den praktiska klokskapen. Med den avses en kritisk urskiljningsförmåga att avgöra vad som är rätt och fel i olika valsituationer. Praktisk klokskap är överordnad de andra tre, eftersom vare sig rättvisa, måttfullhet eller mod kan praktiseras utan klok urskiljning. Denna kardinaldygd stämmer väl överens med vad Demokratiutredningen i sitt slutbetänkande kallar för kritisk rationalism, vilket sägs vara en vilja att sätta sig in i frågor, ifrågasätta, engagera sig, ta ansvar, ta initiativ och försöka förstå också hur andra resonerar. Utredningens dygder om laglydighet och solidaritet motsvarar i viss utsträckning rättvisa. Solidariteten förklaras till exempel i utredningen med oegennyttig och rättvis hållning till medmänniskor.
För att betona medborgarskapets rättigheter, men också dess skyldigheter, föreslår vi att alla nya medborgare skall få en medborgarbok där medborgarskapets innebörd tydliggörs och samhällets grundvärderingar formuleras. Vi anser det vara av stor vikt att inför framtiden värna, stärka och förmedla de grundläggande värden utan vilka ett samhälle präglat av ömsesidig respekt, tillit och gemenskap inte kan existera. Dessa värden utgör den etiska grunden för ett fritt, jämställt, pluralistiskt och solidariskt samhälle. En medborgarbok kan vara ett led i det arbetet. Varje svensk medborgare som uppnår myndighetsåldern 18 år bör få en medborgarbok av den svenska staten där de medborgerliga skyldig- och rättigheterna diskuteras. Denna bok skall också ges alla som kommer till Sverige och erhåller svenskt medborgarskap. Boken bör förmedla den värdegrund som beskrivs i skolplanen: Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Denna värdegrund härleds alltså från den etik som förvaltats i kristen idétradition och i västerländsk humanism. För en levande demokrati krävs att medborgardygder såsom den kritiska rationalismen, laglydigheten och solidariteten framhävs. Boken bör även innehålla en kort historik över Sveriges demokratiska utveckling, information om hur det politiska systemet i Sverige och Europasamarbetet fungerar.
Överlämnandet av medborgarboken bör ske i samband med en ceremoni, i hemkommunen, där man välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och dem som blivit myndiga. Genom att boken både betonar rättigheter och skyldigheter kan man höja statusen på och markera det ansvar som vilar i medborgarskapet. Medborgarboken ska inte primärt ge färdiga svar för enskilda valsituationer eller fungera som ”praktisk handbok i samhällsliv”, även om också medborgarskapets praktiska konsekvenser bör diskuteras. Boken skall istället vara ett verktyg för utmejslandet av ett förhållningssätt där insikten om rättigheter och skyldigheter gentemot samhälle och medmänniska kommer till uttryck. En demokrati är beroende av att det finns en moralisk övertygelse som baseras på grundläggande värden, som ständigt måste diskuteras, men också försvaras. Utan en medborgaranda, som präglas av frihet och ansvar, upphör demokratin. Ingen konstitutionell ingenjörskonst i världen kan säkra demokratins fortbestånd. Bara genom att vinna varje generation för etiska grundvärden och i ord och handling tillämpa dem kan medborgarna själva skapa sin folkstyrelse. En medborgarbok kan medverka till en sådan medborgaranda.
Ett annat sätt att vitalisera demokratin är att se över reglerna kring lokala folkomröstningar i syfte att öka möjligheten att få till stånd sådana. Det är av stor vikt att öka deltagandet i den lokala demokratin, inte minst för att erkänna det engagemang som medborgarna visar i olika frågor. Olika mötesplatser och rörelser utanför det organiserade representativa systemet måste ses som en positiv resurs i en levande demokrati. Kristdemokraterna har föreslagit en regel som innebär att om tio procent av de röstberättigade kommunmedborgarna kräver en folkomröstning så måste den genomföras. Riksdagen har tidigare begärt lagförslag av regeringen på denna punkt och vi förutsätter att ett sådant kommer.
Sverige har som vi tidigare nämnt under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha en inneboende tendens att söka konservera den egna strukturen. Även i Sverige har sådana tendenser utvecklat sig. Under de senaste 70 åren har Socialdemokraterna haft regeringsinnehavet under 60 år. Genom att Socialdemokraterna i generationer haft tillgång till utnämningsmakten är nu också överrepresentationen stor av socialdemokrater på ledande poster, i verk, departement och olika institutioner.
Det råder samstämmighet om att politisk konkurrens är värdefull, tydliggör skillnader och politiska alternativ, och ger väljarna möjlighet att påverka den förda politiken. Men när den demokratiska vitaliteten och flexibiliteten satts ur spel genom Socialdemokraternas sextioåriga monolitiska maktinnehav trots sin minoritetsställning, är situationen att jämföra med den stagnation som sker i företagsvärlden vid monopol och oligopol.
Kristdemokraterna anser att den rådande situationen är demokratiskt mycket problematisk genom att den utestänger en majoritet av medborgarna från politiskt inflytande. Det är en viktig uppgift att analysera konsekvenserna av den socialdemokratiska minoritetens långa regeringsinnehav och dess monopolställning och finna lösningar att åtminstone mildra konsekvenserna.
Kristdemokraterna anser att tröskeln i form av fyraprocentsspärren i riksdagsval för nya partier bör tas bort och kan förslagsvis ersättas av en trappa som ger möjlighet till riksdagsrepresentation även vid lägre valresultat. Kristdemokraterna har i en särskild motion yrkat på utredning om spärren.
Ett hot mot demokratin är när en folkopinion har skapats, och sedan, trots den inbyggda tröghet som finns i själva organiserandet av en opinion, lyckats formulera och framföra demokratiska krav som vunnit stort bifall och som ändå blir avfärdade av den sittande regeringen utan att opinionen fått gehör eller ge något avtryck i den förda politiken.
I formell, teknisk mening har regeringen demokratisk rätt att i riksdagen driva igenom beslut som går emot en folkopinion. Inte desto mindre är föraktet för folkopinioner ett hot mot demokratin. Att deltagare i demonstrationer mot fastighetsskatten, efter att ha blivit nonchalerade i fem år i rad, blir ursinniga är inte försvarbart men förståeligt. Den maktfullkomlighet som regeringens handlande i dessa och liknande fall har gett uttryck för ligger ljusår från den idé som Hal Koch 1945 klädde i ord om demokratin som livsform, vars själva kärna var samtalet och samförståndet.
Det är omöjligt att tänka sig en vitalisering och förnyelse av demokratin utan att den också berör den sittande regeringens oförmåga att lyssna till opinioner. Demokratins livsluft är lyhördhet och en vilja till samförstånd. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för att folkopinioner ska kunna påverka den demokratiska processen.
En levande demokrati förutsätter en värdegemenskap som bygger på alla människors lika värde. Utan denna värdegemenskap blir de demokratiska institutionerna och formerna tomma skal. Demokratin är en fortlöpande process, vars livskraft är beroende av att människans värde och ansvar präglar samhällsdebatten och det gemensamma handlandet.
Demokratin är den styrelseform som bäst tar hänsyn till människans förutsättningar. Eftersom det inte finns perfekta människor finns det heller inte perfekta styrformer. Om det skapas möjligheter till en allmän delaktighet så medför det också att chansen är stor att människorna i samarbete kan korrigera varandra, en balansskapande maktdelning uppstår. Demokratin kan dock inte fungera utan värden. Demokratin är inte ett tekniskt system. Mest grundläggande för en fungerande demokrati är människovärdesprincipen, tanken på ett specifikt och unikt människovärde. Demokratin bygger också på majoritetsprincipen, dvs. att det är majoritetens beslut som gäller fram till dess att en ny majoritet uppstår. Men denna princip är inte oinskränkt. Majoritetsbesluten måste därför ta rimlig hänsyn också till minoriteters rättigheter. Med andra ord är majoritetsbesluten kringskurna av en etisk ram om besluten skall gälla i en demokrati.
Redan den amerikanske presidenten Thomas Jefferson gav uttryck för principen om majoritetens förpliktelser mot minoriteten i orden: ”Vi måste alla minnas denna heliga princip, att fastän majoritetens vilja skall segra i varje fall, måste denna vilja för att vara rättfärdig också vara resonabel, och att minoriteten också besitter lika rättigheter, som en lag lika för alla måste försvara, och att förvägra denna rätt skulle vara förtryck.”(First inaugural address, 4 mars 1801).
För att vitalisera demokratin i Sverige måste besluten också i högre utsträckning ta hänsyn till den minoritet som beslutet går emot, så att i varje beslut en rimlig avvägning görs av att ta hänsyn också till minoritetens intresse. Och naturligtvis, som i föregående fall, blir avvägningen än mer befogad när den förda politiken kör över en majoritets intresse.
Ett av de allvarligaste hoten mot demokratin är söndervittringen av en gemensam värdegrund och den bristande normöverföringen från en äldre generation till en yngre. Utan en fast förankrad etik och gemensam värdegrund relativiseras människors uppfattning om vad som är rätt och fel till en egen privatmoral. Överföringen av normer från en generation till nästa sker i allt väsentligt under de tidiga barnaåren i familjen. Det är här som värden som empati, ansvarstagande, omtanke och solidaritet internaliseras och införlivas i barnens personlighet.
Föräldrarnas bristande tid för sina barn, i synnerhet under de tidiga barnaåren, men också under den känsliga tonårsperioden, visar sig i en allt större etisk vilsenhet som utgör ett mycket reellt hot mot demokratin.
För att vitalisera samtalet om den gemensamma värdegrunden och den etiska internaliseringen föreslår Kristdemokraterna en värdekommission efter den modell som använts i Norge. Den norska värdekommissionen hade följande uppdrag beskrivet: Huvudmålet är att bidra till en bred värdemässig och samhällsetisk mobilisering för att stärka positiva gemenskapsvärden och ansvar för miljön och samhällsgemenskapen. Det är viktigt att motverka likgiltighet och främja personligt ansvar, deltagande och demokrati. Värdekommissionen skall bidra till att skapa större insikt om värdefrågor och etiska problemställningar på ett sådant sätt att våra liv som enskilda, vår kultur och samhällsutveckling och vårt förhållande till naturen i större grad kan präglas av insiktsfulla ”värdeval”. Den skall bidra till kunskap om den värdemässiga utvecklingen i samtidskulturen, bland annat de institutionskulturer vi är del av och våra individuella värdeuppfattningar. Den skall analysera den värdepåverkan som sker genom olika kanaler i samhället. Den, delvis okända, påverkan skall värderas i förhållande till den kända uppfostran som sker. Den skall identifiera aktuella värdemässiga och samhällsetiska utmaningar man står inför och diskutera möjliga svar på dem. Den skall uppmana och stimulera offentliga myndigheter och relevanta delar av det civila samhället till debatt och deltagande. Den bör bidra till diskussionen om vad som är de offentliga myndigheternas uppgift och vad den enskilde, familjen, det civila samhällets institutioner och näringslivet har ansvaret för. Den skall uppmana och utmana till etisk reflektion och handling, inte bara genom utredningar, utan genom ett brett spektrum av aktiviteter, som exemplifierar, aktualiserar och konkretiserar värdefrågor. Den norska värdekommissionen har avslutat sitt arbete. Den höll över 600 öppna möten, 130 kommuner gav synpunkter, många skolor och frivilliga organisationer var engagerade i diskussionen. Utan tvivel skapade kommissionens arbete en bred debatt i Norge, bredare än något annat tidigare statligt initiativ. Vi tror att själva processen är lika viktig som slutresultatet och menar därför att Sverige behöver vitalisera det etiska samtalet med hjälp av ett liknande upplägg som i Norge.
Kristdemokraterna har i en särskilt motion yrkat på en sådan värdekommission.
Nästan alla politiska partiers medlemstal minskar. Vi såg ovan att Socialdemokraterna minskat med flera tiotusentals medlemmar på några få år, och samma tendens finns i övriga partier. Detta utgör i sig ett hot mot demokratin.
Vi tror att förhållandet till en del kan förklaras av förtroendeuppdragens utformning och karaktär. Var och en som en tid varit politiskt aktiv vet att det politiska samtalet och processen att finna en gemensam lösning ofta tidsmässigt drunknar i kommittéer, sammanträden och möten där fokus hamnar på annat. Vi tror att de långa sammanträdestiderna med ineffektiv tidsplanering kväver mångas politiska engagemang och är en av orsakerna till de många avhoppen från politiska uppdrag i kommunernas fullmäktige och nämnder. Inte sällan läggs sammanträdena på tider som omöjliggör för t.ex. en småföretagare eller en småbarnsförälder att delta.
Det är också i allmänhet tämligen ekonomiskt betungande att delta i politiskt arbete på kommunal nivå, med långa resor och långa sammanträden med liten eller ingen ersättning.
Det är angeläget att få till stånd ett samtal om åtgärder för att förändra förtroendeuppdragets utformning så att fler människor kan attraheras.
Till problemet att motivera människor för en ideell insats som förtroendevald hör att rollen som politiker är lågt värderad, för att inte, i många fall, säga föraktad.
Vi tror att ett hot mot demokratin på sikt är den successiva nedvärderingen av förtroendevalda. Denna allmänt utbredda missaktning är den grogrund vari oförskämdheter och rena hot finner näring. Det är inte människor med sysslor som ger hög status, som läkare, framgångsrika idrottsmän eller penningplacerare, som blir missaktade, hotade och rent av mördade. Det är istället de som i sin gärning försöker upprätta ett tryggt och gott samhälle som politiker, poliser och domare som möter hot och otidigheter.
Men medan tjänstemän som poliser är skyddade av lagstiftning om hot och våld mot tjänsteman, finns inte motsvarande skydd för förtroendevalda. Kristdemokraterna anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning som stärker skyddet av förtroendevalda mot hot och våld.
Ett reellt hot mot demokratin är, som nämnt, partiernas bristande förmåga att nyrekrytera medlemmar och därmed också förtroendevalda. Om medlemskadern sjunker och åldras blir urvalet att ge förtroendeuppdrag till mindre, och uppdragen kan komma att ges åt människor som kan sakna såväl kompetens som engagemang. När urvalet minskar, minskar också möjligheten att rekrytera kvinnor, ungdomar, småbarnsföräldrar, invandrare, företagare, akademiker och andra som är mindre frekvent representerade som förtroendevalda. Det är t.ex. ett demokratiskt problem, ja, på gränsen till ett juridiskt problem, när rekryteringsstocken för nämndemän utgörs av en alltmer homogen grupp av pensionärer, vars vardag och referensramar kan skilja sig mycket från de unga och medelålders människor de är satta att döma. För den som kan disponera sin tid fritt kan det exempelvis vara svårt att döma i ett skattemål och ha empati för förklaringar som att skatten inte betalades in på grund av stressiga arbetsförhållanden.
Gruppen av förtroendevalda bör ur demokratisk aspekt spegla genomsnittet av gruppen av medborgare, så att alla kategorier, åldrar, kön och yrken är någorlunda jämnt fördelade. Vår demokrati bygger på att partierna förmår kanalisera medborgarnas åsikter och engagemang. En minskad anslutning betyder därför att politiken riskerar att skötas av en elit, särskilt när partiernas medlemskap röjer en sådan demografisk sammansättning att det är tydligt att stora grupper i samhället inte bara är underrepresenterade utan mer eller mindre utestängda från att delta i det politiska arbetet. SNS Demokratiråds rapport från 1998 visar på två, sinsemellan helt olika, kategorier som i allt högre grad står utanför de gängse politiska arenorna. Det handlar dels om invandrare och arbetslösa, dels om unga, välutbildade, främst män. Skälen till att de olika grupperna står utanför de gängse politiska kanalerna skiljer sig åt. I invandrarnas och de arbetslösas fall rör det sig ofta om språksvårigheter och andra kulturella barriärer, bristfällig utbildning och besvärliga sociala förhållanden i övrigt som skapar en känsla av vanmakt och utanförskap. För de unga och högutbildades del är det primärt ett eget, självständigt val gjort utifrån en styrkeposition och en upplevelse av att politik är ointressant. Att sträva efter politisk makt framstår inte längre som lika attraktivt när det finns andra, mer spännande, karriärvägar att tillgå. I Demokratiutredningens betänkande, En uthållig demokrati SOU 2000:1, ägnas analysen av det politiska utanförskapets utbredning huvudsakligen åt invandrare, arbetslösa och ungdomar som man antar är utestängda snarare än frivilligt avståndstagande, men man noterar en liknande utveckling mot minskat röstdeltagande bland unga framgångsrika män inom näringslivet. Om de trender som Demokratirådet och Demokratiutredningen anser sig kunna urskilja fortsätter utsätts den svenska demokratin för tydliga påfrestningar och kan i sin förlängning mista själva legitimiteten genom att alltfler människor i praktiken står utanför den politiska processen.
Vi menar vidare att demokratin hotas av en politisk kultur och debatteknik som utnyttjar misstänkliggörande och nedvärdering som politiska redskap. Politiker väljs just för att vara ambassadörer och representanter för sina väljare och deras åsikter. Att då definiera ut andras åsikter, osynliggöra och marginalisera dem, eller osakligt förknippa andra politiker med ökända företeelser eller personer, så kallad ”guilt by association”, att demonisera politiska motståndare eller misstänkliggöra deras bevekelsegrunder och ärlighet må vara verkningsfullt för ögonblicket men förödande för demokratin. Ett ständigt återkommande argumentationsknep är t.ex. att söka förknippa den politiske motståndaren och hans åsikter med nazismen, Förintelsen och Hitler, eller andra gestalter och företeelser ur historiens skräckkabinett.
När politiker använder detta misstänkliggörande som debattmetod ger det en oundviklig erodering av demokratin och omöjliggör ett demokratiskt samtal i syfte att nå samförstånd.
Varje yrkeskår som har behov av trovärdighet i allmänhetens ögon skapar, utöver tillämplig lagstiftning, etiska koder som kårens medlemmar förbinder sig att följa och som är förenade med verkningsfulla korrektiv för dem som bryter dem. Detta är fallet med såväl läkare, jurister, psykologer som journalister.
Om en med politiker närbesläktad kår som jurister förmår formulera och efterleva en etisk kod, bör också förtroendevalda kunna formulera och efterleva en sådan politisk etisk kod och därmed bidra till att återupprätta förtroendet för politiker.
Det är ett känt faktum att i varje administration och förvaltning finns en inbyggd tendens till expansion utan att för den skull produktionen av tjänster eller effektiviteten ökar. [Se: Herbert Simon: Administrative behavior (1947), Burton Kaufman: Efficiency and expansion (1974), Bo Gustafsson (utg): Den offentliga sektorns expansion (1977)]. Administrationen, och därmed kostnaderna för den, växer alltså utan att mer blir uträttat. Ett sådant förhållande som Kristdemokraterna återkommande kritiserat är den ständigt växande budgeten för Regeringskansliet.
Denna tendens till expansion av administration är ett allvarligt hot mot ett företags lönsamhet men är direkt förödande när tendensen tillåts utvecklas i den offentliga förvaltningen. Som den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller, (1924–26, 1932–51) sa: ”Varje skattekrona som används ineffektivt är som att stjäla från de fattiga.”
Till en väsentlig del är naturligtvis ansvaret för en god och effektiv förvaltning av skattemedlen en politisk fråga, men till en inte oväsentlig del vilar också ansvaret på tjänstemannanivån för en kompetent förvaltning. En ineffektivt skött administration är även den ett hot mot allmänhetens förtroende och därmed ett hot mot demokratin.
I Demokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2000:1) återfinns ett centralt resonemang om tjänstemännen i den offentliga förvaltningen. De befinner sig i skärningspunkten mellan att å ena sidan förverkliga demokratiska värden såsom politisk demokrati, rättssäkerhet och offentlig etik och att å andra sidan ta hänsyn till ekonomiska värden som rationalitet, produktivitet och effektivitet. Varje offentligt system måste vårda denna helhet. Utredningen slår fast vikten av myndigheternas självständighet, vikten av att tjänstemännen inte hänger sig åt egen lobbyverksamhet och på andra sätt propagerar för den egna verksamhetens expansion och att det utvecklas ett offentligt etos. De offentliga tjänstemännens centrala roll för att värna demokratin, bidra till tydlighet i rollfördelningen gentemot förtroendevalda och stärka den enskildes rättssäkerhet poängteras i utredningen. Det är således nödvändigt att det ständigt förs en diskussion om den offentliga förvaltningens roll i en levande demokrati. Därför måste staten och kommunerna som arbetsgivare fortlöpande värna om att skapa sådana arbetsförhållanden att tjänstemännens integritet och självständighet tas till vara och uppmuntras. Under senare år har flera saker uppdagats som går i motsatt riktning. Det gäller växande tystnad på arbetsplatser i rädsla för repressalier, höga tjänstemäns bisysslor och ett omfattande utnämningsförfarande på politiska grunder. Samtidigt som alla privata företag med självaktning talar om behovet av etik i företagen och en gemensam företagskultur saknas en motsvarande myndighetskultur i den offentliga förvaltningen. Staten t.ex. verkar ha en allt otydligare idé om vilka beteenden och mål som ska prägla statsförvaltningen. Ämbetsmannakulturen som tidigare präglade stora delar av statsförvaltningen luckras upp alltmer och ingenting verkar ersätta den förutom ekonomiska mått som ska uppfyllas. En statlig utredning bör därför tillsättas som utifrån Demokratiutredningen utvecklar ”ett offentligt etos och en demokratisk professionalism”, för att använda dess formuleringar. Det bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |