Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en värdekommission för att stimulera en bred offentlig debatt om människovärdet och de mänskliga fri- och rättigheterna.
Alf Ahlberg diskuterar i antologin Människosyn – människovård (utgiven 1963) behovet av ett motiverat människovärdet. Han använder där bilden av en gammal sed:
I en gammal medeltidskyrka på Västgötaslätten rådde en underlig sed. När man gick uppför mittgången, brukade man stanna vid en alldeles bestämd punkt, vända sig mot den tomma, vitkalkade väggen och andäktigt böja huvudet. Ingen visste varför man gjorde så, men seden hade fortlevat i århundraden. Den unga generationen i församlingen – och detta är berättelsens egentliga poäng – hade emellertid börjat finna seden dum och meningslös och följaktligen lagt bort den. Först då kyrkan restaurerades fick man förklaringen på seden – under kalken skrapades fram en medeltida bild av den korsfäste, en gudsbild alltså. Kanske hade den överkalkats redan under reformationstiden. En tid framåt hade väl ändå minnet av att den fanns där levat kvar. Småningom bleknade även detta bort men seden fortfor att leva kvar. Nästa stadium var att även seden bortlades – man upphörde att böja sitt huvud i vördnad för den tomma väggen.
Hans slutsats är att ”skall det finnas någon framtid för en kultur som byggts på principen om människans helgd, då måste denna princip hållas stark och levande”, idén får inte ”överkalkas”. En diskussion kring etik och människovärde är alltså av centralt värde för det människovänliga samhället.
Att lita på någon, att ha förtroende för någon är viktigt. Ibland hör man talas om vårt samhälles bristsjukdomar. Bristen på tillit hör dit. Inget samhälle kan fungera utan tillit. Det goda samhället är byggt på den.
På senare tid har även nationalekonomerna börjat tillstå att de hårda ekonomiska strukturerna inte fungerar utan tillit. När vi sluter ett avtal, gör en affärsuppgörelse, vill vi kunna tro att vår motpart är beredd att uppfylla det som ställts i utsikt. Om utgångspunkten vore att snarast bryta ett ingånget avtal fungerar inte affärslivet. Möjligen kan advokater tjäna rejält med pengar i ett sådant samhälle, men ingen vill i allmänhet ha det så. De flesta strävar efter ett samhälle där förtroende och tillförsikt finns med i alla mänskliga relationer. I familjen, i skolan, i arbetslivet, i vänkretsen, i kontakterna med de offentliga myndigheterna.
Tillit uppstår inte av sig själv. Den grundas i värden. Sociala relationer bygger på ömsesidighet. Denna ömsesidighet fungerar inte utan att barnen redan som små fått inplanterat de goda värdena. Även kriminologer har nu kommit till insikt om att uppfostran faktiskt har betydelse. Värdeöverföringen och träningen i att kontrollera sina impulser under de tidiga åren är helt centrala för att man skall kunna leva ett bra liv i relation med andra människor.
Varje dialog, varje diskussion blir till en meningslöshet, om det inte hos de diskuterande finns ett gemensamt etiskt minimum, en gemensam uppsättning värden och värderingar: ett fundament för dialogen. Och det är just de frågeställningarna, den analysen, som är försummade i svensk allmänpolitisk debatt. Inget samhälle kan bestå utan ett grundläggande etiskt minimum. Men om ingen bryr sig om att utkristallisera och diskutera och förklara detta minimum är risken uppenbar att det faller i glömska och ersätts av ett moraliskt gungfly. Det kalkas över.
Det sätt på vilket vi upplever och tolkar världen beror i mycket hög grad på det slags idéer som fyller våra sinnen, skrev filosofen och ekonomen E F Schumacher för ett trettiotal år sedan. Att föra en debatt om dessa idéer borde därför vara centralt i allt samhällsengagemang.
De politiska partierna är förstås inte de mest centrala signalgivarna när det gäller överförande av värden och värderingar. Familjen är givetvis den viktigaste. Skolan, medierna, vänner och kamrater kompletterar denna uppgift. Lagstiftaren deltar förstås också - det torde vara påvisat att lagstiftning är normerande, åtminstone i viss utsträckning.
Men även i politiken finns det behov av ett samtal, debatt, kring de grundläggande mänskliga värdena. Och självfallet är det oerhört centralt att de politiska beslut som fattas av riksdag, landsting/regioner och kommuner är grundade på ett accepterat värdemönster. Politiska beslut måste bygga på en realistisk bild av människan.
För kristdemokraterna har frågan om människosynen alltid varit den centrala i det politiska arbetet. Kulturtraditionen påverkar självfallet värde- och normsystemet i ett samhälle. Sverige finns inom vad man kallar den västerländska kulturkretsen, som präglats starkt av kristet och humanistiskt tänkande. Den värdebas som skapats inom denna tradition utgör en god grund för uppbyggandet av en människovärdig miljö; det vi kallar ett gott samhälle.
Mycket av vår samtid karaktäriseras av osäkerhet, ibland förvirring, ett sökande efter vad som är meningen. Det är viktigt att även politikerna möter dessa behov på ett naturligt sätt.
Tidigare har Kristdemokraterna pekat på det norska exemplet med en värdekommission. Vårt förslag har väckt kritik från flera håll. Man skall inte ”skriva folk på näsan” ställningstagande i etiska frågor. Men det har heller inte varit syftet med en värdekommission. Till det politiska ledarskapet hör också möjligheten att starta en diskussion och att försöka leda den in på meningsfulla områden även om politiker i dessa sammanhang skall akta sig för att komma med facit. Regeringen och de politiska partierna har i andra sammanhang varit angelägna om att bidra till att debatt skapas kring andra frågor.
Maktutredningen och demokratiutredningen var t.ex. så uppbyggda att ett av syftena med dem vara att stimulera debatten kring respektive frågeområde. Nu arbetar EU2004-kommittén med ett uppdrag av den karaktären. Kommittén skall utan att själv ta ställning bidra till att stimulera debatten kring Europeiska Unionen och dess framtid. Själva angreppssättet att stimulera debatt – vilket en värdekommission borde ha till huvuduppgift – är alltså inte främmande för svensk tradition.
Regeringen har också tillsatt en etikkommission för en del av samhällslivet, nämligen företagandet. Argumentet mot en värde- eller etikkommission för hela samhällslivet har därmed undanröjts.
Den norska värdekommissionen hade följande uppdrag:
Huvudmålet är att bidra till en bred värdemässig och samhällsetisk mobilisering för att stärka positiva gemenskapsvärden och ansvar för miljön och samhällsgemenskapen. Det är viktigt att motverka likgiltighet och främja personligt ansvar, deltagande och demokrati.
Den skall bidra till att skapa större insikt om värdefrågor och etiska problemställningar på ett sådant sätt att våra liv som enskilda, vår kultur och samhällsutveckling och vårt förhållande till naturen i större grad kan präglas av insiktsfulla “värdeval”.
Den skall bidra till kunskap om den värdemässiga utvecklingen i samtidskulturen, bland annat de institutionskulturer vi är del av och våra individuella värdeuppfattningar.
Den skall analysera den värdepåverkan som sker genom olika kanaler i samhället. Den, delvis okända, påverkan skall värderas i förhållande till den kända uppfostran som sker.
Den skall identifiera aktuella värdemässiga och samhällsetiska utmaningar man står inför och diskutera möjliga svar på dem. Den skall uppmana och stimulera offentliga myndigheter och relevanta delar av det civila samhället till debatt och deltagande.
Den bör bidra till diskussionen om vad som är de offentliga myndigheternas uppgift och vad den enskilde, familjen, det civila samhällets institutioner och näringslivet har ansvaret för.
Den skall uppmana och utmana till etisk reflektion och handling, inte bara genom utredningar, utan genom ett brett spektrum av aktiviteter, som exemplifierar, aktualiserar och konkretiserar värdefrågor.
Den norska värdekommissionen har avslutat sitt arbete. Den höll över 600 öppna möten, 130 kommuner gav synpunkter, många skolor och frivilliga organisationer var engagerade i diskussionen. Utan tvivel skapade kommissionens arbete en bred debatt i Norge, bredare än något annat tidigare statligt initiativ.
För en svensk värdekommission går det utmärkt att använda sig av det grundläggande upplägg som den norska värdekommissionen har haft. Där finns en mängd spännande ansatser som kan användas för att belysa etikens/värdebasens betydelse för olika samhällsområden.
Det finns till exempel anledning att fokusera på följande frågeställningar:
vilka de grundläggande värdena för ett gott samhälle är och vilka inspirationsgivarna för dessa är, liksom hur etiken/värdena tillägnas
familjens, skolans, rättssystemets, medias och övriga signalgivares betydelse som värde- och normöverförare
hur rättssystemet och rättstänkande byggs upp utifrån den gemensamma värdebasen, samhällsekonomins beroende av en fungerande etik i form av tillit och förtroende och ekonomins drivkrafter
familjens betydelse för ett gemenskapstänkande
värdebasens betydelse för uppbyggande av företags- och organisationskulturer
värdebasens utveckling och betydelse i ett informationssamhälle jämfört med jordbruks- och industrisamhällena
värdebasens utveckling och betydelse i ett samhälle som får allt större etnisk mångfald.
Sverige bör i syfte att bredda och entusiasmera den etiska diskussionen med sikte på samhällets fundament och därmed de mänskliga fri- och rättigheterna tillsätta en värdekommission. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |