Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelförenklingar och läsförståelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minimera riskerna med att den enskilda drabbas av orimliga konsekvenser av formella regelverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den statliga utnämningspolitiken.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lag om dröjsmålstalan enligt vad i motionen anförs.
Många lagar, regler och bestämmelser i det moderna samhället är mycket svåra att förstå för många enskilda medborgare. Unesco har i en definition (1978) av en funktionellt litterat person fastställt följande:
En person är funktionellt litterat när han har uppnått de grundläggande kommunikationsfärdigheter som gör det möjligt för honom att delta i alla de aktiviteter i vilka kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och matematik är nödvändiga i hans grupp eller samhälle och när de uppnådda kunskaperna och färdigheterna gör det möjligt för honom att använda dessa för sin egen och samhällets utveckling.
När det gäller själva läsprocessen menar man att den består av två delkomponenter: avkodning/avläsning och läsförståelse. Dessa komponenter är inflätade i varandra och varken kan eller bör skiljas åt, detta för att kunna ge läsaren maximal möjlighet att upptäcka vad ”att kunna läsa” innebär. Ju mer man vet om vad en text kan tänkas handla om desto lättare är det att läsa den, både avkodningen/avläsningen och läsförståelsen underlättas.
Inför väldigt många av de olika lagar och regler som finns uppfattar sig många som tar del av dem som enbart ”avkodare”. Läst men ej förstått, skulle därför kunna stämplas på mycket av det textmaterial som levereras från olika offentliga instanser.
En utgångspunkt i politiken skall vara att i alla avseenden göra medborgarnas vardag så enkel som möjligt. Huvuduppgiften borde vara att göra livet lättare att leva. Samtidigt ökar antalet lagar och andra regler som påverkar medborgarnas vardagsliv i omfattning och antal. Många människor känner inte till lagstiftningen och vet inte heller vart de skall vända sig för att få svar på sina frågor. Ett överbyråkratiserat samhälle vinner ingen på, och särskilt drabbas de som inte har kunskap, tid eller resurser. Kristdemokraterna anser därför att de byråkratiska reglerna måste ses över och förenklas. De kunskaper och den kompetens som finns vad gäller lättläst och lättförståelig svenska borde utvecklas inom hela den statliga förvaltningen. Behovet av åtgärder på detta område bör ges regeringen tillkänna.
Ibland kan en enskild drabbas på ett sådant sätt av formella regler och lagstiftning att det knappast varit i överensstämmelse med syftet bakom regelverken eller lagen. Det normala förhållningssättet inom förvaltningen är att vidta de åtgärder som framgår av det formella regelverket.
Det skulle alltså behövas någon form av återkoppling mellan de verkställande tjänstemännen och de som formulerat regelverk och/eller lagar på området. Regeringen bör återkomma med förslag som kan minimera riskerna för att den enskilde skall drabbas av orimliga konsekvenser av formella regelverk. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Enligt vår uppfattning bör regeringens utnämningsmakt ses över i syfte att öka öppenheten vid tillsättningen av statliga myndighets- eller verkschefer och andra topptjänstemän. Det är viktigt att finna en ordning som säkerställer en bred och kvalitativt hög rekrytering samtidigt som den vinner förtroende bland medborgarna.
Regeringen bör även fortsättningsvis vara det organ som utnämner dessa olika chefer, men utifrån ett system som ger öppenhet och samtidigt förhindrar partipolitiskt godtycke. I utredningen om domstolschefers roll och utnämningen av högre domare (SOU 2000:99) förordas följande system:
Beredningen bör inledas i ett särskilt från såväl riksdag som regering organisatoriskt självständigt beredningsorgan som lämnar regeringen förslag på lämpliga kandidater till högre domarbefattningar, en förslagsnämnd för högre domarbefattningar. En sådan nämnd bör vara ett lagreglerat organ. Lämpligt antal ledamöter föreslås vara sju. Fyra bör vara domare, en advokat och två representanter för allmänheten. Domarna förordnas av regeringen, två av dem efter nominering av ledamöterna av Högsta domstolen respektive Regeringsrätten samt de två övriga efter nominering av presidenterna i hovrätterna respektive kammarrätterna. Advokaten nomineras av Sveriges advokatsamfund och förordnas av regeringen. De två representanterna för allmänheten väljs av riksdagen.
Nämnden bör ges ett starkt administrativt stöd i sitt arbete genom ett sekretariat för beredning och föredragning av ärendena inför nämnden. I sekretariatet bör ingå ordinarie eller f.d. ordinarie domare. Kraven på öppenhet och insyn tillgodoses bäst genom att alla lediga befattningar offentligt tillkännages och att det införs ett system där intresseanmälningar kan göras till förslagsnämnden.
Inom denna utredning fanns lite olika förslag på hur bunden regeringen skulle vara av förslagsnämnden. Kristdemokraterna ansåg att regeringen fritt kan välja bland de personer som nämnden fört upp på förslag om nämnden fört upp flera personer. Däremot stöddes inte en rätt för regeringen att gå utöver förslagsnämndens namn.
Tanken på en förslagsnämnd byggd på professionell kompetens borde vara en generell modell för utnämning av statliga myndighets- eller verkschefer och andra topptjänstemän. Regeringen bör utreda ett sådant system. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
I en rättsstat är det viktigt att medel står till buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt till en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta är särskilt angeläget vad gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
Kristdemokraterna föreslår en förstärkning av den enskildes ställning gentemot den offentliga förvaltningen genom införandet av en så kallad dröjsmålstalan. En sådan talan ger den enskilde möjlighet att i domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigtvis uppehålls hos den myndighet som har att fatta beslut i ärendet.
Möjlighet till dröjsmålstalan bör finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. De förvaltningsorgan mot vilkas passivitet den enskilde ska kunna föra talan är främst förvaltningsmyndigheterna men även regeringen och domstolar såvitt avser deras handläggning av förvaltningsärenden.
Rätt till s.k. passivitetstalan förekommer på kontinenten. Den finns t.ex. inom EU:s institutioner och har en viss preventiv betydelse. Respektive institution har då någon dag innan ett passivitetsärende ska upp till avgörande fullföljt vad man skulle ha gjort långt tidigare. Själva rätten till sådan passivitetstalan innebär ett nyttigt tryck på institutionerna.
Handläggningstiderna hos svenska myndigheter är ibland oacceptabelt långa, vilket nu och då har rimliga förklaringar. Av detta kan man dock inte dra slutsatsen att en lag om dröjsmålstalan eller passivitetstalan skulle utgöra ett omfattande problem för förvaltningsmyndigheterna. Det skulle i stället avsevärt stärka den enskildes ställning i förhållande till myndigheterna.
Fri- och rättighetskommittén presenterade 1994 i ett betänkande, Domstolsprövning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117), ett förslag vad gäller dröjsmålstalan. Kristdemokraterna menar att dröjsmålstalan bör införas. Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram lagförslag i ärendet.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |