Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 2
Den stora resurs- och maktobalansen 3
Partibidragen och demokratin 3
Partibidragens omfattning 4
Valet 1998 5
Valet 2002 7
Summering 8
Riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförs om en lag mot att fackligt anslutna personer, direkt eller indirekt, mot sin vilja skall behöva bidra till politiska partier eller folkomröstningskampanjer.
Riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförs om en lag som skyddar särskilt fackligt anslutna personers rätt att inte behöva avslöja sin partisympati för att undgå att ge bidrag till politiskt parti eller folkomröstningskampanj.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fackligt anslutna personers rätt att slippa ge partibidrag, eller bidrag till folkomröstningskampanj, utan aktiv handling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fackligt anslutna personers rätt att inte behöva avslöja sin partisympati, eller hållning i en folkomröstning, för att undgå att genom sin fackliga organisation ge bidrag till politiskt parti eller folkomröstningskampanj.
En person skall icke på den grunden att hon/han är fackligt ansluten behöva till någon del, direkt eller indirekt, mot sin vilja bidra till ett politiskt parti eller folkomröstningskampanj. En person skall heller icke på den grunden att hon/han är fackligt ansluten till någon del behöva avslöja något om sina politiska sympatier, t ex genom att behöva tacka nej till att genom fackavgiften bidra till något politiskt parti eller folkomröstningskampanj.
I valet 1998 röstade så mycket som 45 procent av LO:s medlemmar på annat parti än Socialdemokraterna. I valet 2002 var motsvarande tal 38–40 procent. I genomsnitt under perioden 1968 till 2002 stödde 34 procent av LO:s medlemmar inte Socialdemokraterna, och trenden är tydligt stigande. Det finns en växande och mycket stor minoritet LO-anslutna som idag tvingas finansiera ett parti på vilket man inte lägger sin röst i de allmänna valen.
I eurofolkomröstningen år 2003 röstade 75 procent av LO:s medlemmar nej samtidigt som det socialdemokratiska partiet (genom kongressbeslut, organisation och pengar) stödde ja-sidan. Mycket kritik framfördes – särskilt från företrädare för nej-partierna, och inte minst från Vänstern och Centerpartiet – mot den oredovisade finansieringen av eurokampanjerna. Logiken bjuder att samma principiella kritik gäller finansieringen av partier som ställer upp i de allmänna valen. De som säger nej till euron som valuta skall inte tvingas att, på grund av sin fackliga anslutning, finansiera organisationer och opinionsbildning med motsatt inriktning.
De av oss föreslagna principerna innebär att även om en person skulle lägga sin röst på Socialdemokraterna skall hon/han inte behöva tvångsfinansiera det partiet, centralt eller lokalt. Särskilt anmärkningsvärt är när – i praktiken – fackets medlemmar inte själva vet, eller får veta, hur mycket penningstöd deras fack ger till politiska partier, eller hur mycket arbetstid som facket ”gratis” ställer till ett partis förfogande. Det blir särskilt svårt för den enskilde – även om denne skulle orka trots grupptrycket – att protestera och kräva avskaffade eller ändrade partibidrag om man inte exakt vet hur mycket resurser som överförs till politiska partier.
En enskild kan idag inte ens formellt tacka nej till att ge partibidrag om en majoritet på ett medlemsmöte beslutat tvångsuttaxera bidrag till ett parti. Även om det vore formellt möjligt att tacka nej till att ge bidrag via facket kvarstår frågan om det är i praktiken möjligt utan stora risker för missaktning från facket och arbetskamrater tillhörande majoriteten. Det går inte för en enskild facklig medlem att tacka nej utan att samtidigt utsätta sig för den svåra integritetskränkning som det normalt innebär att öppet och ofrivilligt tvingas redovisa sin politiska hemvist inför andra, dvs. det som vi betraktar som närmast valhemligheter. Till på köpet skulle detta ske inför dem som i framtiden skall förhandla om den enskildes löne- och anställningsvillkor. Oacceptabelt! Sverige är unikt, dessvärre.
Frågan om partibidrag är en omdebatterad fråga i de flesta demokratier. Så knappast i Sverige, dock. Tyskland är ett exempel från senare år. Lagstiftning finns i bl.a. Finland, Danmark och Norge. Det som gör Sverige till ett undantagsland bland demokratierna är främst två förhållanden som belyses nedan.
Fackets stora och delvis hemliga resursöverföringar till Socialdemokraterna är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna har extremt stora resurser jämfört med övriga partier för sina valrörelser. Enligt egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst låg det sammanlagda stödet från LO till Socialdemokraterna valåret 2002 någonstans mellan 75 och 85 milj. kr (dnr 2002:144). När man räknar in flödet till (s) av dels statligt partistöd, dels medlemsavgifter, lotteriinkomster, m.m., innebär detta att Socialdemokraternas valbudget ensam är långt större än alla andra partiers sammanlagda valbudgetar. Till LO-sfärens penningbidrag bör läggas även andra former av resursstöd till Socialdemokraterna, framför allt värdet av ”gratis” facklig arbetskraft under ett valår.
Sveriges politiska system är unikt med sin frånvaro av regler om utomståendes ekonomiska inflytande över politiska beslutsfattare och partier. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) aktualiserade frågan om en rättslig reglering av partibidrag i Sverige.
När Britta Lejon just tillträtt som demokratiminister förordade hon ny lagstiftning och ökad öppenhet kring partibidragen: ”Det finns starka skäl för att bidrag till partiväsendet bör offentliggöras. Väljarna har rätt att veta vilka intressen som står bakom partierna och de kandidater de har att välja emellan”, skrev Lejon i Aftonbladet 3/2 2000. ”Jag är [sålunda] beredd att förespråka en reglering där partierna offentliggör alla bidragsgivare som skänkt mer än ett visst belopp, det kan röra sig om några tusen kronor, under en mandatperiod. Denna regel bör gälla [vare sig] det är en juridisk eller enskild person. ... Jag har i samtal med ledningen för det socialdemokratiska partiet inhämtat att man där är beredd att redovisa partiintäkterna på central, regional och lokal nivå.” Lejon tvingades dock snabbt att backa. Någon socialdemokratisk redovisning blev det inte.
En tid efter uttalandet i Aftonbladet hade Lejon kommit på andra tankar. I en kommentar till Demokratiutredningen (SOU 2000:1) rättade hon sig själv: ”Jag tror vi kan komma längre med en frivillig överenskommelse än med lagstiftning” (Aftonbladet 16/2 2000). Britta Lejon återkom i saken vid midsommartid år 2002 genom att tillsätta en utredare, professorn i statskunskap Gullan Gidlund. Hon skall ”överväga hur allmänhetens insyn i partiernas finansiering kan ökas samt att följa och analysera den överenskommelse om öppen redovisning av extern finansiering som riksdagspartierna ingått” (pressmeddelande 2002-06-26). I samband med tillsättandet av utredningen, sade Britta Lejon i en skriftlig kommentar att ”[D]et är viktigt att medborgarna kan se varifrån partierna får sin finansiering. Med tanke på att partierna i hög grad är offentligt finansierade är det också rimligt att allmänheten tillförsäkras en god insyn i partiernas ekonomi. Det måste vara möjligt att följa kopplingen mellan finansiella bidrag och politiska åsikter.” Vidare konstaterade Lejon att det vore bra om alla partier deltar i en typ av öppen redovisning. ”Om detta skulle kräva lagstiftning så är det något vi noga får överväga.” Efter valet 2002 fick Lejon avgå.
Som vi redovisade i en motion år 2002 (2002/03:K384) är LO:s bidrag dels i stor utsträckning oredovisade och hemliga, dels kunde de genom direktivens dåvarande utformning komma att undantas från granskning i Gidlunds utredning. Riksdagen utverkade dock genom beslut våren 2002 tilläggsdirektiv som bör säkerställa att även fackliga organisationer täcks in av utredningen.
Bland de demokratiska problemen är kanske hemlighetsmakeriet det mest påfallande. Särskilt anmärkningsvärt är när – i praktiken – man kan misstänka att inte ens LO-medlemmarna själva vet, eller får veta, hur mycket stöd som deras fack betalar till Socialdemokraterna, eller hur mycket arbetstid som facket gratis ställer till Socialdemokraternas förfogande för en s-seger.
När man läste direktiven till Gidlundutredningen var det påtagligt att den främst skulle ta sikte på dels frågan om finansiering av personvalskampanjer, dels användningen av offentliga medel (statligt partistöd), men skulle undvika att explicit ta upp frågan om bidrag från en facklig organisation till ett politiskt parti. Det fanns dock en liten öppning för utredaren att även undersöka andra typer av stöd till partierna än personvalsstöd, såsom fackens bidrag: ”Det är rimligt att information om partiernas intäkter är offentlig, särskilt som andra viktiga maktcentra inom såväl det allmänna som näringslivet är underkastade vissa offentlighetskrav.” Observera alltså att regeringen i de ursprungliga direktiven inte nämnde fackföreningsrörelsen utan bara pekade ut näringslivet och ”det allmänna” som maktcentra.
Än mera märklig var avgränsningen att inte alls nämna fackets penningbidrag samtidigt som regeringen explicit fokuserade på frågan om stödannonsering: ”Även frågan om insyn i lämnat indirekt stöd i form av exempelvis stödannonsering, subventionering av annonskostnader och personella resurser omfattas av uppdraget.” Det allra sista – ”personella resurser” – kan i bästa fall öppna för viss ökad insyn i fackets resursöverföring i form av ”gratis” facklig arbetskraft. Om det blir på det sättet återstår dock att se.
För att understryka att det vi här har att göra med icke är någon marginell eller bagatellartad företeelse redovisade vi i motion 2002/03:K384 ett försök till kartläggning och uppskattning baserad på fackets egna, ofullständiga, uppgifter lämnade till riksdagens utredningstjänst.
Dåvarande riksdagsmannen Anders Johnson skrev 1998 boken ”Vi står i vägen. Om LO, pengarna och politiken”. Där kartlades delar av LO-fackens stora bidrag till Socialdemokraternas valrörelser och den styrning av regerings- och riksdagsbeslut som LO-facken åstadkommit. Johnsons uppskattning, som var baserad på svar från SAP till riksdagens utredningstjänsts enkät (dnr 1998:504), var att SAP enligt egna uppgifter fick 19,4 milj. kr per år 1994–1998. Det innebär att Socialdemokraterna 1994–1998 kunde fondera ca 80 milj. kr i bidrag från LO och dess förbund för användning i valrörelsen 1998. Därtill gav s.k. organisationsanslutning av medlemmar ca 2,3 milj. kr per år, dvs. drygt 9 milj. kr för mandatperioden. Extra LO- bidrag till (s) under valåret 1998 uppskattade Johnson i reda pengar till mer än 20 milj. kr. Det var bl.a. valinformation för drygt 6 milj. kr, m.m. Sammanlagt innebar detta stöd från LO- sfären ett belopp som översteg 100 milj. kr. Johnsons beräkning 1998 ifrågasattes aldrig av LO och Socialdemokraterna.
Det betyder att den antingen låg nära sanningen eller var en underskattning. Beräkningen var – som Johnson själv påpekade – också av rena metodskäl en underskattning. Sålunda ingick i Johnsons beräkningar bara överslagsvis fackförbundens bidrag på lokal nivå.
Bristen på information om det lokala stödet har sedan dess delvis avhjälpts med hjälp av riksdagens utredningstjänst (dnr 1998:504). Undersökningen omfattade inte alla län och nådde heller inte ned till botten men fick dock ut i ljuset nya uppgifter om både öppna bidrag, skumraskstöd och hemligheter.
”Organisationsanslutning” är ett slags kollektivanslutning om än inte av LO-medlemmar, men väl av medlemmarnas plånböcker till Socialdemokraterna. Det sker genom att en hel facklig avdelning går in som medlem i partiet och avdelningen sedan på olika sätt stöder partiet. Några exempel från 1998: Svenska Livsmedelsförbundet avd. 4 i Stockholm hade ca 1800 ”organisationsanslutna” medlemmar. Det rörde sig om anslutna till Stockholms arbetarekommun, enligt förbundets egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst. Samma sak gällde medlemmarna i Livsmedelsarbetareförbundet i Göteborg. De bidrog genom sin socialdemokratiska ”organisationsanslutning” till att finansiera arbetarkommunen i Göteborg. Metall i Malmö, avd. 4, organisationsanslöt sina medlemmar till den lokala socialdemokratin. Det innebar att medlemmarna, vare sig de ville eller inte, bidrog med ca 200 000 kr om året till de malmöitiska Socialdemokraterna. Elektrikerförbundet i Göteborg ”organisationsanslöt” också sina medlemmar, och förbundet stödde på det sättet Göteborgs socialdemokrater med 80 000 kr.
En uttalad strategi i några förbund är att organisera ett långsiktigt stöd till (s) genom att fackets lokalavdelningar inom sig bildar en socialdemokratisk arbetsplatsförening. En sådan s-förening kan sedan över den fackliga avdelningens budget erhålla bidrag till sin verksamhet, framför allt under valår. Ett exempel: ”Bildandet av nya SEKO-föreningar har fortsatt. Målsättningen är att till den 31/12 2002 ska 30 SEKO-föreningar finnas.”(SEKO:s verksamhetsberättelse för 2001, s. 7). Fler exempel framgår av motion 2002/03:K384.
SEKO lokalt sätter också av pengar till LO:s valfond. Eftersom bidrag till LO:s valfond är bidrag för att Socialdemokraterna skall vinna valet skulle dessa bidrag redovisas som partistöd om Sverige hade haft lagstiftning om partibidrag. Industrifacket beslöt i november 1997, vid ett och samma sammanträde, dels att satsa 2 milj. kr på ”egna valaktiviteter” och ”facklig-politisk samverkan”, dels att ge 1,3 milj. kr i stöd till Socialdemokraterna. Med tanke på sambandet i tid och rum bör rimligen Industrifackets beslut om två miljoner i bidrag innehållsmässigt räknas som ett beslut om partibidrag till Socialdemokraterna. Fastighetsanställdas förbund i Göteborg gav ut en valtidning och drev gemensamma aktiviteter med Socialdemokraterna.
Livsmedelsarbetareförbundet i Malmö genomförde ”aktiviteter” med Socialdemokraterna – också det ett ekonomiskt bidrag – om än sannolikt av mindre omfattning. Elektrikerförbundet, avd. 1 i Stockholm, avsatte 300 000 kr ”till eget valarbete” (för vilket parti ville man dock inte uppge). Transport sade sig inte stödja SAP lokalt, men ”bjuder in de fackligt förtroendevalda i SAP till förbundet i studiesyfte”, och stod för resor, övernattning, ”kurskostnader”, etc. Grafiska fackförbundet ordnade lokalt ”vissa frivilliga aktiviteter i samarbete med politiska partier” och ”gemensamma utbildningsåtgärder LO-SAP i bl.a. arbetsrättsfrågor”. LO och dess förbund inrättar ”riksdagsskolor” för s-ledamöter. Det är ett stöd, naturligtvis, men kanske lika mycket kan ses som försök till en instruktion av förtroendevalda socialdemokrater om fackets synpunkter inför ställningstaganden i valrörelsen och senare i riksdagen.
En hel del stöd är hemligt, och kommer sannolikt att så att förbli om inget görs. Det ligger i sakens natur att det är svårt att få grepp om omfattningen av hemlighetsmakeriet. En viss vägledning ger oviljan att svara öppet och mängden uteblivna svar, trots upprepade förfrågningar från riksdagens utredningstjänst. I vilken utsträckning som stödet i praktiken är hemligt även för de medlemmar som är med och finansierar det är hemligt.
Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet, avd. 6 i Stockholm, gav 1998 bidrag både till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men vägrade att uppge hur mycket pengar det rör sig om. Svenska Målareförbundet, avd. 1 i Stockholm, vägrade också att ge utomstående information om sitt partistöd. Byggnadsarbetareförbundet, avd. 1 i Stockholm, vägrade att ge information om sitt partistöd, liksom kamraterna i Byggnads i Göteborg. Metall, avd. 41, i Göteborg vägrade att svara på frågan om lokalt partistöd. Skogs- och Träfacket i Hultsfred meddelade att de bidrar till Socialdemokraterna vid varje val, men hur mycket bidrag man ger vet man inte eller vill man hålla hemligt. På Svenska Elektrikerförbundet centralt kunde ingen ansvarig svara på riksdagens utredningstjänsts frågor om partibidrag ”trots upprepade förfrågningar”. Hemlighetsmakeriet fortsatte även 2002.
För att följa upp resultaten avseende valåret 1998 gjorde riksdagens utredningstjänst en enkät våren 2002 (dnr 2002:144). Utredningstjänsten kontaktade SAP:s partistyrelse, LO:s ekonomiska sektion, LO:s fackförbund och deras avdelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrbotten. Även en del andra avdelningar kontaktades för att få jämförbarhet med 1998.
År 2002 svarade bara 2/3 av de tillfrågade om de gav – och i så fall hur mycket – bidrag till det regeringsbärande partiet. Man hade kunnat vänta sig att i en välutvecklad demokrati som den svenska – och även mot bakgrund av demokratiminister Lejons uttalanden – att uppgifter om fackets bidrag till (s) skulle finnas redovisade på LO:s eller SAP:s hemsidor. Så är dock inte fallet. Inte heller finns bidragen angivna i LO:s eller dess förbunds årsredovisningar. De göms i någon klumpsumma för kostnader. I LO:s årsredovisning för 2001 får läsaren sålunda inte veta mer än: ”Grundläggande för LO:s ekonomiska verksamhet är att nå kostnadstäckning för den fackliga verksamheten. I detta ingår även att lämna ekonomiska bidrag till LO närstående organisationer.” (s. 3).
SAP:s partistyrelse anger i sitt svar till utredningstjänsten 2002 att man ”budgeterat” med ett anslag från LO och dess förbund på ”totalt 15 milj. kr”. Av dessa är 6 milj. kr från LO centralt. LO rekommenderar att förbunden ger 6 kr/medlem, vilket skulle innebära ca 12 milj. kr. Nu ger inte alla förbund detta bidrag, och medlemsbasen är definierad på något olika sätt i olika förbund. T.ex. är det inte säkert att pensionerade medlemmar alltid ingår. I undersökningen 1998 angav SAP att man åren 1995–1998 från LO och dess förbund fick 19,4 milj. kr/år.
Byggnads svarar år 2002 att Byggnads ger 1 milj. kr till (s) på sin kongress år 2002. Byggnads svarade i 1998 års undersökning att man gav ett totalbidrag på 2 milj. kr för valåret, och 650 000–720 000 kr/år under övriga år, 1994–97. Svenska Elektrikerförbundet vägrar år 2002 att svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Valårets bidrag kan därmed vara hemligt även för förbundets egna medlemmar.
Valåret 1998 angav förbundet att man gav 1 milj. kr i valrörelsebidrag till (s). Fastighetsanställdas förbund vägrar svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Bidragets storlek kan därmed vara hemligt även för förbundets egna medlemmar. År 1998 uppgav Fastighetsanställdas förbund att förbundet gav 250 000 kr per år (dvs. 6 kr/medlem) i bidrag till (s), men anger inget extra bidrag för valåret 1998. Grafiska förbundet ”har beredskap för ett gemensamt agerande med LO i denna fråga”, dvs. inför valet 2002. Vad detta innebär kan vara hemligt även för de egna medlemmarna. Handelsanställdas förbund gav ett bidrag om 3,51 milj. kr för valperioden 1999–2002, dvs. 877 000 kr/år. Föregående valperiod gav förbundet ca 1 milj. kr per år. Hotell- och Restaurangfacket planerade våren 2002 att ge stöd. Förutom 6 kr/medlem, som innebär ett bidrag om ca 370 000 kr, är det dock okänt hur mycket stöd man eventuellt gav.
Under 2002 fördubblas Industrifackets stöd till ca 900 000 kr jämfört med andra år under den gångna valperioden (ca 450 000 kr/år). År 1998 var bidraget enligt egna uppgifter högre, dvs. 1 200 000 kr. Svenska Kommunalarbetareförbundet uppger att man bidrar med 3 572 000 kr. Vi utgår från att det avsåg valåret 2002. Svaret innebär att förbundet valåret 2002 skulle ha givit ett lägre bidrag till (s) än under något år sedan 1991. I genomsnitt under 1991–1998 gav Kommunal 4 070 000 kr, och valåret 1998, 3 810 000 kr. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet säger sig ge 6 kr/medlem, dvs. ca 300 000 kr. Metall uppger sig för år 2002 ha givit 6 kr/medlem, dvs. 1 800 000 kr. Svenska Musikerförbundet har inte svarat riksdagens utredningstjänst. Enligt uppgift 1998 hade förbundet inte under 1990-talet givit något bidrag till (s). Svenska Målareförbundet säger sig inte ha tagit något beslut om partibidrag inför valet ännu så sent som våren 2002. Om man inget bidrag ger innebär det en minskning eftersom man gav 6 kr/medlem 1998, dvs. ca 100 000 kr. Pappers uppger sig ge 6 kr/medlem, dvs. 150 000 kr.
SEKO vägrar svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Bidragets storlek kan därmed i praktiken vara hemligt även för förbundets egna medlemmar. 1998 uppgav man att förbundet under perioden 1990–1994 gav ca 3,4 milj. kr per år och därefter ca 3,2 milj. kr per år. Skogs- och träfacket uppgav sig ge 6 kr per medlem och år, dvs. ca 390 000 kr. Transport ger ”0 kronor” som bidrag i sitt lakoniska svar till riksdagens utredningstjänst. Däremot inbjuder Transport förtroendevalda i SAP ”i utbildningssyfte” och betalar då resa, övernattning, kurskostnader etc.
LO sade självt år 2002 att man centralt satsar bara 70 milj. kr (inklusive 10 milj. kr för LO:s vårkampanj ”Stolt men inte nöjd”), vilket kan ställas mot Johnsons oemotsagda beräkning om drygt 100 milj. kr för valåret 1998. De lokala bidragen i reda pengar är naturligtvis mindre, men bidragen i form av gratisaktiviteter till LO-sfären ansluten personal i valrörelsen är desto större; se närmare motion 2002/03:K384.
En försiktig uppskattning – baserad på uppgifterna redovisade i 2002/03:K384 är att det verkliga lokala stödet, som enligt LO:s och SAP:s egna uppgifter existerar, men som man inte vill lämna ut uppgifter om, är minst det dubbla redovisade, dvs. sannolikt omkring 5 milj. kr. LO och dess förbund har totalt nära 4 000 anställda (1999). Anställda i LO och dess förbund måste vara (s)-medlemmar och bör arbeta för (s) i valrörelsen, enligt en regel införd under Stig Malms tid som LO-ordförande. Värdet av den extra arbetskraft som LO ställer till Socialdemokraternas förfogande ett valår kan uppskattas till mycket stora belopp, sannolikt flera hundra miljoner kronor och inte osannolikt ca en halv miljard kronor.
Se motion 2002/03:K384 för en utförligare redovisning och källförteckning.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
Åsa Domeij (mp) |