Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en utredning om kostnadsansvaret för gravar från det att gravskötselavtal går ut och tills gravrätten upphör.
Hur bör man på bästa sätt betala de kostnader som uppstår i samband med grundskötsel av gravar? I alla gamla avtal ingår idag begravningsavgiften. Grundskötseln är 25 år. När nya avtal skrivs görs det inte alltid för hela gravrättstiden utan anhöriga väljer att skriva avtal där man betalar för t.ex. de fem första åren. Variationerna är många på hur avtalen skrivs, och ibland är avtalstiden bara årsvis medan andra gäller under flera år. Vad kan det medföra för problem? Här följer några exempel:
Familjerna är idag mer splittrade än förr. Föräldrarna bor på olika håll efter en skilsmässa. Barnen bor långt hemifrån. I samband med begravningen tecknar kanske barnen ett avtal som räcker 5–10 år. Att sedan få kontakt med någon ansvarig som ska betala gravskötseln för resterande tid av gravrätten kan vara ganska svårt.
Det finns s.k. ”fattigbegravningar” där sociala ordnar med begravning, men de är inte beredda att betala grundskötselavgiften.
Osämja mellan arvingar kan leda till att ingen vill ta ansvar för graven och kostnaderna av grundskötseln.
Detta är bara några av de problem som kan uppstå, men grundfrågan kvarstår: Vem tar på sig kostnaden för grundskötseln?
Vi måste också komma ihåg att det idag finns olika religioner med olika traditioner och även kyrkor med olika traditioner. Det är så lätt att vi bara utgår från svenska kyrkans gravskick. De problem som vi skissat leder till tankar om att det behöver göras en utredning om hur vi ska handskas med kostnadsansvaret för gravskötseln i framtiden.
Gravskötsel är en service som församlingen/samfälligheten åtar sig gentemot gravrättsinnehavarna. Det är verksamhet som ska bära sina egna kostnader och ska således inte täckas av vare sig begravnings- eller kyrkoavgiften. Vad gravskötselverksamheten kostar ska gravrättsinnehavaren betala, oberoende om det är grundskötsel eller annan skötsel.
Sedan kyrkan och staten ”gick skilda vägar” innebär det också att färre medborgare betalar skatt till svenska kyrkan, vilket naturligtvis påverkar kyrkans ekonomi.
Många andra kostnader följer också med de beskrivna problemen. Dels blir administrationen kostsam när det gäller att hitta kontaktpersoner för graven, dels kostar det att dokumentera eventuell vanvård.
Vi menar att all denna osäkerhet som kyrkogårdsförvaltningarna ställs inför för att erhålla ersättning för grundskötselkostnaderna kommer att leda till att kostnaden måste tas från begravningsvgiften. Detta är frågor som man måste lösa, och av den anledningen anser vi att en utredning måste göras av hur man i framtiden ska lösa problemen.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Margareta Andersson (c) |