Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i kommunallagen så att kommuner och landsting vid fastställande av kommunalt partistöd skall införa ett grundbidrag så att man ej på ett otillbörligt sätt missgynnar ett parti eller gynnar ett annat genom anpassningen och fördelningen av partistödet i kommunerna.
Det kommunala partistödet infördes 1969 och medgav att kommuner och landsting fick bevilja anslag till politiska partier som är representerade i fullmäktige. I samband med förslaget till ny kommunallag gjordes en översyn även av det kommunala partistödet.
De bestämmelser om kommunalt partistöd som fanns före 1992 innebar att stödet skulle fördelas strikt proportionellt med en lika stor summa per mandat för de partier som var representerade i fullmäktige. De gamla bestämmelserna medgav följaktligen inte en uppdelning av partistödet på grundstöd och mandatbundet stöd, vilket däremot de nya bestämmelserna medger sedan elva år.
Jämfört med tidigare regler har kommunerna och landstingen sedan den 1 januari 1992 haft ökad frihet när det gäller utformningen, exempelvis möjligheten att dela upp partistödet i ett mandatbundet stöd och ett grundstöd som är lika för alla partier. Stödet får inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Förutom partistöd kan kommuner och landsting även lämna andra former av stöd, exempelvis utbildningsbidrag och bidrag till politiska ungdomsorganisationer (se Ds 1994:31).
Bestämmelserna i kommunallagen 2 kap. 9–10 §§ ger kommunerna och landstingen rätt men inte skyldighet att lämna stöd till kommunala politiska partier. Rätten att ge stöd är dock begränsad till att gälla partier som finns representerade i fullmäktige. Partistöd får också ges till ett parti som upphört att vara representerat i fullmäktige, men ett sådant stöd måste vara tidsbegränsat till ett år efter det att representationen upphört.
Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om partistödets omfattning och formerna för detta. En huvudpunkt är att stödet dock inte får utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti.
I en redovisning av hur det kommunala partistödet utformats och är i praktiskt bruk under 2003 visar underlaget att vissa kommuner förutom grund- och mandatstöd även gett utbildningsbidrag och bidrag till politiska ungdomsorganisationer i olika kombinationer och utformningar. Ett antal kommuner har inte kunnat eller velat lämnat uppgifter om sitt partistöd för 2003.
Sammanfattningsvis kan man säga att när det gäller det totala stödet till politiska partier i kommunerna utgår 80 procent som mandatstöd, 15 procent som grundstöd och 5 procent som övriga partistödjande åtgärder.
I 3 kommuner (1 procent av dem som svarat på undersökningen) utgörs grundstödet av såväl en fast som en rörlig del.
I 17 kommuner (6 procent av dem som svarat på undersökningen) utgörs grundstödet av enbart en rörlig del.
16 kommuner (6 procent av dem som svarat på undersökningen) har inte infört något grundstöd, vilket får anses anmärkningsvärt.
I proposition 1991/92:66 om kommunalt partistöd framhölls nödvändigheten av en viss restriktivitet när det gäller kommunernas och landstingens frihet att utforma partistödet. Regeln om att stödet inte får utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett visst parti innebär enligt propositionen att det i regel inte är tillräckligt med ett stöd som enbart fördelas per mandat.
Enligt propositionen bör inget parti som är representerat i fullmäktige kunna uteslutas när det gäller grundstöd och självfallet inte heller när det gäller mandatbundet stöd.
Statskontoret utredde på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) partistödet i syfte att ge en bild av den offentliga finansieringen av partiernas verksamhet (Ds 1994:31). I promemorian framhölls bl.a. att den dåvarande regleringen av stödet till partier i kommuner och landsting uppvisade brister.
Enligt utredningen harmonierade inte tidigare fastställda principer som omgärdade lagstiftningen med dåvarande tillämpning. De principer som avsågs var dels att bidragen borde stå i relation till partiernas styrka, dels att bidragen borde beräknas schematiskt och fördelas enligt fastlagda regler som inte tillåter någon skönsmässig prövning. Den dåvarande tillämpningen visade enligt utredningen att proportionaliteten i stödet kunde variera avsevärt.
Regeringsrätten (RR) har prövat om kommunala beslut om partistöd varit förenliga med kommunallagens bestämmelser om partistödets fördelning på partier representerade i fullmäktige. I ett fall (RÅ 1994 Ref 104 III) gällde beslutet att 40 procent av partistödet utgick som grundstöd medan 60 procent fördelades mellan partierna i förhållande till erhållna mandat. I ett annat fall (RÅ 1994 Ref 104 II) hade grundstödet differentierats så att partier med 1–3 mandat erhållit 50 000 kr, partier med 4–6 mandat erhållit 100 000 kr, partier med 7–9 mandat erhållit 150 000 kr och partier med 10 eller fler mandat erhållit 200 000 kr. Resterande del av anslaget fördelades mellan partierna proportionellt mot antalet mandat. (I båda fallen ansåg RR att de av fullmäktige antagna reglerna för partistöd inte otillbörligt gynnat eller missgynnat något parti i den mening som avses i 2 kap. 10 § första stycket kommunallagen).
I ett tredje fall (RÅ 1994 Ref 104 III) hade partistödet satts till 30 330 kr per mandat utan någon särskild uppdelning på grundstöd respektive mandatbundet stöd. RR fann att det av fullmäktige beslutade stödet utformats så att det otillbörligt gynnat vissa partier och missgynnat andra, varför det ansågs strida mot 2 kap. 10 § första stycket kommunallagen.
I en regeringsrättsdom (Mål nr 6370-1996) som rör samma princip avgavs följande domskäl:
De i målet aktuella bestämmelserna i kommunallagen (1991:900), KL, liksom vissa förarbetsuttalanden av intresse har redovisats i länsrättens dom. Där har också erinrats om rättsfallet RÅ 1994 ref. 104 (III), i vilket ett kommunalt beslut om enbart mandatbundet partistöd, med beaktande av de skillnader som förelåg mellan partierna i fråga om mandatfördelningen i kommunfullmäktige, ansågs stå i strid med rättvisekravet i 2 kap. 10 § KL.
Det i förevarande fall beslutade partistödet inbegrep utöver mandatbundet stöd ett grundstöd. Grundstödet till vart och ett av de sju i kommunfullmäktige representerade partierna skulle dock uppgå till endast 10 procent av basbeloppet, eller 3 570 kr, medan det mandatbundna stödet skulle utgöra 55 procent av basbeloppet för vart och ett av de 49 mandaten i fullmäktige. Totalt skulle således utges partistöd med 987 105 kr, varav 24 990 kr (knappt 3 procent) i grundstöd och återstoden (drygt 97 procent) i mandatbundet stöd. Mandaten i fullmäktige var ojämnt fördelade på de olika partierna med 27, 10, 4, 3, 2, 2 respektive 1 mandat.
Beslutet har således inneburit att det totala partistödet skulle fördelas på ett sätt som inte väsentligt avvikit från vad som varit fallet om fördelningen skett med utgångspunkt enbart i mandaten i fullmäktige. Vid sådant förhållande finner Regeringsrätten med beaktande av den ojämna mandatfördelningen att beslutet har getts en utformning som otillbörligt gynnat vissa partier och missgynnat andra. Beslutet strider följaktligen mot 2 kap. 10 § KL.
Vi kan alltså nu konstatera att de nuvarande reglerna för det kommunala partistödet varit i funktion i elva år. Som framgår av redovisningen av de kommunala partistöden för 2003 och de fall som prövats i Regeringsrätten finns det betydande variationer kommunerna emellan när det gäller fördelningen mellan grundstöd och partibundet mandatstöd. Genom förvaltningsdomstolarnas prövning av dessa och andra liknande fall har nu kommunerna och landstingen fått viss ledning i fråga om var gränserna går för otillbörligt gynnande eller missgynnande då partistödet fördelas mellan partierna. Det är värdefullt att lagstiftningen ger kommunerna och landstingen en frihet att anpassa partistödet till lokala förhållanden och önskemål inom de allmänna ramar som kommunallagens regler och rättspraxis anger. Men det är viktigt att kommunallagen och rättspraxis följs även av alla kommuner.
Att så ej sker visar undersökningen av fördelningen av 2003 års kommunala partistöd. Detta leder otvetydigt till att vissa partier i vissa kommuner missgynnas på ett otillbörligt sätt och andra gynnas, vilket är helt emot lagstiftningen.
Jag anser att regeringen skall lägga fram förslag till ändring i kommunallagen så att kommuner och landsting vid fastställande av kommunalt partistöd skall införa ett grundbidrag så att man ej på ett otillbörligt sätt missgynnar ett parti eller gynnar ett annat genom anpassningen och fördelningen av partistödet i kommunerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |