Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av berörda lagar i syfte att åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan från staten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagens principbeslut 1995 om Svenska kyrkans skiljande från staten var ett oerhört viktigt beslut och ett stort steg framåt i en fråga som väntat på sin lösning sedan seklets början. Tyvärr blev skilsmässan ofullständig. Ännu efter att alla de konkreta lagändringar som skilsmässan krävde har genomförts, har Svenska kyrkan en särställning och de formella banden till staten är inte helt avskurna.
Några exempel:
I en särskild lag om Svenska kyrkan stadgas bl.a. att denna organisation är ”ett evangelisk-lutherskt trossamfund” och ”en öppen folkkyrka”.
I begravningslagen ges Svenska kyrkan en särställning som huvudman för begravningsverksamheten, även för begravningsplatser för andra trosriktningar och för icke-troende.
I lagen om trossamfund ges Svenska kyrkan rätt till hjälp av staten med indrivning av medlemsavgifter.
Såväl religionsfrihetens principer som allmänna rättviseskäl talar starkt för att dessa och andra liknande lagar ändras så att strikt statlig neutralitet i trosfrågor uppnås, likabehandling av ideella organisationer garanteras och statens kontroll av civila, ideella organisationer minimeras.
Det kan inte finnas några hållbara skäl för att staten genom lagstiftning skall föreskriva vilken ideologisk/religiös inriktning en viss förening (i detta fall Svenska kyrkan) skall företräda och vilken organisatorisk uppbyggnad den skall ha. Detta är ett oacceptabelt ingrepp i Svenska kyrkans medlemmars demokratiska rätt att suveränt besluta i sin organisations angelägenheter.
Det finns heller ingen anledning att en bestämd organisation, Svenska kyrkan, skall få statlig hjälp med indrivningen av medlemsavgifterna. Att även andra trossamfund, efter ansökan, kan beviljas denna service, ändrar inte saken. De allra flesta ideella organisationer, dvs. alla utom just de registrerade trossamfunden, nekas ju denna statliga hjälp. Visserligen kan praktiska skäl tala för att Svenska kyrkan bör erbjudas denna hjälp som en övergångslösning, men ett permanent arrangemang kan hur som helst inte försvaras enligt Vänsterpartiets mening.
Inte heller kan det finnas några hållbara argument för att ett religiöst samfund bland många skall ges en lagskyddad särställning när det gäller begravningsverksamheten. Vid utarbetandet av KU:s betänkande 1998/99:KU18 stödde Vänsterpartiet det lagförslag som utskottet utarbetade i syfte att undvika den konflikt med grundlagen som regeringens lagförslag hade kunnat leda till och vi accepterade därmed i detta skede Svenska kyrkans huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Samtidigt klargjorde vi i ett särskilt yttrande vår uppfattning att begravningsväsendet, för att garantera religionsfriheten och den demokratiska kontrollen, borde bli en kommunal angelägenhet.
I betänkandet 2002/03:KU20 anförde konstitutionsutskottet följande med anledning av förra årets motion i denna fråga från Vänsterpartiet (2002/03:K271):
Vid riksmötet 2000/01 avstyrkte konstitutionsutskottet en motion (v) av samma innebörd som den nu aktuella motionen. Utskottet konstaterade att ändringarna i relationerna mellan staten och Svenska kyrkan, som beslutades efter ett omfattande utrednings- och förhandlingsarbete, hade varit i kraft under drygt ett år. Vidare anförde utskottet att det inte fann skäl att förorda en ändring eller omprövning av relationerna (bet. 2000/01:KU11).
Slutligen konstaterar man ånyo att utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motionen.
Tre år i rad har majoriteten i utskottet således hänvisat till ett ställningstagande som gjordes ett år efter ikraftträdandet av den nya lagen, dock utan att ha något annat motiv till sitt avstyrkande av motionen än det som anfördes första året, nämligen att beslutet om de ändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten endast varit i kraft ett drygt år. Majoriteten i kammaren instämde i ställningstagandet.
Vi menar att argumenten för att ta ett steg framåt i denna fråga har behållit sin styrka. Eftersom utskottet inte förmått formulera några egentliga sakskäl till att ett av landets trossamfund skall särbehandlas på det sätt som sker, utgår vi från att konstitutionsutskottet och riksdagen denna gång behandlar frågan med det allvar den förtjänar. Riksdagen bör således begära att regeringen lägger fram förslag till lagändringar så att Svenska kyrkan helt skiljs från staten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Alice Åström (v) |
Mats Einarsson (v) |