Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att kartlägga spridningen av barnpornografi via Internet.
Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att förtydliga och utvidga förbudet mot innehav av barnpornografi med hänvisning till den tekniska utveckling som skett sedan lagen trädde i kraft.
Barnpornografiska filmer och bilder är dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Det måste vara vår skyldighet att utforma lagstiftningen så tydligt det någonsin går när det gäller att motverka spridning av sådant material. Idag finns det luckor i lagen som behöver täppas till.
Sedan 1 januari 1999 har Sverige ett förbud mot innehav av barnpornografi. Detta innehavsförbud täcker såväl innehav av fysiska som virtuella barnpornografiska bilder och filmer. Vad gäller virtuella barnpornografiska bilder och filmer från Internet, är dessa kriminaliserade om man laddar ner dem och sparar dem på hårddisk, diskett eller cd-rom. Att enbart titta på barnpornografi på Internet är däremot fullt tillåtet. Tekniken och användningen av Internet har gått framåt markant sedan den svenska lagen som förbjuder innehav av barnpornografi trädde ikraft. Idag sker i stort sett all handel med och allt användande av barnpornografi på Internet.
Med hjälp av bredbandsuppkopplingar kan man idag surfa obegränsat på Internet till en relativt billig kostnad. Man behöver inte ladda ner barnpornografi till sin dator, och göra sig skyldig till brott, om man lika gärna kan ligga ute på Internet och titta online. Att köpa sig tillträde till särskilda sajter som erbjuder barnpornografi är inte heller brottsligt om man inte kan påvisa att personen ifråga laddat ner material.
När man är inne på Internet lagras allt man gör på s.k. temporary Internet files. Detta sker varje gång användaren öppnar en hemsida. I dessa filer sparas alla barnpornografiska bilder och filmer som en person har tittat på. Det kan vara fråga om flera hundra bilder och filmer som ligger i dessa ”tillfälliga Internetfiler”. Om det skett av misstag skulle man möjligen kunna ha 4–5 bilder, men för att ha flera hundra krävs att man medvetet har valt att titta på dem. De s.k. cookies är en liten fil som den server man just för tillfället surfar mot, kan skriva ner till användarens hårddisk. Om man inte ändrat platsen där dessa tillsammans med all annan temporär data skall lagras, så är platsen från installationen ”temporary Internet files”.
Dessa ”cookies” kan inte läsas av andra servrar men kan läsas av den server som lagt dit dem. När man kommer tillbaka till samma plats igen kan servern känna igen användaren och komma ihåg vad användaren gillar och kanske erbjuda saker som den lärt sig att användaren är intresserad av. Favoriter är en lista över Internetadresser (URL:er) som man själv registrerat att man vill ”komma ihåg” och kunna gå tillbaka till.
En annan möjlighet som öppnats är s.k. cyberhårddiskar. Man kan helt enkelt numera hyra eller på annat sätt få tillgång till ett utrymme på ett webbhotell, där man kan spara bilder, filmer, dokument och liknande precis som man gör på sin vanliga hårddisk. Skillnaden är att dessa hårddiskar ligger ute på Internet och den fysiska placeringen av de servrar som upplåter dessa utrymmen kan vara var som helst i världen. Det är därför inte klart om eller i vilken utsträckning innehav på sådana cyberhårddiskar och motsvarande lagringsutrymmen som är tillgängliga via Internettjänster, omfattas av det svenska innehavsförbudet.
I Napsters efterföljd har det dykt upp sidor, s.k. peer-to-peer-sidor, där man kan byta filer innehållande data med varandra. I Napsters fall var det frågan om musikfiler, men denna metod blir allt vanligare för byte av barnpornografiskt material liksom upphovsrättsskyddat material såsom filmer och musik. Man måste själv ha ett visst antal bilder eller filmer att tillhandahålla för att få tillgång till ett sådant nätverk. Därefter kan alla som har tillgång till detta nätverk ladda ner filer från ens egen dator eller andra lagringsutrymmen man upplåtit. Med andra ord inkluderar detta även spridning av bilderna, men eftersom man inte innehar dem, enligt svensk lag, kan man inte heller åtalas för spridningen.
I Storbritannien, Norge och Danmark har man redan en lagstiftning som täcker detta sätt att lagra datafiler med barnpornografiskt innehåll. Till viss del gäller det också Tyskland. Vi anser att det finns flera skäl för att Sverige ska ha en liknande lagstiftning som övriga nämnda nordiska och europeiska länder. Ett är att det underlättar polisens arbete på ett mycket bra sätt. Som det ser ut idag, har Sverige svårt att vara med när internationella barnpornografiringar sprängs, eftersom allt fler känner till luckan i den svenska lagstiftningen och således lagrar sina bilder på cyberhårddiskar eller väljer att inte ladda ner bilderna, men ändå ha dem kvar i temporary Internet files. Problemet har påtalats av såväl Interpol som Rikskriminalpolisen.
Utöver ovanstående finns anledning att se över straffpåföljderna för barnpornografibrott samt i detta sammanhang göra jämförelser med den straffhöjning som gjordes för grovt narkotikabrott i början av 70-talet. Två skäl som åberopades för strängare påföljd var organiserad handel och stora ekonomiska intressen. Dessa skäl är även tillämpliga på barnpornografiområdet.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Peter Pedersen (v) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Gunilla Tjernberg (kd) |