Riksdagen beslutar upphäva 5 kap. 7 § regeringsformen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar av successionsordningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Privilegier och immunitet i kraft av börd är oförenliga med principen om alla människors lika värde. Lika oförenligt med sagda princip är att få sina mänskliga rättigheter inskränkta och att såsom myndig få sitt självbestämmande beskuret.
Påpekas bör att successionsordningen ändrats under årens lopp, senaste ändringarna genomfördes i slutet av sjuttiotalet. Ändringar genomfördes då i paragraferna som stadgar om bekännelsekrav, krav på samtycke vid giftermål och för regentskap i annat land. Det kan tyckas som om successionsordningen radikalt borde ha skrivits om redan då.
I en demokratisk rättsstat är en av huvudprinciperna allas likhet inför lagen. Regeringsformen stadgar dock att statschef, för närvarande konung Carl XVI Gustaf, ej kan åtalas för sina gärningar. Inte heller en riksföreståndare kan åtalas för sina gärningar. Endast den som är fyllda 18 år kan tjänstgöra såsom statschef. Konungen eller drottningen är sålunda straffmyndiga när de tillträder som statschef. Likt övriga straffmyndiga individer bör de kunna åtalas i det fall misstanke om brott föreligger. Konungens uppdrag är av ceremoniell natur. Det kan sålunda inte föreligga något behov av åtalsimmunitet i anledning av gärningar utförda i kraft av något reellt formellt maktutövande. Det sista är för övrigt inte önskvärt i någon situationen. Den som ges formella maktbefogenheter skall utöva dessa under lagarna och vara ansvarig för sina beslut och gärningar.
Enligt successionsordningen skall konungen alltid (sålunda inte enkom på söndagar eller annorstädes när andan, eller snarare anden, faller på) vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut år 1593, antagen och förklarad är. Prinsar och prinsessor av det kungliga huset skall uppfostras i samma lära och inom riket. Den som inte bekänner sig till den angivna läran skall uteslutas ur successionsordningen.
Religionsfriheten är såväl grundlagsstadgad som inskriven i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. De enda medborgare som är berövade rätten till ett fritt religionsutövande efter eget behag är konungen och hans familj. Förvisso kan de välja att hellre uteslutas ur successionsordningen framför att bekänna sig till den påtvingade rätta läran. I en bemärkelse kan detta inte sägas vara något direkt straff, enär en plats i den aktuella successionsordningen principiellt knappast kan anses vara en rättighet i en demokrati.
Bekännelsetvånget är föråldrat, och dessutom finns fog för att anse att det i praktiken är obsolet. Kravet kvarstår dock. Obsoleta stadganden bör utrensas ur lagstiftningen. För det fall att argument skulle resas emot ett borttagande av bekännelsekravet bör vederbörande i så fall löpa linan ut och avkräva konungen samt kungafamiljen en trosbekännelse samt ta konsekvenserna ifall de inte hyser den rätta tron. Det senare ter sig dock aningen osmakligt och kontroversiellt i och med att 2 kap. 2 § regeringsformen stadgar att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat hänseende.
Konungens bekännelsekrav är inte enkom kuriosa ifrån det förgångna. Staten och Svenska kyrkan är idag åtskilda. Sverige är ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Vi bör inte ha – om än aldrig så obsoleta – stadganden om statschefens religionstillhörighet.
Successionsordningen stadgar att prinsar och prinsessor av det kungliga svenska huset inte får ingå äktenskap ifall inte regeringen efter hemställan från konungen lämnat sitt samtycke därtill. Den som ingår äktenskap utan detta samtycke har förverkat arvsrätten till riket för sig, sina barn och efterkommande.
I praktiken får antas att även detta stadgande utgör en kuriös historisk relik. Successionsordningen är dock alltjämt gällande rätt. Antingen bör sålunda samtyckeskravet tas bort eller också skall regeringen tillfrågas och ge sitt samtycke till kungabarnens äktenskap.
Det tillkommer en myndig människa i vårt land att självständigt bestämma sig för vem han eller hon vill leva tillsammans med, såsom registrerade partner, sambor eller såsom gifta under förutsättning att inte lagstadgat hinder för partnerskap, äktenskap eller samboförhållande äktenskap föreligger. Föräldrar, familj och släkt har ingen beslutanderätt i dessa frågor – sannerligen inte heller något officiellt organ. Statschefen och regeringen bör inte heller ges denna – om ock formella – beslutanderätt över medlemmarna i kungahuset.
Stadgandet är intressant enär det enkom talar om äktenskapet. Det är i och för sig inte märkligt med hänsyn till de rådande värderingarna vid successionsordningens tillkomst. Econtrario kan kravet på äktenskapssamtycke dock tolkas så att kungahusets medlemmar är fria att ingå partnerskap eller att leva såsom sambor utan att samtycke krävs och utan att gå arvsrätten förlustig. En analog tolkning skulle förvisso hävda att samtycke krävs även för dessa nya samlevnadsformer.
Tronföljaren är enligt successionsordningen förbjuden att lämna riket utan konungens vetskap och samtycke. Det är förvisso trevligt att vuxna barn informerar sina ofta lättoroade föräldrar om förestående utlandsresor. Dock bör dylik informationsplikt inte vara stadgad i lag. Kravet på samtycke strider uttryckligen mot 2 kap. 8 § regeringsformen, vari varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövande och tillförsäkrad rätten att fritt förflytta sig inom riket och att lämna detta. Förvisso avser skyddet hinder för det allmänna att begränsa någons mobilitet. Såsom statschef får dock konungen anses representera det allmänna och i övrigt skall det allmänna givetvis tillse att lagare etc. inte får till effekt att mobiliteten inskränks (utan laga dom).
Jag vill understryka att min principiella grundhållning är att monarkin är en fördemokratisk kvarleva i det svenska samhället som borde avskaffas. Enär det inte förefaller mig troligt att detta krav inom kort kommer att bifallas av svenska riksdagen väljer jag att istället vädra ovan, modest ställda, önskningar om ändringar i successionsordningen.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |