Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utfärdande av anvisningar i regleringsbrev till myndigheterna om utbildning av personalen i handlingsoffentlighetsprincipen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om en ny sanktionsform för att värna principen om handlingsoffentlighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk utbildning om meddelarfrihet för offentligt anställda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka meddelarfriheten för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi.
Riksdagen begär att regeringen snarast låter utreda möjligheterna till förstärkning av privatanställdas meddelarfrihet.
När man talar om offentlighetsprincipen brukar man i första hand syfta på allmänna handlingars offentlighet, något som daterar sig till år 1766 då Sverige fick sin första tryckfrihetsförordning.
Handlingsoffentligheten utgör en viktig del av tryckfriheten. Men utöver att vara en källa för material till tryckta skrifter skall principen också enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen främja ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”. Handlingsoffentligheten är alltså en viktig del av den medborgerliga yttrande- och informationsfriheten och därmed ett fundament för den fria, demokratiska åsiktsbildningen. Sverige lägger också stor vikt vid att verka för en ökad handlingsoffentlighet i Europeiska unionen.
Trots att den gällande lagstiftningen beträffande allmänna handlingars offentlighet och gällande begränsningar i denna pga. sekretessregler är av god kvalitet och väl inarbetad, är den praktiska tillämpningen behäftad med allvarliga problem.
Många gånger bemöts enskilda felaktigt i samband med att de begär att få ut allmänna handlingar. Undanflykter och förhalning är inga sällan inträffade undantag utan förekommer med stor frekvens. Detta kan konstateras redan vid en summarisk granskning av JO:s och JK:s årsböcker. I dessa förekommer varje år ett stort antal fall där företrädare för våra myndigheter, sannolikt oftast beroende på okunskap eller oförstånd, åsidosätter medborgarnas grundlagsfästa rätt att ta del av allmänna handlingar. De fall som kommer till JO:s eller JK:s kännedom utgör naturligtvis bara toppen på ett isberg.
JO och JK ser det som en viktig uppgift att värna handlingsoffentligheten. Sanktionen stannar dock nästan alltid vid hårdare eller mildare kritik. Det föreligger ett stort utbildningsbehov om den praktiska innebörden av principen om handlingsoffentlighet hos ansvariga tjänstemän hos myndigheterna.
Regeringen bör i regleringsbreven lämna anvisningar till myndigheterna om att personalen måste utbildas på detta område. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det föreligger ett behov av en ny sanktionsform, som är väl avvägd men kännbarare för de myndigheter som handlägger ärenden om utbekommande av allmän handling felaktigt. Ett alternativ vore att införa någon slags administrativ förseningsavgift vid oskäliga dröjsmål med utlämning av allmänna handlingar. Den närmare utformningen av ett sådant system bör göras till föremål för utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För anställda inom offentlig verksamhet råder enligt sekretesslagen (1980:100) förbud att yppa uppgifter med hänsyn till enskildas ekonomiska och personliga förhållanden. Detta förbud är viktigt för enskildas tilltro till offentlig verksamhet, inte minst när det gäller brottsutredande och liknande verksamhet. Alla anställda inom berörda verksamheter informeras om detta förhållande och ofta undertecknas kontrakt om tystnadsplikt.
Samtidigt omfattas alla anställda inom offentlig verksamhet, liksom alla andra svenska medborgare, av meddelarfriheten som framgår av såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen. Dessa regler ger rätt att meddela uppgifter med syfte att sprida dessa i tryckt skrift eller i etermedia. Det finns också ett förbud för myndigheter och andra offentliga organ att efterforska källan till ett sådant meddelande.
Vid missförhållanden på arbetsplatsen eller liknande har således varje enskild anställd rätt att offentliggöra uppgifter om detta. Detta till trots kommer rapporter om ansvarigas försök att sätta munkavle på anställda genom att hänvisa till såväl sekretesslagen som till lojalitetskrav. Personal undviker, av rädsla för att förlora sin anställning eller möjligheten till karriärutveckling, att rapportera om problem inom den verksamhet där de är anställda.
För att främja ett fritt meningsutbyte och för att tillförsäkra alla sina grundlagsskyddade rättigheter bör därför personal inom offentlig verksamhet ges information om de rättigheter som tillkommer dem i enlighet med grundlagarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett särskilt problem uppstår när verksamhet som tidigare bedrivits i offentlig regi privatiseras. Den generella grundlagsfästa meddelarfriheten ersätts då med en långtgående tystnadsplikt. Detta innebär bl.a. att privat verksamhet får konkurrensfördelar på bekostnad av arbetstagarens möjlighet att meddela sig när det gäller exempelvis missförhållanden på arbetsplatsen. Dessa frågor har nyligen berörts i en utredning, Ds 2001:19. De lagförslag som presenteras i denna utredning är enligt vår mening inte tillräckligt långtgående och framför allt fortfarande inte beredda i Justitiedepartementet.
En lag om skydd för meddelarfrihet i offentligfinansierad verksamhet i privat regi skall givetvis bygga på principen att denna så långt som möjligt skall vara densamma som för offentliganställda. Om så erfordras kan lagstiftningen om den anställdes meddelarfrihet och arbetsgivarens efterforskningsförbud kompletteras med regler som skyddar verkliga företagshemligheter. Avgränsningen av vad som skall anses som företagshemlighet överlåts därmed inte till den private arbetsgivarens godtycke. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Syftet med meddelarfriheten är bland annat att anställda, utan risk för repressalier, skall kunna meddela sig om såväl missförhållanden på arbetsplatsen som om t.ex. misstankar om oegentligheter och brottslig verksamhet. När det gäller privata företag är denna möjlighet starkt begränsad eller obefintlig.
Vi behöver således en förstärkning av det lagliga skyddet för yttrandefriheten på privata arbetsplatser i allmänhet, inte bara verksamhet som är offentligt finansierad. En utredning bör dock ges i uppdrag att även utreda förutsättningarna för anställda i helt privat regi att få utöva sina grundlagsskyddade rättigheter. Även här torde lagstiftningen kunna kompletteras med regler för vad som skall anses som företagshemligheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Per Rosengren (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Rolf Olsson (v) |