Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta i beaktande de punkter som Europarådet pekar på för att tillförsäkra att rätten till minoritetsspråk efterlevs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Skolverkets rekommendationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa att rätten till undervisning på modersmålet i praktiken är garanterad i alla kommuner för elever som önskar detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten för sverigefinska och judiska elever att studera på modersmålet i samma utsträckning som övriga nationella minoriteter samt om rätten till modersmålsundervisning i förskolan.
Sverige är i dag ett flerspråkigt land. Under de senaste decennierna har antalet språk ökat markant. Språket har en stor betydelse för människans utveckling och modersmålet ger förutsättningar att erövra en dubbel kulturidentitet. De nationella minoritetsspråken finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch har en lång historia vid sidan av svenskan. I det följande vill vi lyfta fram frågan om minoriteters språkrättigheter.
Den europeiska konventionen om skydd för regionala eller minoritetsspråk trädde i kraft 1998 och ratificerades av Sverige 2000. I inledningen till konventionen framhålls bl.a. att skydd och främjande av minoritetsspråk är viktigt för att stärka demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet.
Enligt artikel 7.2 i konventionen skall parterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undanröja alla orimliga distinktioner, utestängningar, restriktioner eller preferenser angående användningen av sådana språk. Stadgan ger ett relativt starkt skydd för användningen av minoritetsspråk i utbildning, rättsprocess, kontakter med det offentliga, media, vid kulturella evenemang och vid ekonomiska och sociala aktiviteter.
Nu har Europarådet för första gången utvärderat svensk efterlevnad av denna konvention. Europarådet pekar i sin rapport på en betydande obalans på en rad områden. Särskilt missgynnade är den romska och den sverigefinska minoriteten vad gäller rätten till sitt språk.
Efter ratificeringen av den europeiska stadgan om regionalt eller minoritetsspråk har Sverige antagit särskild lagstiftning beträffande minoritetsspråk. Härigenom garanteras enskilda rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakter med myndigheter i Sverige. Dessutom skall kommunerna kunna erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg på dessa språk (SFS 1999:
1175/1176).
Rätten för minoriteter att använda sitt modersmål gäller dock bara i vissa s.k. förvaltningsområden. I Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå nås därmed konventionens mål i detta avseende. Endast ca 5 procent av de finskspråkiga sverigefinländarna bor dock i dessa kommuner och frågan om en utvidgning av förvaltingsområden till att gälla även Mälardalen, där den övervägande delen sverigefinländare bor, bereds nu på Justitiedepartementet.
Europarådet pekar också på brister vad gäller översättningar av lagtexter och annan samhällsinformation, vilket är en mycket viktig punkt för etablering i samhället. Särskilt oroas rådet även över sydsamiskans ställning. Detta språk talas i dag av 400–500 personer och rådet anger att det krävs särskilda åtgärder för att tillräckligt skydda språket.
Ett utbrett problem är också den bristande mångfalden i medierna. Rådet pekar i sin kritik på att det inte finns några tidningar på samiska, och mycket få på meänkieli. Vi vill i detta sammanhang också peka på att denna bristande mångfald inte bara handlar om detta eller att det saknas exempelvis finskspråkiga sidor i olika dagstidningar. Minoriteterna är också utsatta för ett större osynliggörande i och med majoritetssamhällets ovilja eller ointresse att lyfta fram minoritetsfrågor. Regeringen bör i det närmaste ta i beaktande de punkter som Europarådet pekar på för att tillförsäkra att rätten till minoritetsspråk efterlevs.
Särskilt tydligt visar Europarådets redovisning på brister inom utbildningsområdet. Sverige måste bli bättre på flera aspekter av minoritetsspråksundervisning. Uppföljning av gjorda insatser är i dag bristande, och lärarutbildningar och läromedel är i stort behov av förbättringar.
Många svenska kommuner har de senaste åren kraftigt skurit ner sin undervisning i minoritetsspråk. Europarådet visar i sin rapport på ett antal försummelser att sätta in lokala insatser, trots att ny lagstiftning på riksnivå öppnat för sådana möjligheter. Rådet understryker att detta strukturella problem måste åtgärdas för att nå i konventionen uppsatta mål.
Det råder särskilt en viss obalans när det gäller den sverigefinska minoriteten, men det finns också problem när det gäller undervisningen på romani. Rådet visar dock på en viss positiv utveckling, och har bl.a. funnit att samarbetet mellan berörda myndigheter har förbättrats.
I maj 2002 lämnade Skolverket en rapport, ”Flera språk – fler möjligheter – utveckling av modersmålsstödet och modersmålsundervisningen”, med förslag på förbättringar och omorganisering av modersmålsundervisningen, där man skriver:
Det behövs förändringar när det gäller förskolans och skolans sätt att bemöta de flerspråkiga barnen och eleverna samt att det är möjligt att åstadkomma en sådan förändring. Förstärkning av både modersmålsstödet och undervisningen i och på svenska som andraspråk skapar mer jämlika förutsättningar för dessa barns och elevers utveckling och lärande. Satsningar på fördjupade kompetenser i många språk är också positivt för hela samhället.
De rekommendationer som framkommer i rapporten är mycket viktiga och regeringen bör därför utan dröjsmål uppmana berörda myndigheter att införa dessa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt grundskoleförordningen 2 kap. 9–14 §§ och gymnasieförordningen 5 kap. 9–15 §§ har alla elever med annat modersmål än svenska rätt att få undervisning i sitt modersmål både i grundskolan och gymnasieskolan. Detta dock under förutsättning att berört språk är ett dagligt umgängesspråk med minst en av föräldrarna eller vårdnadshavarna. För samiska, tornedalsfinska eller romska elever gäller dock rätten att få undervisning i sitt modersmål även om det inte är ett dagligt umgegängesspråk.
Romska elever från annat land än Sverige har dessutom rätt till undervisning i flera språk om det finns ett behov. För dessa nämnda tre nationella minoriteter gäller också att kommunen är skyldig att anordna undervisning även om det inte finns fem elever som önskar det, vilket annars är ett villkor. Det har emellertid framkommit att tillgången till undervisning på minoritetsspråken inte är lika i alla kommuner eller för samtliga berörda språk. Sverigefinska och judiska elever har nämligen inte denna möjlighet.
I dag lever ca 447 000 första och andra generationens sverigefinnar och finlandssvenskar i Sverige. Uppskattningsvis talar drygt 200 000 av dessa finska. Enligt Skolverkets statistik har andelen elever som är berättigade att få modersmålsundervisning ständigt minskat. Minskningen för modersmålsundervisning i och på finska är större än för övriga språk. Detta trots att finnar är den största nationella minoritetsgruppen. Det finns kommuner där det inte förekommer någon modersmålsundervisning på finska, trots kommunens skyldighet att aktivt informera om och erbjuda en sådan undervisning. Kommunerna har också minskat sin ambitionsnivå när det gäller att informera föräldrar och elever om rättigheten att få stöd i utvecklingen av sitt modersmål. Det gäller särskilt modersmålsstödet i förskolan. Rätten att få bevara och utveckla sitt modersmål borde vara en självklarhet för alla nationella minoriteter.
Därför behöver regeringen göra ytterligare ansträngningar för att övervaka tillämpningen av ämnesundervisning på modersmålet och för att säkerställa att rätten till undervisning på modersmålet i praktiken är garanterad i alla kommuner för elever som önskar detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör det utredas om möjligheten att tillförsäkra de sverigefinska och judiska eleverna samma rätt att få studera finska och jiddisch motsvarande de samiska, tornedalsfinska och romska elevernas rättighet. Därutöver bör utredningen undersöka möjligheten att lagstifta om rätt till modersmålsundervisning i förskolan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Elina Linna (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |