Riksdagen beslutar att 10 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 30 000 000 kr av anslag 46:1 Allmänna val och demokrati under utgiftsområde 1 skall användas för riksdagspartiernas information inför Europaparlamentsvalet.
Valdeltagandet i de svenska olika nationella valen, bortsett från de kyrkliga valen, har sedan den lika och allmänna rösträttens införande år 1921 legat på mellan 40 och 91 procent. Efter år 1960 har valdeltagandet i något av de nationella valen inte understigit 77 procent och vad gäller riksdagsvalen har det inte understigit 80 procent. I det första valet till Europaparlamentet år 1995 uppgick valdeltagandet till 41,6 procent vilket kan jämföras med valdeltagandet i 1994 års riksdagsval som var 86,8 procent och 1998 års riksdagsval där det uppgick till 81,4 procent. Vid 1999 års val till Europaparlamentet uppgick valdeltagandet till 38,8 procent.
Jämfört med riksdagsvalen och de kommunala valen är det svenska deltagandet i Europaparlamentsvalen således mycket lågt. Bilden modifieras något om det svenska valdeltagandet sätts i relation till övriga EU-länders valdeltagande. Det genomsnittliga valdeltagandet för samtliga EU-länder var 65,9 procent år 1979. Det har sedan dess sjunkit konstant för att år 1999 uppgå till 52,4 procent. Bortser man från länder som har obligatorisk röstning och de länder som 1999 hade nationella val samtidigt som Europaparlamentsvalet blir den genomsnittliga siffran 39,4 procent för år 1999. Av de 15 nationerna hade Finland, Nederländerna och Storbritannien ett lägre valdeltagande än Sverige år 1999. Sverige hade således ett valdeltagande som var cirka 10 procent lägre än det genomsnittliga. Två ”gamla” EU-länder hade betydligt lägre siffror än Sverige. Ur ett internationellt perspektiv framstår således det svenska valdeltagandet visserligen som lågt men inte som alldeles avvikande. Jämför man däremot med valdeltagandet i de svenska nationella valen måste resultatet sägas vara anmärkningsvärt lågt.
I en parlamentarisk demokrati förutsätts folket utse sina representanter i de högsta styrande organen genom allmänna val där varje röst är värd lika mycket. Det är rimligt att anta att ett högt valdeltagande medför eller bidrar till att de styrande organens sammansättning då kommer att väl spegla olika grupperingars och enskilda medborgares åsikter. Ett mycket lågt valdeltagande däremot kan leda till en snedvridning av sammansättningen i de folkvalda församlingarna. Detta i sin tur innebär att de som väljs kanske kommer att företräda åsikter som inte delas av mer än ett fåtal av medborgarna. En sådan situation innebär en risk bland annat för att de styrande organen förlorar sin legitimitet och inte uppfattas som representativa för folket. Av det sagda följer att den representativa demokratin, som den är utformad i de flesta moderna stater, förutsätter inte bara en valordning som låter varje medborgare få rösta utan också att medborgarna utnyttjar denna rätt. Detta torde vara en uppfattning som finns hos många och som kan vara en av flera orsaker till att det inte är alldeles ovanligt att det uppfattas som en plikt att rösta.
Rådet för utvärdering av 1998 års val, som även fick i uppdrag att analysera orsakerna till det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet 1999, presenterade i augusti 2000 sitt betänkande Valdeltagande och Europaparlamentsval (SOU 2000:81). I betänkandet räknar rådet upp fyra anledningar till det låga valdeltagandet.
Enligt rådet visar forskningsresultat relativt samstämmigt att det är bristande engagemang i frågor med anknytning till Europa och EU som är en av de viktigaste orsakerna till att medborgarna inte utnyttjar sin rösträtt. Detta bristande engagemang har i sin tur olika förklaringar. En sådan förklaring är att valet till Europaparlamentet inte uppfattas som viktigt och intressant eftersom det inte är fråga om ett val som har betydelse för en regeringsbildning på samma sätt som ett nationellt parlamentsval. Vidare finns anledning att tro att många uppfattar Europaparlamentets roll i EU:s beslutsprocess som oklar. En annan faktor av betydelse är att vissa av de sakfrågor som är aktuella inför val till Europaparlamentet fordrar att väljaren har goda kunskaper på området eller lägger ner energi för att informera sig. Om ansträngningen för att skaffa information uppfattas som alltför hög ligger det nära till hands att avstå från att rösta.
Två av riksdagspartierna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är emot Sveriges medlemskap i EU. Det finns i Sverige också bland medborgarna en stor opinion som är negativ till EU. Sverige är också det land i Europa där förtroendet för Europaparlamentet är lägst.
Frågan om det svenska medlemskapet i EU måste sägas vara en i högsta grad aktuell politisk fråga som i viss mån skär över partigränserna på så sätt att det inom samtliga partier finns både anhängare och motståndare. Frågan har därmed kommit att bli politiserad på ett annat sätt än vad som är fallet i många av de övriga medlemsländerna.
Det råder ingen tvekan om att många väljare med både kunskaper och engagemang har valt att avstå från att rösta på grund av sitt EU-motstånd. Valet att inte rösta kan därmed sägas vara en protest. Denna protestfaktor bedöms inte vara av lika stor betydelse för det låga valdeltagandet som bristande engagemang men är på intet sätt obetydlig. En annan faktor som har anknytning till EU-frågans politisering är den så kallade korstryckshypotesen. Enligt denna hypotes är det väljare som inte är överens med sitt parti i EU-frågan som stannar hemma på valdagen. Forskarna har, även om de inte är helt eniga om i vilken utsträckning, kommit fram till att korstryck hade viss betydelse i 1999 års Europaparlamentsval men att denna faktor minskat i betydelse jämfört med 1995 års val.
Väljarnas exponering för valrörelserna vid Europaparlamentsvalen är mindre än vid riksdagsvalen. Det kan finnas olika förklaringar till detta. Det ligger nära till hands att anta att delvis samma mekanismer som ligger bakom väljarnas beteende kan förklara den lägre intensiteten i valrörelsen. Europaparlamentsvalet skulle därmed kunna sägas vara ett lågstimulival inte bara från väljarnas sida utan även från partiernas. En bidragande orsak kan också vara det nära avståndet i tid mellan de nationella valen år 1998 och Europaparlamentsvalet år 1999. Förutsättningarna för en intensiv och engagerande valrörelse ökar knappast om den skall ta sin upptakt relativt snart efter det att den förra är avslutad. Också rent ekonomiska faktorer kan ha betydelse för partiernas lägre aktivitet i valrörelsen inför val till Europaparlamentet. Det faktum att endast 22 ledamöter skall väljas till Europaparlamentet, jämfört med 349 ledamöter i riksdagen, kan också tänkas påverka de regionala och lokala partiorganisationernas aktiviteter negativt.
Medierna spelar naturligtvis en mycket viktig roll på olika plan inför ett val genom att granska, kommentera och informera. Just vad gäller valet till Europaparlamentet finns anledning att särskilt betona den informerande funktionen. Som nämnts tidigare torde en av orsakerna till det låga valdeltagandet vara att många människor uppfattar Europaparlamentets roll och betydelse som oklar. Om medierna lyckas med en allsidig och bred bevakning kan detta bidra till att öka förutsättningarna för ett högre valdeltagande.
I SOU 2000:81 presenterar Rådet för utvärdering av 1998 års val ett antal förslag till åtgärder för att höja valdeltagandet i Europaparlamentsvalet. Huvuddelen av förslagen kräver förändringar i EU:s valrättsakt och är därför inte möjliga för riksdagen att besluta om.
Som nämnts ovan konstaterar rådet att valrörelser inför Europaparlamentsval är mindre intensiva än de som föregår ett riksdagsval och färre väljare tar del av partiernas budskap inför val till Europaparlamentet. Det är känt att valdeltagandet är högre bland dem som tar del av en valrörelse än bland dem som inte gör det. Aktivare insatser från partierna skulle därmed kunna vara ett sätt att höja valdeltagandet. Ett sätt att underlätta för väljarna att sätta sig in i de olika frågor som är aktuella inför val till Europaparlamentet är att ge partierna bättre möjligheter att nå ut med information och budskap. Om det anslogs större resurser till partierna skulle förutsättningarna för mer aktiva och informativa valrörelser förbättras. Inför valen till Europaparlamentet år 1995 och år 1999 har särskilda anslag ställts till partiernas förfogande. 1999 anslogs 20 miljoner kronor, samma anslag som regeringen förslår för nästa års val.
Mot bakgrund av det låga valdeltagandet 1999 samt Rådet för utvärdering av 1998 års vals slutsatser i betänkandet Valdeltagande och Europaparlamentsval (SOU 2000:81) anser vi att 10 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 30 miljoner kronor av anslag 46:1 Allmänna val och demokrati under utgiftsområde 1 bör avsättas för riksdagspartiernas information inför Europaparlamentsvalet. Den föreslagna utökningen av resurser för partiernas information inför valet bör finansieras inom anslagets ramar.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Mats Odell (kd) |
|
|
Kerstin Lundgren (c) |
Mikael Odenberg (m) |