Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av meddelarfriheten för polisen.
Vid flera tillfällen har det framgått att enskilda polismän lämnat uppgifter till pressen som är sekretessbelagda med så kallad förundersökningssekretess. Det har till och med förekommit uppgifter i media att journalister köpt dessa uppgifter från polisen.
Meddelarskyddet är ur demokratisk synpunkt mycket värdefullt men borde inte gälla i alla sammanhang. Ett sådant är läckor från förundersökningssekretess. Uppgifter som, om de är riktiga, så småningom ändå kommer ”lagligt” till allmänhetens kännedom.
Polisens möjlighet att binda brottslingar till brottet är många gånger avhängigt av vittnesuppgifter. Därför är det nödvändigt att under utredningens gång vissa uppgifter inte når ut till allmänheten och förstör värdet av vittnesmål.
Media hänvisar ofta till att allmänintresset gör att de till nästan varje pris vill publicera uppgifter, även om det kan skada både en brottsutredning eller enskilda misstänkta personer. Jag är övertygad om att allmänhetens största intresse är att den som begått ett brott grips och döms på ett rättssäkert sätt.
Att poliser läcker sekretessbelagda uppgifter är moraliskt nedbrytande. Bara misstanken om att ordningsmakten inte följer sina egna regler ger felaktiga signaler om att följa våra demokratiskt uppställda regler.
Mot den bakgrunden borde meddelarskyddet för polisen ses över. Det borde bli möjligt för polisen att söka efter källan då nämnda sekretessbelagda uppgifter sprids till allmänheten.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Alf Eriksson (s) |