Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett förbud mot rasistiska organisationer.
Debatten kring behovet av ett förbud mot rasistiska organisationer, grupper och föreningar är märkligt annorlunda i de europeiska länderna. I vårt västra grannland blev debatten särskilt het efter nazistmordet på Benjamin Hermansen i centrala Oslo. Mordet fick tiotusentals människor att samlas bakom krav på kraftåtgärder mot högerextremismen och mordet blev startskottet på den debatt om förbud som fördes. I Tyskland, där klart uttalade nynazistiska organisationer, symboler och hälsningar redan är förbjudna, förbjöds nyligen det nödtorftigt kamouflerade nynazistiska partiet NPD. Runt om i Europa diskuteras förbud och andra åtgärder av organisationer som fyller sina program med mord, hot, våld och hat. Några sneglar mot Sverige som har mer erfarenhet av problem med högerextremism för att få något slags vägledning, men de sneglar troligtvis förgäves. Här hemma lallar vi på som om ingenting allvarligt har hänt, trots att vi har haft några av de värsta nazistmorden.
Sverige har inte varit förskonat från dåd som det i Oslo. Benjamin mördades för att hans hudfärg inte föll hans bödlar i smaken. Samma öde gick Gerard Gbeyo i Klippan till mötes 1995. John Hron misshandlades samma år till döds i Kode av nazister efter att ha försökt hjälpa en vän undan våldet. 1999 misshandlades juden och dirigenten Ilma Strupel i Vellinge och elvavårige Nader i Linköping av samma mörka anledning. Nyårsnatten 2000 mördades Saleh Ushel i ett knivbråk i Skogås. Senare under året mördades en frisör i Stockholm och misstankar pekade mot att mordet begicks för att han var homosexuell. Det senaste året har de högerextrema organisationerna återigen vaknat till liv, med olika dåd som följd. Det färgsprakande Pridetåget attackerades och en homosexuell man fick föras till sjukhus med svåra skador. Nej, situationen är inte bättre i Sverige än i något av de ovan nämnda europeiska länderna. Tvärtom. Utredning efter utredning visar att vi är ett av de länder i Europa som har mest problem med högerextremism och vardagsrasism. Europarådets kommission mot etnisk diskriminering, rasism och annan intolerans, Ecri, lämnade i en granskning av Sverige 2003 starka skäl till oro. Ecri pekar tydligt ut extremhögerns aktiviteter i Sverige, bland dem våldshandlingar och produktionen av så kallad vit makt-musik, som särskilt problematisk. Sverige är fortfarande försörjningskälla av vit makt-musik för många länders högerextremister, vilket underminerar inte bara vårt utan också deras arbete mot rasismen. Hade Benjamin bott i Stockholm hade det varit om inte vardagsmat så åtminstone långt ifrån samma uppståndelse. Enda gången en diskussion likt den som fördes i Norge förekommit i svenska medier var när en vit, fackföreningsaktiv, medelålders man blev skjuten i sitt hem. Men debatten efter syndikalisten Björn Söderbergs död resulterade i praktiskt taget ingenting. Trots att partiledarna trängdes under svartröda fanor för att hedra Söderberg och lovade krafttag mot rasismen så lyser de verkliga åtgärderna med sin frånvaro.
Inte heller har högerextremismen i Sverige minskat i omfattning. Under valrörelsen, som blev särskilt uppdelad i ”vi” och ”dom”, ”svenskar” mot ”invandrare”, ökade de högerextrema hoten mot politiskt aktiva lavinartat. EMU-valrörelsen ledde som bekant till samma sak. Det är en bild av Sverige idag. En liknande bild möter en när man åker utomlands. Politiskt aktiva runt om på kontinenten känner Sverige för dess IT-under, musikindustri, IKEA och högerextremism. Sverige har blivit ett centrum för europeisk högerextremism. De högerextremas viktigaste inkomstkälla är, som Ecri konstaterade, vit makt-musik. Distributionen av den sköts nästan uteslutande från Sverige. Det har pågått i många år därför att de svenska lagarna ger utrymme för den här verksamheten. Utbildning av högerextremister har bedrivits på svensk mark. Det är hög tid för ett förbud av nazistiska och rasistiska organisationer.
Den svenska högerextremismen är i hög grad uppbyggd kring det faktum att den är laglig. Det man inte får göra på kontinenten kan man göra här. Svensk högerextremism har ägnat årtionden åt att bygga upp någorlunda starka organisationer med goda kommunikationsgrenar mellan aktivister och ledargestalter. Man har till synes ostört kunnat organisera sig för att genomföra det man länge hotat om. Det är ingen slump att det är just de senaste åren som de högerextrema brotten ökat i omfattning. Den mörka rörelsen står nu farligt rustad. Nazismen har skaffat sig ett stort försprång i förhållande till samhällets urvattnade åtgärder. Ett förbud mot högerextrema organisationer skulle i ett första skede dra undan mattan för rasisterna och ge samhället en chans att komma ifatt med sina starkt efterlängtade åtgärder. Ökad information, förintelsekonferenser och nya skolämnen är viktiga och behjärtansvärda projekt, men de hejdar inte den nazism och rasism som idag tar livet av människor och tvingar över en miljon svenskar att leva i ovisshet och skräck.
Sverige ratificerade 1971 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Genom det har vi åtagit oss att förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida (artikel 21 d). Vi skall vidare, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5, bl.a. olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag (artikel 4 b). Vår ovilja att efterfölja konventionen skämmer inte bara ut oss internationellt, den gör vår handling direkt farlig för övriga Europa. Vi blir den fristad för rasisterna som underminerar många andra länders kamp mot högerextremismen. Bakom FN-konventionens krav ligger en insikt om att varje samhälle kräver ett signalsystem som signalerar vad som är rätt och vad som är fel. Det är en bristande logik som presenteras landets medborgare att det är fel med våld och mord men helt okej att starta en organisation med det syftet. I ett annars socialt krackelerat samhälle ger givetvis lagens tvetydighet bara extra draghjälp till högerextremisternas värvningskampanjer. Mot bakgrund av det blir man inte lika förvånad över att det idag finns kommuner i Sverige som saknar alla ungdomsförbund utom Nationell ungdom, en högerextrem organisation som inte alltför sällan hörs tala i termer som rasåtskillnad och etnisk renhet. Kanske är det detta som gör att det finns en stark opinion bland befolkningen för ett förbud av rasistiska organisationer. En opinionsundersökning publicerad på DN Debatt 1999 av José Alberto Díaz visade att 70 procent av svenskarna stöder kravet på ett förbud. Ändå kräver inget parti idag detta.
Invändningarna mot ett förbud är många. Många motståndare pekar på att det skulle innebära inskränkningar i åsikts- och organisationsfriheten. Må så vara, men vems organisationsfrihet? Är det verkligen samhällets sak att garantera människor rätten att organisera sig för att samlas bakom kravet att utrota andra människor. Varje samhälle har en naturlig gräns för sin organisations- och yttrandefrihet. I totalitära stater är den gränsen väldigt smalt satt. I demokratiska stater finns det och skall finnas betydligt vidare gränser för vad som får sägas och göras. Men det finns alltid en gräns. Den som hävdar motsatsen talar antingen mot bättre vetande eller ljuger för sig själv. Vanligtvis sätter man i retoriken gränsen vid att en människas friheter inte får inkräkta på någon annans. Organisationsfrihet för rasisterna kränker idag svenskars med utländsk bakgrund frihet att fritt röra sig, att slippa vara rädda och ibland också den primära rätten till liv.
Ett annat motargument handlar om att ett förbud mot rasistiska organisationer inte alls skulle stoppa rasismen. Det är sant. Det tror inte jag heller. Precis som lagen mot skattefusk inte stoppar skattefuskandet. Varför ska just kravet att vara en heltäckande lösning ställas på en lag mot rasistiska organisationer? Mycket mer måste göras mot rasismen, det är jag fullt medveten om. Men jag är övertygad om att ett förbud och ökad upplysning och information måste gå hand i hand, det ena utesluter inte det andra.
Det finns de som hävdar att det är bättre att bevara rasismen laglig så att vi kan kontrollera den istället för att låta den frodas illegalt. Men har vi verkligen idag bättre kontroll än vad vi skulle ha om rasismen var direkt olaglig. En lag skulle förstöra de rasistiska organisationernas uppbyggnad, och det gör möjligen kontrollarbetet något svårare, men det är just den åtgärd som behövs idag om vi vill skapa förutsättningar för ett framtida lyckosamt opinionsarbete mot rasismen.
Givetvis kommer det att bli svårt att dra gränsen mellan vilka organisationer som blir olagliga och vilka som måste betraktas som legala. En juridisk gråzon kommer att uppstå. Som alltid när det gäller lagstiftning, frestas man att säga. Det är bland annat därför vi har jurister. Varje ny lag innebär gränsdragningsproblem, en lag mot rasistiska organisationer är inget undantag, men det är ett praktiskt problem som går att lösa om viljan finns. Att hävda att ett förbud mot rasistiska organisationer skulle innebära att vi öppnar för senare förbud mot helt andra organisationer och grupper är ett tunt argument. De som på allvar tror på detta argument bör ställa sig frågan om vilka andra grupper i dagens Sverige som hotar människor på det sätt som rasisterna gör. Möjligheten att i andra lägen försvara yttrande- och demonstrationsfriheten ligger på det folkliga politiska planet. Det är till syvende och sist endast genom aktiv politisk mobilisering som man kan försvara dessa friheter. Nog så viktiga lagparagrafer kan vara ett stöd åt och en bekräftelse på den demokratiska viljan. De kan inte ensamma vara förutsättningen för upprätthållandet av friheterna. Likväl som en lag mot rasismen inte ensam kan vara den motåtgärd mot nynazism och rasism som vi så innerligt behöver.
En lag mot rasistiska organisationer handlar väldigt mycket om solidaritet. Mer än en miljon människor i landet är hotade av de rasistiska organisationerna, vi kan inte fortsätta stå vid sidan av och se på. Sverige har blivit ett centrum för europeisk högerextremism, enbart med en lag kan vi förstöra högerextremisternas organisationer. En lag skulle ge oss den tid vi behöver för att med information, kartläggning och opinionsbildning bekämpa rasismen. Idag är försprånget alltför stort.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |