1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Inrätta en författningsdomstol 3
5 Skärp kontrollen av regeringens EU-politik 4
6 Inför öppna utskottsförhör av blivande myndighetschefer 5
7 Skärp tonen mot regeringens trots av riksdagsbeslut 6
8 Värna den nya riksrevisionens status och integritet 7
9 Stärk den kommunala revisionen 8
10 Samordna ombudsmannaämbetena 9
11 Stärk riksdagens granskande roll 9
11.1 Granskningen blir än mer central 10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en författningsdomstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt kontroll av regeringens EU-politik, bl.a. genom ett aktivare granskningsarbete av fackutskotten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning och analys av en skärpning av praxis eller eventuell tydligare kodifiering av hur riksdagens synpunkter till regeringen i EU-frågor skall efterföljas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öppenhet och insyn i riksdagens EU-arbete, i form av exempelvis öppna sammanträden med EU-nämnden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öppna utskottsutfrågningar av blivande myndighetschefer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att strama upp rutinerna för verkställande av riksdagsbeslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett mer öppet tillsättningsförfarande vid val av riksrevisorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en oberoende kommunal revision.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala ”konstitutionsutskott”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samordning av ombudsmannaämbetena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av regler och bestämmelser i syfte att stärka riksdagens granskande roll.
”All offentlig makt utgår från folket”, anger regeringsformens portalparagraf. Men all makt kan missbrukas – också den som ges i allmänna val. Liberaler värnar rättssamhällets principer; ytterst är det en garant för den enskilda människans frihet och rättigheter. Att bekämpa maktmissbruk är en central liberal uppgift.
Under senare år har tecknen på missförhållanden i den offentliga maktutövningen varit många. Regeringen struntar helt sonika i att verkställa många av riksdagens beslut. Lagrådet körs över. Högre statliga tjänster ses som belöningar för gamla avdankade politiker med rätt partifärg. Regeringen bedriver stundom en EU-politik i strid med riksdagens vilja. I flera kommuner har skandaler där missbruk av skattebetalarnas pengar har kunnat konstateras avslöjats.
Förklaringarna är flera. En viktig orsak är att ett parti, Socialdemokraterna, inte bara av sig själva utan ofta också av andra har uppfattats ha monopol på makten. Ett långt, nästan oavbrutet, innehav av regeringsmakten såväl i riket som i många kommuner och landsting har lett till mönster och beteenden som är skadliga för ett fungerande, vitalt demokratiskt styrelseskick. Sverige riskerar att förvandlas till en ”enpartidemokrati”.
Den risken kan undanröjas enbart om Sverige får en ny regering med starkt liberalt inslag och liberalt ledda majoriteter vid makten i kommuner och landsting efter nästa val. Men kontrollen av den offentliga maktutövningen måste också skärpas kraftigt. Ett annat väsentligt skäl till missförhållandena är nämligen att mekanismerna för granskning i vårt styrelseskick är för svaga. Därtill kommer att inslaget av maktdelning är för begränsat. Den offentliga makten måste delas på fler instanser som kan kontrollera och vakta på varandra.
Folkpartiet liberalerna lägger i denna motion fram ett program mot maktmissbruk och för ökad granskning och kontroll av den offentliga makten.
Sverige har i förhållande till andra stater ett relativt svagt skydd för de fri- och rättigheter som medborgarna är tillförsäkrade i grundlagen. Genom tämligen okomplicerade politiska processer kan statsmakterna stifta lagar vars förenlighet med författningen i högsta grad är diskutabel. Lagrådet kan pröva en ny potentiell lags överensstämmelse med grundlagen, men dess slutsatser är enbart rådgivande och leder inte automatiskt till efterföljd. Tendensen under senare år är dessutom att Lagrådets yttranden allt oftare negligeras, dess synpunkter körs över.
Den statliga demokratiutredningen under Bengt Göranssons ledning, som presenterade sitt slutbetänkande i februari 2001 (SOU 2000:1 En uthållig demokrati), pekade också på behovet av att utveckla säkrare system för extern tillsyn och domstolskontroll till skydd för medborgarnas rättigheter och integritet. Utredningen vågade dock inte ta steget fullt ut och förorda inrättandet av en författningsdomstol.
Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör den yttre juridiska granskningen av riksdagens beslut i grundlagsfrågor skärpas. Riksdagen är det svenska folkets främsta företrädare men dess makt får inte vara oinskränkt. Därför bör en författningsdomstol inrättas. Författningsdomstolens uppgift ska vara att särskilt värna de medborgerliga fri- och rättigheterna från inskränkningar, som idag tyvärr alltför ofta är betingade av politisk klåfingrighet och populism.
Våren 2001 beslöt riksdagen (prot. 2000/01:75) på konstitutionsutskottets förslag (bet. 2000/01:KU11) att regeringen skulle ges i uppdrag att låta utreda den så kallade lagprövningsrätten – den rätt som medger prövning av lagars förenlighet med grundlagarna. Utredningen borde enligt utskottet ”omfatta frågan på vilket sätt en förstärkt lagprövning bör kunna utövas. Detta bör till exempel kunna innefatta överväganden kring Lagrådets ställning och frågan om behovet av en speciell författningsdomstol eller om prövning bör ske inom det vanliga domstolsväsendet.”
Året därpå upprepade konstitutionsutskottet (bet. 2001/02:KU13) sin begäran om en utredning: ”Utskottet anser alltjämt att det finns ett behov av att de frågor som berördes i utskottets tillkännagivande till regeringen under föregående riksmöte blir föremål för utredning. Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder vidtas så att ett utredningsarbete snarast möjligt kan inledas. Utskottet förutsätter att så sker.” Riksdagen följde utskottets förslag (prot. 2001/02:78).
Två och ett halvt år senare har någon utredning i enlighet med riksdagens beslut fortfarande inte tillsatts. Regeringens agerande visar på en nonchalans och maktens arrogans inför riksdagen som är fullkomligt oacceptabel.
Riksdagen bör skarpt kritisera regeringens agerande och kräva att dess beslut fullföljs. Regeringen måste snarast möjligt tillsätta en utredning om förstärkt lagprövningsrätt.
Regeringen måste hållas i stramare tyglar i Europapolitiken. Det visar inte minst regeringens parlamentariskt oförankrade utspel i den pågående författningsdebatten inom EU om en vald president för Europeiska rådet och ministerrådet. Ledande företrädare för regeringen har valt att framföra sitt stöd för den modellen trots att stöd har saknats i riksdagen. Därigenom har regeringen i en viktig fråga i praktiken drivit en EU-politik i direkt strid med riksdagen. Det föranledde skarp kritik från konstitutionsutskottet i utskottets granskningsbetänkande våren 2003 (2002/03:KU30).
Enligt gällande regler ska regeringens politiska positioner i det europeiska samarbetet förankras i en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, EU-nämnden. EU-nämnden infördes i samband med Sveriges medlemskap i unionen. Då såg EU i flera avseenden annorlunda ut. Därefter har samarbetet fördjupats och breddats. Det som tidigare betraktades som renodlad utrikespolitik ses numera allt oftare som en del av den vanliga inrikespolitiken. Enligt Folkpartiet liberalernas mening leder det till slutsatsen att också formerna för regeringens samråd med riksdagen i Europapolitiken måste utvecklas.
Riksdagens fackutskott måste ges en utvidgad roll i kontrollen av regeringen. Det är i de olika fackutskotten som den genuina sakpolitiska kompetens finns som gör granskningen av regeringens Europapolitik effektivare. Utskotten måste ägna mer tid och resurser till att informera sig om aktuella EU-frågor på sitt område, aktuell Europadebatt och sist men inte minst svenska regeringens och myndigheters diskussioner, hållningar och formella förhandlingspositioner i EU-sammanhang. Med fler riksdagsledamöter aktivt engagerade i förankrings- och uppföljningsarbetet förstärks den parlamentariska kontrollen.
Folkpartiet liberalerna är idag inte berett att föreslå att EU-nämnden ska avskaffas. Det är emellertid inte en lösning som vi utesluter för framtiden. I ett sådant scenario skulle nämndens uppgifter och befogenheter istället föras över på respektive fackutskott. När regeringen ska förankra ståndpunkter inom miljöpolitiken skulle det, enligt den tanken, således ske i miljö- och jordbruksutskottet, för att ta ett exempel.
I fråga om hur riksdagens synpunkter till regeringen ska efterföljas konstaterades i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande så sent som våren 2003 följande 2002/2003:KU30, s.32): ”I riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet konstaterades att praxis har utvecklats så att det inte anses tillräckligt att regeringen inte gör något som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter, och att Riksdagskommittén – i likhet med riksdagsstyrelsen senare – ansåg att denna praxis bör bestå.” Redan den formuleringen ger, enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning, klart besked om att riksdagens råd till regeringen ska följas. Ändå kan det vara så att formuleringarna på denna punkt kan behöva skärpas och tydligare kodifieras. Denna fråga bör bli föremål för ytterligare analys och utredning.
Allmänhetens och mediernas insyn i riksdagens EU-arbete måste öka. Folkpartiet liberalerna har varit starkt pådrivande för att exempelvis EU-nämndens sammanträden i högre grad borde vara offentliga. Grundprincipen bör, enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning, vara att EU-nämndens sammanträden ska vara öppna.
”Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.”Grundlagen, regeringsformen, (RF 11:9) är tydlig. Ändå är det uppenbart att regeringen, inte minst under senare år, i flera fall har gjort chefstillsättningar som har stått i strid med både bokstav och anda i författningen. Socialdemokraterna har missbrukat den utnämningsrätt som tillkommer regeringen till att belöna företrädare för det egna eller närstående partiers företrädare med statliga topptjänster. Det är ett beteende som med all kraft måste stävjas.
Ett sätt att minska utrymmet för att utnämningsmakten används felaktigt är att öka öppenheten och insynen i tillsättningsprocessen. Det kan, enligt Folkpartiet liberalernas mening, åstadkommas genom att tilltänkta myndighetschefer kallas till offentlig utfrågning i riksdagens utskott innan utnämningen definitivt bekräftas. Om, exempelvis, en ny chef för Domstolsverket ska utses kallas den nominerade till förhör i justitieutskottet; om en ny generaldirektör för Centrala studiestödsnämnden, CSN, ska utnämnas är det utbildningsutskottet som ansvarar för utfrågningen.
Processen med att utnämna en statlig toppchef skulle, enligt vår modell, inrymma tre steg. I ett första steg nominerar regeringen den person som den önskar se till en viss tjänst. I det andra steget håller ifrågavarande fackutskott i riksdagen utfrågning med den nominerade. I det tredje, och sista, steget fattar regeringen slutgiltigt beslut om utnämningen. I den situationen kan regeringen bekräfta sin utnämning eller välja att börja om utnämningsförfarandet med en ny person, exempelvis om den först tilltänkte kandidaten under utfrågningarna har framstått som mindre lämplig för uppdraget.
Ökad öppenhet och granskning i utnämningsprocessen leder till högre kvalitet i chefsrekryteringarna och till att den nyutnämnde chefen får större legitimitet och därmed kan verka med större kraft och auktoritet både inåt och utåt.
Exakt vilken krets av högre statliga tjänster som bör omfattas av det förfarande som skisseras ovan måste naturligtvis analyseras och övervägas vidare. Det är dock rimligt att tänka sig att chefer på generaldirektörsnivå, eller motsvarande, tillhör den skaran. Detsamma bör rimligen också gälla de viktigaste ambassadörsposterna i den svenska utrikesförvaltningen.
Våren 2002 beslöt en enig riksdag, på initiativ av skatteutskottet, att uppdra åt regeringen att senast i augusti samma år återkomma med ett förslag som eliminerade den så kallade Pomperipossaeffekten som drabbade många småföretagare. Den så kallade Pomperipossaeffekten uppstod, enligt då gällande skatteregler, bland annat när en företagare sålde sitt bolag och fick betalt i aktier som senare blev värdelösa. Företagaren tvingades då betala skatt på en vinst som inte längre fanns.
Ingen regeringsproposition nådde riksdagen före augusti månads utgång. Först i november lämnades ett förslag som kunde behandlas i riksdagen. Regeringens, främst finansminister Bosse Ringholms, agerande anmäldes på liberalt initiativ till granskning i riksdagens konstitutionsutskott. I sitt granskningsbetänkande från våren 2003 gav också ett enigt utskott finansministern en skarp tillrättavisning för sin handläggning av ärendet.
Frågan om den så kallade Pomperipossaeffekten är tyvärr ingen isolerad företeelse. Regeringen trotsar gång på gång riksdagens beslut. Av regeringens egen redogörelse till riksdagen, också från i våras, över de skrivelser som riksdagen har avgivit framgår att 174 skrivelser ”inte var slutbehandlade” vid årsskiftet. Av dem är 33 mer än fem år gamla. Sex har legat mer än tio år.
Riksdagen måste skärpa tonen mot det trots av riksdagsbeslut som regeringen ägnar sig åt. Regeringen måste ges i uppdrag att strama upp sina rutiner för verkställandet av riksdagens beslut. I två betänkanden våren 2003 skärpte konstitutionsutskottet, på bland annat Folkpartiet liberalernas förslag, den dittillsvarande synen på hur riksdagsbeslut ska följas. Utskottet underströk exempelvis att regeringen, om den inte avser att verkställa ett beslut inom en tidsram som riksdagen har ställt upp, måste meddela riksdagen om dröjsmålet, och skälen därtill, inom den angivna tidsramen. Likaledes poängterade utskottet att information från regeringen till riksdagen måste ske på ett sådant sätt att den är tillgänglig för samtliga riksdagsledamöter. Det räcker inte att regeringen för att den ska anses ha fullgjort sin informationsplikt enbart informerar exempelvis berört riksdagsutskotts ordförande (2002/03:KU29, s.20 f).
Riksdagen måste med kritiska ögon noggrant granska hur regeringen framöver följer det skärpta regelverk som konstitutionsutskottet har slagit fast. Det kan inte uteslutas att ytterligare skärpningar kan komma att bli nödvändiga framöver.
Den 1 juli 2003 infördes den nya riksrevisionen. Därigenom får vårt land, precis som flertalet normala västerländska demokratier, en oberoende statlig revision som självständigt ska granska förvaltningen av statens medel. Det var en efterlängtad reform, som vi liberaler hade varit starkt pådrivande för.
Utformningen av den nya riksrevisionen bar kompromissens prägel. I motsats till Folkpartiet liberalernas ståndpunkt inrättades exempelvis en styrelse för riksrevisionen. Konstruktionen skulle, enligt Folkpartiets mening, kunna skapa onödiga misstankar om att styrelsens politiskt tillsatta ledamöter försökte ”politisera” revisorernas granskningsarbete. Det är nu väsentligt att samtliga politiska partier och inblandade parter ser till att vårda reformen och därigenom ge den nya myndigheten en bra start. Riksrevisorernas oberoende, som var en av grundtankarna i reformen och är garanterat i grundlagen, måste värnas också i praktiken.
Ett sätt att ytterligare värna riksrevisionens status och integritet har med förfarandet vid utnämning av riksrevisorer att göra. När de tre första riksrevisorerna skulle utses valde riksdagens konstitutionsutskott, som har att bereda ärendet, att sköta processen i stort sett helt bakom stängda dörrar. Den offentliga insynen, fram tills dess att riksdagen fattade sitt beslut, var i det närmaste obefintlig. Det är en ordning som behöver ses över. Legitimiteten i utnämningsprocessen skulle förstärkas med ökad öppenhet.
Öppenheten i valförfarandet bör öka. Även om de exakta formerna måste diskuteras är det till exempel inte orimligt att tjänsten som riksrevisor annonseras ut brett och att hugade kandidater därför kan ansöka om jobbet.
Revisionen i landets kommuner måste förnyas och förändras. Kommunerna står för en avgörande del av den offentliga välfärden i form av skola, vård och omsorg, verksamheter som står den enskilda människan mycket nära. Kommunerna omsluter sammanlagt 500 miljarder kronor.
Det är angeläget att det sker en noggrann granskning även av kommunernas resurser används. Medborgarna har rätt att få valuta för sina skattepengar. Därför bör en oberoende, professionell kommunal revision inrättas.
En oberoende kommunal revision kan byggas upp med den nya statliga riksrevisionen som förebild. Revisorernas fristående ställning och skydd mot potentiella politiska påtryckningar bör regleras i lag. En utredning borde omedelbart tillsättas för att lämna förslag på hur en oberoende kommunal revision närmare ska se ut.
Granskningen i kommunerna får dock inte stanna vid den revision som oberoende kommunala revisorer bör utföra. Det behövs också bättre forum för ”konstitutionell” granskning av ledande kommunala politikers göranden och låtanden. Följer kommunstyrelsen kommunfullmäktiges beslut? Överskrider kommunalråden sina befogenheter? Hur fungerar den politiska styrningen av tjänstemännen? Besvaras motioner och interpellationer inom rimlig tid? På den nationella nivån utförs denna granskning av riksdagens konstitutionsutskott. Folkpartiet liberalerna menar att det är dags att pröva motsvarande ordning också på kommunal nivå.
Låt oss inrätta kommunala ”konstitutionsutskott”, särskilda granskningsnämnder, med uppgift att granska kommunledningen just ur ett konstitutionellt perspektiv. De kommunala konstitutionsutskotten bör bestå av förtroendevalda, allmänt erkända för sin integritet, civilkurage och självständighet. Utskotten bör kunna ha befogenheter liknande dem som riksdagens konstitutionsutskott har. Fullmäktigeledamöter ska, på eget initiativ eller efter initiativ från en kommunmedborgare, kunna anmäla vad de betecknar som missförhållanden till granskning i det kommunala konstitutionsutskottet. Utskottet ska ha rätt att kalla ledande politiker till offentliga utfrågningar och förhör, öppna för såväl allmänhet som massmedier; politikerna ska vara skyldiga att komma. Utskottet ska kunna ”pricka” exempelvis ett kommunalråd som har utfört sitt arbete i strid med gällande regler.
En oberoende, professionell kommunal revision och en tuff ”konstitutionell” granskning som utförs av förtroendevalda står inte i motsatsställning till varandra. Det vi har lärt oss, eller åtminstone borde ha lärt oss, av de kommunala ”affärer” som inträffade för ett antal år sedan är att Sverige inte har för mycket granskning utan ör lite. Den utredning som enligt vår mening bör tillsättas för att komma med förslag om hur en självständig, professionell kommunal revision kan skapas bör således också ges i uppdrag att lämna förslag på en förstärkt förtroendemannarevision i enligt med tankarna om kommunala ”konstitutionsutskott”.
När Sverige genom 1809 års författning fick sin första justitieombudsman (JO), var detta en världsnyhet. JO skulle vara den valda folkförsamlingens ombud för att tillse att vad riksdagen hade beslutat genom lagar och författningar verkligen efterlevdes av domare och ämbetsmän.
Under senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän: Jämställdhetsombudsmannen 1980, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 1986, Barnombudsmannen 1993, Handikappombudsmannen 1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning 1999.
Med ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s makt och med införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén har försvagats och tunnats ut. I många fall har det dessutom blivit en effektfull åtgärd för politiker att peka på, när egentligen svårare och mera kostnadskrävande insatser varit av nöden. Ombudsmannainstitutionen bör nu tydliggöras och förenklas.
Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör samordnas under JO-ämbetet. Övriga ombudsmän bör slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet bör dock iakttas när det gäller att införa sådana. Med sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få större kraft.
Regeringen tillsatte, efter riksdagens uppmaning, i januari 2002 en utredning – den så kallade Diskrimineringskommittén – som bland annat ska se över hur ombudsmannaämbetena ska organiseras i framtiden. Kommittén ska lämna sitt betänkande senast 1 december 2004. Det är viktigt att kommitténs arbete bedrivs skyndsamt och med den tydliga inriktningen att genom en stärkt samordning vinna ökad slagkraft åt ombudsmannainstitutionerna.
Riksdagen har, enligt regeringsformen, flera viktiga uppgifter. Den stiftar lag, beslutar om skatt till staten, bestämmer hur statens medel ska användas och ”granskar rikets styrelse och förvaltning” (RF 1:4). Den fjärde uppgiften – kontrollfunktionen – har tyvärr alltför mycket kommit i skymundan i riksdagens arbete. ”Sverige har en i ett internationellt perspektiv svag kontrollmakt”, konstaterade också förvaltningspolitiska kommissionen 1997.
Statens utgifter uppgår, enligt regeringens förslag i årets budgetproposition, till omkring 750 miljarder kronor. Det är synnerligen angeläget att riksdagen också avsätter tid, kraft och engagemang till att granska förvaltningen av de resurser som den själv ställer till regeringens och den övriga förvaltningens förfogande.
En alltför liten del inte bara av fackutskottens arbete utan också tid i riksdagens kammare ägnas idag åt uppföljning, granskning och kontroll. Exempelvis ägnas idag en stor del av höstens arbete åt att i detalj debattera statsbudgeten trots att ramarna och innehållet i budgeten, i enlighet med principerna i riksdagens nya budgetordning, slås fast förhållandevis tidigt under ”höstterminen”. Med en ny budgetordning ökar kraven på riksdagen att förändra sina arbetsformer och förskjuta fokus i sitt arbete.
Behandlingen av statsbudgeten bör kunna förenklas. Det ger fackutskotten större utrymme att granska och följa upp tidigare fattade beslut. Fler debatter skulle också kunna hållas i kammaren om hur statens medel i praktiken används, vilken effektivitet och genomslagskraft de fattade besluten har och om det verkliga utfallet stämmer överens med de intentioner som låg bakom besluten, för att ta några exempel.
Granskningen, inte bara den som sker i konstitutionsutskottets försorg, utan också den löpande uppföljningen och utvärderingen inom respektive sakområde, blir också viktigare i perspektivet att riksdagen ska kunna ta tillbaka sin position som väsentlig politisk arena och fylla sin roll som svenska folkets främsta företrädare med reellt innehåll.
En stärkt roll för riksdagen inom granskningen kan komma att kräva förändringar i regler och bestämmelser av olika karaktär. En översyn av det befintliga regelverket bör därför ske med den utgångspunkten.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Tobias Krantz (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Tina Acketoft (fp) |