Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av hur meddelarskyddet skall utformas för att vara långsiktigt hållbart och stabilt.
Det så kallade meddelarskyddet spelar en viktig roll för att stärka insyn och informationsfrihet i vår demokrati. En anställd i en offentlig verksamhet skall inte behöva vara rädd för att hans eller hennes identitet röjs när han/hon låter missförhållanden komma till allmän kännedom eller på annat sätt uppmärksammar viktiga samhällsfrågor. Genom meddelarskyddet har det allmänna överlåtit åt den enskilde att utan risk för repressalier själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt att lämna ut vissa uppgifter till massmedier. De skador som kan uppstå när personer bryter sin tystnadsplikt har bedömts vara mindre än de fördelar som ligger i att informationsfriheten kan förstärkas.
Man skall dock inte blunda för att det kan finnas situationer då meddelarskyddet inte bidrar till att stärka demokratin utan i stället medverkar till att försvaga den och tilltron till det allmännas företrädare. Rättssäkerhetskommittén ifrågasatte i SOU 1993:62 om rätten till anonymitet över huvud taget kunde anses omfatta rätt att ta emot ersättning. Det kunde enligt kommittén diskuteras om inte anonymitetsskyddet endast avsåg möjligheterna att anonymt publicera en artikel, lämna ett meddelande till en journalist etc. Även om man kan ha allmänt moralistiska synpunkter på att en anställd tar emot ersättning för en ”smaskig” nyhet från sin arbetsgivare tror jag det är svårt att generellt motsätta sig en sådan rättighet när det handlar om uppgifter, som enligt lag inte är hemliga. Betydligt allvarligare är det i de fall den offentliganställde sviker sin tystnadsplikt för pengar.
De senaste åren har kommersialiseringen inom medier ökat markant; att snabbt få tillgång till en nyhet man är ensam om, rätt bild eller en hemlig uppgift kan betyda stora pengar för medieföretagen. Någon klar bild av i vilken utsträckning nyhetsmedier betalar för olika nyheter har jag av förklarliga skäl inte, men enskilda händelser har fått mig och andra att anta att det kan förekomma en hel del pengar i samband med olika tips till tidningar. Ju hetare och mer svårfångad en nyhet är – desto sannolikare är det att pengabelöningarna från vissa medier kan uppgå till ganska stora och frestande belopp.
För en tid sedan diskuterades bl.a. om vissa uppgifter om en känd svensk sångerskas sjukhusbesök kunnat hamna i tidningen på grund av uppgifter från anställda, som är bundna av sekretess. Från tid till annan spekuleras om hur uppgifter från polisutredningar kommer till mediernas kännedom. I flera fall är dessa uppgifter till uppenbar skada för pågående utredningar.
Någon fullständig bild av i vilken utsträckning s.k. tipspengar betalas ut till anställda, som är bundna av tystnadsplikt, saknas av förklarliga skäl, men att detta över huvud taget förekommer torde tyvärr anses vara bekräftat.
Inom EU arbetar Sverige hårt för att få respekt för meddelarskyddet. Detta arbete skall ha riksdagens fulla stöd. För att inte få onödiga bakslag i det långsiktiga opinionsarbetet är det viktigt att meddelarskyddet inte kan angripas utifrån med argument om att det i vissa fall motarbetar demokratin genom att uppmuntra till korruption.
Jag anser att det är nödvändigt att meddelarskyddet inte smutsas ner och anser därför att det finns goda skäl att utreda hur samhället kan säkra att pengar inte betalas ut till människor, som bryter mot tystnadsplikten. Det är angeläget att en utredning i ärendet också granskar förutsättningarna för att rikta ett förbud inte mot den enskilde befattningshavaren, utan mot de medieföretag, som med betalning tubbar enskilda tjänstemän att svika sin tystnadsplikt
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Inger Lundberg (s) |