Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av grunden för medlemskap i en kommun enligt kommunallagen.
Enligt 4 § kommunallagen anges att medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt. Medlem av ett landsting är den som är medlem av en kommun inom landstinget. Äganderätt till fast egendom grundar medlemskap inte bara för fysiska personer, dvs. människor, utan också för juridiska personer, t.ex. aktiebolag. Det innebär bl.a. att många personer är medlemmar i kommuner och landsting utan att de är folkbokförda eller betalar någon skatt där och därmed erhåller ensidiga rättigheter. Ett av medlemskapets viktigaste konsekvenser är rätten att begära laglighetsprövning av kommunala beslut. Enligt 10 kap. 1 § i KL får kommunala beslut inom det kommunallagsreglerade området överklagas av envar som är medlem i kommunen.
Det kan tyckas rent historiskt att det är självklart att den som har egendom också har rätt att påverka och styra utvecklingen i t.ex. en kommun just på grund av att man har ett ägande, som fast egendom eller ett juridiskt ägande. Frågan är dock om kommunallagen och lagstiftningen kan anses rättvis och försvarbar med tanke på 2000-talets förändrade levnadsmönster och därmed kommunernas ändrade planeringsförutsättningar med ett ökat fritidsfastighetsägande och utbyägande av mark och jordbruksfastigheter.
Det åligger ett starkt demokratiskt och politiskt ansvar på invånarna i en kommun att utveckla och ta ansvar för en samlad helhetssyn av en kommuns utveckling och alla invånarnas servicebehov. Det handlar om prioriteringar, ibland om ekonomiskt risktagande eller åtagande över kommunens budget. Det gäller investeringar och långsiktighet i att klara tillväxt och utvecklingskrav och utvecklingsbehov hos kommuninvånarna. Ansvar och prioriteringar åligger kommunens fastboende, men delas inte alltid eller intresserar dem som inte har den samlade helhetssynen på en kommuns utveckling utan ser det ganska naturligt utifrån en fritidsboendes önskemål eller utbyägandets intressen.
Byggplaner och investeringar för utveckling av verksamheter kan i detta sammanhang just vara anledning till skilda åsikter för vad som är bäst för en kommun beroende på om jag är åretruntboende eller vistas i kommunen bara under korta perioder.
Den rätt som medlemskapet i en kommun innebär kommer att bli än mer uppenbar framöver då människors levnadssätt än tydligare övergår till att bli delbor mellan olika geografiska platser. Många har ägande på flera olika platser men är skrivna, betalar skatt och lägger sina valsedlar enbart på ett ställe och kanske inte ens i Sverige. Vi finner pendlande mellan olika kommuner inom landet såväl som mellan olika länder och i tidsperioder mellan en månad och sex–sju månader. Därför är inte dagens kommunallag och grunden för medlemskap rättvis sett ur det krav man bör ställa på att medinflytande och medansvar bör ha ett starkare samband än vad det har idag. Därför bör kommunallagens grunder för medlemskap ses över.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |