Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådana ändringar i regeringsformen att det införs ytterligare begränsningar av möjligheterna för riksdagen att med hänvisning till särskilda skäl fatta beslut om skatter och avgifter med retroaktiv verkan.
I 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen stadgas att skatt eller statlig avgift inte får uttas i vidare mån än som följer av föreskift, som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Samtidigt ges det undantaget att lag dock får innebära att skatt eller statlig avgift får uttas trots att lagen inte hade trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om riksdagen finner särskilda skäl påkalla det och regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande från regeringen till riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta.
Regeringen föreslår då och då lagstiftning med sådan retroaktiv tillämpning. Ibland används metoden att först lämna en skrivelse till riksdagen med avisering av kommande förslag till lagstiftning och därefter en proposition med förslag om att den föreslagna lagstiftningen skall tillämpas fr.o.m. dagen efter det att skrivelsen lämnades in. Ibland – om lagstiftningsärendet är mindre komplicerat – väljs metoden att direkt lägga fram en proposition med förslag om att den nya lagstiftningen skall tillämpas fr.o.m. dagen efter det att propositionen lämnades in till riksdagen. Syftet kan vara att eliminera en skatteflyktsmöjlighet, att förhindra ett överutnyttjande av någon skattefördel innan nya skärpta regler träder i kraft eller att över huvud taget täppa till något oavsiktligt skatteläckage.
Användningen av den i lagstiftningen tänkta begränsade möjligheten att lagstifta med retroaktiv verkan på skatteområdet leder till stor rättsosäkerhet för enskilda individer och för näringslivet. Det visar sig dessutom att tiden mellan en skrivelse och en proposition tenderar att bli allt längre.
Jag gav förra året i en motion flera konkreta exempel på retroaktiv lagstiftning på skatteområdet.
Alla de exempel som jag då i detalj redovisade gör det uppenbart att det utrymme för retroaktiv lagstiftning som av lagstiftaren var tänkt att vid särskilda skäl möjliggöra begränsade undantag används allt oftare. Det är därför nödvändigt att regeringsformens principiella förbud mot retroaktiv skattelagstiftning skärps. Problem har inte minskat. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till ytterligare i lagtexten uttalade begränsningar av möjligheter att fatta beslut om skatter och avgifter med retroaktiv verkan.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |