Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydligt regelverk för kampanjfinansiering i samband med folkomröstningar.
Öppenhet när det gäller kampanjfinansiering är en viktig förutsättning för allmänna val och folkomröstningar i en väl fungerande demokrati. I verkligheten finns dock tyvärr fortfarande en hel del övrigt att önska på detta område i Sverige.
I debatten efter folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 rådde bred enighet om vikten av ökad öppenhet kring hur de olika kampanjerna finansierades. Ett viktigt skäl för detta var att det stod klart för alla att den ekonomiska obalansen mellan ja- och nej-sidorna hade varit gigantisk. Ändå rådde samma hemlighetsmakeri kring finansieringen av ja-sidan även i årets folkomröstning om EMU.
Det statliga stödet till partiernas och kampanjorganisationernas information till väljarna var någorlunda rättvist fördelat. Men eftersom näringslivsintressen pumpade in ett okänt antal hundra miljoner kronor i ja-kampanjen var den ekonomiska obalansen även denna gång enorm. Medan nej-sidan i huvudsak fick lita till ideellt arbetande aktivister kunde ja-sidan anställa massor av propagandister. Även när det gäller affischer, annonser, materialproduktion och gratisluncher var skillnaderna i resurser synnerligen iögonenfallande.
Det hade varit klädsamt om Svenskt Näringsliv och andra finansiärer öppet hade redovisat hur mycket pengar man pumpade in i ja-kampanjen, men uppenbarligen hade man inte minsta tanke på att bidra till någon öppenhet. Att särintressen på detta sätt hemlighåller hur stora resurser man satsar på ena sidan i en demokratisk folkomröstning är allvarligt.
Vi kan glädjande nog konstatera att ja-sidans väldiga resursövertag denna gång inte innebar att man kunde ”köpa” sig en seger i EMU-folkomröstningen. Väljarna tänkte själva. Ändå anser vi att hemlighetsmakeriet när det gäller de ekonomiska bidragen är oacceptabelt och att vi behöver ett regelverk för öppenhet på det här området. I andra länder, exempelvis USA, finns tydliga regler för hur ekonomiska bidrag måste redovisas i samband med politiska kampanjer.
Helst hade vi sett att öppenheten om kampanjmedlen hade kunnat åstadkommas genom frivilliga överenskommelser och en allmänt öppen attityd. Erfarenheterna från årets folkomröstning visar dock tyvärr att detta inte är möjligt. En lagstiftning om öppenhet när det gäller finansiering av kampanjorganisationer inför en folkomröstning är uppenbarligen nödvändig.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Håkan Larsson (c) |
Sven Bergström (c) |