Centerpartiet bejakar det europeiska samarbetet. Vi anser det vara viktigt och bra på en rad områden. Vi vill ha ett smalare men effektivare EU, med större fokus på demokrati och medborgarnas möjlighet att känna delaktighet i processen.
I denna motion har vi pekat ut en rad frågor som bör förändras för att få en ökad tydlighet i befogenheter och kompetensfördelning mellan unionen och medlemsländerna. I motionen presenteras även vår syn på hur unionens olika institutioner bör fungera. Vi har även lyft fram de politikområden där unionen har en stor betydelse: utrikes- och säkerhetspolitiken, området för frihet, rättvisa och säkerhet samt miljöpolitiken.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 5
5 Inriktning 6
6 Demokrati i EU 7
7 Institutionerna 8
7.1 Europeiska rådet 8
7.2 Kommissionen 9
7.3 Unionens utrikesminister 9
7.4 Ministerrådet 9
7.5 Europaparlamentet 10
8 De nationella parlamentens roll 10
9 Unionens befogenheter 11
10 Flexibilitetsklausul 12
11 Unionens yttre åtgärder 13
11.1 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken 13
11.2 Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken 13
12 Ett område för frihet, säkerhet och rättvisa 14
12.1 Asyl, migration och gränskontroll 15
12.2 Civilrättsligt samarbete 15
12.3 Operativt samarbete och polissamarbete 16
12.4 Straffrättsligt samarbete och åklagarsamarbete 16
13 Medlemskap i unionen 16
14 Andra politikområden 16
14.1 Miljöpolitik 17
14.2 Jordbruks- och fiskepolitiken 17
14.3 Eurosamarbetet 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skriva in federalismens principer i artikeln om upprättandet av unionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter att ställa ansvariga politiker och tjänstemän till svars för den förda politiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet för EU-anställda bör skrivas in i det konstitutionella fördraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av medborgarinitiativet samt minskning av antalet människor till 500 000 som skall ha rätt att uppmana kommissionen att lägga fram förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande och konkretiserande av den öppna och regelbundna dialogen med det civila samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt för den folkliga förankringen att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör avvisa förslaget om en vald ordförande för Europeiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande och klargörande av Europeiska rådets beslutsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öppenhet och sekretess inom Europeiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva frågan om att alla medlemsländer skall ha en fullvärdig kommissionär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsätta såväl enskilda kommissionärer som hela kommissionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utrikesministern bör vara placerad i rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbla majoriteter i ministerrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ministerrådet bör ha initiativrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ministerrådet inte skall kunna fatta beslut om lagar inom de områden där unionen endast skall vara stödjande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet bör ha initiativrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den tidsperiod som de nationella parlamenten har att kontrollera subsidiaritetsprincipen bör förlängas till minst det dubbla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de förslag som de nationella parlamenten avvisat bör falla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samverkan mellan Landstings-/Kommunförbundet presenterar ett förslag till hur kommuner och regioner/ landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av kompetensfördelningen i unionens befogenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av punkten om unionsrättens företräde framför nationell rätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återtagande av makt till medlemsstaterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att den s.k. passerellen inte är acceptabel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioriteringen av det konfliktförebyggande arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hur det existerande internationella samarbetet på försvarsmaterielområdet kan kopplas till försvarsmaterielbyrån.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna skall vara klart definierad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagar respektive ramlagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydlighet och exakthet av definitioner som gäller straffrättsliga befogenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om unionens gemensamma asylpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tvångsåtgärder mot enskilda på svenskt territorium även i framtiden skall vara en uppgift för nationella myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de nationella parlamenten skall höras vid utvidgning av områden av brottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte inrätta en europeisk åklagarmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett särskilt protokoll för hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut bör användas om miniminivåer på miljöskatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miniminormer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att revidering av den existerande miljöpolicyn inte skall leda till att medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förhållningssättet till ett eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg.
EU har kommit till för att främja viktiga intressen som medlemsländerna i en starkt föränderlig värld har svårt att med framgång driva skilt för sig. EU står inför en historisk utvidgning och kommer snart att ha 25 medlemsländer. Ett betydande antal länder med olika ekonomiska och kulturella förutsättningar skall nu integreras i unionen, ekonomiskt och politiskt. Förutsättningar måste därför skapas för beslutsmekanismer som effektivt kan formulera medlemsländernas intressen så att deras medborgare blir delaktiga.
Europeiska rådet i Laeken i december 2001 preciserade frågeställningar för den framtida unionen. Uppdraget som konventet fick var: ”Unionen måste bli mer demokratisk, öppen och effektiv. Unionen måste finna ett svar på tre grundläggande utmaningar:
Hur kan man på nytt föra medborgarna, i första hand ungdomen, närmare det europeiska projektet och de europeiska institutionerna?
Hur kan man strukturera det politiska livet och det europeiska politiska utrymmet i en utvidgad union?
Hur kan man bygga ut unionen till en stabiliserande faktor och en referenspunkt i den nya multipolära världen?”
Konventets slutresultat svarar till viss del på frågorna, men fortfarande återstår mycket arbete. Formuleringarna i konventsförslaget bär tydliga spår av kompromissande mellan olika politiska viljor. Det är svårt att utläsa ur flera av formuleringarna vad förslagen konkret betyder. De inexakta formuleringarna lämnar alltför stort utrymme till tolkning och kan leda till att beslutsfattandet överförs till EG-domstolen från de andra institutionerna. Under den kommande regeringskonferensen måste preciseringar och konkretiseringar av förslagen ske. Likaså bör de olikheter i terminologin som rör ”equality” och jämställdhet/jämlikhet utredas. Regeringskonferensen bör poängtera jämställdhetsaspekterna mer än vad som görs i förslaget från konventet.
Upprättandet av ett konstitutionellt fördrag ändrar inte unionens folkrättsliga karaktär. Fördraget är inte en egentlig konstitution utan ett internationellt avtal som ändras och ratificeras genom beslut av medlemsstaterna i enlighet med de nationella konstitutionella bestämmelserna.
Det konstitutionella fördraget har tagit flera positiva steg framåt för att få en demokratisk och genomskinlig union. Förändringarna leder även till en mer handlingskraftig union.
Bland det positiva som uppnåtts i konventet är:
pelarstrukturens avskaffande
införandet av fler majoritetsbeslut
förstärkt roll för Europaparlamentet
dubbelhattningen av kommissionären för yttre förbindelser och den höge representanten försvinner och det blir tydligare vem som ansvarar för dessa frågor
de nationella parlamentens roll har förstärkts i och med deras kontroll över subsidiaritetsprincipen
det finns en ansats till kompetensfördelning mellan unionen och medlemsstaterna
införandet av en paragraf för frivilligt utträde
stadgan för de grundläggande rättigheterna har införts
offentlighetsprincipen får större utrymme
ökad öppenhet i ministerrådet
tydligare rättsliga instrument.
För Centerpartiet är det europeiska samarbetet viktigt. Vi vill ha en effektiv union som arbetar med de frågor den har befogenhet till. Utifrån detta är vi kritiska till den otydlighet som förekommer i kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna – att unionen har befogenheter på de områden som vi anser sköts bäst på nationell, regional eller lokal nivå – samt till de förslag som leder till mer centralisering.
Centerpartiets syn på samhällsstrukturen utgår från ett demokratiskt perspektiv med individen i fokus. Medborgarna ska ha möjlighet till insyn och att påverka den förda politiken. Den politiska sfären ska präglas av en stor öppenhet. Beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå, som har både politiskt och demokratiskt ansvar. Denna syn gäller såväl den lokala, regionala och nationella som den europeiska nivån. Centerpartiet vill att nivåerna ska vara starka på sina kompetensområden och att de har ett välutvecklat samarbete med det civila samhället.
Denna syn grundar sig på federalismens principer. Detta gäller såväl för Sverige som för EU. Medborgarna ska kunna se ett samband mellan det som sker på kommunal nivå och på EU-nivå. Centerpartiet förespråkar den federala modellen med en tydlig maktfördelning mellan det federala och det nationella, alltså där kompetenserna är tydligt uppdelade i vilka som är exklusiva för unionen och vilka som är delade mellan unionen och medlemsstaterna.
En federal ordning ska fungera som en garant mot både en centralstyrd superstat och det mellanstatliga kotteriet. Ett konstitutionellt fördrag är nödvändigt eftersom EU befinner sig i en accelererande process där allt fler beslut föreläggs centralt. Bara ett konstitutionellt fördrag, där både medlemsländernas ansvarsområden och unionens definieras, kan stoppa centraliseringsprocessen. Därför är det viktigt att en tydligare kompetensfördelning utvecklas.
För att maktfördelningen mellan EU å ena sidan och medlemsländerna å andra sidan ska vara tydligt och väldefinierat bör federalismens principer skrivas in i artikeln om upprättandet av unionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar konventets ansatser till förbättring av demokratiseringen av EU. Vad som saknas på detta område är mer konkreta målformuleringar samt redskap för hur medborgarna ska bli delaktiga i den politiska processen. Deltagardemokratin får inte begränsas till att sända brev till kommissionen. Förslag på redskap till en ökad deltagardemokrati är öppna diskussionsforum på unionens hemsidor, diskussioner där beslutsfattare från institutionerna deltar samt rundabordssamtal med det civila samhället.
Det är väldigt viktigt att unionens medborgare känner att de kan påverka arbetet inom unionen. Lika viktigt är att människorna förstår vad unionens olika delar gör, men det som kanske är allra viktigast är att medborgarna kan utkräva ansvar för det som sker. Idag fattas alltför många beslut bakom lyckta dörrar och framför allt kommissionen, men även de övriga institutionerna, är ett enda virrvarr av tjänstemän som alla hänvisar till någon annan. Möjligheten att utkräva ansvar av ansvariga politiker och tjänstemän måste förbättras. Ansvar av politiker bör utkrävas genom ökade inslag av direkta val. För tjänstemän kan detta exempelvis ske via någon form av ämbetsansvar. Vad ovan anförts om att det ska vara möjligt att ställa ansvariga politiker och tjänstemän till svars för den förda politiken bör ges regeringen till känna.
För att uppnå verklig öppenhet inom institutionerna bör yttrandefrihet för EU-anställda skrivas in i det konstitutionella fördraget. Detta bör ges regeringen till känna.
Förslaget om att minst en miljon människor från ett betydande antal medlemsstater skall ha rätt att uppmana kommissionen att lägga fram förslag i en fråga är ett stort steg framåt för människornas delaktighet i EU. En miljon människor känns som väl många. Antalet borde minskas till 500 000. Hur initiativet ska fungera och praktiskt genomföras är oklart. Detta bör klargöras. Vad ovan anförts om förtydligande av medborgarinitiativet samt att minimiantalet underskrifter bakom ett medborgarinitiativ bör vara 500 000 bör ges regeringen till känna.
Unionens institutioner ska föra en öppen och regelbunden dialog med det civila samhället. Det är bra och viktigt att det civila samhället involveras i den politiska processen. Vad detta i praktiken innebär är oklart. Under regeringskonferensens gång bör ett förtydligande och konkretiserande av den öppna och regelbundna dialogen med det civila samhället ske. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är med stort intresse vi läser regeringens formuleringar om att ”det är regeringens bestämda ambition att besluten inom EU skall vara väl förankrade hos medborgarna och att unionen ska präglas av största möjliga öppenhet i sin verksamhet”. Än mer intressant kommer det att bli den dag regeringen lever upp till sina vältaliga löften. Under den tid Sverige har varit medlem i EU, och framför allt under konventets arbetsperiod, har regeringen brustit i ambitionen att förankra EU-politiken både hos väljarna och i riksdagen.
De europeiska institutionerna bildar en helhet som ska fungera smidigt. Konventsförslaget har förstärkt respektive institution. Centerpartiet vill se en maktförskjutning till det folkvalda Europaparlamentet. Utifrån vår syn på maktstrukturer med individen i fokus och med öppna, tydliga och demokratiska politiska institutioner är vi kritiska till den bristande öppenheten som fortfarande finns inom unionens institutioner. För att den folkliga förankringen ska öka är det viktigt att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare. Detta bör ges regeringen till känna.
Den mest betydelsefulla institutionella reformen i förslaget är att Europeiska rådet får en betydligt starkare roll. I förslaget ges Europeiska rådet status som officiellt organ i unionen. Det roterande ordförandeskapet ska bytas ut mot en ständig ordförande vald för en period om två och ett halvt år, med möjlighet till förlängning om samma tidsperiod. Centerpartiet anser att det finns andra modeller som både tillgodoser behovet av större kontinuitet i ordförandeskapet och aktiv medverkan från medlemsländerna. Sverige bör därför avvisa förslaget om vald ordförande för Europeiska rådet. Detta bör ges regeringen till känna.
Reglerna om Europeiska rådets beslutsförfaranden bör förtydligas och förenhetligas. Samtidigt bör man klargöra när Europeiska rådet kan utfärda formbundna europeiska beslut. Detta bör ges regeringen till känna.
Huvudprincipen skall vara att Europeiska rådets möten är öppna. Eventuell sekretess skall särskilt kunna motiveras och detta bör anges i det konstitutionella fördraget. Vad ovan anförts om öppenhet och sekretess inom Europeiska rådet bör ges regeringen till känna.
Kommissionen är EU:s verkställande kraft och en tjänstemannaorganisation. Det är dags att renodla uppgifterna och underställa kommissionen de beslut som fattas i de politiska institutionerna. En av kommissionens viktigaste uppgifter är att övervaka fördragen och deras tillämpning i medlemsstaterna samt att ta initiativ för att garantera att fördragens syfte uppnås.
Med en förändrad roll för kommissionen spelar inte kommissionens storlek samma roll som i dag, varför alla länder även fortsättningsvis bör ha en kommissionär för att trygga insynen i och uppslutningen bakom kommissionens arbete. Konventet har föreslagit att kommissionen ska bestå av två kategoriers kommissionärer: femton s k europeiska kommissionärer med rösträtt samt ytterligare en grupp kommissionärer utan rösträtt. Varje land bör även i fortsättningen ha en kommissionär, och alla kommissionärer ska ha samma värde. Sverige bör driva frågan att varje medlemsland ska ha en fullvärdig kommissionär. Detta bör ges regeringen till känna.
Enskilda kommissionärer bör, liksom hela kommissionen, kunna avsättas genom en misstroendeomröstning i Europaparlamentet. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar förslaget om en utrikesminister för Europeiska unionen. Vi har redan tidigare framfört kritik mot den dubbelhattning som förekommit mellan kommissionären för yttre förbindelser och den höge representanten. Vårt förslag är att utrikesministern placeras i rådet, eftersom vi i vårt alternativ har renodlat kommissionens roll till ett verkställande organ. Vad ovan anförts om utrikesministerns placering i rådet bör ges regeringen till känna.
Konventet vill gå från en degressiv proportionalitet i framförhandlade röstetal till en motsvarighet med dubbla majoriteter. Detta görs på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar de stora, och framförallt de största, medlemsländerna. Dubbla majoriteter är bra, men förutsätter att man slår vakt om balansen mellan små och stora medlemsstater. Sverige bör därför slå vakt om parallellitet mellan den majoritet av befolkningen som krävs och den del av antalet medlemsländer som står bakom beslutet. Detta innebär att röstviktningen helt bör avskaffas och samma majoritet av antalet medlemsländer som av befolkningen bör krävas för beslut. Detta kan givetvis innebära antingen en majoritet av såväl medlemsländer som av befolkning eller kvalificerad majoritet av medlemsländerna och motsvarande kvalificerade majoritet av befolkningen. Vad ovan anförts om dubbla majoriteter i ministerrådet bör ges regeringen till känna.
I enlighet med vad Centerpartiet länge har förespråkat för parlamentet, bör också ministerrådet ges en formell initiativrätt inom ramen för unionens kompetenser. Detta bör ges regeringen till känna.
Förslaget att ett särskilt ministerråd skall inrättas för att stifta lagar avvisas av Centerpartiet. Sverige måste i regeringskonferensen starkt poängtera att ministerrådet inte ska kunna fatta beslut om lagar inom de områden där unionen endast ska vara stödjande. Detta bör ges regeringen till känna.
Att Europaparlamentet får en förstärkt roll i det europeiska samarbetet är positivt. Ändringar av kriterierna för platsfördelningen i Europaparlamentet bör ske genom en ratificering av fördraget och inte av Europeiska rådet genom ett europeiskt beslut. Europaparlamentet bör ha initiativrätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Hela unionens legitimitet avgörs i stor utsträckning av hur medborgarna upplever att de har insyn och möjlighet att påverka beslutsfattandet. I samband med att parlamentet får utökade befogenheter och större medbeslutanderätt ökar kraven på återkoppling till medborgarna.
I den nationella politiska debatten granskas folkvalda naturligt genom offentliga framträdanden i parlamenten och genom den granskning som sker i media. En viktig grund för väljarnas kunskaper om den nationella politiken finns i partiväsendet och genomlysningen av de olika partiernas program. Motsvarande ”offentliga rum” saknas i den europeiska debatten.
Även om frågorna inte är en formell del av regeringskonferensen är det angeläget att Europaparlamentarikernas roll i den offentliga debatten diskuteras. Bland de förslag som förtjänar att diskuteras vidare finns Europaparlamentarikers medverkan i de nationella parlamenten, arenor för gemensam europeisk debatt och stärkandet av de europeiska partierna.
Centerpartiet välkomnar förslaget att de nationella parlamenten ska ha möjlighet att genom ett motiverat yttrande framföra att det av kommissionen sända lagstiftningsförslaget inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Tidsfristen på sex veckor är dock för kort. Denna tid bör förlängas till minst det dubbla. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet är starkt ifrågasättande av förslaget att kommissionen ska kunna stå fast vid sitt förslag även om de nationella parlamenten avvisat det i subsidiaritetskontrollen. Har ett förslag avvisats av de nationella parlamenten enligt den fastställda principen skall förslaget falla. Vad ovan anförts om de förslag som de nationella parlamenten avvisat bör ges regeringen till känna.
Regeringens utgångspunkter är att ”parlamenten bör ges bästa möjliga förutsättningar att utöva detta inflytande. De nationella parlamenten måste få god tid och snabb tillgång till information samt rimliga tidsmarginaler för att kunna agera.” Centerpartiet förutsätter att detta även gäller i andra sammanhang när EU-frågor dryftas och inte enbart när det gäller subsidiaritetsprincipens efterlevnad. Hittills har den svenska riksdagens tillgång till information inte varit den bästa.
Enligt konventets förslag får varje nationellt parlament två röster i övervakningen av subsidiaritetsprincipen. I de parlament som har två kammare får varje kammare varsin röst. Syftet med detta är att medverka till att frågor som rör det ansvarar och den verksamhet som de lagstiftande regioner som sitter i en andra kammare har kan berika och påverka EU:s beslutsprocess genom de nationella parlamenten.
Det är angeläget att vi i Sverige, när vi ska forma vår nationella organisation för att via det nationella parlamentet klara övervakningen av subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt så att kommuner och regioner/landsting kan delta i detta som företrädare för lokal och regional samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få konsekvensen att kommuner och regioner i länder med ”tvåkammarsystem” får en särställning jämfört med andra regioner och kommuner.
Vi ser det därför som angeläget att regeringen i samverkan mellan Landstings-/Kommunförbundet presenteras förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen. Detta bör ges regeringen till känna.
Nuvarande fördrag innehåller en mängd bestämmelser. Dessa är svåröverskådliga eftersom de anges på flera ställen i fördragen. Ur det hänseendet är det positivt att konventet har presenterat principerna för unionens befogenheter på ett mer överskådligt sätt.
Efter att indelningen i pelare slopats och beslutsfattandet förenklats kommer unionens befogenhet de facto att utvidgas. Det straffrättsliga samarbetet och polissamarbetet överförs till unionens befogenhet och det beslutssystem som omfattas av gemenskapsmetoden.
Uppdelningen i tre kategorier – exklusiva befogenheter, delade befogenheter och områden för stödjande åtgärder – ger möjlighet att öka tydligheten. Detta har konventet dock misslyckats med.
Fortfarande råder dock oklarheter om de olika kategorierna. Speciellt de befogenheter som ingår i de delade befogenheterna bör förtydligas. Ett förtydligande exempel är miljöpolitiken. Konventet föreslår att detta ska vara en delad befogenhet. Däremot anges inte vad unionen förväntas göra för att bidra till en god miljö, god livsmiljö, hög säkerhetsnivå etc. Eftersom det är allmänna mål, kan unionen anta precis vilka regler som helst med hänvisning till att de är mer effektiva på unionsnivå. Dessutom finns fortfarande inget skrivet om möjligheten för medlemsstaterna att gå före genom att arbeta med miniminivåer.
Starkt federala länder, som exempelvis Schweiz, skriver i sin författning hur kompetensen ska vara fördelad mellan den federala nivån och de lägre nivåerna. Förslaget som konventet har presenterat saknar detta. Det borde förtydligas vilken nivå som ska hantera vilka frågor. Görs inte den klara och tydliga fördelningen kommer beslutsfattandet att brista.
Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen bör beskrivas tydligare. Vad ovan anförts om ett förtydligande av kompetensfördelningen i unionens befogenheter bör ges regeringen till känna.
Principen om unionsrättens företräde framför nationell lag behöver analyseras mer och det bör preciseras vad principen innebär i olika sammanhang. Inom de exklusiva befogenheterna är det i viss mån självklart att unionsrätten måste ges företräde framför nationell rätt. Svårare blir det när en generellt hållen EU-lag står mot nationell rätt. Även om proportionalitetsprincipen fyller viktiga funktioner inom EU-rätten, är det inte självklart att domstolsavgöranden som stöder sig på denna princip i varje läge ska anses ta över nationell rätt. Risken med en sådan ordning är att avvägningar mellan motstridiga intressen som till sin natur måste vara politiska övergår till judiciella instanser. Denna punkt bör förtydligas. Även framledes är det av största vikt att våra grundlagar kan upprätthållas. Vad ovan anförts om förtydligande av punkten om unionsrättens företräde framför nationell rätt bör ges regeringen till känna.
Regeringskonferensen bör reda ut på vilket sätt medlemsstaterna kan återta makt från unionen i de fall unionen missbrukat sina befogenheter. Enskilda länder ska inte kunna kräva att få återta delegerad makt, utan detta bör gälla samtliga medlemsstater samtidigt. Detta bör rimligtvis ske genom en ny ratificering av fördraget. Vad ovan anförts om återtagande av makt till medlemsstaterna bör ges regeringen till känna.
Konventet föreslår en flexibilitetsklausul så att unionen kan hantera oväntade händelser och utmaningar. Beslut om att använda denna klausul ska omfattas av ministerrådet med enhällighet. Europaparlamentet föreslås få delta genom att ge sitt godkännande. De nationella parlamentens roll hänvisas till kontrollen av subsidiaritetsprincipen.
Den enda begränsningen som finns är att ”de bestämmelser som antagits på grundval av denna artikel får inte innebära någon harmonisering av medlemsländernas bestämmelser och andra författningar i de fall konstitutionen utesluter en sådan harmonisering”.
Genom att flexibilitetklausulen föreslås gälla över hela fältet, får rådet makt att på egen hand utveckla fördragen, dvs. ett inslag av kompetens-kompetens. Det är inte acceptabelt att unionen ska ges kompetens-kompetens. De nationella parlamenten ska uppmärksammas på saken. Det är inte samma som att dessa ratificerar.
Den s k passarellen, som innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan besluta att utvidga majoritetsbeslutandet till områden som enligt fördraget ska fattas med enhällighet utan att höra de nationella parlamenten är inte acceptabel. Detta bör ges regeringen till känna.
Under denna punkt väljer vi att beröra de mest centrala delarna.
Kraven på inre sammanhållning och solidaritet med den gemensamma politiken bör öka. EU:s medlemsstater måste förbinda sig att underrätta och överlägga med övriga medlemsländer innan man agerar på egen hand i utrikespolitiken. Dessutom måste möjligheten att förhindra ett gemensamt agerande minska. Koncensusprincipen bör därför ses över syftande till att finna former för gemensamma beslut där ett agerande inte kan hindras av ett eller ett fåtal medlemsstater.
Samarbetet med de regionala säkerhetsanordningar som finns, exempelvis OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), bör stärkas. Likaså bör samarbetet med organisationer för mänskliga rättigheter, exempelvis Europarådet och olika FN-organ, förstärkas.
Konventets förslag till en vidareutveckling av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken för att förbättra EU:s möjligheter till det internationella fredsfrämjandet utanför unionens gränser är bra. Det är även bra att krishanteringsuppgifterna, de s k Petersbergsuppgifterna, vidareutvecklas. Det är viktigt att det konfliktförebyggande arbetet utvecklas och prioriteras. Inom detta område har EU gedigen erfarenhet och kunskap som kan komma till nytta på flera sätt. Medlemsstaternas och unionens sätt att hantera konflikter är väsensskild från den metod som USA använder sig av. Medlemsstaterna måste skynda på att uppnå sina åtaganden enligt överenskommelsen om en krishanteringsstyrka. En uppgift som behöver diskuteras och lösas är det gemensamma behovet av logistisk kapacitet i krishanteringsarbetet. Innan det konfliktförebyggande arbetet har utvecklats fullt ut, är det enligt Centerpartiet inte aktuellt att diskutera ett eventuellt bildande av ett gemensamt försvar. Vad ovan anförts om prioritering av det konfliktförebyggande arbetet bör ges regeringen till känna.
I takt med att de traditionella militära hoten minskar i Europa kommer USA att vända sin beredskap mot andra kontinenter och regioner. De krav som ställs på EU:s krishanteringsstyrka kommer att öka. Regeringskonferensen får inte riskera EU:s möjligheter att finna en vettig arbetsfördelning och goda samarbetsformer med Nato för att hantera eventuella kriser och konflikter.
Vad gäller fördjupat samarbete bland några medlemsländer är Centerpartiet tveksamt till om detta ska innefatta samarbete på försvarets område. Det ena förslaget som konventet presenterat är det s k strukturerade samarbetet. Denna utveckling, om den går för långt, kommer att skapa två kategorier av medlemsstater. Det är även tveksamt hur denna utveckling kommer att påverka den transatlantiska länken.
Samarbetet inom försvarsmaterielbyrån är välkommet. Konventets förslag innehåller en mer detaljerad beskrivning av byråns ställning och uppgifter än vad som normalt brukar återfinnas i internationella fördrag. Denna typ av reglering borde istället finnas i stadgan för byrån. Det behövs dock en närmare utredning av hur existerande internationella samarbeten på försvarsmaterielområdet kan kopplas till byrån. Detta bör ges regeringen till känna.
Unionen får större behörighet inom den tredje pelaren. De många inexakta definitionerna bidrar till att behörighet förs över på unionen. De rättsliga och inrikes frågorna ingår centralt i den nationella suveräniteten. Därför är det ytterst viktigt att befogenheter förs över på unionen med bästa möjliga tydlighet och exakthet. Det är viktigt att konventets förslag om att en enhetlig rättslig ram för unionen inte innebär att förfarandena behöver vara identiska på alla samarbetsområden efterlevs.
Flera av remissinstanserna har manat till försiktighet när det gäller övergången från mellanstatligt till överstatligt samarbete, eftersom det kan få rättspolitiska konsekvenser som för närvarande är svåra att överblicka. Innan ändringarna som föreslås i förslaget genomförs, måste en övergripande analys om förändringarnas påverkan på längre sikt ske. Kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna ska vara klart definierad. Detta bör ges regeringen till känna.
Vad gäller skillnaden mellan unionens rätt att stifta lagar och ramlagar, är Centerpartiet av den bestämda åsikten att unionen får stifta lagar endast för de egna institutionerna, dvs. Europol och Eurojust. På alla andra delar inom detta område ska unionen stifta ramlagar. Vad ovan anförts om lagar respektive ramlagar bör ges regeringen till känna.
Regeringens utgångspunkter utgår ifrån att det i det fortsatta förhandlingsarbetet finns anledning att noga överväga en eventuell ytterligare reglering så vitt avser möjligheten för medlemsstaterna att tillvarata särskilt angelägna intressen i särskilda fall. Denna skrivning måste kompletteras med möjligheten att stanna upp processen för att de nationella parlamenten ska hinna behandla frågor.
Det är inte acceptabelt att kommissionen föreslås få ett öppet mandat för befogenheter inom materiell straffrätt. Man måste kunna kräva både tydlighet och exakthet av definitioner som gäller straffrättsliga befogenheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Samarbete bland de myndigheter som ansvarar för gränskontroll i respektive land är välkommet och bör uppmuntras. Sett ur ett federalistiskt perspektiv bör varje medlemsstat även i fortsättningen ansvara för de yttre gränserna. Från den utgångspunkten avvisar Centerpartiet förslaget att inrätta en gemensam europeisk gränskontrollstyrka.
Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 kom överens om en gemensam asylpolitik. Konventet föreslår att en enhetlig asylstatus ska vara giltig i hela unionen, samt en enhetlig status för alternativt skydd.
Europa får inte utvecklas till att bli ”Fästning Europa”. Unionens gemensamma asylpolitik måste bli mer öppen, generös, solidarisk och tolerant. Bindande majoritetsbeslut i asylpolitiken kan vara ett steg mot detta, förutsatt att besluten tas utifrån en hög ambitionsnivå. Den gemensamma politiken kan under sådana omständigheter vara ett verktyg för att fler länder ska öka flyktingmottagningen och att de bördor som uppstår kan fördelas mer rättvist i Europa.
Sverige bör därför bejaka en gemensam asylpolitik, förutsatt att fördraget fastställer en hög standard för unionens asylpolitik, innebärande att den gemensamma asylpolitiken som minimikrav ska leva upp till samtliga internationella fördrag som reglerar flykting- och asylrätt. Visar sig detta omöjligt att uppnå, bör Sverige hålla fast vid att det ska vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa mer generösa villkor.
Vad ovan anförts om unionens gemensamma asylpolitik bör ges regeringen till känna.
På det familjerättsliga området föreslås att rådet ska anta ramlagar med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Inom alla områden, inte bara det familjerättsliga, bör Sverige se över riksdagens roll. Innan rådet fattar beslut ska riksdagen ha godkänt förslaget. Detta ska gälla på alla områden där rådet ska besluta med enhällighet. Centerpartiet är väl medvetet om att detta är en nationell fråga, men vill ändå lyfta frågan här.
Konventets förslag att det inrättas en ständig kommitté i rådet med uppgift att stödja och stärka det operativa samarbetet i frågor om inre säkerhet, finns det inget behov av. Inrättandet av en dylik kommitté leder endast till centralism och onödig byråkrati. När ett behov av samarbete finns medlemsländerna emellan, går det att ordna utan institutionaliserade former.
Regeringen vacklar i huruvida tvångsåtgärder mot enskilda på svenskt territorium även i framtiden ska vara en uppgift för nationella myndigheter eller inte. I skrivelsen anger regeringen att detta bör vara en nationell fråga. Centerpartiet är av åsikten att detta skall vara en uppgift för nationella myndigheter. Vad ovan anförs om att tvångsåtgärder mot enskilda på svenskt territorium även i framtiden skall vara en uppgift för nationella myndigheter bör ges regeringen till känna.
Inom den materiella straffrätten öppnas en möjlighet för rådet att med hänsyn till brottslighetens utveckling med enighet och med Europaparlamentets samtycke fastställa andra områden av brottslighet som uppfyller kriterierna för allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag. Denna öppning är för vid. Rådet ska inte kunna utvidga området med enhällighet utan att de nationella parlamenten har hörts. Vad ovan anförts om att de nationella parlamenten ska höras vid utvidgning av områden av brottslighet bör ges regeringen till känna.
Inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet kan innebära långtgående harmonisering av nationell straff- och processrätt. Centerpartiet anser att en europeisk åklagarmyndighet inte ska inrättas. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar förslaget om frivilligt utträde ur unionen. Ur ett federalistiskt perspektiv är det upp till varje medlemsstat att själv avgöra huruvida den vill vara medlem av unionen eller inte.
Under denna rubrik ryms en mängd olika frågor. Konventsförslaget är inte uttalat klart och tydligt på alla av dem. Frågorna under denna rubrik kommer att behöva en ordentlig översyn.
Centerpartiet har valt att beröra några av frågorna.
De starkare skrivningarna om en hållbar utveckling som ett av unionens mål är en välkommen förbättring jämfört med dagens fördrag. Det är dock angeläget att detta också förstärker den praktiska politiken. På andra områden, som de sociala och ekonomiska, har detta tydliggjorts genom särskilda protokoll som anger inriktningen för den gemensamma politiken. Målet om hållbar utveckling bör på liknande sätt utvecklas i ett särskilt protokoll. Detta bör ges regeringen till känna.
En stor opinionsundersökning har visat att medborgarna i EU är djupt oroade över miljöproblemen och vill se skärpt politik. EU måste ta på sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WTO, IMF och Världsbanken ska EU vara starkt pådrivande för att skärpa och utvidga internationella miljökonventioner.
Framtidskonventets förslag har allvarliga miljöbrister. Politikområdena jordbruk, energi, fiske och transporter saknar bra miljöprofil. Målen för jordbrukspolitiken är hämtade från 1950-talet och tillväxt av kärnkraftsindustrin läggs i en gräddfil.
Det är beklagligt att regeringen biter sig fast vid att beslut om miljöskatter ska fattas enhälligt. Den principen har förhalat effektiva miljöskatter inom EU under lång tid. En miljöskatteväxling på EU-nivå lär inte bli fallet så länge den svenska regeringen envist bromsar utvecklingen på området. För att åstadkomma resultat på detta område bör majoritetsbeslut användas om miniminivåer på miljöskatter. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen skriver i sina utgångspunkter att ”förbättringar av miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget vore önskvärt”. Det är skamligt att regeringen inte ställer högre krav på miljöskyddet än att den anser det vore önskvärt att förbättra miljöskyddskraven.
Miljöpolitiken ska styras av miniminormer, unionen ska inte reglera alla delar. Dessa ska inte styras av den lägsta ambitionsnivån. Det är inte den sista normen som ska vara vägledande för alla andra. Det ska även finnas en möjlighet för enskilda länder att gå före i utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas huruvida möjlighet finns att ”tvinga in” det sista medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken. Vad ovan anförts om miniminormer bör ges regeringen till känna.
Revideringar av den existerande miljöpolicyn ska inte leda till att medlemsstater måste sänka sina krav och standarder. Detta bör ges regeringen till känna.
Bestämmelserna om jordbruks- och fiskepolitiken bör preciseras vid regeringskonferensen såtillvida att alla beslut om producenternas ställning, de stöd som betalas till dem, reglering av produktion, utveckling av landsbygden och beslut som binder upp betydande budgetmedel förs upp till ministerrådet. I detta sammanhang ska Europaparlamentet höras i beslutsprocessen.
Folkomröstningen om eurons införande i Sverige gav ett tydligt besked om att euron inte bör införas som valuta i Sverige. Däremot kvarstår Sverige givetvis som medlem i EMU:s två första steg med de möjligheter och förpliktelser detta medför. Det ligger i Sveriges intresse att euron utvecklas väl och att de institutioner som byggts runt EMU-samarbetet blir framgångsrika. I detta arbete är det angeläget att värna stabilitetspakten och en sund ekonomisk politik i hela unionen.
Vad gäller Sveriges förhållande till euron innebär folkomröstningens utslag att de beslut som riksdagen fattat 1994 och 1997 om förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlemskap fortfarande gäller, d.v.s. att frågan avgörs i Sveriges riksdag. Den fortsatta giltigheten i denna ståndpunkt bör återupprepas i samband med regeringskonferensen. Vad ovan anförts om förhållningssättet till ett eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 16 oktober 200 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Eskil Erlandsson (c) |