Riksdagen avslår regeringens förslag att stärka sekretessen för fotografier av enskilda personer i offentliga register.
Enligt en utredning som Journalistförbundet låtit genomföra har 194 större ändringar i sekretesslagen genomförts under de senaste tio åren. Av dessa ändringar ledde 2 till ökad öppenhet, 74 ändringar förstärkte sekretessen, med påföljande inskränkningar i handlingsoffentligheten. Genom stegvisa förändringar tycks vi vara på väg att kasta bort den så omhuldade svenska öppenheten, utan några större reaktioner (såsom tenderar att vara fallet vid återkommande små revideringar – det som kallats för de små stegens tyranni). Miljöpartiet ser med oro på utvecklingen. Även i förevarande proposition är fråga om flera på ytan mindre ändringar, varför det är svårt att se helheten och konsekvenserna av förslagen.
Inskränkningar i handlingsoffentligheten får bara genomföras om de kan motiveras av skäl som väger tyngre än intresset av offentlighet. Bakgrunden till den föreslagna ändringen om fotografier av enskilda personer är bland annat den ökande brottsligheten med politiska förtecken. Antidemokratiska grupper söker registrera och kartlägga olika personer. I denna verksamhet används olika personuppgifter samt stundom foton. En del personer har utsatts för hot eller fysiskt våld mot person eller egendom. De utsatta personerna kan känna befogad rädsla och obehag. Frågan är dock om handlingsoffentligheten vad gäller till exempel passfoton är den direkta eller indirekta orsaken till den faktiska brottsligheten samt om en inskränkning i handlingsoffentligheten är rätt medel för att beivra brottslighet och en verkningsfull metod för att lindra oro och rädsla.
Såsom regeringen själv konstaterar kan möjligtvis beläggas att publicering eller privat registrering av fotografier ur offentliga register i några enstaka fall har medverkat till att enskilda utsatts för brottsligt angrepp. Det faktiska behovet av den förstärkta sekretessen är sålunda inte uttömmande utrett eller också är behovet ringa. En annan sak är att vissa former av publiceringar och registreringar kan upplevas såsom obehagligt och hotfullt för den enskilde som drabbas av det eller närstående till denne. Enskildas obehag och rädsla skall tas på största allvar, men en förstärkning av sekretessen torde varken vara en ändamålsenlig eller proportionell åtgärd. Det är svårt att lagstifta bort rädsla, lika så svårt att genom inskränkningar i handlingsoffentligheten komma tillrätta med politisk brottslighet och andra kriminella företeelser och organisationer.
Oaktat att den rädsla och obehag som enskilda kan uppleva skall tillskrivas stor tyngd så anser vi inte att regeringen har presenterat hållbara skäl för att förstärka sekretessen och därmed inskränka handlingsoffentligheten till men för massmedierna och andra intressenters möjlighet att belysa och granska samhället, dess aktörer och makthavare. Tvärtom kan den förstärkta sekretessen komma att gynna antidemokratiska krafter och enskilda och organisationer som ägnar sig åt verksamheter som inte tål granskning och offentlighet. En öppen politisk dialog och offentlighet får antas vara det mest verkningsfulla instrumentet för att värna demokratin och enskildas rätt till åsiktsfrihet samt att motverka antidemokratiska krafters brottsliga verksamhet. Ett öppet samhällsklimat medför att grogrunden för antidemokratiska organisationer minskar. Rädsla och obehag försvinner inte genom inskränkningar, utan genom öppenhet, kritisk granskning och försök att motverka de krafter som hotar och sprider rädsla.
Det omvända skaderekvisitet får antas leda till tidsutdräkt till men för nyhetsbevakningen och nyhetsrapporteringen. Ett överklagande torde leda till att nyhetsvärdet i många fall går förlorat. En begäran om att få ta del av ett fotografi skall ingående bedömas. Den ”begärande” skall redogöra för sin identitet och för syftet med sin begäran. (Hur elaborerat skall syftet vara? Måste fråga inkomma när ett material är godkänt för publicering? Hur tar man ställning i researchfasen?)
Det är föga lämpligt att pröva skälen bakom en för journalistiskt ändamål inkommen förfrågan om att utfå ett foto. Det kan inte bortses ifrån att en lämplighetsbedömning kan komma att innefatta det journalistiska ändamålet som sådant. Är syftet att publicera ett foto i anslutning till en text som framstår som negativ för den enskilde eller dennes närstående och detta är motiverat av ett allmänintresse uppstår en rad problem. (Hur stort skall allmänintresset vara?) Skall den utlämnande myndigheten pröva om allmänintresset väger över det enskilda intresset, och om så på vilken grund utan att ta ställning till det journalistiska ändamålet och innehållet? Vad som utgör ett journalistiskt ändamål i sig är inte enkelt att fastställa och även antidemokratiska grupper kan ägna sig åt journalistik. En prövning av innehållet i ett journalistiskt material och/eller idén bakom är inte förenligt med pressfriheten.
Att inskränka handlingsoffentligheten generellt, men behålla den för t.ex. journalister och för journalistiska ändamål är, såsom påpekats i remissvar, inte en framkomlig väg, enär det varken är enkelt eller lämpligt att definiera vem som är journalist samt vad som utgör ett journalistiskt ändamål.
Det måste rimligtvis vara upp till medierna själva att ta ställning till nyhetsvärdet, allmänintresset och behovet av bildpublicering. Journalistiska övertramp får beivras på gängse vis. Regeringen är måhända inte rätt instans att ta ställning till behovet av bildpublicering i journalistisk verksamhet. En bild säger trots allt mer än tusen ord. Sveriges samlade medievärld torde vara bättre skickade att bedöma vad som påverkar deras uppdrag. Anser de att en inskränkning av handlingsoffentligheten vad gäller foton påverkar deras roll så måste detta beaktas.
Vad gäller ambitionen att söka motverka att antidemokratiska organisationer och individer inte skall komma över foton för tvivelaktig eller brottslig användning så kan de, såsom Riksåklagaren påpekar, utfå foton även vid ett omvänt skaderekvisit eller så kan de skaffa fram bilder på annat vis. Det senare gäller även medierna och andra intressenter.
|
Stockholm den 25 mars 2004 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |