Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett återinförande av de regler för annonstid i TV som gällde före den 1 april 2002.
Miljöpartiet de gröna välkomnar regeringens ambition och förslag att rätta till de problem som gällande lagstiftning för reklamtid i TV ställer till med vid direktsända evenemang för vilka TV-bolagen eller deras produktionsbolag inte själva ansvarar för. Problemen förutsågs vid behandlingen av regeringens proposition 2001/02:82, och proposition 2003/04:66 är en följd utav ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet.
Det är dock i sammanhanget inte ointressant att erinra om att Miljöpartiets grundläggande inställning är att de lagändringar som möjliggjorde avbrott i program som kom i och med proposition 2001/02:82 inte var av godo. Vi motsatte oss de förändringarna och klargjorde att vi inte delade regeringens uppfattning att lagstiftningen om hur annonser får avbryta program, vad avser TV-reklam, behövde ändras. Vi framhärdar fortfarande i samma ståndpunkt. Vi anser att omsorgen om publikens möjligheter att följa TV-program så ostört som möjligt fortfarande skall utgöra ledstjärna i lagstiftningen, precis som det gjorde i proposition 1990/91:149. I stället för att gå TV-bolagen till mötes då man utnyttjade möjligheten att sända ”mini-program” i program för att öka reklamen i ett tillfälle då det saknades klara definitioner om vad som var ett program, borde regeringen definiera vad som är ett program.
Miljöpartiet framförde i motion 2001/02:KU75 argumenten mot regeringens då föreslagna ändring. Vi skrev bland annat att det faktum att företag som sänder från Sverige får konkurrensnackdel av att inte få göra reklamavbrott är ett ihåligt argument med tanke på övriga skillnader i reklamlagstiftningen.
Regeringen sökte vid ändringen i radio- och TV-lagen, då det under ”vissa förutsättningar” blev tillåtet att avbryta TV-program med annonser, begränsa de avbrott som nu kommer att bli tillåtna. Vi anförde dock att det blir svårt att avgöra vad ”vissa förutsättningar” är. Bakgrunden, som också Länsrätten i Stockholms län pekade på i sitt dåvarande remissvar, till denna invändning var att det saknades tydliga definitioner. Regeringen anförde att avbrotten skulle ske på ett sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser och programmets sändningstid och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarens rättigheter kränks. Det klargjordes dock aldrig i vilka avseenden annonsavbrotten skulle kunna vara kränkande. Regeringen skrev att man ansåg att det är viktigt att i möjligaste mån undvika störande ingrepp i filmer. Men, precis såsom Miljöpartiet, KLYS, Oberoende filmares förening, Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges regissörer befarade kom lagändringen att innebära omfattande ingrepp i filmer. De processer som startats kring detta har inte fått önskvärd effekt och det framstår idag allt tydligare som om TV-bolagen har rätt att avbryta långfilmer, trots de kränkningar av rättighetshavaren eller personerna bakom filmen som detta innebär. Vi kan därför inte komma till någon annan slutsats än att vi hade rätt i de farhågor vi anförde vid lagändringarna som aviserades i proposition 2001/02:82 som ligger till grund för den proposition som nu ligger på riksdagens bord.
Miljöpartiets inställning till proposition 2003/04:66 är alltså att vi under rådande omständigheter tillstyrker regeringens förslag men önskar att riksdagen ger regeringen tillkänna att Sverige bör återinföra de regler som gällde för annons-/reklamtid i TV före den 1 april 2002, om nödvändigt med en tydligare definition av vad som är ett ”program”.
|
Stockholm den 5 februari 2004 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
|
|
Ulf Holm (mp) |
Leif Björnlod (mp) |