EU-konventets förslag till en konstitution för EU innehåller det som svenskarna vände sig mot i EMU-omröstningen. Där finns ökad överstatlighet, områdena där enskilda medlemsländer kan köras över blir fler, där finns mer makt till EU-systemet genom en tydlig kompetensuppdelning vad gäller exklusiva och delade kompetenser som innebär att makten utgår uppifrån EU och möjligen sipprar ner till stater och regioner, och där finns framväxten av en EU-superstat, med en militär EU-kapacitet, solidaritetsklausul och EU-president och utrikesminister. Det svenska plattläggandet som aviseras i regeringens skrivelse 2003/04:13 om konstitutionsförslaget som arbetats fram av Framtidskonventet går därför på tvärs mot den svenska folkviljan. När man redan på förhand förkastar det viktigaste förhandlingsinstrumentet och säger att man inte tänker använda sig alls av det nationella vetot säger man egentligen att man är mer intresserad av att hålla sig väl med EU:s stora och mäktiga än att lyssna på medborgarnas nyss manifesterade vilja.
På fyra områden framför vi hård kritik:
Arbetet med att fördela kompetenser slutade i konventet med en ensidig vilja att göra EU mäktigare. Ett antal exklusiva befogenheter definierades. Ett stort antal delade befogenheter radades upp, och här klargjorde man att delningen betyder att medlemsstaterna bara har rätt till egen lagstiftning så länge EU inte fattat några beslut. Dessutom finns en kraftigt utökad flexibilitetsklausul, en gummiparagraf som gör det möjligt för EU att stifta lagar även på sådana områden som inte angetts i fördraget, och de så kallade passerellerna som innebär att EU kan besluta om att gå över till överstatlighet och majoritetsbeslut i framtiden utan att det krävs en fördragsändring.
Flera av remissinstanserna på regeringens skrivelse, bland annat Migrationsverket och Amnesty, oroar sig på goda grunder för att förslaget till konstitution kan leda till harmonisering av flyktingpolitiken. Erfarenheterna av Schengensamarbetet visar att det kommer att bli de länder med mest inhuman flyktingpolitik som kommer att sätta standarden. De minimiregler som kom till efter konflikten på Balkan stryks i konventets förslag och det kommer att leda till en restriktivare flyktingpolitik i Sverige och i EU.
Förslaget till konstitution, som det ligger, innebär ett hot mot Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Solidaritetsklausulen är grundbulten i varje militär allians, och accepteras den har Sverige redan där brutit mot den fast förankrade alliansfriheten. Militariseringen av EU fortsätter och ett långtgående vapenexportsamarbete växer fram.
En enig miljörörelse kritiserar hårt det liggande konstitutionsförslaget för att stå och stampa i miljöarbetet. Vikten av en politik för ekologisk hållbarhet negligeras samtidigt som förlegade och omoderna avtal som Euratom (som syftar till kärnkraftens kvarlevnad) behålls.
På några få punkter är Miljöpartiet nöjt med konventets resultat. Det handlar främst om införandet av en utträdesparagraf och ett ”early warning-system” för att de nationella parlamenten ska kunna slå vakt om subsidiaritetsprincipen. Vad gäller early warning-systemet menar vi dock att det inte är tillräckligt och att domstolskontrollen av subsidiaritetsprincipen borde utvecklas ytterligare. Vi välkomnar också att inga skrivningar om religiös tillhörighet har vunnit stöd i konventet.
Regeringens skrivelse kräver också en rent formell anmärkning. Efter en hård debatt ändrades regeringsformens tionde kapitels femte paragraf den 1 januari 2003 till att lyda inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Vi kritiserade ändringen då, och är fortfarande kritiska, för att innebära ett plattläggande inför EU och att allt för mycket makt genom ändringen kan flyttas från nationell nivå. I riksdagsdebatten försökte förändringens företrädare lugna med en grundlagspassus om att principerna för statsskicket inte får äventyras i EU-arbetet. Beslutet om konstitutionsförslaget innebär att grundlagsändringen står inför sin första prövning. Var skrivningarna om principerna för statsskicket ett konstitutionellt fikonlöv som vi menade eller hade de ett reellt innehåll? Om de hade ett reellt innehåll, som hävdades, betyder det att konstitutionsförslaget inte kan antas av den svenska riksdagen annat än genom en grundlagsändring.
Det är slutligen viktigt att poängtera att det behövs ordentligt med tid för diskussion kring alla de förslag som kommit fram i konventsförslaget. Det italienska ordförandeskapets planer med att vara klara med förhandlingarna före årsskiftet 2003/2004 anser vi vara orealistiska. Tidtabellen bör enligt oss innebära att förhandlingarna inte behöver vara klara förrän våren 2004. När regeringsförhandlingarna sedan är avslutade utgår vi från att det blir en svensk folkomröstning om förslaget på konstitution. En sådan folkomröstning hålls med fördel i anslutning till EU-parlamentsvalet den 13 juni 2004.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Inledning 9
5 Ett annat EU – institutionella frågor 11
5.1 Nej till EU-president! 11
5.2 Andra regler för kvalificerad majoritet 12
5.3 Nej till EU-regering! 12
5.4 En EU-kommissionär per medlemsstat! 13
5.5 Nej till utrikesminister! 14
5.6 Gör Europaparlamentet till EU-parlamentet! 15
5.7 Stärk EU-parlamentets kontrollmakt! 15
5.8 EU:s revisionsrätt 16
5.9 Nej till flexibilitetsklausul! 16
5.10 Nej till passerellerna! 16
5.11 Öka öppenheten! 17
5.12 Stryk paragrafen om partier på EU-nivå 17
5.13 Offentliggör ECB:s protokoll! 17
5.14 Ja till meddelarfrihet i EU! 18
5.15 Ja till starkare medborgarinitiativ! 18
5.16 Tydligare skrivningar om unionens finanser 18
5.17 EU-domstolen 19
6 En union med andra mål – EU:s mål och värderingar 19
6.1 Öppenhet som målsättning 19
6.2 Djurskydd som målsättning 19
6.3 Jämställdhet som målsättning 20
6.4 Barns rättigheter som målsättning 20
6.5 Inga symboler i konstitutionen 20
7 Problem med konkurrerande rättighetsstadgar 20
7.1 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna 20
7.2 Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 21
8 Veto mot EU-armén – unionens yttre åtgärder 21
8.1 Gemensam försvarspolitik 22
8.2 Fördragsfäst upprustning 22
8.3 Militära operationer i EU:s namn 23
8.4 Felaktig flexibilitet 23
8.5 Upprättandet av en försvarsallians 24
8.6 Införandet av en solidaritetsklausul 24
8.7 Den utrikespolitiska vetorätten 24
8.8 Demokratins främjande 25
8.9 Nej till individuella ekonomiska sanktioner 25
8.10 Ja till mångfald på den internationella arenan 25
8.11 Krigsmaterielbyrån 26
9 Försvara asylrätten – rättsliga och inrikes frågor 26
9.1 Mer inflytande för de nationella parlamenten 26
9.2 Ökad insyn i Europol, Eurojust, och kommittén för operativt samarbete 27
9.3 Nej till en enhetlig asylpolitik 27
9.4 Nej till operativt polissamarbete 27
9.5 Nej till harmonisering av straffrätten 28
9.6 Veto mot en europeisk åklagarmyndighet 29
9.7 Gränskontroller 29
10 Miljö 29
10.1 Inför en verklig miljögaranti 30
10.2 Stryk Euratomfördraget 31
10.3 Inför ett protokoll om hållbar utveckling! 31
10.4 Inför minimiregler om miljöskatter 31
10.5 Möjliggör miljöföretagande 32
10.6 Miljöskydd före konkurrens 32
10.7 Tydligare samråd med folkrörelser 32
10.8 Starkare rätt till miljöskydd 32
10.9 Reformera konsumtionsklausulen 33
10.10 Reformera den fria rörligheten 33
10.11 Fler genomgripande politiska revideringar behövs 33
11 EMU och ekonomisk politik 33
11.1 Undantag från EMU:s tredje steg 33
11.2 Enhällighet om EIB och ECB! 34
12 Andra politiska områden 35
12.1 Nej till den vertikala utvidgningen 35
12.2 Behåll idrott som en nationell angelägenhet 35
12.3 Arbetsmarknadsfrågor 35
12.4 Narkotikapolitik som Holland? 36
12.5 Avskaffa EU:s jordbruks- och fiskeripolitik 36
12.6 Oklarhet om ”civil protection” 36
13 De nationella parlamentens roll 37
13.1 Riksdagens EU-nämnd 37
13.2 Bra med prövning av subsidiaritetsprincipen 37
14 Bra med utträdesparagraf – medlemskap i unionen 38
15 Grundlagsändring 38
16 Folkomröstning 40
16.1 Tidtabell 40
16.2 Svenska folkomröstningen 40
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om vald ordförande i Europeiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett annat system för röstfördelningen i EU:s ministerråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ändra rollen för ordföranden i EU-kommissionen eller förfarandet i valet till kommissionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att varje medlemsland i EU skall ha rätt till en fullvärdig EU-kommissionär med rösträtt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-kommissionens makt bör begränsas till i princip rent administrativa uppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förkasta förslaget om en utrikesminister på EU-nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa den s.k. dubbelhattningen för utrikesministern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge EU-parlamentet initiativrätt inom EU:s befogenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Europaparlamentet byter namn till Europeiska unionens parlament.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-parlamentet skall fatta beslut om ansvarsfrihet för ECB samt övriga institutioners generalsekreterare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om EU-parlamentets tillgång till information från samtliga EU-institutioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-parlamentet skall kunna rikta misstroendevotum och avsätta både enskilda EU-kommissionärer och hela EU-kommissionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att till Revisionsrättens befogenheter tillföra uppgiften att den skall göra miljörevision och social revision av EU:s verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den s.k. flexibilitetsklausulen skall strykas ur konstitutionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de s.k. passerellerna skall strykas ur konstitutionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om öppenhet i arbetsgrupper underställda ministerrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Förlikningskommitténs möten skall vara offentliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stryka artikeln som behandlar Europapartier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ECB:s protokoll skall vara offentliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att alla anställda vid samtliga EU:s institutioner skall ges full yttrande- och meddelarfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om stärkt instrument för medborgarinitiativ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att särskilt uppmärksamma frågan om EU:s finanser och utreda den vidare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om öppenhet som målsättning för EU:s politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om djurskydd som målsättning för EU:s politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förtydliganden av jämställdhetsbegreppet i EU:s målsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förtydliganden av barns rättigheter i EU:s målsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykande av skrivningar om EU:s symboler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inkorporera stadgan om de grundläggande rättigheterna i konstitutionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ge EU status som juridisk person.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen aktivt skall använda sitt veto mot de försvarspolitiska ambitionerna i förslaget till EU-konstitution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artiklarna om gemensam försvarspolitik skall strykas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den ”fördragsfästa upprustningen” i artikel I-40:3 bör strykas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artiklarna om militära operationer i EU:s namn skall strykas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avvisande av frågan om flexibiliteten i försvars- och utrikespolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykning av den s.k. solidaritetsklausulen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykning av den utrikespolitiska s.k. passerellen (artikel I-39:8).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om demokratins främjande som målsättning för den gemensamma utrikespolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ministerrådet inte skall få fatta beslut om ekonomiska sanktioner mot enskilda eller grupper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av mångfald på den internationella arenan och minskad samordning av den gemensamma utrikespolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa avsnittet om krigsmaterielbyrån.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om de nationella parlamentens kontroll över polis, tull och straffrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa förslagen om harmoniserad straffrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökade parlamentariska kontrollmöjligheter i Europol, Eurojust och kommittén för operativt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU:s asyl- och flyktingpolitik skall utgöras av minimiregler så att varje land har rätt att föra en bättre och mer solidarisk politik än den EU antar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ge Europol operativa befogenheter i de enskilda medlemsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte införa överstatligt beslutsfattande rörande brottsbekämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta en europeisk åklagarmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta en gränskontrollstyrka på EU-nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en verklig miljögaranti som ger medlemsländerna rätt att gå före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddsområdet bör införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att upphäva Euratomfördraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av ett protokoll om hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för koldioxidskatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för svavelskatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för skatt på konstgödsel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ändra artikel III-50 för att möjliggöra miljövänligt företagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att i artikel III-56 prioritera miljöskydd före konkurrens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras organisationer att vända sig direkt till EU-domstolen för att överklaga beslut av EU-organ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artikel II-37 skall innehålla en uttrycklig rätt för varje person, nu och i framtiden, att leva i en miljö anpassad till hennes hälsa och välbefinnande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att reformera artikel III-40.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att reformera artikel III-43.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka integreringen av miljöhänsyn i fördraget i enlighet med Cardiffprocessens anda.
Riksdagen begär att regeringen inleder förhandlingar i EU om införandet av ett svenskt juridiskt undantag från det tredje steget i den ekonomiska monetära unionen, EMU, i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rymdpolitiken inte bör bli en exklusiv befogenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att idrottspolitiken bör förbli en nationell angelägenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att prioritera arbetet för sysselsättning jämbördigt med till exempel den ekonomiska politiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förebyggande verksamhet och kompletterande EU-politik inom narkotikaområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att åter nationalisera jordbrukspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU enbart skall ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandard inom fiskeripolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att beslut om civil protection inte bör övergå till överstatlighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de nationella parlamentens tidsfrist för att bevaka subsidiariteten bör utökas till minst åtta veckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-kommissionen skall vara tvingad att dra tillbaka ett förslag helt och hållet om flera av de nationella parlamenten anser att ett lagförslag strider mot subsidiaritetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att under IGC vägra gå med på några som helst försvagningar av förslagen kring subsidiaritetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en så decentraliseringsvänlig policy som möjligt som grund för framtida domstolsärenden rörande subsidiaritetsprincipen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en utförligare utredning, utifrån Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms universitets remissvar samt SIEPS forskningsrapport, av konventsförslagets bristande samstämmighet med den svenska grundlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tidtabell för regeringskonferensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en folkomröstning om regeringskonferensens slutliga förslag till EU-konstitution skall hållas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om lämplig tidpunkt för folkomröstning om regeringskonferensens slutliga förslag till EU-konstitution.
Det är den 14:e september 2003, det svenska folket har resolut avvisat ett medlemskap i den ekonomiska och monetära unionens tredje steg. Med en marginal på närmare 15 procent har man röstat nej till EU-valutan euron och klargjort att man inte är beredd att flytta mer makt ännu längre ifrån människor. Eftervalsanalyserna talar tydligt om att det svenska folket inte accepterar ökad överstatlighet, mer makt till EU-systemet eller skapandet av en EU-superstat. Den vinnande nej-sidan har anledning att jubla. Vad man inte vet är att de dåliga förlorarna på ja-sidan bara någon månad senare planerar att underteckna ett avtal, en konstitution, inom EU som innebär ökad överstatlighet, mer makt till EU-systemet och skapandet av en EU-superstat. Denna nya konstitution fastslår också att euron, just det myntslag svenskarna vägrat ta som sitt, är hela EU:s valuta. Denna kupp planeras ske helt utan att det svenska folket får säga sitt, med en icke-representativ och dessutom bakbunden riksdag samt utan en bred folklig debatt.
(Läses med fördel med Hans Villius-röst)
Den svenska debatten om den nya EU-konstitutionen har inte blivit mer än en ekande tystnad. EU-2004-kommitténs försök att skapa en bredare diskussion om EU:s framtidsfrågor har inte lyckats. Miljöpartiet de gröna försökte lyfta fram frågan om konstitutionen i EMU-valrörelsen, men ja-partierna vägrade svara på frågan vart EU är på väg. Miljöpartiet krävde att riksdagen skulle inkallas sommaren 2003 för att debattera konventsförslaget men nekades detta. Konstitutionsutskottets anmärkning mot statsministern för att ha drivit en annan politik än den av riksdagen fastlagda rörande införandet av en permanent ordförande i Europeiska rådet (en EU-president) har inte haft någon effekt, utan regeringen har vägrat följa riksdagens beslut. En ny KU-anmälan om detta är inlämnad för granskning. Denna odemokratiska tystnad går tydligt att avläsa i de mätningar som Eurobarometern gjort om kunskapen om arbetet för att författa en konstitution för EU. Sverige intar i de mätningarna en föga smickrande särställning, då svenskarna har allra minst vetskap om vad som pågår i den union man är medlem i. 10 procent av svenskarna visste att man skulle upprätta en konstitution för EU, mot 32 procent i genomsnitt för hela EU.
Det betyder inte att det är osäkert vad svenskarna tycker om EU:s utveckling. Folkomröstningen om EMU visade med all önskvärd tydlighet att man inte välkomnar den maktförflyttning ökad överstatlighet innebär. Enligt den stora valundersökningen VALU rankas just demokratifrågorna och självständigheten mycket högt av den majoritet svenskar som röstade nej. VALU visar också tydligt på de klyftor som finns i det svenska samhället, mellan könen, mellan generationer, mellan stad och land, mellan klasser och inte minst mellan styrande och styrda. Känslan av maktlöshet är utbredd och riskerar att bredas ut ytterligare om inte resultatet av folkomröstningen vägs in i arbetet med konstitutionen.
Det finns en paradox i EU:s framtidsfrågor som vi ämnar blottlägga genom denna motion. Det utbredda missnöje som finns med EU och den tydligt upplevda maktlöshet många människor känner inför EU-systemet finns inte bara i Sverige. På Irland röstade man nej till Niceavtalet, i Danmark röstade man nej till EMU, i Storbritannien visar undersökningar att runt 70 procent är mot ett införande av euron, i Frankrike röstade en mycket stor minoritet nej till Maastrichtavtalet, valdeltagandet i valen till EU-parlamentet är lågt över hela EU. Missnöjet utgår från att man inte känner att man kan göra sin stämma hörd på EU-nivån. Konventets försök att effektivisera EU genom ökat antal majoritetsbeslut och mer makt till EU riskerar därför bli rent kontraproduktiva. Paradoxen går ut på att försöken att stärka EU istället riskerar öka motsättningarna och spänningarna inom EU när människor i allt högre grad allieneras från beslutsfattandet.
Det innebär givetvis inte att det inte är viktigt att debattera och diskutera EU:s framtidsfrågor. Vi hade stora förväntningar på Framtidskonventet. Vi hoppades att det skulle präglas av verklig deltagande demokrati, av folkligt inflytande och av en känsla av att EU, för att få legitimitet, måste flytta makt närmare människor. Vi såg i konventet en möjlighet att arbeta för att EU renodlades till att omfatta de områden som verkligen är i behov av överstatliga beslut och där ett offensivt och progressivt EU skulle kunna göra skillnad. Vi hoppades t.ex. att positionerna på det miljöpolitiska området skulle flyttas fram. Inget av detta har infriats. Konventets sammansättning hade ytterst dålig representativitet. Drygt 82 procent var män och medelåldern var nära 70 år. Var fanns kvinnorna och de yngre i konventets diskussioner om EU:s framtid? Detta var allvarligt och gör att konventets förslag inte väger särskilt tungt.
Konventets arbetsformer var odemokratiska och ledamöter förvägrades omröstningar eller rätten att reservera sig. Konventets resultat är helt otillfredsställande om syftet var att flytta EU närmare människorna. Man klarade inte ens att göra åtskillnad mellan begreppen EU och Europa. Istället för att fokusera på en konstitutions klassiska innehåll, frågan om hur beslut ska fattas, beslöt man sig för att i stora stycken föreskriva vilken politik unionen ska föra. I ingressen till konventets konstitutionsförslag står att läsa att länderna ska vara tacksamma mot ledamöterna av Europeiska konventet för att de har utarbetat denna konstitution på de europeiska medborgarnas och de europeiska staternas vägnar. Den tacksamhetsklausulen, med det helt obegripliga förutsättandet att de europeiska medborgarna önskar sig det EU-konventet förespråkar, är i sig ett argument mot konventets förslag.
Vi vill markera att Miljöpartiet inte motsätter sig samarbete i sig. Debatten handlar inte om samarbete eller inte, utan om vilket samarbete vi vill se i Europa, eller – mer tillspetsat – om samarbete eller superstat. Miljöpartiets demokratiska vision är att makten ska vara så nära människor som det överhuvudtaget är möjligt. Vår politik är att varje individ ska kunna påverka varje beslut som de själva blir påverkade av, inte bara indirekt utan också direkt. Det kräver långtgående decentralisering, såväl som ett globalt beslutsfattande i de frågor som inte känner några gränser. Det kräver alltså vidare ett ökat internationellt samarbete, något som Miljöpartiet alltid förordat och ställt sig bakom. Vår analys är att ett svenskt utträde ur EU, efter en folkomröstning, vore ett steg mot denna utveckling.
Konventets förslag innebär många och stora förändringar av EU:s institutioner. Sammantaget innebär de en kraftig förstärkning av EU:s överstatliga karaktär, och innebär att den reella makten flyttas ännu längre bort från medlemsstaternas befolkningar. Under denna punkt kommer vi kortfattat gå igenom vår syn på dessa förslag, och presentera ett antal förslag för att förbättra EU-systemet.
Konventet föreslår att man ska avskaffa det roterande ordförandeskapet i Europeiska rådet och ersätta det med en vald ordförande, som ska väljas för en period av två och ett halvt år och kunna omväljas en gång. Ordföranden ska dessutom väljas med kvalificerad majoritet, vilket betyder att de stora medlemsländerna får ett mycket stort inflytande över valet. Detta förslag stärker de stora ländernas makt i EU. Det kommer också att stärka det överstatliga inslaget i Europeiska rådet som bör vara ett mellanstatligt organ. Regeringen har argumenterat för en permanent ordförande, eller EU-president, med motivet att det skulle stärka det mellanstatliga organet inom EU. För oss är det oförståeligt hur man kan vilja stärka det mellanstatliga organet just genom att minska det mellanstatliga inslaget i detsamma. Medlemsländerna kommer inte längre att vara likaberättigade, och går miste om den inblick i processen och de kunskaper som ett ordförandeskap innebär. Det roterande ordförandeskapet i rådet har också haft stora fördelar genom att stimulera den folkliga debatten, intresset och kunskapsbildningen i EU-frågorna i ordförandelandet. Risken är uppenbar att ett införande av detta förslag kommer att föra EU ännu längre från medborgarna.
Miljöpartiet är med anledning av ovanstående helt avvisande till förslaget om en vald ordförande i Europeiska rådet.
Konventet föreslår att man ska överge kompromissen från Nice om röstviktningen i ministerrådet. Det är i sig ingenting vi från Miljöpartiet sörjer. Problemet är att de nya reglerna för kvalificerad majoritetsröstning (QMV) som kommer istället blir minst lika illa. Enligt de nya reglerna för QMV, som föreslås träda i kraft från och med år 2009, ska kvalificerad majoritet anses vara uppnådd när ett förslag stöds av en majoritet av staterna, förutsatt att dessa stater innehåller minst 60 procent av EU:s befolkning. Denna nya maktfördelning stärker de stora medlemsländernas makt på bekostnad av de små. Länder med höga invånarantal får lättare att blockera beslut. De fyra största länderna, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien, förfogar tillsammans över 53 procent av folkmängden. Det finns en klar risk att de fyra stora helt kommer att dominera beslutsfattandet. Detta kommer att få stor inverkan på förhandlingsmönstren, och små länder löper risk att marginaliseras.
Vi anser att de små ländernas röst måste värnas för att EU:s arbete ska ske med den legitimitet som krävs. Därför förkastar vi detta förslag. Vi förespråkar istället, i likhet med minoritetsförslaget inom konventet (som utarbetades under ledning av en av EU-parlamentets konventsledamöter, Jens-Peter Bonde), ett system där kvalificerad majoritet innebär tre fjärdedelar av medlemsstaterna och en majoritet av befolkningen. Ett sådant system skulle skapa en bättre balans mellan stora och små stater, och garantera att alla medlemsstater får inflytande över besluten.
Enligt konventets förslag får EU-kommissionens president en starkare ställning. I framtiden kommer EU-kommissionens ordförande väljas av EU-parlamentet, efter förslag från Europeiska rådet. Rådet ska ta hänsyn till valen till EU-parlamentet och ägna sig åt ”lämpligt samråd” innan det med kvalificerad majoritet lägger sitt förslag. Om rådets förslag inte godtas av EU-parlamentet ska det lägga fram ett nytt förslag inom en månad. Konventets förändringar innebär på denna punkt en maktförskjutning till EU-parlamentets sida. Risken är också att EU-kommissionens ordförande i framtiden inte kommer att vara en oavhängig representant med uppdrag att arbeta för EU:s bästa som helhet, utan istället vara beroende av den politiska majoriteten i EU-parlamentet.
Förslaget innebär också att ordförandens ställning inom EU-kommissionen stärks och transparensen minskar, då parlamentet inte ska säga sitt om varje enskild kommissionär. Det blir tydligare att det är ordföranden som väljer EU-kommissionärerna. Ett medlemsland ska ta fram tre förslag på lämpliga kandidater till EU-kommissionen, från vilka ordföranden kan välja fritt. Ordföranden får också en utökad rätt att avsätta EU-kommissionärer. Enligt Nicefördraget krävs det kommissionens godkännande för att avsätta en EU-kommissionär. Med konventets förslag får ordföranden rätt att ensam bestämma detta.
EU tar i och med konventets förslag ett steg mot att omvandla EU-kommissionen till en europeisk regering. EU-kommissionens ordförande får en roll som påminner om en premiärministers. Frågan är dock om vi verkligen vill ha en utveckling mot parlamentarism inom EU? Parlamentarism är ett bra system för att organisera demokratin i ett land, men det är inte ett bra system för ett internationellt samarbete. Det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet visar med all önskvärd tydlighet att folket inte efterfrågar parlamentarism på EU-nivå och att problemet med det demokratiska underskottet inte kan lösas på detta sätt.
Det har varit mycket debatt kring frågan om varje medlemsstat ska få ha en egen EU-kommissionär. Enligt fördraget representerar inte EU-kommissionärerna sina hemländer utan EU som helhet, men i praktiken spelar EU-kommissionärerna en viktig informell roll för att deras hemländers perspektiv ska komma fram i systemet. Det är därför som frågan anses så viktig. Enligt konventets förslag ska varje land få en EU-kommissionär, men EU-kommissionen ska delas upp i två grupper. Endast det så kallade kollegiet som består av presidenten, EU:s utrikesminister och tretton EU-kommissionärer ska ha rösträtt.
Detta förslag kan innebära att unionens beslutsprocess försämras. Risken finns att de länder som saknar fullvärdiga EU-kommissionärer får mindre tyngd och sämre möjligheter att få in sina perspektiv i processen. Denna risk är större för de små medlemsstaterna än för de stora, eftersom de stora ländernas tyngd i ministerrådet gör att det alltid kommer att tas hänsyn till dem ändå. Miljöpartiet anser alla länder ska vara representerade i EU-kommissionen med en ledamot var, och att alla EU-kommissionärer ska ha rösträtt.
Samtidigt anser vi inte att EU-kommissionens makt bör utökas. Redan idag har EU-kommissionen stora befogenheter. Miljöpartiet anser att EU-kommissionens makt bör begränsas till att i princip ha rent administrativa uppdrag.
Konventet föreslår att EU ska få en utrikesminister som ska leda unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Utrikesministern ska ha ett mycket brett mandat. Han/hon ska både utforma förslag och verkställa politiken. Han/hon ska också vara inblandad i EU:s strukturerade militärarbete. På en och samma gång ska han vara viceordförande i EU-kommissionen, och ordförande för rådet för EU:s utrikesministrar (den s.k. dubbelhattningen). Denna roll är för bred, den kan leda till intressekonflikter och bör redan på dessa grunder avvisas.
Syftet med konventets förslag är att utveckla en utrikespolitik för hela EU. Konventets förslag är tydligt: ”Europeiska unionen skall föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som skall grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet, på en identifiering av frågor av allmänt intresse och på en ständigt ökande grad av konvergens i medlemsstaternas åtgärder.”
Vi tycker inte att det är något självändamål att institutionalisera och styra utrikespolitiken för EU:s 25 sinsemellan ofta mycket olika medlemsländer. Här, som så ofta annars, menar vi att mångfald kan vara en fördel. Det är bra att länder kan agera olika och det är bra att ländernas folkvilja kan få genomslag i politiken. Hur hade till exempel världsopinionen mot USA:s angreppskrig mot Irak utvecklat sig om EU redan haft en utrikespolitik och medlemsstaterna samlats kring en utslätad kompromisslinje och stått fast vid den? Ingen kan förneka att det var till stor fördel för fredsrörelsen både i världen som helhet och i USA att Tyskland och Frankrike tog ställning mot kriget, höjde den politiska temperaturen, legitimerade krigsmotståndet för breda grupper, och bidrog till att vända världsopinionen mot kriget. Risken med en utrikespolitik på EU-nivå är att det civila samhällets och de folkliga krafternas inflytande minskar.
Samverkan är också på det utrikespolitiska området självfallet av godo, framför allt vid allvarliga lägen i omvärlden. Det kan också finnas behov av gemensamma kapaciteter för analys och omvärldsbevakning. Men vi menar att de som ivrar för en stark och fördjupad utrikespolitik mest verkar vilja tro att det är just institutionerna i sig som ska garantera ett homogent politiskt utfall. I själva verket, menar vi, indikerar den splittring som uppstod inför invasionshotet av Irak på ett mycket illustrativt sätt vilka oerhört starka och styrande krafter som skulle behövas för att förmå olika länder att fatta samma beslut och gå i samma riktning. Inrättandet av en utrikesminister på EU-nivå är ett tydligt och viktigt steg mot förverkligandet av en utrikespolitik för EU, vilket vi motsätter oss.
Rent rationellt kan man konstatera att utrikesministerns roll i praktiken förefaller omöjlig. Det måste ses som ”fel ordning” att först tillsätta en utrikesminister för att sedan hoppas på en ökad samordning av den gemensamma utrikespolitiken. Vilken linje ska en EU-utrikesminister driva vid en ny kris inom unionen av den typ Irakkriget gav upphov till? Majoritetens? Sitt hemlands? Sin egen? De frågorna besvaras inte av konventet, och regeringen har också underlåtit att kommentera problemet.
Fördraget innebär att EU-parlamentets inflytande utökas, bland annat genom att medbestämmandeproceduren görs till huvudregel. EU-parlamentet får också bättre insyn och utökat inflytande över EU-kommissionen genom förändringarna av proceduren för att utse EU-kommissionens ordförande. Vi beklagar att EU-parlamentet fortfarande inte fått rätten att initiera förslag till ny lagstiftning.
Vi anser dessutom att man ska passa på tillfället i och med att fördragen slås samman till ett för att döpa om Europaparlamentet till det mer rimliga namnet EU-parlamentet eller i mer formella sammanhang till Europeiska unionens parlament. När allt nu samlas i ett fördrag slutar den gamla indelningen i EU-rätt och EG-rätt. Därmed skulle EU-parlamentet ge en korrekt bild av vad det representerar. Europa är en geografisk benämning på ett område som är tveksamt definierat och dessutom i sin helhet inte medlem av EU, det är sålunda en vilseledande benämning.
Vi anser att EU-parlamentets kontrollmakt ska stärkas ytterligare för att motverka problemen med ineffektivitet och felaktigt användande av resurser inom EU-systemet. Idag ger EU-parlamentet ansvarsfrihet inte bara till EU-kommissionen utan också till samtliga övriga institutioners generalsekreterare, med undantag av ECB. Det är dock bara vad gäller EU-kommissionen som denna kontrollmakt är fördragsfäst. Fördragsfästning borde bli verklighet, framför allt med tanke på att ministerrådet i allt högre utsträckning finansierar operativ verksamhet med hjälp av särskilda anslag. Även ECB borde utsättas för någon form av parlamentarisk kontroll, till exempel enligt det svenska systemet där riksdagen ger Riksbanken ansvarsfrihet. Dessutom är fördragets formulering om att ”bevilja ansvarsfrihet” missvisande, ”fatta beslut om” är lämpligare så att det tydligt framgår att det finns andra beslut än ett positivt. Första delen av artikel III-315.1 bör således ha följande lydelse:
”På rekommendation av ministerrådet skall EU-parlamentet fatta beslut om ansvarsfrihet till kommissionen. EU-parlamentet skall fatta beslut om ansvarsfrihet till ECB samt övriga institutioners generalsekreterare.”
För att kunna utföra ett gott kontrollarbete behöver parlamentet tillgång till information. Sista meningen i fördragets artikel III-315.2 lyder: Kommissionen skall på begäran lägga fram alla nödvändiga uppgifter för Europaparlamentet. Detta har gett upphov till tolkningsstrider och bör förtydligas till: Samtliga institutioner skall på begäran lägga fram alla uppgifter som EU-parlamentet bedömer som nödvändiga.
Idag arbetar EU-parlamentet i enlighet med den första texten och ett ramavtal som i praktiken ger EU-kommissionen rätt att vägra lämna ut information. I andra fall får informationen bara läsas av en eller två ledamöter och är till oigenkännlighet förvanskad med strykningar. Den föreslagna lydelsen skulle få slut på tolkningsstriderna och stärka EU-parlamentets kontrollmakt. En förstärkt kontrollmakt är ett krav i klassisk svensk förvaltningssed som, inte minst mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska skandaler, borde drivas hårt av den svenska regeringen.
EU-parlamentet har till uppgift att granska EU-kommissionen och kan rikta misstroendevotum om man ej anser att EU-kommissionen sköter sin verksamhet ordentligt. I samband med de stora skandalerna i EU-kommissionen i slutet av 1990-talet så framkom en stor brist i denna hantering eftersom EU-parlamentet inte kunde rikta misstroendevotum mot en enskild EU-kommissionär. Detta är en stor brist eftersom den enskilda EU-kommissionärerna då kan gömma sig bakom hela EU-kommissionen och undvika enskilt ansvar. Miljöpartiet anser att EU-parlamentet ska kunna rikta misstroendevotum både gentemot enskilda EU-kommissionärer och mot hela EU-kommissionen.
Sverige bör även kräva att begreppet miljörevision och social revision införs. En artikel borde skrivas in som behandlar detta. Revisionsrätten ska skaffa nödvändig kompetens för miljörevision och social revision och EU-budgeten skall i möjligaste mån innehålla kvantifierbara miljömål och sociala utvecklingskriterier. Detta skulle ge en ökad samordning mellan ekonomiska, miljömässiga och sociala mål och ge en bättre koherens mellan olika program. Man skulle inte riskera att ett EU-finansierat motorvägsbygge skulle gå rakt igenom en EU-finansierad fågelskådarstig, för att nämna ett nutida exempel.
Konventsförslagets artikel I-17 innebär att EU får möjlighet att med enhällighet anta rättsakter på områden som inte angetts i fördraget. Detta innebär att det är EU som avgör vad EU ska ha makt att besluta. EU får därmed kompetens att åta sig nya kompetenser, så kallad kompetenskompetens. Denna gummiparagraf har tidigare funnits inom första pelaren, men utvidgas nu till att gälla näst intill hela EU. Detta kan anses bryta mot principerna för Sveriges statsskick och därmed regeringsformens 10 kap. 5 §.
Passerellerna, artikel 24:4 och 39:8, innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan besluta om att kvalificerad majoritet ska råda inom områden där fördraget kräver enhällighet. Dessa förändringar ska kunna genomföras utan att fördraget ändras och ratificeras av medlemsstaterna. Det betyder att det blir lättare att i framtiden flytta mer makt till EU. Passerellerna gör det möjligt för EU att övergå från mellanstatligt till överstatligt beslutsfattande. Att avskaffa vetorätten är att övergå från överstatlighet till mellanstatlighet.
Passerellerna innebär, precis som i fallet med flexibilitetsklausulen, att EU tillskansar sig kompetenskompetens. Förslaget om att införa passereller är mycket olämpligt, och vi välkomnar regeringens skepsis inför detta förslag. Passerellerna kan också anses bryta mot statsskickets grunder.
Konventets artikel I-49 innehåller vackra ord om öppenhet och insyn, men även förslag som går i rätt riktning. Frågan är nu hur långt detta kommer att förverkligas i praktiken. Öppenheten är en stridsfråga inom EU som inte avgjorts i fördraget utan hänskjuts istället till en framtida EU-lag som vi ännu inte vet hur den kommer att se ut. Vi stödjer förslaget om att ministerrådets möten ska vara öppna när ministerrådet ägnar sig åt lagstiftande, men de arbetsgrupper där förhandlingarna förs och upp till 80 procent av lagarna i praktiken redan antas kommer även i fortsättningen att vara slutna. Risken är att ännu mer beslut kommer att flyttas till denna nivå, och vi förespråkar därför att även dessa möten skall vara offentliga. Det vore ett rejält framsteg för öppenheten i EU.
De frågor som avgörs med medbestämmande med EU-parlamentet kommer slutligen att avgöras i förlikningskommittén. Det är Miljöpartiets uppfattning att allmänheten har rätt att veta hur EU-parlamentet och rådet kommer till sina beslut. Därför bör möten med förlikningskommittén vara offentliga.
Artikel I-45:4 stadgar följande: De politiska partierna på europeisk nivå bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att ge uttryck för unionsmedborgarnas vilja.
Vi ställer oss skeptiska till om detta är nödvändigt att ha med i fördraget. Fördragstexten ovan är ingen beskrivning av verkligheten, utan möjligen ett önskemål över hur det skulle kunna vara. Vi ser inget självändamål i att man ska konstruera nya partier på EU-nivå som riskerar att likrikta EU:s och medlemsstaternas politiska liv och bidra till en minskad demokratisk mångfald. Av dessa skäl föreslår vi att denna paragraf strykes ur fördraget.
Konventet föreslår att ECB:s administrativa handlingar ska bli offentliga. Det är bra, men än viktigare vore det om ECB:s protokoll kunde bli offentliga istället för att vara hemligstämplade i upp till 30 år. Regeln om öppenhet måste även omfatta Europeiska centralbanken.
EU:s anställda saknar fortfarande meddelarfrihet. Anställda inom EU-byråkratin som vågar kritisera och avslöja korruption och ineffektivitet drabbas fortfarande av sanktioner, och riskerar omplacering eller avskedande. För att komma tillrätta med EU-byråkratins omfattande problem måste EU:s anställda tillförsäkras yttrandefrihet och meddelarfrihet. EU borde välkomna, inte avvisa, så kallade whistle-blowers. Vi välkomnar regeringens inställning att Sverige ska arbeta för en stärkt yttrandefrihet för de EU-anställda och förutsätter att frågan kommer drivas med stor kraft under regeringskonferensen.
Förslaget om medborgarinitiativ (artikel I-46:4) är i grunden ett positivt förslag, men riskerar i praktiken att bli tandlöst. Förslaget kräver att man samlar in minst 1 miljon namnunderskrifter från ett ännu okänt, dock ”betydande”, antal medlemsstater där man anser att det krävs en unionsrättsakt för att genomföra konstitutionen för att man ska uppmana EU-kommissionen att göra detta. Understrykas bör att det fortfarande endast är en uppmaning. Skrivningen är också vinklad i riktning mot ytterligare centralisering. Det vore bra om man tydliggjorde att medborgarna har rätt att uppmana EU-kommissionen att avskaffa redan befintlig EU-lagstiftning och återföra makt till medlemsstaterna. Miljöpartiet anser också att det måste klargöras i konstitutionen hur många medlemsländer som krävs samt att antalet namnunderskrifter blir färre än 1 miljon.
Frågan om hur EU ska införskaffa och använda sin budget är en viktig fråga då det rör sig om stora belopp. Konventet har lagt ett förslag som innebär stora förändringar av beslutsprocedurerna på detta område. Frågan vad dessa förändringar innebär i sin helhet är dock svår att analysera. I skrivelsen förklarar regeringen, med avseende på de nya reglerna över hur utgifterna ska beslutas, att EU-parlamentet kommer att få mer inflytande över jordbrukspolitiken, samtidigt som rådet får ökat formellt inflytande över övriga utgifter. Vi är inte helt på det klara över de bakomliggande resonemangen. Vi misstänker att frågans komplexitet är en starkt bidragande orsak till att så få remissinstanser har valt att kommentera den. Vi noterar också att regeringen inte är helt nöjd med konventets förslag. Vi föreslår därför att utskottet särskilt ska uppmärksamma frågan om unionens finanser och utreda den vidare.
Miljöpartiet välkomnar förslaget om att enskilda personer får utökad möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen.
Artiklarna 2 och 3 i konventets förslag till konstitution anger unionens värden och mål. Det finns mycket positivt att säga om dessa uppräkningar. Listan på bra och goda saker som EU vill stå för är lång och omfångsrik: rättvisa, solidaritet, tolerans, mänskliga rättigheter, värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, icke-diskriminering, rättsstatsprincipen, mångfald, fred, folkens välfärd, eftersträvandet av sociala framsteg och full sysselsättning, en hög miljöskyddsnivå och bättre miljö, fri och rättvis handel, solidaritet mellan generationerna, respekt för den kulturella och språkliga mångfalden, skydd av barnens rättigheter, med mera. Då är listan långt ifrån fullständig.
Man bör hålla i minnet att steget mellan politiska deklarationer och verkligheten ofta är mycket långt. Portalparagrafen i det nu gällande Nicefördraget anger till exempel att ”besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt”. Detta till trots är EU fortfarande präglat av hemlighetsmakeri och bristande öppenhet.
Miljöpartiet välkomnar regeringens skepsis inför begreppet ”territoriell sammanhållning”.
Det är anmärkningsvärt att just öppenheten saknas helt i den långa listan av målsättningar för EU, samtidigt som den också försvinner ur portalparagrafen. Vi beklagar, i enlighet med tidigare uttalanden från det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet, att öppenheten inte fördes in bland målen för EU när den nu försvinner ur portalparagrafen. Det är svårt att inte tolka detta som att öppenheten riskerar att ta ett steg tillbaka i EU-sammanhang.
En annan viktig målsättning som saknas i konventsförslaget är djurskydd. Detta bör åtgärdas.
Förtydliganden krävs också vad gäller punkten om jämställdhet. I den engelska versionen står det ”equality” vilket kan översättas både med jämställdhet och jämlikhet. Det bör utredas vidare vad den korrekta innebörden är av denna målsättning.
Även i fråga om barns rättigheter bör det göras förtydliganden i vad som avses med målsättningen.
Vad gäller artikel IV-1 om unionens symboler så ifrågasätter vi lämpligheten av att skriva in detta i konstitutionen. EU försöker klä sig i de symboler som vanligtvis förknippas med en stat. Genom flagga, mynt, Europahymn och en särskild Europadag, vars årliga firande man nu vill fördragsfästa, använder man de gamla strategierna från 1800-talets nationalstatsprojekt för att uppifrån konstruera ett ”europeiskt medvetande”. Vi ser inget behov av detta euronationalistiska projekt. Miljöpartiet är motståndare till nationalism, både i Sverige och i Europa och anser att den sortens tankegångar borde ha stannat i det 1800-tal där de hör hemma.
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna skrevs ursprungligen som en politisk deklaration men blir i och med fördraget en del av EU-rätten. Dess exakta ställning är fortsatt oklar och kommer med största sannolikhet att redas ut först genom domstolsavgöranden. Tillsammans med principen om unionsrättens företräde innebär omvandlingen till unionsrätt att EU:s bitvis oklara rättighetsstadga överordnas grundlagen. Ett av de områden där man kan förutse konflikter är tryckfriheten. Remissinstanser ser här ett potentiellt stridande med ”principerna för statsskicket”.
Att stadgan förs in i fördraget kan förefalla sympatiskt, men vi vill ifrågasätta det starkt, då de rättigheter som stadgan föreskriver redan finns nedtecknade i varje enskilt medlemslands nationella konstitution. Detta senare ger inte bara att stadgan är onödig i sig, utan väcker också frågan om vilken juridisk status EU:s stadga kommer få efter ett eventuellt införlivande i fördraget i förhållande till medlemsländernas, ofta hårdare, grundlagsskrivningar. Denna fråga är ännu inte tillräckligt utredd.
Miljöpartiet anser att en världsomfattande rättsordning som kan ge enskilda skydd mot övergrepp av de egna regeringarna och statsapparaterna måste byggas upp men att införande av EU:s människorättsstadga i EU-författningen är en onödig handling som riskerar att skapa konkurrens mellan olika domstolar och därmed oklarhet om vilka rättigheter enskilda faktiskt åtnjuter.
För att komplicera frågan om rättighetsstadgan ytterligare föreslår konventet att EU ska få status som juridisk person med motivet att EU då också ska kunna underteckna Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Också här finns stor risk för konkurrens mellan rättigheterna, inte minst då det skiljer över 40 år mellan EU-stadgan och Europarådets konvention och språkbruket därmed är radikalt annorlunda i de två texterna. Detta innebär inte ökade rättigheter för medborgarna, då de redan lever i länder som undertecknat nämnd konvention. Vi misstänker att motivet istället är att EU i framtiden ska ha möjlighet att underteckna fler och mer kontroversiella avtal utan att medlemsländerna ska behöva ratificera dessa. EU bör inte få status som juridisk person.
Det är uppenbart att EU-medlemskapet genom dessa förändringar innebär ett allvarligt problem för den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som lyder: Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.
Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.
För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala området är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten.
En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen.
Om EU utvecklas i den riktning som anges i fördraget kommer talet om fortsatt svensk alliansfrihet inte längre vara hållbart. Fördragets skrivning i I-40:2 om att ”unionens politik inte skall påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” blir i detta perspektiv endast ett fikonlöv som inte förmår dölja vart utvecklingen är på väg.
Miljöpartiet anser att varje EU-land självt ska förfoga över sitt försvar. Därefter kan länderna ställa sina kapaciteter till FN:s förfogande i de fall de anser sig ha anledning att ingripa militärt. Utvecklingen inom EU har lett till att en stående EU-armé kommit allt närmare ett förverkligande. Den gemensamma utrikespolitikens framväxt och den gradvisa övergången till en försvarsallians de senaste åren visar på en uppenbar statsbildningsprocess av EU. Tillsammans med valutaunionen bildar de två elementen stommen till en EU-superstat, vilket är något helt annat än ett handelspolitiskt samarbete mellan självständiga stater.
Sverige bör aktivt använda sitt veto mot de försvarspolitiska ambitionerna som förslaget till EU-konstitution ger uttryck för.
Om konventets förslag till konstitution för EU antas kommer den svenska alliansfriheten bli allvarligt undergrävd. I fördraget skiljer man inte längre mellan utrikes- och försvarspolitik. I paragraf 1-15 fastslås uttryckligen att det gradvisa fastställandet av en gemensam försvarspolitik är en del av utrikes- och säkerhetspolitiken. I paragraf I-40:2 förtydligar man ytterligare: Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart som Europeiska rådet enhälligt har beslutat detta. Upprättandet av ett EU-försvar omnämns alltså inte längre som en möjlighet utan har förvandlats till en tidsfråga!
I väntan på EU-arméns upprättande skall EU ”tillförsäkras en handlingsförmåga baserad på civila och militära resurser” med resurser från medlemsstaterna (artikel I-40:1). Medlemsstaterna ska ”aktivt och förbehållslöst stödja unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. De ska avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller riskerar att minska dess effektivitet” (artikel I-15:2).
Ovanstående artiklar måste strykas.
Fördraget fastslår också att medlemsstaterna skall förbinda sig att gradvis förbättra sina militära resurser” (artikel I-40:3). EU-konstitutionen förbjuder med andra ord nedrustning, och påbjuder till och med motsatsen. Denna artikel bör strykas.
Medlemsstaterna skall bidra till de mål som fastställs av ministerrådet genom att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. De medlemsstater som tillsammans upprättar multinationella styrkor får även ställa dem till förfogande för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (artikel I-40:3).
Det finns ingen begränsning till minröjning eller liknande icke kontroversiella insatser. Inte heller krävs beslut i FN:s säkerhetsråd för att EU-trupp ska kunna skickas utomlands. Istället öppnas för fullfjädrade EU-interventioner av samma slag som USA:s angrepp på Irak.
Inget land kan tvingas delta i en militär operation mot sin vilja, däremot kan ministerrådet anförtro åt ”en grupp medlemsstater som förfogar över den kapacitet som är nödvändig och som önskar delta i uppdraget” att genomföra ett uppdrag inom unionens ram för att som det heter ”bevara unionens värden och tjäna dess intressen” (artiklarna I-40:5 och III-211). Denna ”coalition of the willing euro-style” skall samråda med unionens utrikesminister och informera ministerrådet om hur uppdraget fortsätter. Risken är dock uppenbar att medlemsstaterna inte garanteras verklig insyn och politisk kontroll över de militära insatser som genomförs i EU:s namn. Det faller givetvis utanför rimlighetens ram att ett land inom unionen skulle kunna kalla sig alliansfritt samtidigt som andra länder utför militära interventioner i EU:s namn.
Ovanstående artiklar måste strykas.
Med detta fördrag riskerar alltså EU att delas upp i ett A-lag och ett B-lag. Fördraget innebär också att skapandet av en förtrupp på det militära området institutionaliseras. Fördraget innebär att den vetorätt som tidigare funnits mot detta ska slopas. Istället sägs det uttryckligen att ett särskilt strukturerat samarbete på det militära området ska upprättas av ”de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som sinsemellan har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen” (artikel I-40:6).
När ministerrådet beslutar om målet för detta samarbete får endast de medlemsstater som deltar i förtruppen delta i överläggningarna och beslutet. EU:s utrikesminister ska dock delta vid överläggningarna (artikel III-213:3). Förtruppen får också ensam rätten att besluta vilka andra länder som ska få bli medlemmar i samarbetet (artikel III-213:2). Det sägs också klart i fördraget att ministerrådet får anförtro de medlemsstater som deltar i detta samarbete att genomföra militära operationer inom unionens ram (artiklarna III-210 och III-213:4).
Fördraget innebär alltså i korthet att de medlemsstater som vill upprätta en EU-militär ges rätt att göra detta. Fördraget innehåller också detaljerade bestämmelser för hur denna armé ska kunna användas och för hur nya stater steg för steg ska kunna anslutas.
Miljöpartiet har länge kritiserat den version av flexibilitet som tillämpas inom EU. De stora stater som vill gå före med centraliseringen på ett område tillåts använda EU:s resurser för att göra detta, utformar samarbetet och skapar ett etablerat faktum som tveksamma medlemsländer efter hand förväntas ansluta sig till. Tidigare exempel på denna idé är Schengenavtalet eller EMU. Flexibilitet enligt EU:s modell är ett sätt att beröva de små staterna deras inflytande. EU-armén blir om fördraget antas i praktiken omöjlig att stoppa, även om Sverige behåller möjligheten att inte delta.
Ovanstående artiklar måste strykas.
Som om allt detta inte var tydligt nog anges i fördragets artikel I-40:7 att ett ”närmare samarbete ska upprättas när det gäller ömsesidigt försvar”. Detta samarbete innebär att om någon av de stater som deltar utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium skall de övriga deltagarna ge stöd och bistånd med ”alla till buds stående militära och andra medel”. Klargöras bör att det ingenstans i fördraget sägs att detta exkluderar de kärnvapen vissa medlemsstater förfogar över. Detta samarbete ska vara öppet för alla medlemsstater, och man ska enligt fördraget ha ett nära samarbete med Nato. Ovanstående artikel måste strykas.
Även de länder som inte deltar i EU:s försvarsallians binds dock av den så kallade solidaritetsklausulen, artikel I-42, där det heter att ”unionen skall mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller för att förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier”. Definitionen av terroristhot är idag ytterst luddig och ger möjlighet till väldigt öppna och vida tolkningar. Kravet om att också sätta in militära resurser ställer en rad frågor. Också Försvarsmakten menar i sitt remissvar att denna solidaritetsklausul är långtgående. Försvarsmaken menar därför att det är viktigt att bevaka hur skrivningarna ska tolkas. Miljöpartiet kan instämma i detta och ser helst att solidaritetsklausulen avvisades. En egen EU-artikel 5 i enlighet med Natos dito skulle även i mild form föra Sverige helt bort från alliansfriheten.
I artikel I-39 fastslås att utrikes- och säkerhetspolitik normalt beslutas enhälligt, men att Europeiska rådet enhälligt kan besluta att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet! Det behövs alltså ingen fördragsändring för detta. Detta är en av de tidigare nämnda ”passerellerna” (artikel I-39:8). Genom denna skrivning kan Sveriges politiker godta att den utrikespolitiska vetorätten försvinner utan att folket tillfrågas i ett val. Bakgrunden till denna lösning motiveras i en kommentar av konventets presidium: Presidiet anser att med tanke på de motsättningar som råder är det bäst att behålla enhällighet som allmän princip men att medge flera undantag från denna regel ...
Förslaget till EU-konstitution innebär på detta område att man påbörjar avvecklingen av den utrikespolitiska vetorätten. Miljöpartiet har inget emot utrikespolitiskt samarbete inom EU, men säger bestämt nej till att ett land skall kunna påtvingas ett visst utrikespolitiskt agerande av en majoritet.
En annan sak som inte kan lämnas utan kommentar är målsättningarna för den gemensamma utrikespolitiken i 3 § 4, i vilken man anger en lång rad mål som EU ska bidra till i omvärlden, däribland fred och säkerhet. En sak är anmärkningsvärd genom sin frånvaro: demokratins främjande. Främjandet av demokrati anges inte som ett mål, vilket är betänkligt med tanke på den historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har av att stödja brutala och repressiva regimer. Varje anledning till misstanke om en fortsättning av denna politik på unionsnivå är helt oacceptabel, och det vore därför en fördel om främjandet av demokratin uttryckligen kunde skrivas in som en av målsättningarna för unionens utrikespolitik.
Förslaget om att ministerrådet ska kunna ta beslut med kvalificerad majoritet om ekonomiska sanktioner mot enskilda och grupper bör läsas i ljuset av skandalen med de utpekade så kallade somaliasvenskarna. En sådan paragraf får inte inrättas utan att grundläggande rättssäkerhetskrav är tillgodosedda. Det kan också ifrågasättas om det verkligen är en lämplig uppgift för EU:s ministerråd att ägna sig åt att frysa privatpersoners bankkonton. Den sortens beslut bör inte vara en uppgift för politiker utan i första hand vara en angelägenhet för rättssystemet.
Miljöpartiet ser inget självändamål i att EU-ländernas insatser i internationella organisationer och förhandlingar harmoniseras. Tvärtom ser vi, som tidigare redovisats, en stor fördel i att olika länder ges möjlighet att driva olika linjer. Sverige borde ha en egen röst i världen istället för att sitta tyst i EU-kollektivet. Under toppmötet i Johannesburg satt Sverige tyst när de rika länderna ville driva igenom avtal mot de fattiga ländernas vilja. Det ankom på Norge och Schweiz att från nordländernas sida föra talan för en mer solidarisk politik. Det gjorde de med framgång, och tillsammans med utvecklingsländerna kunde man avfärda de bakåtsträvande förslagen. Vi tror att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle få större genomslag i arbetet för en rättvisare värld än ett land som är blekt och har suddat ut sin profil för att solidarisera sig med EU-kollektivet. Det är i detta ljus vi ser förslaget om att EU ska ges rätt att förhandla och ingå avtal på egen hand, och förslaget bör därför avstyrkas.
I konventets förslag finns med ett utförligt avsnitt (avsnitt III-212) om EU-byrån för krigsmateriel, forskning och militära resurser. Utifrån Miljöpartiets synpunkt är inte detta något önskvärt då vi ser flera oklarheter med de skrivningar som finns. Givetvis ingår också byrån i den militariseringsplan som finns i EU-konstitutionen, vilket vi tar avstånd från. Inte heller har regeringen gjort några utredningar kring vad denna byråns befogenheter innebär.
Harmoniseringen och överstatligheten inom de rättsliga och inrikes frågorna har minskat Sveriges möjlighet att på ett självständigt sätt bygga upp ett alternativ för omvärlden i fråga om solidarisk flyktingpolitik, effektivt och humant polis- och straffrättsarbete och gränskontroller som försvårar för droger att komma in i landet. Därför är Miljöpartiet starkt skeptiskt till överstatlighet inom dessa politikområden.
Miljöpartiet tror inte heller på de kompensatoriska åtgärder som finns och planeras inom EU. Vi är positiva till den fria rörligheten för personer inom EU, och vill utvidga den till hela Europa, men anser inte att man från centralt håll i unionen skall beskära den genom s.k. kompensatoriska åtgärder. Vi ser inte några goda skäl för att inom EU organisera samarbete mellan medlemsstaternas polismyndigheter utan tror att detta kan ske inom andra, mer mellanstatliga, samarbetsorgan.
Utvecklingen av RIF-arbetet har gått i överstatlig riktning i konventets förslag. Miljöpartiet är av ovan anförda skäl starkt kritiskt till detta. Tvärtom tror vi att världen behöver stater som Sverige som kan visa på möjligheten att föra en human flyktingpolitik, möjligheten att vara effektiv samtidigt som man är human i polisarbetet och möjligheten att ha gränskontroller mot droginförsel.
Kontrollen över polis, tull och straffrätt tillhör nationalstaternas kärnuppgifter och det är därför nödvändigt med en betydligt starkare kontroll inom dessa områden av att EU inte centraliserar i onödan. De särregler som föreslås på detta område om att EU-kommissionen skall ompröva sitt förslag om en fjärdedel av medlemsstaternas parlament invänder mot förslaget inom sex veckor är otillfredsställande. Miljöpartiet anser att det inte finns något behov av att harmonisera (centralisera) makten över straffrätten. Förslaget om de nationella parlamentens roll på detta område innebär inte något verkligt inflytande.
Miljöpartiet välkomnar att de nationella parlamenten och EU-parlamentet enligt förslaget föreslås få ökad insyn i Europol, Eurojust, och den nya kommittén för operativt samarbete. Avsaknaden av parlamentariska kontrollmöjligheter på dessa områden är en stor brist. Vi noterar dock att frågan om hur mycket insyn parlamenten ska ha ännu inte är avgjord utan ska regleras genom kommande överstatlig lagstiftning. Vi förutsätter att regeringen kommer att verka med kraft, oavsett om det konstitutionella fördraget antas eller ej, för att ge parlamenten rimliga möjligheter att utföra sin demokratiska kontrollfunktion.
Konventets förslag på detta område syftar till att upprätta en enhetlig asylpolitik. Risken är att det som fördraget utmålar som ett område med ”frihet, säkerhet och rättvisa” i framtiden kommer att utveckla sig till ett område med övervakning, kontroll och så få flyktingar som möjligt. EU-ländernas flyktingpolitik har det senaste decenniet hårdnat betydligt. Ett konkret exempel på hur detta manifesterat sig är genom införandet av regler om dryga böter i ett transportörsansvar som i praktiken lägger ut ansvaret att bedöma vem som ska ha möjlighet att söka asyl i ett EU-land på de anställda hos flygbolagen.
I konventets förslag på detta område har man konsekvent strukit alla formuleringar som talat om minimistandarder. Detta visar tydligt i vilken riktning utvecklingen går. I sin skrivelse 2003/04:13 säger regeringen klart ut att Konventets förslag syftar till en framtida gemensam och enhetlig europeisk flyktingpolitik. Regeringen välkomnar detta samtidigt som man i samma stycke säger sig vilja verka för att det ska vara möjligt att tillämpa bättre villkor. Här föreligger en motsättning, Miljöpartiet anser att Sverige måste agera för att medlemsstaterna uttryckligen ska ha kvar rätten att föra en bättre och mer solidarisk flyktingpolitik. I detta har Amnesty, Rädda Barnen, Caritas och Röda Korset instämt i ett gemensamt uttalande.
Utvecklingen inom det operativa polissamarbetet går nu mycket fort, och det sker helt utan bredare debatt. Miljöpartiet instämmer med den varning Rikspolisstyrelsen framför i sitt remissvar: Den dynamik som utmärker gemenskapens utveckling gör att konsekvenserna av institutionella reformer ofta är svåra att bedöma eller ens förutse. Konventets förslag inom området med frihet, säkerhet och rättvisa är principiellt mycket långtgående. Stor försiktighet måste föregå beslut om att överlåta kompetens och införa överstatlighet på detta område. Även om konventets förslag innehåller vissa restriktioner, medför den nyss berörda dynamiken att ett principbeslut om överstatlighet bara kan ses som ett första steg som förr eller senare kommer att följas av flera. Detta måste man beakta inför det första beslutet.
Miljöpartiet anser inte att Europol skall ha operativ befogenhet i de enskilda medlemsländerna. Vi tror inte heller på överstatlighet inom detta område utan tror att det är viktigt att betona enskilda staters roll att, i samarbete med andra, bekämpa alla typer av brottslighet.
Vi tror att polissamarbete kan ske inom andra, mindre överstatliga, samarbetsorgan. Vi avfärdar också tanken på varje beslutsfattande med annat än enhällighet i dessa frågor och ser farhågor i en utveckling som innebär att lagar skall kunna bli bindande utan att passera nationella parlament.
Risken med att bygga upp nya överstatliga byråkratier som ska reglera medlemstaternas insatser på dessa områden är också att resurser förslösas. Rikspolisstyrelsen varnar för risken att detta ”kraftigt kan påverka nationella operativa myndigheters verksamhet och resursutnyttjande, dock utan att reella och angelägna operativa resultat därför med säkerhet kan uppnås”.
Miljöpartiet motsätter sig kraftigt en harmonisering av straffrätten. Det vore fördelaktigt med ett samarbete på detta område för att eliminera s.k. safe-havens, och det är ett av de områden medlemsstaternas resurser istället borde koncentreras på. Vi ser dock inget egenvärde i att strafflagstiftningen ska bli lika i medlemsländerna. Medlemsländernas syn på straffrättsliga frågor och påföljd skiljer sig åt på väsentliga punkter. Centrala föreskrifter om straff förrycker de interna systemen och får knappast likartat genomslag i alla länder. Risken är också stor att det leder till en omotiverad harmonisering uppåt av straffsatserna, vilket i sig är problematiskt då högre straffsatser inte nödvändigtvis leder till mindre brottslighet. En gradvis harmonisering uppåt skulle också skapa skevheter och undergräva rättssystemets legitimitet.
Konventsförslaget innebär dessutom att det görs omöjligt för ett medlemsland att vägra utlämna någon medborgare till en rättsprocess i ett annat EU-land. Det innebär i praktiken ett in blanco-godkännande av andra länders rättssystem. Just nu är fallet med den i Grekland dråpmisstänkte Calle Jonsson på tapeten. Vi konstaterar att hade konstitutionen redan gällt hade Calle Jonsson inte fått vägra att bli utlämnad till domstol i Grekland oavsett vilka betänkligheter vi än kan ha inför det grekiska rättssystemet.
Artikel III-175 förebådar inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. Beslutet skall tas med enhällighet av medlemsstaterna men någon fördragsändring kommer inte att behövas. Miljöpartiet ser inget behov av detta, då det kommer att flytta ytterligare makt till EU och i förlängningen kan få mycket vittgående konsekvenser som en federal strafflag och federala domstolar i linje med vad som gäller i till exempel USA. Att denna paragraf finns med i fördraget är ytterligare en seger för de krafter som vill förvandla EU till en stat. Förslaget om en europeisk åklagarmyndighet har utsatts för hård kritik av Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten. Inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet kommer att kräva ett mycket omfattande lagstiftningsarbete, som inte tillnärmelsevis skulle kunna stå i proportion till de högst eventuella fördelarna. Sverige bör se till att denna fråga avförs från EU:s dagordning.
I förslaget till EU-konstitution finns också med frågan om gränskontroller och en gemensam yttre gräns. Miljöpartiet tycker inte att detta är en fråga som bör ligga på EU-nivå utan istället ska det vara varje medlemsstats ansvar. Det är inte utrett vad förslaget skulle innebära och vi anser därför att förslaget i nuvarande form bör strykas från konventsförslaget. Miljöpartiet anser att man inte bör inrätta en gränskontrollsstyrka på EU-nivå.
EU-konventet arbetade på ett mandat från toppmötet i Laeken 2001. Laekenmandatet efterlyste uttryckligen ett ökat samarbete angående bl.a. sociala frågor, miljö, hälsa och säker mat. I stor utsträckning har dock konventet försummat miljö, hälsa och säkra livsmedel. Detta motverkar direkt strävan att föra EU ”närmare folket” då undersökningar visar att detta är frågor som folk fäster stor betydelse vid. Även den svenska regeringen lyfter i skrivelsen fram insatser mot gränsöverskridande problem som ”miljöfarliga utsläpp” som en central del av EU:s existensberättigande.
Det är därför av flera skäl angeläget att regeringskonferensen rättar till EU-konventets försummelser. Detta bör den svenska regeringen driva med hög prioritet i regeringskonferensen.
För att komma tillrätta med Sveriges, Europas och världens miljöproblem behövs mycket mer än miljöpolitik i snäv mening. Det behövs kraftigt ökade miljöhänsyn i andra centrala politikområden. Denna insikt ligger bl.a. till grund för den så kallade Cardiffprocessen om integrering av miljöhänsyn i andra politikområden inom EU, men denna insikt är knappast välintegrerad i fördragsförslaget. Demokrati och öppenhet är grundläggande förutsättningar för ett framgångsrikt miljöarbete. Det borde vara en självklarhet att en EU-konstitution i EU uppfyller kraven från FN:s Århuskonvention som undertecknades redan 1998. Men så är inte fallet i konventets utkast.
Sammantaget föranleder detta att vi vill se omfattande förändringar i konventsförslaget. I det följande utvecklar Miljöpartiet sin syn på vilka miljöförändringar som behövs. Flertalet stöds för övrigt även av den samlade europeiska miljörörelsen (representerad av paraplyorganisationen Environmental 8 bestående av European Environmental Bureau, Friends of the Earth Europe, Greenpeace, Världsnaturfonden WWF, Birdlife International, Climate Action Network Europe, International Friends of Nature och European Federation for Transport and Environment T&E).
Vi vill särskilt lyfta fram en fråga som har aktualiserats under året. Erfarenheter från nationellt och internationellt miljöarbete understryker den stora betydelsen av pionjärer och exemplets makt. ”Kalifornienreglerna” för bilavgaser är ett sådant välkänt begrepp. Det är starkt hämmande för utvecklingen av miljöarbetet att medlemsstater i EU har mindre frihet att experimentera och göra pionjärinsatser inom miljöpolitiken än delstater i USA. Inför beslutet om Sveriges medlemskap i EU talades om en miljögaranti. Den garantin har dock visat sig vara av litet värde, bl.a. därför att villkoren är orimligt begränsande. EU-kommissionens agerande tidigare i år för att stoppa det aviserade svenska torskstoppet innebar i praktiken en ”exploateringsplikt”. Sverige fick inte ens på egen bekostnad vidta en nationell åtgärd för att bevara en gemensam resurs, trots att detta låg väl i linje med målen för EU:s fiskeripolitik, trots att det på sikt skulle gynna andra medlemsstater, och trots att det inte på något sätt skulle ha inverkat negativt vare sig på den gemensamma fiskeripolitiken, en annan medlemsstat, eller en näringsidkare i en annan medlemsstat. Detta är uppenbart orimligt.
Vi konstaterar att miljögarantin fortfarande inte är en miljögaranti på riktigt. Paragrafen ger inte medlemsländerna någon rättighet att införa starkare lagstiftning för att skydda miljö och hälsa. De undantagsmöjligheter som trots allt finns är fortfarande kraftigt kringskurna av krav på att lagstiftningen måste motiveras med nya vetenskapliga bevis, att problemet måste vara speciellt allvarligt just inom det medlemslandet och att problemet ska ha uppkommit först efter att EU harmoniserat sin lagstiftning. Om så är fallet kan ett medlemsland begära att EU-kommissionen prövar undantaget. EU-kommissionen kan dock besluta att undantaget inte ska tillåtas om den bedömer att det skulle utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion. Detta är inte en miljögaranti. Miljöpartiet anser att Sverige bör verka för införandet av en verklig miljögaranti i EU-fördraget som ger medlemsländerna rätt att gå före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddet.
Ett antal protokoll finns med i konventsutkastet. Ett av dessa handlar om Euratom-fördraget. Miljöpartiet anser i likhet med miljörörelsen att detta protokoll bör strykas. Regeringskonferensen bör i första hand upphäva Euratom helt och överföra lämpliga regleringsavsnitt i andra regelverk.
I allt väsentligt stödjer Miljöpartiet EU-kommissionär Wallströms förslag till protokoll om hållbar utveckling. Förslaget bör dock justeras för att lyfta in ett krav på en strategi för hållbar utveckling, med konkreta mål och tidtabeller. Vidare bör hänsyn tas till konsekvenser för hållbar utveckling i tredje världen vid bedömning av EU-förslag.
Ekonomiska styrmedel anses av många ha stora fördelar i miljöpolitiken genom att t.ex. vara kostnadseffektiva. Men användningen av dessa kan begränsas av oro för företagens konkurrenskraft på kort sikt. Dessutom har EU-kommissionens stelbenta tolkning av statsstödsreglerna försvårat användningen av miljörelaterade skatter i vissa situationer. Vissa har till exempel gjort gällande att EU-reglerna inte medger lägre skatter på koldioxidutsläpp från energiintensiva industrier än andra företag i ett land, även om dessa lägre skatter ändå skulle vara högre än skatter för motsvarande verksamhet i ett annat EU-land. Det bör klargöras att den relevanta jämförelsen i första hand är med företag i samma verksamhet i andra länder, inte i andra verksamheter i samma land. Vid behov bör artikel III-56 ändras på den punkten.
Det bör vidare klargöras att reglerna om interna skatter i artikel III-59, första stycket, medger en rätt för medlemsstater att skapa en ”jämn spelplan” för inhemska producenter som måste klara specificerade miljökrav. Dessutom måste bestämmelserna om skatterna i artikel III-62 ändras för att möjliggöra majoritetsbeslut för vissa ekonomiska styrmedel för miljöändamål: skatter på koldioxidutsläpp, svavelutsläpp och handelsgödsel. Sådana skatter kan ha god styreffekt på aktiviteter som ger upphov till miljöeffekter av övervägande internationell karaktär.
Detta är ett exempel på vad regeringen skriver i skrivelsen om att ”politiska verktyg behövs för att hantera frågor som är genuint gränsöverskridande och där det nationella beslutsfattandet inte räcker till för att nå politiska mål”. Ett svenskt motstånd mot till exempel miniminivåer på skatter på koldioxidutsläpp skulle vara inkonsekvent och klart strida mot detta syfte, på en central miljöfråga.
Konventsutkastets skrivningar om konkurrensregler för företag (artikel III-50) inskränker i onödan mot samarbete mellan företag i syfte att uppnå specificerade miljömål. Detta samarbete kan vara av stor betydelse för att ta tillvara miljöengagemanget i näringslivet för frivilliga åtgärder, som ett komplement till regleringar eller ekonomiska styrmedel. Det skulle till exempel kunna inkräkta på möjligheten för företag att ställa krav på miljöanpassning i sin upphandling. Artikel III-50 punkt 3 skulle därför behöva ändras till följande: ”Punkt 1 får dock förklaras icke tillämplig på alla … som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor, eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt eller miljömässigt framåtskridande ...”
Den inre marknadens konkurrensregler rörande statsstöd (artikel III-56) medger inte stöd för miljöskyddsåtgärder. Den vedertagna principen om att förorenaren ska betala kostnaderna för att återställa miljön eller vidta åtgärder för att uppfylla lagkrav bör värnas och snarast stärkas, även om vissa tillfälliga undantag kan vara befogade till exempel i nya medlemsstater. Men offentligt stöd bör medges för att t.ex. påskynda införandet av ny teknik. Därför bör en ny punkt läggas in efter III-56.3 punkt c), som möjliggör ”stöd för att främja miljöskyddsaktiviteter, som att påskynda införandet och användning av nya, miljöanpassade processer, produkter eller tjänster”.
I artikel I-46 om deltagande demokrati anger punkt 3 att samråd skall äga rum. Folkrörelsernas erfarenhet är dock att samråden måste uppnå vissa kriterier om de ska vara meningsfulla. Artikeln bör därför förtydligas så att det klart framgår att samråden skall börja i ett tidigt skede och bedrivas på ett lämpligt och adekvat sätt samt att allmänheten skall beredas möjlighet att kommentera under varje skede av beslutsprocessen. Århuskonventionen slår fast att allmänhetens talerätt, eller rätten att vända sig till domstol, utgör en väsentlig del av deltagande demokrati. Artikel 46 bör därför kompletteras med en ny punkt efter nuvarande punkt 3, som ger en uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras organisationer att vända sig direkt till EU-domstolen för att överklaga beslut av EU-organ. Detta kan jämföras med den talerätt som miljöorganisationer i Sverige har enligt miljöbalken.
Konventsutkastets förslag till rättighet om miljöskydd (artikel II-37) når inte upp till Århuskonventionens krav och är för svagt. Det bör därför ersättas med en uttrycklig rätt för varje person, nu och i framtiden, att leva i en miljö avpassad till hennes hälsa och välbefinnande.
Konventsutkastets artikel III-40 om den fria varurörligheten i den inre marknaden anger ökad handel och ökad konsumtion som mål i sig. Detta är en vanlig tanke men inte desto mindre fel. Dessa ska i stället ses som medel för att uppfylla mål som medborgarnas välbefinnande och andra övergripande mål för EU. Därför bör III-40 punkt a) om nödvändigheten av att främja handelsutbytet mellan medlemsstaterna och tredjeland strykas.
Eftersom en ökad konsumtionsnivå i den rika världen knappast kan vara ett mål i sig bör III-40 punkt d) ändras till ”nödvändigheten av att undvika allvarliga störningar i medlemsstaternas ekonomier och av att trygga en förnuftig och miljöanpassad utveckling av produktionen och en lämplig konsumtionsnivå inom unionen”.
Artikel III-43 anger när restriktioner i den fria varurörligheten får göras. Fördragsutkastets skrivning om ”intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter…” är dock alldeles för snäv. I enlighet med praxis från EG-domstolen bör artikeln kompletteras med en uttrycklig rätt att vidta inskränkningar för miljöskydd, förutsatt att åtgärderna är i övrigt förenliga med EU-kraven.
Genomgripande revideringar behövs av områden som jordbruk, fiske, miljö, transeuropeiska nät, transport och energi för att på allvar integrera miljöhänsyn i fördraget, i Cardiffprocessens anda. Konkreta förslag som vi stödjer har lämnats av den samlade europeiska miljörörelsen.
EMU, och regelverket för att genomföra detsamma, infördes i Maastrichtfördraget 1992. Storbritannien förhandlade till sig ett formellt undantag från det tredje steget av EMU. Efter det danska nejet i folkomröstningen om Maastrichtfördraget 1993 enades EU:s medlemsländer om att även danskarna skulle ges ett formellt undantag från EMU:s tredje steg. Undantagen framgår av protokoll fogade till EU-fördragen. De har samma rättsliga status som fördragsartiklar.
Sverige förhandlade inte fram ett undantag från EMU:s tredje steg i samband med anslutningsförhandlingarna om EU-medlemskapet. Sverige har sålunda inget formellt undantag från det tredje steget i EMU.
Det svenska ensidiga undantaget saknar dock formellt stöd i EU:s fördragstext. Rent juridiskt är Sverige genom vårt medlemskap i EU och genom den fördragslojalitet som följer av detsamma bundet att delta i samtliga tre steg inom EMU. Enligt fördraget skall (får) ett medlemsland delta i det tredje steget när de ekonomiska kraven, de s.k. konvergenskraven, är uppfyllda. I ”princip” uppfyller Sverige kraven för ett deltagande i tredje steget av EMU. Ett av de fyra konvergenskraven, det om kravet på stabil växelkurs, uppfyller inte Sverige även om det av de flesta anses vara mer en formalitet. De andra medlemsländerna i EU har hittills accepterat Sveriges ensidigt deklarerade undantag av politiska skäl.
Faktum är att förslaget till EU-författning skulle kunna leda till att Sverige tvingas in i EMU.
Artikel I-29.1 fastslår att euron är EU:s valuta. Sak samma i III-69.2.
III-91 anger vad som gäller för stater som enligt rådet inte uppfyller kraven för EMU, alltså bland annat Sverige (dessa kallas märkligt nog stater ”med undantag” medan DK och GB kallas något annat).
III-92 anger hur en EU-stat som inte uppfyller villkoren skall anslutas till EMU. Rådet kan med kvalificerad majoritet – utan den berörda statens medgivande – fatta beslut om att kraven är uppfyllda och att staten skall anslutas till EMU. Därpå fastställs knytkursen genom enhälligt beslut där också den berörda staten har rösträtt.
III-93 anger en rad saker ECB får göra också för ”stater med undantag”.
III-94 fastslår att ”stater med undantag” skall behandla ”sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse”.
Utifrån ovanstående artiklar i konventets förslag är det idag högst osäkert hur länge folkomröstningens solklara utfall kan respekteras. En bättre lösning vore givetvis om Sverige förhandlade om ett undantag på samma sätt som Danmark och Storbritannien har gjort. Miljöpartiet har i en riksdagsmotion (2003/04:K377) begärt att Sverige ska agera för att få ett sådant undantag från det tredje steget i EMU.
Regeringen meddelar i sin skrivelse att man anser att enhällighet ska fortsätta gälla vad rör beslut om Europeiska investeringsbanken och Europeiska centralbanken. Miljöpartiet välkomnar regeringens hållning i denna del och förutsätter att regeringen driver kraven hårt på regeringskonferensen.
På grund av den korta motionstiden för förslaget till EU-konstitution så är det tyvärr en omöjlighet att hinna gå igenom alla punkter och på ett rättvist sätt redogöra för innehållet och de synpunkter Miljöpartiet har. En grundregel för oss är dock att starkt hävda subsidiaritetsprincipen och i varje fall starkt pröva nyttan och/eller mervärdet för att politiken ska flyttas över till EU-nivå. I några fall har vi dock sett oss tvungna att lite mer utförligt redogöra för våra åsikter.
Konventet föreslår att rymdpolitik blir en exklusiv EU-befogenhet. Argumenten bakom kan inte utläsas i vare sig konventsförslaget eller regeringens skrivelse. Sverige är ett av världens mest aktiva länder när det gäller rymdforskning och det borde ligga i vårt intresse att maximera det nationella inflytandet över rymdpolitiken. Frågorna sköts redan idag av ett samarbete med ESA, där även Norge och Schweiz är medlemmar. Detta har dessutom en koppling till försvarspolitiken. Något vidare tankearbete verkar inte finnas bakom att uppföra rymdpolitiken till exklusiv befogenhet, iallafall redovisar inte regeringen några fördelar i sin skrivelse, och detta borde därför avslås.
Vi kan inte heller låta bli att konstatera att det som definierat en superstat under det senaste halvseklet har varit just viljan att expandera uppåt, ut i rymden och framstå som den främsta på rymdforskning. När EU nu andas ambitioner att slå in på ”den vertikala utvidgningens” bana drar det ett löjes skimmer över sig.
Konventsförslaget innebär att idrottspolitiken blir en EU-angelägenhet. Vi välkomnar regeringens skeptiska skrivningar gentemot detta. Den svenska idrottsrörelsen har stora tveksamheter gentemot att fördragsreglera idrotten och ser farhågor i bristande självständighet. Ska idrottspolitiken överhuvudtaget vara en EU-fråga måste idrottens särart och idrottsorganisationernas självständighet framhållas i konstitutionen. Talet i konstitutionsförslaget om ”idrottens europeiska identitet” lyfter fler frågetecken än det rätar ut, här verkar finnas andra ambitioner som snarare är identitetsbyggande än idrottspolitiska.
I en av de allra första punkterna i förslaget till EU-konstitution, artikel I 3.3, slås fast att ”full sysselsättning ... eftersträvas”. Längre fram i konstitutionsförslaget, artikel III-99, ändras dock detta till kravet på ”hög sysselsättningsnivå”. Det är en viss skillnad på dessa mål. Vi förutsätter dock att regeringen självmant driver fram en förändring av detta.
Vidare i artikel III-99, avsnitt 2, anges att ”målet att uppnå en hög sysselsättningsnivå skall beaktas när unionens politik och verksamhet utformas och genomförs”. Miljöpartiet anser att ordet beaktas är svagt i detta sammanhang. Vi föreslår därför att målet om hög sysselsättningsnivå skall vara jämbördig med till exempel den ekonomiska politiken.
Under avsnittet om folkhälsopolitik (III-179) vill Miljöpartiet med kraft peka på skrivningarna om förebyggande verksamhet, även kallad harm reduction, och att politiken på EU-nivå ska vara s.k. kompletterande för medlemsländernas narkotikapolitik. Det är väl känt att Sverige med kraft jobbar mot utbredningen av narkotikaanvändningen och denna politik har en förkrossande majoritet av svenskarnas stöd. Det är väl känt att EU:s olika medlemsländer tolkar skrivningar om förebyggande verksamhet på olika sätt och vad menas egentligen med att ”komplettera” narkotikapolitiken. Sveriges restriktiva hållning kan hotas och redan idag påverkas vi av andra EU-länders slapphänta politik inom detta området. Regeringen bör därför med kraft försöka få bort skrivningarna om förebyggande verksamhet etc. Miljöpartiet anser att det i skrivningarna räcker med att framhålla vikten av samarbete, utbyte av erfarenhet och stimulering av forskning inom området.
Konventet vågade inte ta i en av de hetaste potatisarna man hade att behandla. Man föreslår ingen som helst ändring av de 50-talsmässiga målen för jordbrukspolitiken, även om en ändring är akut påkallat. Regeringen bör på regeringskonferensen hårt driva att jordbrukspolitiken åternationaliseras.
Vi har under kapitlet miljö tidigare berört problemen med EU:s fiskeripolitik och exemplifierat med EU:s förbud för Sverige att genomföra det aviserade stoppet av torskfisket. Regeringen borde utifrån detta grundligt analysera förslaget att göra bevarandet av havets biologiska resurser till en exklusiv EU-befogenhet. Flera remissinstanser har också pekat på oklarheterna inom detta område. Regeringens linje borde vara att EU enbart ska ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandarder inom detta politikområde, inte tvinga länder att föra en mindre miljövänlig politik.
Det breda EU-begreppet ”civil protection” är oklart och konventet har valt att inte definiera området (som i huvudsak handlar om frågor kring räddningstjänsten). Konventet föreslår trots detta en övergång till överstatligt beslutsfattande. Regeringens omsorg, som man ger uttryck för i skrivelsen, om att dessa lagar inte ska undergräva det kommunala självstyret är positivt, men inte tillräckligt. Så länge inte en klar definition på begreppet ”civil protection” kan uppvisas bör regeringen hålla fast vid att området inte ska övergå till överstatligt beslutsfattande.
Vi välkomnar förslaget om att de nationella parlamenten ska bli mer delaktiga i EU:s lagstiftningsprocedur. Förslaget i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna ger parlamenten tillgång till information på ett tidigare stadium och ger också möjlighet för de nationella parlamenten att komma med synpunkter, det s.k. early warning-systemet. Parlamenten ges en tidsfrist på sex veckor att inkomma med en åsikt, och om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att ett förslag strider mot subsidiaritetsprincipen skall EU-kommissionen ompröva sitt förslag. När det gäller rättsliga och inrikes frågor räcker det med att en fjärdedel av de nationella parlamenten invänder.
Miljöpartiet anser att detta är ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillfredsställande. Dels anser vi att de nationella parlamenten bör ges minst 8 veckors frist för att reagera, dels anser vi att om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen så skall EU-kommissionen dra tillbaka sitt förslag helt och hållet.
Om detta förslag med early warning i EU-konstitutionen för EU skulle genomföras blir det ytterligare ett argument för EU-nämndens avskaffande och att riksdagsutskotten blir mer involverande i EU-arbetet.
Se Miljöpartiets partimotion, 2003/04:K389, om EU-nämndens avskaffande och behandlingen av EU-frågor i riksdagen.
Miljöpartiet välkomnar också med glädje förslaget i ovanstående protokoll om att de nationella parlamenten ska få möjlighet att be EU-domstolen pröva frågan om subsidiaritetsprincipen åsidosatts, något vi krävde redan i förra riksdagsbehandlingen av konventet. Subsidiariteten inom EU har hittills varit mycket omtalad men nästan aldrig tillämpad. Domstolen har visserligen en lång historia av att verka i centraliserande riktning, men möjligheten att väcka talan är steg i rätt riktning. Det stora problemet inom EU är inte att EU bestämmer för lite utan att unionsorganen bestämmer för mycket, vilket bland annat har lett till en bristande demokratisk legitimitet och detaljreglering. Regeringen borde på IGC dels vägra gå med på några som helst försvagningar inom detta område, dels driva på för att klart få definierat en så decentraliseringsvänlig policy som möjligt att ha till grund för framtida domstolsärenden.
Miljöpartiet välkomnar att förslaget innehåller en utträdesparagraf. Det är bra att det tydliggörs att ett land har rätt att lämna EU, och det är också bra att det skapas en tydlig procedur för hur förhandlingarna om detta ska gå till så att utträdet kan ske på ett välordnat sätt. Med den utveckling av EU till en superstat som nu blir allt tydligare, och förvandlar EU till något helt annat än det svenska folket röstade om 1994 hoppas vi att Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att hålla en folkomröstning som ger oss anledning att använda oss av denna paragraf i praktiken.
Vi anser att konventets förslag till konstitution för EU kan stå i konflikt med Sveriges grundlag. Regeringsformens paragraf 10:5 säger att Sverige kan överlåta beslutanderätt till EU så länge som det inte rör principerna för statsskicket. Vi anser att frågan måste resas om förändringarna inte är så långtgående att de överskrider denna gräns. Remissvaren på regeringsskrivelsen från Uppsala universitet och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att ett eventuellt godkännande av fördraget kräver en ändring av Sveriges grundlag. Svenska institutet för Europapolitiska studier, SIEPS, konstaterar i en forskningsrapport samma sak.
Det är framför allt på fyra punkter som EU-konstitutionen kommer i konflikt med Sveriges grundlag: det stadsfästs i fördraget att unionsrätten principiellt ska gå före medlemsstaternas, flexibilitetsparagrafen innebär att unionen i praktiken får kompetenskompetens, införandet av EU:s rättighetsstadga, och att man inför ett folkmängdsbaserat beslutsfattande i ministerrådet utan möjlighet för folket att utkräva ansvar.
Vi är också i detta hänseende mycket tveksamma till de så kallade passerellerna som gör det möjligt för EU att utvidga beslutsfattandet med kvalificerad majoritet till områden utan att ändra fördraget.
Unionsrättens företräde förs nu in i fördraget. Detta innebär att svensk lagstiftning, inklusive Sveriges grundlagar, alltid kommer i andra hand. Det finns sedan tidigare en praxis inom EG-rätten som etablerats av EG-domstolen att unionsrätten har företräde när det gäller första pelaren, framförallt den inre marknaden. Detta vidgas nu till att omfatta hela EU. Förändringen är dock än större. Vi delar det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets analys i 2002/03:KUU1 att det är riskabelt att fördragsfästa en princip som hittills härletts ur domstolspraxis: ”En sådan kodifiering medför inte ökad förutsägbarhet eller klarhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om huruvida alla de omfattande och nyanserade resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande domslut fortfarande skall anses gälla när de överförs till en formulering på blott ett par meningar i en fördragsartikel.” Förändringen innebär att unionsrättens företräde blir principiellt, och därigenom betydligt starkare. Detta innebär enligt Uppsala universitet att sådana undantag från EG-rättens konkurrensregler som Sverige idag tillämpar, såsom Systembolagets monopol, licensfinansieringen av Sveriges Radio och kärnkraftsavvecklingen, kan komma att ifrågasättas. Frågan om vem som har kompetens att avgöra sådana frågor kommer att avgöras av EU-domstolen. EU-domstolen blir den instans som avgör kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Den får en roll liknande en författningsdomstol, vilket i sig innebär en förändring av det svenska statsskicket.
Fördragsfästandet av unionsrättens företräde innebär att den tydligt sätts över de nationella grundlagarna. De nationella domstolarnas och rättstillämpade myndigheterna mister den legala möjlighet de idag har att vägra tillämpa unionsrätt om de efter en självständig bedömning finner att den strider mot nationella grundlagsbestämmelser (den av den tyska författningsdomstolen fastslagna so-lange-als-principen). Risken är stor att EU-rätten kommer i konflikt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som är delar av principerna för det svenska ”statsskickets grunder” (formuleringen i RF 10:5). Det finns även risk för konflikt med regeringsformen.
Unionsrättens företräde bör ej fördragsfästas och frågan om det överhuvudtaget är i enlighet med grundlagen bör utredas.
Även intentionerna med unionsmedborgarskapet kan ifrågasättas av hänsyn till regeringsformen 10:5.
Vi ställer oss frågande inför regeringens resonemang i skrivningen kring grundlagsfrågan. Vi delar inte regeringens analys av överstatligheten och anser att man överlåter beslutanderätten i en fråga till EU om man går med på att förändra beslutsproceduren från enhällighet, där ingen stat kan bli nedröstad och tvingas följa ett beslut som går mot dess vilja, till att fatta besluten med kvalificerad majoritet där det är EU som bestämmer och själva poängen med beslutsproceduren är att medlemsstater ska kunna bli överkörda.
Vi anser att det konstitutionella fördraget inte ska antas. Enligt vår mening skulle det avsevärt kunna förbättras på ovanstående punkter, framför allt genom att stryka passerellerna, flexibilitetsklausulen och principen om unionsrättens företräde. Vi ser vidare stora svårigheter med att anta fördraget så som det ser ut nu utan en grundlagsändring.
Riksdagen bör begära av regeringen att återkomma med en utförligare utredning, utifrån Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms universitets remissvar samt SIEPS forskningsrapport, av konventsförslagets bristande samstämmighet med den svenska grundlagen.
Vi anser också att det är viktigt att förhandlingarna under regeringskonferensen får ta den tid som krävs. Det finns ingen anledning att ge efter för Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och stressa fram EU:s nya grundlag. Detta är en fråga om demokratisk förankring, och allt för viktigt för att kunna hastas igenom.
Sammanfattningsvis vill vi konkludera med att vår syn är att regeringen i den pågående IGC:n enbart har två handlingsalternativ utifrån EMU-omröstningen och det tydliga motståndet i Sverige mot ökad överstatlighet och EU-systemet. Antingen väljer man att till kollegorna vid rådsmöten förklara att man saknar mandat att godta den ökade överstatligheten och de områden i konstitutionsförslaget som vi i denna motion tar upp och lägger in veto, eller så ordnar man en folkomröstning om regeringskonferensens resultat.
Flera länder har redan beslutat att hålla sådana folkomröstningar, medan den politiska debatten i andra ger att en folkomröstning inte alls ska hållas för omöjlig. Säkert är att det blir folkomröstningar i Danmark, Irland, Luxemburg och Spanien. Mycket troligt är att det också blir omröstningar i Frankrike, Tjeckien och Portugal. Också i Nederländerna ser det ut att bli folkomröstning, den första i landets historia. I ett annat land utan folkomröstningshistoria, Tyskland, driver båda regeringspartierna, Socialdemokraterna och De gröna, kravet på folkomröstning.
I Finland driver EU:s tidigare ombudsman, socialdemokraten Jacob Söderman, kampanj för folkomröstning. I ett nyligen publicerat nummer av den ansedda tidningen Ulkopolitiikka gör den ansedde förkämpen för öppenhet inom EU och en union närmare medborgarna en intressant analys som landar i kravet på en folkomröstning.
Annars är den vanligaste argumentationen för en folkomröstning att det brister i logik att förvägra folket att ha en åsikt om konstitutionen när själva grundtanken med konventet har varit att göra unionen till en ”medborgarnas union”. Det var i ett tal på detta tema som Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin uttalade att ”en sann europé kan inte vara emot en folkomröstning”.
Detta uttalande har inte kommenterats av statsminister Göran Persson. Enda gången Persson öppet kommenterat förslagen på folkomröstningar var i EU-nämndens offentliga möte den 18:e juni där han på en direkt fråga svarade: ”Jag har en annan uppfattning än han (Gustav Fridolin, mp) om välsignelsen av folkomröstningar.(...) Folkomröstning kan komma att hållas i Danmark, Spanien och några andra länder. (...) Om det blir problem med folkomröstningarna vet jag inte. Några länder kan säkert, precis som Irland gjorde vid ett tillfälle, rösta emot ett fördrag.” Perssons argument mot folkomröstning om den nya grundlagen är alltså att folket skulle kunna få för sig att rösta nej.
Det här håller givetvis inte demokratiskt. Sverige borde ställa regeringskonferensens slutprodukt under folkomröstning i anslutning till EU-parlamentsvalet den 13 juni 2004.
|
Stockholm den 17 oktober 2003 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Lotta N Hedström (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |