Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konventets förslag sett till helheten är en betydande framgång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje land skall ha en fullvärdig kommissionär med rösträtt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om att inrätta en post som vald ordförande för Europeiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ordförandeskapet i Europeiska rådet skall rotera mellan medlemsländerna i enlighet med de principer som, enligt konventets förslag, skall gälla för flertalet av ministerrådets rådskonstellationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de nationella parlamentens och domstolens möjlighet att kontrollera subsidiaritetsprincipens efterlevnad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Regionkommitténs rätt att väcka talan hos domstolen i frågor som rör subsidiaritetsprincipens tillämpning.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade och öppnare arbetsformer i den svenska riksdagen med anledning av de nationella parlamentens vidgade roll enligt konventsförslaget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de s.k. passerellerna och flexibilitetsklausulen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör stödja konventets förslag till nya röstregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Revisionsrättens möjligheter att också utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad samverkan på det utrikespolitiska området.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utrikesministern inte skall vara ordförande i rådet för yttre förbindelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslag om ett gemensamt EU-försvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa ett fördragsfäst EU-samarbete vad gäller försvarsmateriel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en gemensam, men inte likartad, flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att fördraget skall utesluta likformighet samt fastställa att de gemensamma reglerna vad gäller asyl- och flyktingpolitik även i framtiden skall utgöra minimiregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokrati bör vara det övergripande målet för EU:s biståndspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättssäkerhetsgarantier i EU:s rättsliga samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk åklagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främjande av en god folkhälsa bör ingå bland EU:s mål.
Ett nytt Europa växer fram – ett Europa som inte längre är delat mellan öst och väst. I maj 2004 får Europeiska unionen tio nya medlemsstater. Inom bara några år kommer EU att bestå av 400–450 miljoner invånare. Europeiska unionens utvidgning har varit en hjärtefråga för Europas liberaler. Att utvidgningen nu kommer till stånd är en stor framgång. Ett enat Europa är ett tryggare och säkrare Europa.
Det är ett nytt Europa vi ser också i ett annat avseende. Samtidigt som allt fler länder ansluter sig till unionen fördjupas det europeiska samarbetet. Samverkan för att möta vår tids stora utmaningar – miljöförstöringen, den internationella brottsligheten och arbetet för fred och säkerhet, för att ta några exempel – förstärks. Öppenheten, insynen och den demokratiska kontrollen utvecklas.
Europatanken är i grunden liberal. Tanken på ett samarbete där européer tillsammans, över och oberoende av nationsgränser, kan lösa problem är ett utslag av den internationalism som är en fundamental del av liberalismen. Europeiska unionen är ett samarbete mellan länder som ytterst syftar till ett samarbete mellan människor. Folkpartiet strävar efter ett medborgarnas Europa.
Européernas direkta insyn och inflytande i Europeiska unionen bör utvidgas och bl.a. därigenom nå en ökad legitimitet hos européerna. Folkpartiets vision är att EU utvecklas till en form av federalt system – en överstatlig demokratisk arena med enkla, öppna och effektiva modeller att fatta beslut.
Ett federalt system innebär för oss, för det första, en ständig strävan efter tydlig maktdelning mellan europeisk nivå och nationell nivå. Kompetensfördelningen bör ta sin utgångspunkt i närhetsprincipen, det vill säga idén att besluten skall fattas så nära den enskilde medborgaren som möjligt. I den aktuella debatten ligger vår vision därför närmast den tyska innebörden av begreppet federalism (på federalt sätt). En, i en europeisk författning, reglerad princip för kompetensdelning och en process för dess praktiska tillämpning utgör värn mot centralistiska tendenser.
För det andra betyder den federala principen att besluten på europeisk nivå skall fattas i öppna, lättbegripliga och demokratiska former. Det innebär att vi välkomnar förenklingar som gör EU:s sätt att fatta beslut lättare att förstå för medborgarna. Ett demokratiskt väl fungerande system bör samtidigt tjäna som ett pedagogiskt system. Det indirekt valda och slutna ministerrådet – som representerar medlemsstaternas regeringar – bör ges mindre makt till förmån för det direktvalda Europaparlamentet. På sikt bör ministerrådet och Europaparlamentet omvandlas till ett slags tvåkammarsystem med en första kammare som representerar medlemsstaterna (motsvarande dagens ministerråd) och en andra kammare som representerar unionens befolkning i sin helhet (motsvarande dagens Europaparlament). Vår syn på det europeiska samarbetet på längre sikt utvecklas i övrigt närmare i vår Europapolitiska motion.
Det förslag som Europeiska konventet har lagt fram är i ljuset av vår syn på det europeiska samarbetets principiella inriktning sett till sin helhet en stor framgång. Utkastet till konstitutionellt fördrag slår fast vilka befogenheter som ska ligga på europeisk respektive nationell nivå, det ger mer inflytande till Europaparlamentet och de nationella parlamenten på ministerrådets bekostnad och det stärker unionens kapacitet att agera kraftfullt på en rad områden. Det gäller inte minst de rättsliga och inrikes frågorna samt inom utrikes- och säkerhetspolitiken. I arbetet under regeringskonferensen är det viktigt att skydda denna helhet.
I sin skrivelse till riksdagen redovisar regeringen sin bedömning av konventets resultat. På flera punkter är redovisningen av regeringens bedömning så till den grad oprecis att den är svår att identifiera, men dock inte genomgående så oprecis att det inte går att på flera punkter konstatera att den avviker från Folkpartiets bedömning. Arbetet med att utarbeta ett nytt konstitutionellt fördrag för EU är nu inne i ett skede där riksdagen ska slå fast den svenska regeringens utgångspunkter för de regeringsförhandlingar som just har inletts.
I motionen redovisar Folkpartiet dels sin bedömning av helheten, dvs att konventets förslag ur ett liberalt perspektiv är en stor framgång, dels en rad utgångspunkter och positioner som Sverige bör inta, och därmed vilka frågor vi menar det är särskilt viktigt att regeringen driver med kraft under förhandlingarna.
Konventet har föreslagit att alla länder ska ha en egen kommissionär men att alla länder efter 2009 inte ska ha fullvärdiga sådana; endast 15 länder ska ha rösträtt. Rösträtten är, enligt förslaget, tänkt att rotera ”jämlikt” mellan medlemsstaterna. Kommissionsordföranden väljs av Europaparlamentet på förslag av Europeiska rådet. En kommissionär ska avgå om kommissionsordföranden begär det.
Regeringen tar i sin skrivelse inte någon entydig ställning till frågan om varje medlemsland ska ha en egen kommissionär med full rösträtt. Det är en passivitet och brist på klarspråk som förvånar. Enligt Folkpartiets mening är det viktigt för kommissionens legitimitet inom hela unionen att varje land har en fullvärdig kommissionär. Det förslag som konventet i denna del lägger fram riskerar att skapa ett A- respektive ett B-lag bland kommissionärerna. Det måste därför avvisas.
Däremot är det naturligtvis så att också kommissionens arbete måste fungera effektivt. Det är viktigt inte minst i perspektivet av den utvidgning som unionen står inför. Ett annat, och intressantare, förslag för att garantera ett effektivt och smidigt arbete i kommissionen anknyter till en idé som kommissionen själv har torgfört. Kommissionen skulle kunna arbeta i mindre grupper kring vissa frågor; alla frågor behöver inte nödvändigtvis komma upp till behandling i hela kommissionen, även om det ska vara möjligt att lyfta upp särskilt viktiga principiella frågor till avgörande i kommissionen i sin helhet. Det är ett alternativ till konventets tankegångar som seriöst bör prövas under regeringsförhandlingarna.
Folkpartiet välkomnar i övrigt de förslag i konventets fördragsutkast som innebär att det ska bli lättare att ställa enskilda kommissionärer till svars för sina gärningar. Det är ett inte obetydligt steg i riktning mot förstärkt parlamentarisk kontroll av kommissionen.
Europeiska rådet (stats- och regeringschefernas toppmöten) blir en egen, formellt reglerad institution inom unionen, enligt konventets förslag. Rådet ska ledas av en särskilt vald ordförande som väljs av rådet på 2,5 år och kan omväljas en gång. Rådsordföranden ska leda rådets arbete och representera unionen utåt i frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitiken utan att åsidosätta den europeiske utrikesministerns ansvar.
Frågan om en post som vald ordförande för Europeiska rådet ska inrättas är en för regeringens relationer med riksdagen skadlig följetong. Riksdagen har vid flera tillfällen markerat att den är motståndare till tanken på en vald ordförande. Det skedde senast när riksdagen i våras tog ställning på grundval av ett betänkande från det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Regeringens hantering av frågan har lett till att bland andra statsministern skarpt har kritiserats av riksdagens konstitutionsutskott.
Folkpartiet vidhåller sitt motstånd mot att Europeiska rådet ska få en vald ordförande. Enligt vår uppfattning stärker det förslaget de stora ländernas redan starka ställning i samarbetet. Det stärker även ministerrådet, det vill säga den institution i det europeiska samarbetet som av många förknippas med slutenhet och uppgörelser utan normal medborgerlig insyn och under bara indirekt folkvald kontroll. Inriktningen i det konstitutionella reformarbetet bör vara den motsatta. De organ och institutioner inom EU som står för öppenhet och möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande bör istället stärkas. Det gäller inte minst Europaparlamentet.
Istället för att inrätta en vald ordförande för Europeiska rådet bör den nuvarande principen om att ordförandeskapet ska rotera mellan medlemsstaterna bevaras. Konventet har föreslagit, när det gäller alla rådsformationer förutom rådet för utrikes relationer, att ordförandeskapet ska löpa på en period om minst ett år. Enligt konventets tankegångar är det också möjligt att införa olika modeller av gruppordförandeskap, där flera länder delar på ordförandeskapet. Det är en modell som, enligt vår mening, bör vara vägledande för också hur Europeiska rådet ska ledas framöver.
I fråga om ministerrådet har konventet förslagit att ordförandeskapet också fortsättningsvis ska rotera mellan medlemsstaterna. Ordförandeperioden ska dock löpa minst ett år. Rådet för externa relationer (dvs. utrikesfrågor) föreslås emellertid ledas av unionens utrikesminister. Rådet för allmänna frågor ska fungera som ett särskilt lagstiftningsråd. Europaparlamentet ges ett väsentligt ökat inflytande. Den så kallade medbeslutandeproceduren blir huvudprincip och parlamentet får utvidgad makt bland annat i budgetfrågor.
Folkpartiet är i huvudsak positivt till de föreslagna förändringarna. Vi välkomnar särskilt de steg som tas i riktning mot ökat inflytande för Europaparlamentet; det ligger i linje med den långsiktiga liberala visionen om Europas framtid. Däremot ställer vi oss kritiska till tanken att rådet för allmänna frågor ska fungera som ett särskilt lagstiftningsråd. Det är svårt att se vad det finns för starkt vägande skäl för att skilja på den förberedande politiska beredningsprocessen, som ska ske i respektive rådsformation, och det formella beslutet, som föreslås fattas i en särskild rådsformation. På denna punkt delar vi regeringens uppfattning.
Vad beträffar den nye europeiske utrikesministern, dennes roll och befogenheter återkommer vi nedan under avsnittet om utrikes- och säkerhetspolitik.
Konventet föreslår att de nationella parlamenten ska se till att subsidiaritetsprincipen efterlevs. Lagförslag från kommissionen ska skickas till de nationella parlamenten. Om en tredjedel av parlamenten inom sex veckor protesterar måste kommissionen ompröva sitt förslag. Inom området för rättsliga och inrikes frågor räcker det med att en fjärdedel av parlamentet reser invändningar för att kommissionen ska tvingas ompröva sitt förslag. Också domstolen ska kunna pröva talan om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen.
Regeringen stödjer konventets förslag till kontroll av subsidiaritetsprincipen men till synes utan någon större entusiasm. Det är, enligt Folkpartiets mening, väsentligt att Sverige kraftfullt stödjer de tankegångar som konventet på denna punkt för fram. Att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att den maktdelning mellan unionen och medlemsstaterna som det konstitutionella fördraget ger uttryck för respekteras är, från liberal synpunkt, en av den nya författningens centrala delar. Subsidiaritetsprincipen är viktig från både demokrati- och effektivitetssynpunkt.
Det är också positivt att, enligt förslaget, domstolen ska kunna pröva en talan om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen. Det är möjligt att den möjligheten ytterligare kan behöva utvecklas och preciseras. Däremot ställer sig Folkpartiet tveksamt till tanken att Regionkommittén ska kunna väcka talan hos domstolen. Det är staterna som är medlemmar i och bär upp unionen. Följaktligen är det makt- och kompetensförhållandet mellan unionen å ena sidan och medlemsstaterna å den andra som konstitutionen bör fokusera och reglera. Hur staterna internt organiseras i termer av exempelvis regionalt eller lokalt självstyre är inte en fråga för Europeiska unionen och dess konstitutionella fördrag.
De nationella parlamentens utvidgade roll ställer krav på att den svenska riksdagens former för arbete med Europafrågor reformeras. Folkpartiet har under lång tid krävt att fackutskotten ges en tydligare roll i granskningen av europeisk politik inom sitt område. Vi har också föreslagit att EU-nämndens sammanträden som grundregel ska vara öppna. Det är viktigt för att förankra Europatanken i svensk inrikespolitik och skulle höja kvaliteten i det parlamentariska arbetet i EU-nämnden och fackutskotten.
Konventets förslag innebär att det i ett par artiklar i fördraget (artiklarna 24.4 och 39.8) öppnas en möjlighet för Europeiska rådet att med enhällighet kunna besluta att man ska gå över till kvalificerad majoritet, utan att fördraget ändras, på områden där den principen tidigare inte har gällt. Den så kallade flexibilitetsklausulen (artikel 17) ger uttryck för en liknande tankegång.
Enligt Folkpartiets uppfattning bör riksdagen avvisa alla förslag om att fördragen ska kunna ändras utan att den normala proceduren för fördragsändringar följs, det vill säga att de ska behandlas och ratificeras i de nationella parlamenten. Att införa bestämmelser av det slag som föreslås strider mot grundtanken med att över huvud taget skaffa sig en konstitution. Om medlemsstaterna vill skapa ordning och reda inom unionen – ska unionen då ha regler som säger att man då och då kan gå runt reglerna?
Det konstitutionella fördraget ska slå fast vilken beslutskompetens unionen, respektive medlemsstaterna, ska ha. Den maktfördelningen får inte rubbas med mindre än att fördraget ändras på ett sådant sätt som fördraget föreskriver. Det är en fråga av betydande principiell vikt som regeringen bör driva starkt under regeringskonferensen.
Enligt konventets förslag ska kvalificerad majoritet i rådet och medbeslutande av Europaparlamentet vara huvudregel. För majoritet i rådet krävs att en majoritet av medlemsstaterna som samtidigt har 60 procent av unionens totala befolkning stödjer förslaget.
På denna punkt är regeringen vag och otydlig. Regeringen kan uppenbarligen tänka sig att acceptera konventets förslag som ett led i en helhetslösning på det institutionella området men synes i första hand vilja slå vakt om röstreglerna enligt Nicefördraget. Enligt Folkpartiets mening bör konventets förslag stödjas. Det skapar ett enklare beslutsfattande som också framstår som mer hållbart för framtiden. Det innehåller en rimlig kompromiss mellan principerna om en stat–en röst och en person–en röst.
Inte minst under senare år har ett antal missförhållanden inom Europeiska unionens förvaltning uppdagats. Kampen mot fusk, bedrägerier och korruption måste stå högt på unionens dagordning. Det är av stor vikt för att unionen ska åtnjuta förtroende hos medborgarna.
Revision och granskning för emellertid en tämligen undanskymd tillvaro i regeringens skrivelse till riksdagen. Granskningen av EU:s verksamhet måste skärpas. Det är väsentligt att exempelvis Europaparlamentet ägnar tid och kraft åt kontrollen av EU:s förvaltning. Revisionsrätten har av naturliga skäl en central roll i granskningsarbetet. I konventets utkast till fördragstext synes emellertid Revisionsrättens roll inskränka sig till att ägna sig åt räkenskapsrevision. Det bör övervägas om Revisionsrätten också ska ges möjlighet att utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet.
Europas röst behövs i världen. Mänskliga rättigheter, demokrati, marknadsekonomi och frihandel ses i dag med rätta som universella värden, men de är alla värden som först formades och kläddes i ord i Europa. Därför är det en paradox, och en stor förlust, att Europa inte har en tydligt definierad röst i världspolitiken till försvar för dessa ideal. Det finns många brister: otillräckliga beslutsprocesser, bristande politisk vilja, otillräckliga resurser för samordning och kapacitetsuppbyggnad samt en otydlighet i vår yttre representation. Allt det vill Folkpartiet åtgärda.
Folkpartiet vill sålunda understryka behovet av en utökad samverkan på det utrikespolitiska området. Vi föreslår, för varje punkt där ökad samverkan behövs, verkligt verksamma åtgärder och inte vad som måste ses som lätt uppgivna halvmesyrer. Vår utgångspunkt är dock att utrikespolitik alltjämt till stor del är en angelägenhet för regeringar – och att därmed ministerrådet inom EU spelar en viktig roll.
Europeiska unionens beslutskapacitet inom utrikespolitiken måste förstärkas. Konventet föreslår, bland annat, i det syftet att de två rollerna som utrikeskommissionär respektive generalsekreterare/hög representant i ministerrådet för utrikesfrågor slås samman till en funktion. Att sammanföra de två uppgifterna och mandaten till en roll, utrikesministerns, är nödvändigt för att stärka EU:s utrikespolitiska röst.
Folkpartiet motsätter sig dock, liksom regeringen, att utrikesministern skall agera ordförande i rådet för yttre förbindelser. Det kan leda till en olycklig sammanblandning av rådets och kommissionens respektive roller. Inom utrikespolitiken har rådet en tydligt beslutsfattande funktion medan kommissionen har en mer exekutiv och verkställande roll. Den rollfördelningen bör vara så klar och tydlig som möjligt.
Ökad samverkan mellan medlemsstaterna förutsätter att beslut kan fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet i långt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Detta blir än mer uppenbart med tanke på att antalet medlemsländer nära nog fördubblas inom mindre än ett år. Kvalificerad majoritet bör vara den ambitiösa huvudregeln, enhällighet bör vara undantag. I övrigt instämmer vi med de generella principer som uttalas i skrivelsen om varje lands rättighet att åberopa nationellt intresse, konstruktivt avstående samt frivilliga koalitioner.
Konventets förslag innebär att den gamla pelarstrukturen avskaffas och att det därmed blir möjligt att slå fast målen för EU:s yttre agerande i en samlad fördragsartikel. Folkpartiet välkomnar sålunda den nya målparagrafen för utrikespolitiken.
Folkpartiet avvisar alla tankar på ett EU-försvar, även om vi som bekant inte står bakom den grundläggande utgångspunkten i form av svensk säkerhetspolitisk doktrin. Vi anser att Sveriges säkerhet och möjligheter att ta tillvara sina europeiska och globala egenintressen genom att utöva inflytande internationellt främjas genom att vi utan dröjsmål söker medlemskap i Nato, där de flesta EU-länder, USA samt Norge är medlemmar.
Däremot är vi klart positiva till EU:s civila och militära krishanteringsarbete samt solidaritetsklausulen om assistans efter terrorattacker och katastrofer. Sedan några månader har EU tagit över ledningen av poliskåren i Bosnien och fredsstyrkan i Makedonien. Den senare insatsen bygger på utnyttjande av Natos planerings- och ledningsresurser. Det är viktiga insatser för internationell fred och stabilitet.
Vi tillbakavisar tanken på att vissa EU-länder skall kunna gå före, utfärda försvarsgarantier för varandra och driva försvarspolitik i EU:s namn. På utrikes- och säkerhetspolitikens område är det viktigt att alla medlemsstater står bakom den förda EU-politiken.
Folkpartiet är också skeptiskt till ett europeiskt samarbete på försvarsmaterielsidan som riskerar att exkludera Nato, särskilt USA, på ett område där alla Natoländer bör vara med på lika villkor. Vi vill inte riskera att det skapas nya skiljelinjer gentemot bl.a. USA och Nato. Det är för oss uppenbart att Europas både långsiktiga och kortsiktiga intresse ligger i en stark transatlantisk länk, inte i isolering från USA eller, än värre, konfrontation.
En engagerad politik gentemot tredje världen är en viktig del i en samlad europeisk utrikespolitik. EU måste föra en politik inriktad på frihandel, vad gäller främst icke-tariffära handelshinder och subventioner, främst på jordbruksområdet, men även sänkta tullar. EU har vid flera tillfällen – Seattle och Cancún – inte visat vare sig vilja eller förmåga att kunna vara en effektiv förhandlare i multilaterala handelsförhandlingar inom WTO. Unionens beslutsprocedurer inom handelspolitiken måste effektiviseras.
EU bör också stå för ett högt och effektivt bistånd. EU och EU-länderna är redan världens största biståndsgivare men kan göra betydligt mer. Detta politikområde föreslås i konventets förslag få fattigdomsbekämpning som övergripande mål. Folkpartiet anser att istället demokrati bör vara det överordnade målet för bistånd.
Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. Folkpartiet motsätter sig tendenser som finns, under senare år men också tidigare, till skärpningar i de europeiska ländernas flyktingpolitik. Europa får inte svika sitt humana uppdrag. Asylrätten måste värnas.
Människor ska inte skyfflas runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. För att se till att alla länder tar sitt ansvar krävs det gemensamma regler i unionen. Folkpartiet står därför bakom arbetet inom EU med att skapa en gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma politiken ska utformas med minimiregler som bevarar det enskilda landets möjlighet att föra en mer solidarisk politik. Sålunda ska de som vill driva på för en mer human politik kunna gå före med mer solidariska regler än vad det gemensamma regelverket föreskriver. En gemensam, men inte likriktad, flyktingpolitik som utformas på detta sätt medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar.
I konventets förslag presenteras en ny beslutsform för EU:s framtida asyl- och flyktingpolitik. Folkpartiet står, liksom regeringen, bakom denna princip, dvs. att kvalificerad majoritet i stället för enhällighet ska användas som beslutsmodell. Något vi däremot finner bekymmersamt är att ordet ”minimistandarder” konsekvent strukits, i det förslag som konventet lagt fram. Precis som Amnesty, Röda Korset och Rädda Barnen anser vi att konventets förslag kan komma att tolkas som att ingen medlemsstat ska avvika från övriga genom att tillämpa en mer solidarisk politik i dessa frågor.
Dessvärre berör regeringen i den aktuella skrivelsen varken problematiken i sig eller redogör för eventuella konsekvenser av förslaget. Folkpartiet menar att oklarheterna gällande konsekvenserna måste redas ut genom tydliga skrivningar i fördraget, som utesluter likformighet och fastställer att de gemensamma reglerna även i framtiden ska utgöra minimiregler. Det är centralt att regeringen driver en linje som innebär att gemenskapens regler även i fortsättningen ska utgöra ett golv och inte ett tak.
Den nya brottsligheten bryr sig inte om några nationsgränser. Internationella ligor och brottssyndikat ägnar sig åt människohandel, smuggling och narkotikabrott, för att bara ta några exempel. Att bekämpa den gränsöverskridande kriminaliteten klarar inte varje land för sig. För det behövs ett starkare och effektivare internationellt samarbete, bland annat inom ramen för Europeiska unionen.
Konventets förslag har i detta avseende betydande förtjänster. Det avgörande som sker inom området ”Frihet rättvisa, säkerhet”, det som tidigare betecknades som den så kallade tredje pelaren, är att beslutsfattandet effektiviseras; fler beslut kommer framöver att kunna fattas med kvalficerad majoritet. Inom det operativa samarbetet kvarstår dock enhällighet. De nationella parlamentens insyn och möjligheter till kontroll förstärks genom att de ges chansen att se till att kommissionen inte tar laginitiativ som strider mot subsidiaritetsprincipen. Om en fjärdedel av parlamenten hävdar att så är fallet måste kommissionen ompröva sitt förslag.
Konventets förslag innebär att det ska vara möjligt att anta europeiska ramlagar som innehåller minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för särskilt allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag. Till de brottstyper som räknas upp hör terrorism, människohandel, narkotikahandel och IT-brottslighet. Rådet ska med enhällighet och samtycke från Europaparlamentet kunna lägga ytterligare brottstyper till listan, enligt förslaget.
Det omfattande brottsförebyggande arbete som sker inom EU bör kunna stärkas. Det är minst lika viktigt som det brottsbekämpande arbetet, att man har ett bra brottsförebyggande arbete vad gäller olika program, utbyten och att värdera bästa praxis.
Folkpartiet har vid flera tillfällen lyft fram behovet av att EU sätter lägsta gemensamma standarder vad avser rättssäkerhetsgarantier. På senare tid har EU gått snabbt fram med förslag om terroristbekämpning och regler om utlämning mellan medlemsstaterna. Det hade varit bra om det i dessa sammanhang funnits utrymme att debattera olika rättssäkerhetsaspekter. En förstärkning av det europeiska samarbetet mot brott måste gå hand i hand med att rättssäkerheten värnas. Frågan om rättssäkerhetsgarantier finns visserligen på grönboksnivå där regeringen i våras fick avge sitt yttrande. Folkpartiet vill understryka vikten av att detta arbete intensifieras för att bättre garantera rättssäkerheten inom hela EU. Det är avgörande för att ett verkligt ömsesidigt erkännande av varandras rättsordningar ska vara verkligt och inte bara avtalsmässigt.
Folkpartiet ställer sig i huvudsak positivt till de förslag som konventet har lagt fram inom det rättsliga området. Regeringen gör i allt väsentligt samma bedömning. En tanke som har väckts i konventet är att det framöver ska inrättas en särskild europeisk åklagare som skulle vara behörig att utreda, lagföra och väcka åtal vid allvarliga brott som påverkar flera medlemsstater och vid brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, så kallade EU-bedrägerier. Om en europeisk åklagare i framtiden ska inrättas krävs enhällighet i rådet med samtycke av Europaparlamentet. Huruvida en europeisk åklagare ska skapas måste ses i ljuset av hur den internationella brottsligheten utvecklas och vilka resultat som den effektivisering av den rättsliga och inrikes politiken som det konstitutionella fördraget innebär ger.
Folkpartiet står upp för en restriktiv svensk alkoholpolitik. Inom EU har den linjen stundtals kommit i konflikt med handels- och näringspolitiska intressen – en konflikt i vilken den svenska alkoholpolitiken, som motiveras av folkhälsoskäl, ofta fått ge vika. För att förebygga ytterligare förändringar i samma riktning, och för att bygga under Sveriges arbete för att EU skall ta alkoholfrågan på större allvar, bör främjande av en god folkhälsa föras in bland EU:s mål i del I, avdelning I, artikel 3. Enligt vår mening är formuleringen av regeringens utgångspunkter i detta stycke alltför svag. Regeringen skriver att det kan ”övervägas att föreslå att skyddet av människors fysiska och psykiska hälsa nämns”. Det är inte tillräckligt.
Det måste vara en synpunkt för regeringen att föra fram med kraft under förhandlingarna med fördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Liselott Hagberg (fp) |