Vår utgångspunkt är att Sverige skall vara en fullvärdig medlem i Europeiska unionen. Den europeiska integrationen som inleddes efter krig och förtryck har omvandlat Europa till frihetens, fredens och välståndets kontinent. Denna integration utsträcks nu till Central- och Östeuropa.
EU-samarbetet är i grunden mellanstatligt med ett gemensamt och överstatligt beslutsfattande på de områden som medlemsländerna beslutat. Det skall främst fokusera på den enskildes fria rörlighet över gränserna, en dynamisk ekonomi som är öppen mot omvärlden, gränsöverskridande miljöproblem och kampen mot internationell brottslighet. Beslut blir inte bättre för att de fattas på EU-nivå. Däremot behövs inom olika områden beslut som är gemensamma på europeisk nivå.
Riksdagen lägger fast Sveriges position inför de förhandlingar om EU:s konstitutionella fördrag som regeringen genomför. Positionen skall vara tydlig så att den intresserade medborgaren kan värdera de kompromisser med andra länder som blir nödvändiga.
EU:s ansvarsområden (kompetens) skall tydligt anges i fördraget. Vi välkomnar förslaget att de nationella parlamenten stärks i sin roll att kontrollera principen om subsidiaritet och anser att riksdagen skall kunna vända sig direkt till EU:s domstol för att begära prövning av denna princip.
Det är medlemsländerna som avgör EU:s beslutsformer. Förslaget om den s.k. passerellen innebär att frågan om enhällighet eller kvalificerad majoritet delegeras till ett EU-organ, vilket är fel. Förslaget om passerellen avvisas.
Unionsrätten har företräde före nationell rätt men inte framför ett medlemslands konstitutionella traditioner. Det bör tydliggöras ytterligare genom hänvisningar i relevant fördragsartikel.
Vi välkomnar att EU får en starkare roll i att stödja medlemsländerna i kampen mot grov internationell brottslighet. Förstärkningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken välkomnas också, men vi anser att detta samarbete skulle kunna gå längre. Konventets slutsats att det är medlemsländerna som nu och i framtiden ansvarar för den ekonomiska politiken och att EU inte skall få ansvar för socialpolitik och transfereringar är av grundläggande betydelse.
Unionens beslutsfattande skall bygga på maktdelning mellan unionens institutioner, vilket garanterar demokratiskt inflytande och kontroll. Förslaget om institutionalisering av Europeiska rådet (toppmötet) och om en vald ordförande för detta avvisas. Varje medlemsland skall ha en kommissionär med rösträtt.
Det fleråriga finansiella perspektivet och de sunda budgetprinciperna ger unionen en stram ekonomi. EU skall inte ha beskattningsrätt utan finansieras av en medlemsavgift vars tak beslutas av de nationella parlamenten. Harmonisering av nationella skatter för den inre marknadens funktionssätt skall beslutas med enhällighet.
Vi anser att EU skall ha en gemensam invandrings- och asylpolitik som svarar mot högt ställda humanitära krav och öppenhet mot omvärlden.
Det är glädjande att unionen sätter målet att avskaffa alla restriktioner för internationell handel. Beslut om handelsavtal inom tjänstesektorerna bör fattas med kvalificerad majoritet, vilket redan sker för varuhandel.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Inför regeringskonferensen 8
4.1 Våra utgångspunkter 8
4.2 Vår syn på konventet som arbetsmetod 10
4.3 Regeringskonferensens betydelse för den demokratiska processen 11
5 Våra ståndpunkter 12
5.1 Unionens struktur 13
5.2 Unionens värden och mål 13
5.3 Grundläggande rättigheter 14
5.4 Unionens befogenheter, grundläggande principer 14
5.5 Befogenhetskategorier 15
5.6 Flexibilitetsklausulen 17
5.7 Institutionella frågor 18
5.8 De nationella parlamentens roll 23
5.9 Instrument och beslutsprocedurer 24
5.10 Öppenhet och demokrati 25
5.11 Medlemskap i unionen 25
6 Förslag som rör olika politikområden 26
6.1 Unionens finanser 26
6.2 Samordning av den ekonomiska politiken 26
6.3 Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa 27
6.4 Asyl, migration och gränskontroll 28
6.5 Civilrättsligt arbete 29
6.6 Operativt samarbete och polissamarbete 29
6.7 Straffrättsligt samarbete och åklagarsamarbete 30
6.8 Unionens yttre åtgärder 32
6.9 Den gemensamma handelspolitiken 33
6.10 Samarbete med tredje land 34
6.11 Sanktioner 35
6.12 Internationella avtal 35
6.13 Förbindelser med internationella organisationer och tredje land 35
6.14 Solidaritet 36
6.15 Förslag om inre marknaden 36
6.16 Immaterialrätt 36
6.17 Arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor 37
6.18 Folkhälsopolitiken 37
6.19 Hälso- och sjukvård 38
6.20 Strukturfonder 38
6.21 Jordbruks- och fiskepolitiken 39
6.22 Miljöpolitiken 39
6.23 Konsumentpolitik 40
6.24 Rymden 40
6.25 Energi 40
6.26 Idrott 41
6.27 Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse 41
6.28 Räddningstjänst 42
7 Konstitutionella överväganden 42
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara en fullvärdig medlem av Europeiska unionen och delta i samarbetets alla delar utan undantag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs EU och om den begränsade statsmaktens princip.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s sex huvuduppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens skyldighet att aktivt driva riksdagens ståndpunkter under regeringskonferensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte själv kan utöka sin kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall motsätta sig förslaget om att institutionalisera Europeiska rådet samt om att inrätta en vald ordförande för det.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall bli en transfereringsunion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en koncentration i beskrivningen av unionens värden och mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begränsa omfattningen av EU:s skydd för grundläggande rättigheter till de områden där EU har kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad kontroll av subsidaritetsprincipen genom möjlighet till domstolsprövning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligandet av principen om att unionsrättens företräde framför nationell rätt endast gäller under förutsättning att hänsyn tas till medlemsstaternas konstitutionella traditioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare avgränsning av unionens befogenhetskategorier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU och maktdelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud för Europeiska rådets ordförande att inneha två uppdrag inom EU samtidigt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rotation av ordförandeskap för ministerrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av den s.k. passerellen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommissionens sammansättning och att det skall finnas en kommissionär med rösträtt per medlemsstat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utrikesminister för unionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad öppenhet och meddelarfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarinitiativ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det finansiella perspektivet och att unionen ej skall ha beskattningsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är medlemsstaterna som ansvarar för den ekonomiska politiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europeiska rådet inte skall ges mandat att ta fram strategiska riktlinjer på området för frihet, säkerhet och rättvisa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högt ställda humanitära krav för den gemensamma asyl- och invandringspolitiken samt ett modernt regelverk för arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om inrättandet av en ständig kommitté för att understödja det operativa samarbetet inom området för frihet, säkerhet och rättvisa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av brott är en nationell angelägenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha en egen åklagarmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkningen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall verka för frihandel och avkaffande av skydd för statliga monopol inom området för den gemensamma handelspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en solidaritetsklausul.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha kompetens för sociala frågor och arbetsmarknadspolitik samt avskaffandet av den sociala dialogen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patienters rätt att söka vård över nationsgränserna respektive vårdtjänstproducenters fria etableringsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s framtida miljöpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av offentliga monopol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller rymdpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller industripolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller kulturpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller idrottsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av offentliga monopol och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydliggörande av förhållandet mellan artiklarna 5.1, 7.3 respektive 10 i förslaget till konstitutionellt fördrag
Den europeiska integrationen har framgångsrikt förvandlat Europa till en frihetens och demokratins kontinent. Det är en fantastisk förändring av Europa som skett under drygt ett decennium. De krav som det europeiska samarbetet ställer på sina medlemmar och på kandidater till medlemskap har lagt grunden för en snabb utveckling av demokratiska system och marknadsekonomi, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer. Den öppna ekonomin och den inre marknaden bidrar till ekonomisk tillväxt och ökad välfärd i hela Europa. Europa kännetecknas i dag av en fred och säkerhet som tidigare generationer inte har kunnat föreställa sig.
För Sverige är fördelarna med medlemskapet tydliga.
Vi har i dag ett inflytande i gemensamma europeiska frågor som vi tidigare inte hade. Demokratin och samarbetet har fått en räckvidd in i frågor där demokratin tidigare på grund av nationalstatens begränsningar inte räckte. Det gäller till exempel miljöfrågor och den gemensamma säkerheten på vår egen kontinent.
Den inre marknaden har lett till ökad handel och tillväxt och därmed bidragit till utvecklingen av svenskt välstånd. Tack vare den gemensamma marknaden har fler arbetstillfällen och företag kunnat skapas.
Genom ökad konkurrens och mer handel har svenska konsumenter ett större utbud av varor och tjänster till lägre priser än vad som annars varit fallet. Detta gäller bland annat livsmedel.
Miljöutsläppen i vår omvärld har minskat samtidigt som förutsättningarna för att slå vakt om Östersjön vad gäller både biologisk mångfald och säkerhet mot oljeutsläpp har ökat.
Medlemskapet har bidragit till en ökad stabilitet i de offentliga finanserna genom stramare och trovärdigt regelverk samt en oberoende riksbank. Det har bland annat tagit sig uttryck i låg inflation och väsentligt lägre räntor än vi tidigare har varit vana vid.
Medborgare i Sverige har fått nya möjligheter att resa, arbeta och studera i Europa på ett sätt som tidigare generationer har saknat.
Utvidgningen av EU och Nato till de baltiska länderna och Polen har gett ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen. Våra grannländer på andra sidan Östersjön har utvecklats till demokratier och rättsstater med en öppen ekonomi och respekt för den enskilda människan. Vi lever i en del av världen som är tryggare och säkrare än någonsin tidigare.
I takt med att EU växer och om ett halvår får 10 nya medlemsstater är det viktigt att säkerställa att ett utvidgat EU kan fungera effektivt och bidra till ett ökat samarbete över gränserna i kombination med en tydlig demokratisk kontroll av de beslut som fattas gemensamt. Lika viktigt är det att säkerställa att en fortsatt utvidgning kan ske utan att förmågan till att leva upp till de gemensamma syftena riskeras.
Moderata samlingspartiet vill att Sverige skall vara en fullvärdig medlem i den Europeiska unionen. Det innebär att vi anser att Sverige skall delta i samarbetets alla olika delar utan undantag och med full delaktighet och fullt ansvar för det gemensamma Europas fortsatta utveckling.
Vår utgångspunkt är att EU-samarbetet i grunden skall präglas av mellanstatlighet med ett gemensamt och överstatligt beslutsfattande på de områden där man så beslutar. Det innebär att EU endast har de befogenheter som medlemsstaterna avstått till unionen genom det grundläggande fördraget. EU har ingen egen kompetens och ingen annan kompetens än den som medlemsstaterna gemensamt tilldelar unionen.
Samarbetet skall bygga på principen om den begränsade statsmakten vilket innebär att EU skall fokusera på de uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå och undvika att ta på sig uppgifter som med fördel kan utföras av det civila samhället, marknaden eller på nationell eller lokal politisk nivå.
EU måste effektivt och med demokratisk legitimitet kunna fatta och genomföra de beslut som skall vara gemensamma och som medborgarna önskar. EU:s maktutövning skall bygga på de kompetenser som medlemsstaterna tillsammans överlåtit för gemensamt beslutsfattande. Maktutövningen skall vara väl kontrollerad genom maktdelning och offentlig insyn.
På de områden där EU har kompetens skall EU kunna agera starkt och effektivt. För att kunna uppfylla de utmaningar som vi anser är gemensamma skall samarbetet och det gemensamma beslutsfattandet fokusera på följande sex huvuduppgifter:
1.Den inre marknaden
• Arbetet med att utvidga den inre marknaden till nya områden, som olika former av välfärdstjänster, kommunikationer, bank och försäkringstjänster med mera skall kunna drivas vidare.
• EU måste åstadkomma snabbare avregleringar vad gäller nationella el- och gasmarknader, men även i fråga om tele-, post- och järnvägstrafik.
• EU måste bli en öppen marknad gentemot omvärlden i enlighet med WTO:s principer. Tullar och andra gränshinder skall tas bort. Arbetet med att avveckla subventioner till industri och jordbruk måste fortsätta.
• Överdrivna regleringar inom EU måste tas bort. En generell regelrevision bör genomföras i detta syfte.
• Konkurrensreglerna bör skärpas så att de skapar goda förutsättningar för ett dynamiskt och konkurrenskraftigt Europa.
2.Den gemensamma valutan
• Euron är EU:s gemensamma valuta. För att hävda dess värde krävs det att medlemsstaterna för en sådan politik att den ekonomiska stabiliteten i hela euroområdet kan upprätthållas. Stabilitetspaktens krav på finansiell disciplin och sunda statsfinanser måste kunna upprätthållas.
• Den gemensamma valutan gör det angeläget att konkurrensen skärps på andra områden. Medlemsstaterna ansvarar för den ekonomiska politiken. Euron leder inte till krav på en harmonisering av ekonomisk politik utan leder snarare till olika krav på de enskilda ländernas politik och ökade förutsättningar för institutionell konkurrens.
3.Den fria rörligheten
• Det är en grundläggande rättighet att kunna resa fritt och bosätta sig var som helst inom EU.
• Det är också naturligt att EU tar på sig ansvaret för att utforma gemensamma invandringsregler och en gemensam flykting- och asylpolitik. Det fordrar att medlemsstaterna har öppna arbetsmarknader som inte stänger ute arbetssökande och skapar en hög arbetslöshet samt en human och generös inställning till människor som söker sin tillflyktsort inom unionens gränser.
4.Kampen mot den organiserade och internationella brottsligheten och mot terrorism
• Det är angeläget att EU får bättre förutsättningar till gemensamma insatser så att kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen kan förstärkas.
• Rättssäkerheten måste stärkas och de gemensamma besluten vad gäller rättsliga frågor bör tas på samma sätt som övriga EU-beslut.
5. Gränsöverskridande miljöföroreningar
• Luftföroreningarna måste minskas med gemensamma insatser. Handeln med utsläppsrätter bidrar till en gemensam politik med gradvis minskande utsläpp. Det är viktigt att EU underlättar för medlemsländerna att uppfylla den överenskommelse om neddragning av koldioxidutsläpp som har gjorts (Kyoto-protokollet). EU bör medverka till att kärnkraft kan användas under säkra och miljömässigt uthålliga former.
• Havens mångfald och skydd mot utsläpp måste värnas genom gemensamma insatser när det gäller till exempel fiskekvoter och regler för sjöfart.
6. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
• Det är viktigt att stärka EU som frihetens röst på den internationella scenen. I det längre perspektivet är det viktigt att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik växer samman till en enda. Därmed kan samma mekanismer för de gemensamma besluten användas också på detta område. EU:s förmåga att förebygga och hantera kriser måste förbättras.
Vi anser att konventet som arbetsmetod har fungerat väl. Det har skett under stor öppenhet och därmed också underlättat en diskussion inom hela EU. Till skillnad från tidigare förberedelser inför regeringskonferenser har konventet kunnat presentera resultatet av ett arbete som drivits under största möjliga öppenhet.
Det förslag som nu presenterats av konventet har lagt en god grund för medlemsländernas diskussioner och för förankring av de förändringar som föreslås. Den öppenhet som konventet präglats av har varit en styrka och bidrar till att underlätta den process om medlemsstaternas ställningstaganden och den demokratiska förankringen i medlemsländerna som nu vidtar.
Det arbete som redan har inletts med diskussioner både i medlemsstaterna och mellan EU:s stats- och regeringschefer är en avgörande del i den demokratiska process som kan leda till ett nytt konstitutionellt fördrag med förankring och legitimitet i medlemsländerna och bland Europas folk. Av det skälet är det viktigt att varje fråga nu kan tas upp till diskussion och prövning likaväl som att det i slutändan måste vara ett ansvar för de nationella parlamenten att bedöma helheten.
För att det nya fördraget skall få legitimitet i medlemsstaterna är det av stor vikt att medlemsstaternas ställningstaganden kring konventets olika förslag förankras i medlemsstaternas parlament.
Det är när medlemsstaternas regeringar vänder sig till sina respektive parlament för att få förhandlingsmandat till regeringskonferensen som de nationella parlamenten får möjlighet att lämna sin syn på förslaget. Det är därför viktigt att regeringen noga följer riksdagens mening vad gäller förslagets olika delar. Det gäller både de ställningstaganden som riksdagen har gjort under våren 2003 på förslag av det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet, och de ställningstaganden riksdagen nu gör med anledning av regeringens skrivelse om konventets förslag till nytt konstitutionellt fördrag.
Utgångspunkten för regeringens agerande i regeringsförhandlingarna bör till dess riksdagen har behandlat skrivelsen vara de ställningstaganden som tidigare har gjorts i riksdagen.
När riksdagen väl har tagit ställning till regeringens förslag i den nu aktuella skrivelsen är det för demokratins trovärdighet och för förtroendet för regeringen som företrädare för Sverige i förhandlingarna av avgörande vikt att regeringen aktivt driver riksdagens ståndpunkter vid dessa. Annars riskerar regeringen, genom passivitet eller genom att till och med driva en uppfattning i strid med riksdagens, att urholka medborgarnas förtroende för demokratin och Europasamarbetets demokratiska legitimitet.
Inför konventets arbete valde regeringen att tona ned dess betydelse med hänvisning till att det i slutändan är regeringskonferensen som kommer att fatta alla beslut. Nu när regeringskonferensen väl har inletts hävdar regeringen emellertid att konventsförslaget är en kompromiss som var svår att nå och att det är riskabelt att bryta upp den och att regeringen därför inte har några egentliga invändningar mot förslaget.
Genom att tona ner konventets betydelse och genom att inte driva riksdagens uppfattning i de frågor som har varit aktuella har regeringen försämrat Sveriges positioner inför regeringskonferensen. Det är i detta perspektiv anmärkningsvärt att den enda ståndpunkt som regeringen har drivit är frågan om en vald ordförande för Europeiska rådet, en linje som regeringen lanserat utan förankring i riksdagen och som den har drivit helt i strid med riksdagens uppfattning.
Regeringen kan inte få ett fritt mandat på basis av riksdagens ställningstaganden utan den måste förpliktigas att driva de ställningstaganden som riksdagen gör. De kompromisser som i de fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får diskuteras och förankras med riksdagens partier i de former för samråd som gäller. Det faktum att regeringen är en minoritetsregering gör detta krav än viktigare.
Vår bedömning är att mycket av det som föreslås i konventsförslaget är bra. Det konstitutionella fördraget ges med förslaget en sammanhållen struktur och tydlighet som underlättar för medborgarna att klargöra var ansvar finns att utkrävas och vem som är ansvarig.
Vi välkomnar att förslaget ger EU en tydligare kompetensfördelning samtidigt som det slås fast i fördraget att EU inte själv kan utöka sin kompetens utan endast kan agera på de områden där medlemsstaterna uttryckligen i fördraget har överlåtit kompetens (principen om tilldelade befogenheter).
Vår övergripande utgångspunkt är att EU skall präglas av en mellanstatlighet i grunden med ett gemensamt och överstatligt beslutsfattande på de områden där man så beslutar. Vi anser att det är viktigt med en balans mellan unionens olika institutioner som garanterar största möjliga demokratiska inflytande och kontroll över de gemensamma beslut som fattas. Samtidigt anser vi att balansen mellan medlemsstaterna respektive balansen mellan unionens institutioner och medlemsstaterna är viktig för att klargöra vad som skall vara gemensamma frågor och vad som bör vara nationella.
Vi ser mot den bakgrunden en stor risk i att Europeiska rådet institutionaliseras och att det inrättas en vald ordförande för det. Den föreslagna förändringen rubbar balansen mellan medlemsländerna och urholkar det likaberättigande som dagens rotationsprincip innebär. Det riskerar att gynna de större medlemsstaterna på de mindres bekostnad samtidigt som det också riskerar att motverka de nya medlemsstaternas känsla av full delaktighet och kontroll över unionen. Balansen mellan rådet och unionens övriga institutioner förändras till fördel för förhandlingsspel och en politisering utanför demokratisk kontroll. Detta är än mer allvarligt eftersom den nuvarande skrivningen inte utesluter att en vald ordförande i Europeiska rådet har andra mandat inom EU. Vi anser att förslaget om att institutionalisera Europeiska rådet och införa en vald ordförande för det är fel.
Konventsförslaget innehåller både formella och materiella förändringar. Till de förra hör frågor som rör maktbalansen inom unionen, d.v.s. de institutionella frågorna, och förslag som rör förhållandet och balansen mellan EU och medlemsstaterna, t.ex. olika beslutsregler och principen om EU-lagstiftningens företräde framför nationell rätt. Till de senare hör förslag rörande till exempel det rättsliga och inrikes samarbetet och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi anser att de institutionella frågornas räckvidd och betydelse kräver en noggrann analys, inte minst utifrån hur de påverkar den svenska grundlagen och dess ställning. Den tilldelning av kompetens till EU som förslaget innebär anser vi emellertid vara inom ramen för grundlagens regler för överlåtelse av maktbefogenheter till EU.
Vi välkomnar i stort införandet av det rättsliga och inrikes samarbetet i den gemensamma lagstiftningsproceduren som gäller mellan råd och parlament och anser att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett viktigt steg framåt i unionens arbete.
Konventets förslag att det är medlemsländerna som ansvarar för den ekonomiska politiken är centralt för en dynamisk utveckling inom ett EU som genom utvidgningen blir alltmer heterogent. Likaså välkomnar vi förslaget att EU inte får ta på sig ansvaret för socialpolitiken som skall vara nationella och lokala frågor. Det innebär att EU inte utvecklas till en transfereringsunion.
Konventet föreslår att unionen skall ersätta EG och tillerkännas status som juridisk person samt att de grundläggande fördragen slås samman och ersätts av ett enda konstitutionellt fördrag. Den s.k. pelarstrukturen avskaffas därmed. Sammanslagningen av fördragen innebär ingen förändring av samarbetets karaktär. EU skall även fortsättningsvis präglas av en mellanstatlighet i grunden med ett gemensamt och överstatligt beslutsfattande på de områden där man så beslutar. Varje fördragsändring skall godkännas av medlemsstaterna.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget om en mer enhetlig struktur bör välkomnas. Den anser också att förslaget om att ge unionen juridisk personlighet är positivt då det kommer att innebära praktiska fördelar och undanröja tvetydigheter.
Vi är positiva till konventets förslag när det gäller unionens struktur. Det gör samarbetet mer enhetligt och lättöverskådligt för medborgarna, vilket var en av konventets uppgifter att lösa.
I artikel två och tre anges det som föreslås vara unionens värden och mål. Syftet med dessa artiklar är att understryka de värden som förenar medlemsstaterna och som därför är de grundvalar som unionen skall vila på, men också att ange de målsättningar som unionen skall arbeta efter.
Regeringen anger som sin utgångspunkt att konventets förslag bör välkomnas då det innebär förbättringar jämfört med nuvarande fördrag.
Vi accepterar konventets förslag i denna del. Det vore dock önskvärt att målsättningsparagrafen koncentrerats på de områden där unionen har kompetens.
Konventet föreslår att EU:s stadga om grundläggande rättigheter fördragsfästs i sin helhet och blir juridiskt bindande för EU:s institutioner och medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten. Samtidigt föreslår konventet några justeringar och tillägg i stadgan för att klargöra att stadgan inte innebär att EU:s kompetens och befogenheter utökas. Dessutom föreslås att det skall fördragsfästas att EU skall ansöka om en anslutning till Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.
Regeringens utgångspunkt är att de avgränsningar som intagits i stadgans avslutande bestämmelser innebär att oklarheter om stadgans förhållande till unionens befogenheter bör kunna undvikas. Förslaget att EU skall ansöka om anslutning till Europakonventionen välkomnas.
Vi välkomnar förslaget att EU skall ansöka om anslutning till Europakonventionen och att EU får ett grundläggande rättighetsskydd. Europakonventionen är den grund som skall gälla för unionens syn på hur medborgarnas rättigheter kan värnas. Vi är däremot kritiska till att rättigheter som inte omfattas av EU-kompetens finns med i stadgan. De ger inte något rättsskydd och har därför ingen funktion.
Principen om tilldelade befogenheter. Konventet föreslår, till skillnad från vad som gäller nu, att det uttryckligen i fördraget skall anges att de befogenheter som unionen inte har tilldelats i fördraget tillhör medlemsstaterna.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget bör kunna accepteras.
Att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna har varit en moderat utgångspunkt i konventets arbete, vilket gör att vi välkomnar förslaget om att fördragsfästa principen om tilldelade befogenheter. Den tydlighet i förhållandet mellan unionen och medlemsstaterna som skapas gör att det blir lättare för medborgarna att se vem som är ansvarig för olika beslut, vilket är positivt för samarbetets legitimitet.
Subsidiaritetsprincipen. Konventet föreslår en stärkt kontroll av att subsidiaritetsprincipen efterlevs. De nationella parlamenten ges en möjlighet att pröva hur subsidiaritetsprincipen tillämpas redan när kommissionen kommer med sina lagstiftningsförslag genom möjligheten att resa en s.k. early warning mot förslaget.
Regeringen anser att förslaget bör kunna accepteras.
Vi välkomnar denna möjlighet för de nationella parlamenten att agera. Det kan enligt vår mening leda till att de nationella parlamenten stimuleras till att i ett tidigt skede inom ramen för det normala parlamentariska arbetet diskutera de olika frågor som är under beredning inom EU, och därmed också lägga en grund för den nationella regeringens linje, vilket kan stärka deras ställning.
Det är viktigt att kontrollen av subsidiaritetsprincipen får kraft. Vi vill därför att den skärps genom att de nationella parlamenten får rätt att kräva att EU-domstolen prövar om ett förslag från kommissionen är förenligt med subsidiariteten och fördraget.Vi anser att denna rätt för den svenska riksdagen är förenlig med grundlagen genom att den berör frågor som riksdagen enligt grundlagens bestämmelse 10:5 har överlämnat till EU att fatta beslut om. Det kan därför inte ses som att riksdagen tar över en del av utrikespolitiken som är under regeringens ansvar.
Principen om unionsrättens företräde. Principen om EG-rättens företräde framför nationell rätt har vuxit fram genom EG-domstolens tolkning av fördragen. Konventet föreslår att denna princip fördragsfästs.
Regeringen anser att konventets förslag bör kunna accepteras i denna del eftersom principen bara kan göras gällande på de områden där medlemsstaterna har överlåtit kompetens till unionen. Den närmare avgränsningen av detta område har medlemsstaterna överlåtit åt domstolen att avgöra.
Principen om EG-rättens företräde framför nationell rätt är en av EG-domstolens tolkningsprinciper som bidragit till samarbetets utveckling. Unionsrätten kan emellertid inte ha företräde framför en medlemsstats konstitutionella traditioner. För Sveriges del handlar det här om en kompetens som inte har överlämnats till EU och som riksdagen heller inte enligt grundlagen kan överlämna.
I förslaget till artikel 5.1 om förbindelserna mellan unionen och medlemsstaterna anges att ”Unionen skall respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer ...”.
Dessutom anges i förslaget till artikel 7.3 om grundläggande rättigheter att ”De grundläggande rättigheterna – – – såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, skall ingå i unionsrätten som allmänna principer.” Vi anser emellertid att det bör tydliggöras att unionsrätten har företräde framför nationell rätt endast så länge denna står i överensstämmelse med medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Detta skulle kunna åstadkommas genom att i artikel 10 hänvisa till de begränsningar i denna artikel som framgår av artiklarna 5.1 respektive 7.3.
Konventet föreslår att unionens befogenheter skall delas in i tre kategorier; exklusiv befogenhet, delad befogenhet och områden för stödjande åtgärder. Uppdelningen har gjorts utifrån den befogenhet unionen har tilldelats att lagstifta beroende på om unionen kan lagstifta ensam, tillsammans med medlemsstaterna eller om det i huvudsak är medlemsstaternas befogenhet att lagstifta.
Till de exklusiva befogenheterna hör
fastställande av konkurrensregler inom den inre marknaden
den monetära politiken för de medlemsstater som infört euron
den gemensamma handelspolitiken
frågor som rör tullunionen
bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.
Denna uppräkning är uttömmande.
Unionen och medlemsstaterna skall ha delade befogenheter på följande områden
inre marknaden
området för frihet, säkerhet och rättvisa
jordbruk och fiske, med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser
transport och transeuropeiska nätverk
energi
socialpolitik, avseende aspekter som fastställs i del III
ekonomisk, social och territoriell sammanhållning
miljö
konsumentskydd
gemensamma angelägenheter avseende säkerhet i fråga om folkhälsa
På dessa områden har både unionen och medlemsstaterna befogenhet att lagstifta och anta juridiskt bindande akter. Kompetensområden utvecklas mer detaljerat i del III i det konstitutionella fördraget. Enligt subsidiaritetsprincipen skall dock unionen endast utnyttja sin lagstiftningskompetens på detta område om målen för den planerade åtgärden kan uppnås bättre om den hanteras gemensamt på unionsnivå.
Detta understryker det angelägna i att de nationella parlamenten kan få frågan om subsidiariteten prövad vid EU-domstolen.
Uppräkningen av delad kompetens, tillsammans med del III i fördraget är uttömmande. EU kan enbart ges ytterligare kompetens genom en ändring i det konstitutionella fördraget. Flexibilitetsklausulen kan inte heller användas för detta eftersom det uttryckligen anges att den endast kan användas inom de kompetensområden som anges i del III av fördraget.
De områden där unionen kan vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder är
industri
skydd för och förbättring av människors hälsa
utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott
kultur
räddningstjänst
De juridiskt bindande akter som unionen antar på detta område får inte innebära en harmonisering av medlemsstaternas lagar. Det får endast vara fråga om en samordning och komplettering av medlemsstaternas befogenhet. Uppräkningen av områden för stödjande åtgärder är uttömmande.
Till de områden där unionen kan vidta samordnande åtgärder hör också den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken samt rätten att ta initiativ för att säkerställa samordning av medlemsstaternas socialpolitik. Detta regleras dock genom ett särskilt förfarande.
Regeringens utgångspunkter är att överskådligheten vad gäller behörighetsfördelningen inom unionen blir tydligare med konventets förslag, vilket gör att ansvarsutkrävandet underlättas.
Det är positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Det kan ifrågasättas om inte fyra områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså utgå. EU skall inte bedriva industripolitik. Kulturområdet som blir alltmer omfattandet och vitalt skall kännetecknas av mångfald. Någon särskild kulturpolitik behövs inte i EU. De två kompetenserna idrott och rymden är nya förslag. I båda fallen gäller att det inom det civila samhället utvecklas ett livskraftigt samarbete i Europa och internationellt. Någon särskild EU-kompetens för idrott respektive rymden behövs inte.
Konventet föreslår att det införs en bestämmelse motsvarande artikel 308 i dagens EG-fördrag också i det konstitutionella fördraget. Detta för att unionen skall kunna hantera oväntade händelser och utmaningar.
Enligt konventets förslag skall unionen kunna vidta åtgärder om det visar sig nödvändigt för att uppnå något av unionens fördragsfästa mål inom ramen för den politik som fastställs inom del III i fördraget. Bestämmelser som antas på grundval av flexibilitetsklausulen får inte innebära en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar i de fall där det konstitutionella fördraget utesluter en sådan harmonisering. Ett beslut om att använda flexibilitetsklausulen skall fattas med enhällighet av rådet.
Regeringens utgångspunkt är att den föreslagna utformningen av flexibilitetsklausulen i kombination med domstolens kontrollfunktion utgör en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att unionens kompetens utvidgas på ett icke fördragsenligt sätt.
Vi anser att det är nödvändigt med en viss flexibilitet i systemet. Konventets förslag innebär en betydande förbättring jämfört med dagens art 308 eftersom det tydligt slås fast att klausulen enbart kan användas inom ramen för den politik som fastställs i del III, vilket välkomnas. Tidigare användes artikel 308 på ett extensivt sätt. Konventets förslag är resultatet av en vilja att ha en stram tillämpning av flexibilitetsklausulen. Vi anser att den nu föreslagna lydelsen bör accepteras.
De skiftande politiska majoriteterna i de olika medlemsländerna i kombination med skilda nationella intressen gör att respekten för det gemensamma beslutsfattande ställer fler och vidare krav än de som ett renodlat parlamentariskt system gör. Det måste t.ex. kunna ställas krav på kommissionen att den kan fungera utan att det kan misstänkas att den går olika politiska maktblocks ärenden. Detta i sin tur förstärker kravet på att Europaparlamentet måste stå fritt i sin prövning av kommissionen och dess förslag utan att vara uppbundet av olika politiska majoriteter.
Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen utgör alla balanserade delar av den politiska maktutövningen samtidigt som domstolen står för kontroll av att institutionernas makt utövas inom ramen för den kompetens som de tilldelas i de grundläggande fördragen och att de följer de regler som sätts i olika lagar.
EU:s institutionella system bygger på maktdelning mellan den lagstiftande, den utövande och den dömande makten. En viktig del i maktdelningen är att de olika institutionerna är fristående från varandra. I EU förenas den tydliga maktdelningen med en kontroll av kompetensfördelningen. Det motverkar osund maktkoncentration och möjliggör större mått av kontroll och insyn. Genom maktdelningen finns en ständig och tydlig kontroll av hur den offentliga makten inom EU utövas och att lagar och regler utformas för att respektera den enskilde medborgarens intressen. Det folkliga inflytandet kommer inte till uttryck genom parlamentarism utan genom maktdelning av demokratiskt utsedda institutioner som balanserar varandra.
Att EU är ett maktdelningssystem innebär att den demokratiska beslutsprocessen i vissa avseenden är mer tydlig och öppen inom EU än i medlemsstaterna som nästan alla tillämpar parlamentarism. Eftersom regeringar i parlamentariska system behöver stöd av en majoritet i parlamentet är besluten oftast redan avgjorda före den parlamentariska beredningen.
Inom EU är förhållandena mer dynamiska. I och med att det inte finns någon regering som i praktiken styr parlamentet spelar den folkvalda församlingen en större roll i beslutsfattandet eftersom det inte finns någon självklar parlamentarisk majoritet i Europaparlamentet eller bland ministerrådets ledamöter. Kommissionens förslag till lagstiftning eller budget är utgångspunkten i beslutsfattandet, men ärendena är inte avgjorda på förhand.
Vi anser att EU även i framtiden skall bygga på maktdelningsprincipen. Den parlamentarism som tillämpas nationellt bör inte överföras till EU. Om EU övergår till att bli ett parlamentariskt system finns en stor risk att kommissionen politiseras samtidigt som Europaparlamentet endast kommer att få reell makt när kommissionens ordförande skall utses. Under övrig tid av mandatperioderna blir det ganska betydelselöst, jämför t.ex. riksdagens roll i förhållande till regeringen. De flesta frågor oftast redan avgjorda innan de ens presenterats i riksdagen.
Europaparlamentet. Konventet föreslår att Europaparlamentet ges ökat inflytande dels genom att medbeslutandeproceduren blir allmän princip på lagstiftningsområdet, dels genom budgetförfarandet. En förändring av parlamentets sammansättning föreslås genom att antalet ledamöter per medlemsstat omfördelas efter valet till parlamentet 2009. Detta skall ske efter enhälligt beslut av Europeiska rådet på förslag av, och godkännande av, Europaparlamentet. Ett sådant beslut måste respektera de angivna principerna om ett tak på 736 ledamöter, degressiv proportionalitet och ett minimiantal om fyra ledamöter per medlemsstat.
Regeringens utgångspunkt i fråga om fördelningen av platser i Europaparlamentet är att den överenskommelse som gjordes i Nicefördraget är en balanserad kompromiss som bör vara vägledande i framtida fördrag.
EU:s demokratiska förankring kommer från två håll. Dels via de nationella parlamenten och regeringarna till ministerrådet, dels genom Europaparlamentet vars ledamöter utses genom allmänna val i medlemsstaterna.
Vi anser att det är viktigt för ökad legitimitet, öppenhet och tydlighet i EU:s lagstiftning att Europaparlamentet nu blir jämbördig lagstiftare med ministerrådet. Erfarenheten av den lagstiftning som FN efter den 11 september 2001 ålade EU:s medlemsländer visar att det var en stor brist att Europaparlamentet inte var delaktigt i processen. Rättssäkerhet och humanitet åsidosattes och lagstiftning antogs utan att något parlament var ansvarigt, något som inte borde vara acceptabelt på 2000-talet.
Europeiska rådet. Konventet föreslår en institutionalisering av Europeiska rådet. Det föreslås bestå av en ordförande som väljs på två och ett halvt år, stats- och regeringscheferna samt kommissionens ordförande. Ordföranden skall utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet. Han eller hon skall representera unionen gentemot omvärlden i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att åsidosätta det ansvar som unionens utrikesminister har. Ordföranden får inte inneha en politisk post i ett medlemsland.
Regeringens utgångspunkt är en vald ordförande för Europeiska rådet, vilket synes kunna bli den lösning som kommer att godtas av medlemsstaterna inom ramen för en bredare kompromiss. Regeringen menar att det ligger inte minst i de mindre medlemsstaternas intresse att Europeiska rådet skall fungera bättre än nu eftersom regeringens uppfattning är att erfarenheterna visar att det blir svårare och svårare att kombinera ett aktivt ordförandeskap i Europeiska rådet med att inneha posten som stats- eller regeringschef i ett medlemsland.
Framtidskonventets förslag att institutionalisera Europeiska rådet och förse det med en vald ordförande innebär att man stärker Europeiska rådets makt på bekostnad av både ministerrådet, parlamentet och kommissionen. Den rotationsprincip som i dag utgör en typ av maktdelning mellan medlemsländerna urholkas samtidigt som det finns en risk för att rådets större betydelse kan leda till ökad makt för de stora länderna på de små ländernas bekostnad.
Förslaget innebär i praktiken att man fråntar kommissionen ansvaret framförallt för viktiga delar av utrikespolitiken. Detta har sin bakgrund bland annat i de stora ländernas önskan att få ett fast grepp över utrikespolitiken och skulle, om det blir verklighet, innebära att man på denna punkt frångår EU:s tradition av institutionell maktdelning.
Denna effekt blir än allvarligare om ordförandeskap i kommissionen och i Europeiska rådet kombineras, vilket utkastet till fördraget inte utesluter. I så fall urholkar man allvarligt den maktdelning som ger EU en demokratisk vitalitet. Detta bör inte tillåtas i fördraget.
Vi anser att det är olyckligt att Europeiska rådet institutionaliseras. Om det likväl görs är det av stor vikt att det roterande ordförandeskapet består. Därigenom kan alla medlemsstater få den inblick och förståelse i EU-systemet som ett ordförandeskap medför.
Ministerrådet. Konventet föreslår att rådet även fortsättningsvis skall ledas av medlemsstaterna med jämlik rotation, dock med undantag för rådet för externa relationer. Ordförandeskapet föreslås löpa på en period av minst ett år. Europeiska rådet föreslås besluta om reglerna för rotationsordningen med beaktande av politisk och geografisk balans samt mångfalden av medlemsstaterna. Detta öppnar för möjligheten att införa olika modeller av gruppordförandeskap. I konventets förslag anges enbart enstaka rådssammansättningar medan Europeiska rådet föreslås få rätt att besluta om övriga rådsformationer.
Regeringens utgångspunkt är att det är viktigt att principen om rotation mellan medlemsstaternas ordförandeskap i rådet behålls och att konventets förslag om olika modeller av gruppordförandeskap är bra. Regeringen anser också att det bör vara rimligt att konventet föreslår att kvalificerad majoritet blir huvudregel för rådets beslutsfattande.
Vi anser att det är viktigt med bibehållen rotation av ordförandeskapet även när det gäller ministerrådet, dock bör det vara upp till rådet att avgöra själv hur dess interna arbetsformer skall organiseras. Olika modeller av gruppordförandeskap bör undersökas. Utgångspunkten för detta bör vara att det är olika länder som innehar ordförandeskapet för de olika rådsformationerna. Det är viktigt att tydliggöra att rådets uppgift är att vara en öppen beslutsinstans och inte ett administrativt organ.
Beslutsfattande i rådet. Konventet föreslår att huvudregeln för beslutsfattande i rådet skall vara kvalificerad majoritet om inte annat föreskrivs i fördraget. Konventet föreslår en förändring av vad som utgör kvalificerad majoritet i förhållande till vad som gäller enligt Nicefördraget. Enligt konventets förslag skall en sådan majoritet bestå av majoriteten av medlemsstaterna, som skall representera minst tre femtedelar av befolkningen i unionen. Varje medlemsstat har således dels en röst som är lika för alla, dels röstvikt i proportion till befolkningsstorlek. Med detta förslag finns inte längre kvar någon överrepresentativitet för mindre medlemsstater. Denna regel föreslås träda i kraft den 1 november 2009.
Vidare föreslås också att Europeiska rådet med enhällighet skall kunna besluta om att införa beslut i rådet med kvalificerad majoritet och/eller med medbeslutande för Europaparlamentet på områden där dessa beslutsformer inte redan gäller, den s.k. passerellen.
Regeringens utgångspunkt är att det är rimligt att konventet föreslår kvalificerad majoritet som huvudregel i beslutsfattandet. Vissa områden bör dock under alla omständigheter undantas, t.ex. skatter. Regeringen anför att konventets förslag till ny definition av kvalificerad majoritet gynnar de fyra stora medlemsstaterna och att det från svensk sida egentligen inte finns någon tungt vägande anledning att frångå Nicefördraget i denna fråga. Förslaget att det skall vara möjligt för Europeiska rådet att genom enhällighet besluta att införa kvalificerad majoritet även på områden där enhällighet föreskrivs skulle enligt regeringen kunna tolkas som att man öppnar för en möjlighet att göra grundläggande förändringar i fördraget utan att gå vägen över ratifikation i de nationella parlamenten, vilket är något som bör undvikas.
Vi instämmer i konventsförslaget att huvudregeln för beslutsfattande i rådet skall vara kvalificerad majoritet. Även om beslut kan tas med kvalificerad majoritet inom merparten av EU:s kompetensområden är traditionen ändå att försöka nå en så bred samsyn som möjligt. I ett samförståndssystem som EU vilket bygger på långsiktiga relationer söker man undvika konflikt. Det leder visserligen till att beslutssystemet inom EU blir trögt men också att det i många avseenden är mera transparent än t.ex. beslutssystemet i Sverige där regeringen gör upp med stödpartierna utanför den parlamentariska arenan. På vissa områden, framförallt skatteområdet, skall beslut även fortsättningsvis fattas med enhällighet. Konventets förslag till ny definition av kvalificerad majoritet är bra.
Förslaget till den s.k. passerellen, d.v.s. att Europeiska rådet enhälligt skall kunna besluta att införa kvalificerad majoritet på områden där enhällighet föreskrivs innebär att ett beslut som tillkommer regeringskonferensen delegeras till ett EU-organ, vilket är fel. Vi anser att regeringskonferensen redan nu kan besluta om att de flesta punkter som den s.k. passerellen omfattar skall övergå till kvalificerad majoritet. Därmed kan förslaget om den s.k. passerellen utgå.
Kommissionen. Konventet föreslår att kommissionen även fortsättningsvis skall bestå av en ledamot per medlemsstat. Från den 1 november 2009 minskas dock antalet röstberättigade kommissionärer till 15, inklusive kommissionens ordförande och unionens utrikesminister. Kommissionen föreslås således innehålla två kategorier av ledamöter, femton med rösträtt och övriga ledamöter utan rösträtt. Fördelningen av platser skall göras utifrån ett system med strikt, jämlik rotation mellan medlemsstaterna.
Kommissionens ordförande skall väljas genom att Europeiska rådet med kvalificerad majoritet utser en kandidat som en majoritet i Europaparlamentet skall godkänna. Kommissionens ordförande skall sedan utnämna kommissionsledamöter efter förslag från medlemsstaterna.
Regeringens utgångspunkt är att konventets förslag kan vara en möjlig kompromiss, men att den kan förväntas vara fortsatt kontroversiell.
Vi välkomnar konventets förslag att alla länder skall vara representerade i kommissionen. Framförallt för nya medlemsstater är det av vikt att ha tillgång till kommissionärens kabinett och en ingång i EU:s förvaltningsstruktur.
Vår utgångspunkt är att kommissionens framtida utformning måste åstadkommas genom en avvägning mellan dess effektivitet och dess legitimitet. Av legitimitetsskäl är det grundläggande att varje land har en kommissionär. Det är också avgörande att varje kommissionär har ett ansvar för de beslut som fattas och solidariskt kan ta detta ansvar utåt. Ett gemensamt ansvarstagande och likvärdighet mellan medlemsländerna talar starkt för att varje kommissionär skall ha rösträtt. Vi anser mot den bakgrunden att det i dag, med den omfattning som kommissionen kommer att ha under de närmaste åren, inte finns tillräckligt starka skäl som talar för att begränsa antalet kommissionärer med rösträtt.
Utrikesministern. Konventet föreslår inrättandet av en utrikesminister för unionen. Han eller hon skall utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet och med godkännande av kommissionens ordförande. I utrikesministerposten föreslås att uppgifterna för den höge representantens uppgifter och kommissionären med ansvar för yttre förbindelser slås samman. Utrikesministern skall således bli rådets företrädare vid utformningen och genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och samtidigt vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och för samordningen av övriga aspekter av unionens yttre åtgärder som ligger inom kommissionens ansvarsområde. Utrikesministern föreslås också bli ordförande i rådet för externa relationer.
Regeringens utgångspunkt är att inrättandet av en utrikesminister bör kunna leda till ökad effektivitet, förbättrad samstämmighet och en mer enhetlig extern representation. Regeringen ser dock en risk i att konventets förslag leder till en sammanblandning av rådets respektive kommissionens skild roller.
EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden vara delat mellan kommissionen och ministerrådet, som på detta område inte bara är en beslutsinstans utan också har verkställande funktioner. För att motverka denna olyckliga uppdelning föreslår konventet att den vice ordförande i kommissionen som ansvarar för dess utrikesfrågor också skall svara för den funktion som nu upprätthålls av rådets höge representant och benämnas utrikesminister. Under denna förutsättning välkomnar vi konventets förslag att inrätta en utrikesminister som kombinerar två uppgifter.
Vi menar att den framtida utformningen av en effektiv utrikes- och säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av att kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret även för detta område. Det skulle underlätta samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex. jordbrukspolitiken och dess utrikesagerande, vilket är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman.
Utrikesministerns föreslagna roll som ordförande i rådet för utrikesfrågor är ett avsteg från principen om kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget i denna del är dikterat av önskemålet från utomstående länder att ha kontinuitet i relationen med EU vad avser den delen av utrikesagerandet som ligger under rådet. Vi kan acceptera förslaget, men även denna problematik skulle underlättas om det verkställande ansvaret för utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen.
Domstolen. Konventet föreslår ingen ändring i reglerna om domstolens och förstainstansrättens sammansättning. Antalet domare skall därmed även fortsättningsvis vara en per medlemsstat. Domstolens behörighet skall gälla det konstitutionella fördragets samtliga områden om det inte uttryckligen anges att behörigheten är begränsad. Områden som uttryckligen undantas från domstolens behörighet är dels hela GUSP-området, dels området för frihet, säkerhet och rättvisa där domstolen inte skall vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat när dessa åtgärder omfattas av nationell lagstiftning. Detsamma gäller när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter att upprätthålla lag och ordning och skyddet av den inre säkerheten.
Regeringens utgångspunkt är att det är en naturlig följd att domstolen i princip blir behörig över hela fördragets område genom införandet av ett enhetligt fördrag. Regeringen efterlyser dock en mer ingående översyn av konventets förslag om domstolen i samband med regeringskonferensen.
Vi anser att konventets förslag om domstolens behörighet är bra.
Europeiska centralbanken. Konventet föreslår att Europeiska centralbanken skall bli en institution inom unionen med den följden att unionens öppenhetsregler kommer att gälla för ECB:s administrativa åtgärder.
Regeringen har inte uttryckt något särskilt om konventets förslag om ECB. Sammanfattningsvis anser regeringen att konventets förslag till en institutionell helhetslösning förefaller vara en god grund till en kompromiss som kan underlätta beslutsfattandet i en utvidgad union.
Vi anser att förslaget om Europeiska centralbanken är bra.
Vad gäller konventets förslag till institutionell helhetslösning anser vi, till skillnad från regeringen, att framförallt institutionaliseringen av Europeiska rådet och inrättandet av en vald ordförande för det rubbar maktbalansen.
Konventet föreslår ändringar i protokollet om de nationella parlamentens roll som är bifogat till fördragen. Bland annat föreslås införandet av en politisk mekanisk, en s.k. ”early warning” som möjliggör för de nationella parlamenten att kontrollera subsidiaritetsprincipens efterlevnad.
Förslaget innebär att kommissionen skall skicka alla sina lagstiftningsförslag och ändrade förslag till de nationella parlamenten samtidigt som den skickar förslagen till rådet och Europaparlamentet. De nationella parlamenten ges en möjlighet att inom sex veckor från avsändandet framföra att de anser att förslaget inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten inkommer med invändningar mot kommissionens förslag skall kommissionen ompröva sitt förslag.
För frågor som rör området för frihet, säkerhet och rättvisa räcker det med att en fjärdedel av de nationella parlamenten inkommer med ett yttrande för att kommissionen skall ompröva förslaget. Efter omprövningen kan kommissionen besluta att antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det. I samtliga fall skall beslutet motiveras.
Konventet föreslår också att domstolen skall vara behörig att pröva en talan om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen som väcks av en medlemsstat eller överlämnas av ett nationellt parlament eller av kammaren i ett nationellt parlament. Även Regionkommittén föreslås få behörighet att väcka sådan talan när det gäller en rättsakt som inte kan antas utan att kommittén har hörts.
Regeringens utgångspunkt är att de nationella parlamentens inflytande över Europapolitiken bidrar till att ge EU-besluten nödvändig legitimitet. De nationella parlamenten bör därför ges bästa möjliga förutsättningar att utöva detta inflytande. Konventets förslag innebär avsevärda förbättringar i detta avseende. Regeringen poängterar att det är viktigt att de nationella parlamentens roll i subsidiaritetsprövningen utformas på ett sätt som överensstämmer med kompetensfördelningen mellan riksdag och regering.
Som angivits ovan välkomnar vi konventets förslag till ändring i protokollet om de nationella parlamenten. Genom deras roll i subsidiaritetskontrollen blir de mer involverade i EU-lagstiftningen vilket kan bidra till ökad förståelse och legitimitet för EU-besluten.
Kontrollen av subsidiaritetsprincipen måste få kraft. Vi vill därför att den skärps genom att de nationella parlamenten får rätt att kräva att EU-domstolen prövar om ett förslag från kommissionen är förenligt med subsidiariteten och fördraget.Vi anser att denna rätt för den svenska riksdagen är förenlig med grundlagen genom att den berör frågor som riksdagen enligt grundlagens bestämmelse 10:5 har överlämnat till EU att fatta beslut om. De kan därför inte ses som att riksdagen tar över en del av utrikespolitiken som är under regeringens ansvar.
Konventet föreslår att antalet rättsliga instrument minskas från femton till sex samt att de kvarvarande instrumenten förses med beteckningar som är begripligare för medborgarna.
De rättsliga instrument som föreslås är europeiska lagar, europeiska ramlagar, europeiska förordningar, europeiska beslut, rekommendationer och yttrande. Lagar och ramlagar skall enligt huvudregeln antas enligt medbeslutandeproceduren som enligt konventsförslaget skall benämnas ”det vanliga lagstiftningsförfarandet”. Enligt konventets förslag skall europeiska förordningar och beslut huvudsakligen antas av de båda institutioner som utövar den verkställande funktionen, d.v.s. antingen rådet eller kommissionen.
I syfte att uppmuntra lagstiftaren att koncentrera sig på de grundläggande inslagen och undvika alltför detaljerade lagar och ramlagar föreslås att kommissionen skall kunna anta s.k. delegerade akter som kompletterar eller ändrar vissa mindre väsentliga delar av en europeisk lag eller ramlag.
Konventet föreslår dessutom att beslutsförfarandena minskas till fem: medbeslutande, samarbete, samtycke, enkelt yttrande från Europaparlamentet samt beslutsfattande av rådet ensamt. Det föreslås också skiljas mellan vanligt lagstiftningsförfarande, d.v.s. Europaparlamentet deltar som lagstiftare på lika villkor som rådet, och särskilt lagstiftningsförfarande, d.v.s. beslutsförfarande som avviker från huvudregeln i vissa särskilt angivna fall.
Regeringens utgångspunkt är att konventets förslag att minska antalet rättsliga instrument gör systemet mer begripligt. Vidare anser regeringen att konventets förslag till uppdelning i vanligt lagstiftningsförfarande och särskilt lagstiftningsförfarande bidrar till att förenkla och förtydliga vilket förfarande som skall gälla.
Vi anser att det är positivt att konventet föreslår att huvudregeln är att Europaparlamentet skall vara medbeslutande i all lagstiftning. Ett minskat antal lagstiftningsinstrument och beslutsprocedurer ökar överskådligheten och bör därför välkomnas.
I konventsförslaget betonas att arbetet i unionens institutioner, myndigheter och organ skall bedrivas så öppet som möjligt. Bland annat föreslås att rådets möten skall vara öppna när lagstiftningsförslag diskuteras och antas, och att den nuvarande rätten att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar i fortsättningen skall gälla samtliga unionens institutioner, myndigheter och organ. Vidare föreslås att nuvarande bestämmelser om skydd för enskilda när det gäller behandling av och fri rörlighet för personuppgifter skall bli tillämpliga även på de områden som motsvarar nuvarande andra och tredje pelaren.
Konventet föreslår att unionen i all sin verksamhet skall respektera principen om jämlikhet mellan unionens medborgare samt att det införs en bestämmelse om principen om deltagardemokrati. Därutöver föreslås också att det skall införas en medborgerlig initiativrätt.
Regeringen anför att det finns skäl att vara positiv till konventets förslag när det gäller öppenheten och allmänhetens tillgång till handlingar. Regeringen ställer sig även positiv till att principerna om demokratisk jämlikhet och deltagardemokrati kommer till uttryck i fördraget. Vad gäller förslaget om medborgarinitiativ anför regeringen att innebörden av denna möjlighet bör klargöras.
Vi är positiva till förslaget om ökad öppenhet. Dock borde offentlighetsprincipen lagregleras tydligare samt principen om meddelarfrihet införas. Förslaget om medborgarinitiativ bör strykas.
Konventet föreslår att det i del I av det konstitutionella fördraget skall finnas en särskild avdelning om medlemskap i unionen. De föreslagna artiklarna skall innehålla regler för medlemskap och anslutning, fråntagande av rättigheter i de fall en medlemsstat åsidosätter unionens gemensamma värden samt reglering av utträde ur unionen.
Regeringens utgångspunkt är att det är ändamålsenligt att samla dylika bestämmelser på ett ställe i fördraget. Det är positivt att möjligheten till utträde ur unionen regleras i fördraget.
Konventets förslag är bra. Förfarandet vid fråntagandet av en medlemsstats rättigheter vid åsidosättande av unionens gemensamma värden görs tydligare, vilket är positivt.
Konventet föreslår en övergång från beslutsfattande med enhällighet till kvalificerad majoritet och ökat inflytande för Europaparlamentet när det gäller det s.k. finansiella perspektivet, EU:s årliga egna medel samt EU:s årliga budget.
Unionens finanser. Konventet föreslår att beslut om vilka kriterier som skall gälla för att fastställa medlemsstaternas medlemsavgifter till väsentliga delar skall beslutas av rådet med kvalificerad majoritet efter godkännande från parlamentet.
Budgetmässiga och finansiella principer. Konventet föreslår att principerna om att EU:s budget skall vara i balans och att den skall genomföras i enlighet med sund ekonomisk förvaltning skall samlas i en särskild artikel i fördraget.
Unionens budgetförfarande. I konventsförslaget finns också en bestämmelse om att det finansiella perspektivet skall ges en rättslig grund i fördraget. Vidare föreslås att en och samma beslutsprocedur skall gälla för hela årsbudgeten inklusive jordbruksutgifterna.
Regeringens utgångspunkt är att förslagen om unionens finanser är bra. Den menar att det är positivt att de grundläggande budgetprinciperna samlas i en artikel i fördraget eftersom det underlättar överskådligheten samt att principerna kan få mer tyngd på detta sätt.
Vi anser att det fleråriga finansiella perspektivet är grundläggande för att ge unionen en stram ekonomi som är stabil över många år. Fördragsfästningen av detta perspektiv och av de sunda budgetprinciperna är viktigt. Vi menar att det också är centralt att gränserna för unionens medel och att inrättandet eller upphävandet av nya kategorier av medel måste godkännas av medlemsstaterna. Det garanterar att beslut om unionens inkomster är ordentligt förankrade i vart och ett av medlemsländerna. Det är särskilt viktigt att konventet inte föreslår någon beskattningsrätt för EU. Dess inkomster skall som hittills utgöras av medlemsavgifter. Vi anser att det också är bra att det blir samma beslutsprocedur för hela årsbudgeten. Det borde underlätta möjligheten att reformera jordbrukspolitiken.
I konventsförslaget finns inte några genomgripande förändringar vad gäller regleringen av den ekonomiska politiken. En viss förskjutning föreslås dock i riktning mot mer inflytande för kommissionen och Europaparlamentet. Bland annat föreslås att kommissionen skall få möjlighet att lägga förslag när det gäller beslut huruvida ett land har ett alltför stort budgetunderskott och att den även skall kunna lägga förslag till rekommendation om åtgärd för landet i fråga.
Vidare föreslås i konventsförslaget att beslutsfattandet i euroområdet stärks. Det innebär att Eurogruppen ges en starkare ställning genom att den institutionaliseras. Euroländerna föreslås kunna samordna sin politik ytterligare inom ramen för det ordinarie rådet. Dessutom föreslås att euroländernas externa agerande stärks. Konventet föreslår också beslutsfattande med kvalificerad majoritet för rådet och medbeslutande för Europaparlamentet när det gäller överföring av tillsynsbefogenheter för den finansiella sektorn till ECB. När det gäller skattefrågor föreslår konventet ingen förändring. Beslut i skattefrågor skall även fortsättningsvis fattas med enhällighet.
Regeringens utgångspunkt är att en väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är viktig för att unionen skall kunna hantera gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik och för att valutaunionen skall fungera väl. Konventets förslag går i rätt riktning. Det understryks också att beslut om skatter skall fattas med enhällighet.
Konventet behandlade utförligt frågan om ansvaret för den ekonomiska politiken, och föreslår att medlemsländerna även fortsättningsvis skall ansvara för denna. Vi menar att det är nödvändigt med hänsyn till de skilda förhållanden som råder inom de olika medlemsländerna, särskilt när EU utvidgas till Central- och Östeuropa och blir ett mycket mer heterogent område. Det vore inte rimligt att ha en ekonomisk politik som ser likadan ut när förhållandena skiljer sig så pass mycket. EU ansvarar för euron och penningpolitiken. Reglerna om sunda statsfinanser är viktiga för att skydda den gemensamma valutan och den inre marknaden. Vi välkomnar förslaget att kommissionen får möjlighet att direkt varna medlemsstater med alltför stort budgetunderskott så att inte politiska hänsyn tillåts spela in.
Vi anser att skattefrågor skall förbli nationella. Det är därför principiellt viktigt att konventet inte föreslår att EU skall få beskattningsrätt. Det är också centralt att beslut om harmonisering av nationella skatter för inre marknadens behov enbart kan fattas med enhällighet.
Konventet föreslår ett antal särregler för området med frihet, säkerhet och rättvisa. Bland annat föreslås att Europeiska rådet skall besluta om strategiska riktlinjer för lagstiftning och operativa åtgärder på detta område samt att dessa beslut skall fattas med konsensus. Särskilda regler skall gälla för de nationella parlamentens subsidiaritetskontroll, på detta område räcker det med att en fjärdedel av de nationella parlamenten har invändningar enligt det föreslagna early warning-systemet för att kommissionen skall ompröva sitt förslag.
Konventet föreslår ingen förändring när det gäller initiativrätten på detta område, även fortsättningsvis skall den delade initiativrätten finnas kvar. Dock med den begränsningen att ett medlemsstatsinitiativ måste stödjas av minst en fjärdedel av medlemsstaterna. När det gäller beslutsfattandet föreslås vissa särregler på detta område. I en del fall bör kravet på enhällighet finnas kvar, och formerna för Europaparlamentets medverkan föreslås kunna variera.
I konventsförslaget föreslås att domstolens behörighet skall utökas till att omfatta även området med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna behörighet föreslås emellertid begränsas på så sätt att domstolen inte skall vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat eller av medlemsstaternas utövning av sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och att skydda den inre säkerheten.
Regeringens utgångspunkter är att det finns goda skäl att bejaka utvecklingen mot att använda samma instrument och beslutsprocedurer på området för frihet, säkerhet och rättvisa som på övriga politikområden och att konventets föreslagna särredovisningar förefaller godtagbara. Regeringen anför dock att det i det fortsatta förhandlingsarbetet finns anledning att noga överväga en eventuell ytterligare reglering så vitt avser möjligheten för medlemsstaterna att tillvarata särskilt angelägna intressen i särskilda fall.
Vi är i grunden positiva till konventets förslag på området för rättsliga och inrikes frågor. Samarbetet på detta område utgår från att medlemsländerna har starka och skilda rättsliga traditioner som t.ex. common law, romersk rätt och nordisk rätt. Det finns inte någon ambition att EU skall skapa något gemensamt rättssystem. Konventets grundtanke är att det behövs en samordning för att stärka kampen mot den grova gränsöverskridande brottsligheten. Denna utgångspunkt är central för de förslag som läggs fram inom området för rättsligt och inrikes samarbete. Vi konstaterar med tillfredsställelse att konventet avvisade idén om att införa en gemensam gränsstyrka.
Vi emotsätter oss dock att Europeiska rådet ges fördragsfästa uppgifter såsom att ta fram strategiska riktlinjer för lagstiftning och operativa åtgärder på detta område.
Konventet föreslår att den enhetliga och gemensamma asylpolitik som medlemsstaterna kom överens om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 skall samlas i en artikel. Genom europeiska lagar och ramlagar skall en enhetlig asylstatus, giltig i hela unionen, tillskapas. Därutöver föreslår konventet att det skapas en rättslig grund för hur första asyllandsprincipen inom unionen skall regleras. Den viktigaste skillnaden jämfört med dagens regler är att begreppet minimistandarder stryks.
Konventet föreslår också en gemensam invandringspolitik. I förslaget anges att medlemsstaternas rätt att fastställa hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa till deras territorium för att där söka en sysselsättning som arbetstagare eller egenföretagare inte får påverkas.
Regeringens utgångspunkt är att inriktningen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik bör stödjas. När det gäller förslaget till gemensam invandringspolitik anser regeringen dock att konventets förslag förutsätter att alla medlemsstater tillämpar i huvudsak överensstämmande bestämmelser men också erkänner varandras beslut. Regeringen poängterar att det vid tillskapandet av denna politik skall vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa bättre villkor.
Vi anser att EU skall ha en gemensam asyl- och invandringspolitik. Gemensamma regler för asyl- och invandring är en logisk följd av fri rörlighet för människor inom unionen, liksom av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Regeringen visar i skrivelsen att den inte har förstått det liggande förslaget. Det är inte möjligt att både förespråka gemensamma regler inom EU och därutöver tillämpa andra, ”bättre”, regler nationellt.
Innehållsmässigt vill vi att de gemensamma asylreglerna skall hålla en god kvalitativ standard. Med en god kvalitativ standard avses här att reglerna måste svara mot högt ställda humanitära krav. Meningen är inte att Sverige skall frånträda dagens standard, utan tvärtom att EU-länderna skall ta ett gemensamt ansvar för människor som behöver skydd. Europa skall vara öppet mot omvärlden, vilket Sverige måste verka för.
Utvecklingen av en gemensam asyl- och invandringspolitik kommer sannolikt att ta lång tid eftersom det handlar om ett mycket komplicerat område, där de olika medlemsstaternas förhållningssätt väsentligt skiljer sig åt.
Förslaget att ge medlemsstaterna rätt att fastställa hur många som skall beviljas inresa för arbete strider mot idén om en gemensam politik och bör därför avvisas. Istället måste ett målet vara ett gemensamt modernt regelverk för arbetskraftsinvandring till EU.
Konventet föreslår en rättslig grund för det civilrättsliga samarbetet. Detta föreslås baseras på principen om ömsesidigt erkännande och skall enbart omfatta frågor som kan ha gränsöverskridande karaktär. På det familjerättsliga området föreslås särskilda regler.
Regeringens utgångspunkt är att konventets förslag väsentligen överensstämmer med vad som gäller i dag och förefaller godtagbart.
Även på det civilrättsliga området råder skilda traditioner bland EU:s medlemsländer. Vi anser att det därför inte kan vara EU:s uppgift att försöka utforma t.ex. en gemensam familjepolitik. Däremot är det viktigt att EU kan reglera frågor som har gränsöverskridande karaktär för att underlätta för människor att knyta relationer över gränserna.
I konventsförslaget föreslås inrättandet av en ständig kommitté i rådet med uppgift att understödja och stärka det operativa samarbetet i frågor om inre säkerhet. Kommitténs uppgift är tänkt att begränsas till övergripande strategiska insatser.
Vidare föreslås en rättslig grund för att utforma ett polissamarbete mellan alla berörda myndigheter när det gäller medlemsstaternas inre säkerhet, innefattande polisen, tullen och andra specialiserade brottsbekämpande organ, i syfte att förebygga, upptäcka och utreda brott.
Konventet föreslår också införandet av en rättslig grund för Europol som möjliggör europeisk lagstiftning för att bestämma Europols struktur, arbetssätt, insatsområde och uppgifter.
Därutöver föreslår konventet att rådet med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet skall anta europeiska lagar och ramlagar för att fastställa villkoren för och gränserna inom vilka de nationella myndigheterna som är ansvariga för straffrättsligt samarbete och polissamarbete får ingripa på en annan medlemsstats territorium i samförstånd med denna stat.
Regeringens utgångspunkt är att det är av strategisk nationell betydelse för Sverige att det europeiska polissamarbetet kan fortsätta att utvecklas. Det finns därför anledning att ställa sig positiv till huvudinriktningen på konventets förslag i denna del. Regeringen anser dock att det bör vara medlemsstaternas uppgift att avgöra hur polisen och tullen skall vara organiserade så länge de är förmögna att delta i det praktiska internationella samarbetet.
EU:s brottsbekämpning baserar sig på samarbete mellan nationella polismyndigheter inom Europol. Det handlar alltså inte om att bygga upp något slags europeiskt FBI eller motsvarande. Vi anser att konventets förslag är rimliga för att tillgodose önskemålet om en effektivare brottbekämpning utifrån detta grundläggande synsätt. Vi vill emellertid framföra viss tveksamhet mot inrättandet av den ständiga kommittén om det inte görs en tydligare avgränsning av kommitténs ansvar. Det finns annars en risk att det blir såväl dubbelarbete som interna kompetensdiskussioner som inte gagnar brottsbekämpningen.
Straffrättsligt samarbete. Konventet föreslår att det straffrättsliga samarbetet skall bygga på principen om ömsesidigt erkännande och inbegripa en tillnärmning av nationell lagstiftning på det straff- och processrättsliga området. Det föreslås också att unionen skall kunna besluta om minimiregler för ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, fastställande av personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet samt brottsoffers rättigheter.
Regeringens utgångspunkt är det som anförts om behovet av att utveckla det europeiska polissamarbetet gäller också för det straffrättsliga samarbetet och åklagarsamarbetet. Det är angeläget att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar även på straffrättens område.
Det straffrättsliga samarbetet bygger på att medlemsländerna i stor utsträckning har en gemensam syn på brott och straff. Det kan dock finnas behov av att på vissa områden harmonisera straffnivåer för att säkerställa att brott verkligen beivras över hela EU. Exempel på detta är straffen för narkotikabrott, trafficking och vissa miljöbrott som bör skärpas i vissa länder inom unionen. Vi välkomnar förslaget till straffrättsligt samarbete.
Materiell straffrätt. Konventet föreslår att det skall vara möjligt att anta europeiska ramlagar som innehåller minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag. En uppräkning görs av de brottstyper som avses. Det öppnas också för en möjlighet för rådet att med hänsyn till brottslighetens utveckling med enhällighet och med Europaparlamentets samtycke fastställa andra områden av brottslighet som uppfyller de nämnda kriterierna.
Regeringens utgångspunkt är att tillnärmningen av materiell straffrätt bör ske när det behövs för att bekämpa vissa allvarliga och gränsöverskridande brott och för att underlätta det praktiska rättsliga samarbetet.
En av EU:s huvuduppgifter skall vara kampen mot den gränsöverskridande, organiserade brottsligheten, konventets förslag om minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för vissa brott med gränsöverskridandeinslag är därför bra.
Förebyggande av brott. Konventet föreslår att det införs en särskild rättslig grund för brottsförebyggande arbete i syfte att uppmuntra och stödja medlemsstaternas åtgärder för att förebygga brottslighet.
Regeringens utgångspunkt är att det är angeläget att stärka brottsoffers rättigheter och att det brottsförebyggande arbetet bör lyftas fram. Myndighetssamarbetet i gränsöverskridande frågor måste förbättras.
Vi anser att brottsförebyggande åtgärder som avses här i första hand är en nationell fråga. Förebyggandet bör vara inriktat på sådant som uppnås genom polissamarbete och inte genom förebyggande åtgärder som hör hemma inom andra områden i samhällslivet. Unionen skall därför inte ges kompetens på detta område.
Åklagarsamarbete. Konventet föreslår att det framtida arbetet i det europeiska åklagarkontoret Eurojust skall regleras i en europeisk lag. Det föreslås att Eurojusts uppgifter skall vara att inleda och samordna förundersökningar som genomförs av de nationella myndigheterna, särskilt sådana som gäller brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Konventet föreslår också införandet av en rättslig grund som gör det möjligt för rådet att med enhällighet och med Europaparlamentets samtycke inrätta en europeisk åklagarmyndighet utifrån Eurojust. En europeisk åklagarmyndighet skulle vara behörig att utreda, lagföra och väcka åtal vid allvarliga brott som påverkar flera medlemsstater och vid brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen.
Regeringens utgångspunkt är att Eurojust bör ges ramar för att kunna vara med i en vidareutveckling av det europeiska åklagarsamarbetet. Förhållandet mellan Eurojust och de nationella åklagarmyndigheterna bör dock beaktas vidare i det fortsatta förhandlingsarbetet. För beslut om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet bör det krävas enhällighet i rådet.
De nationella åklagarmyndigheterna samarbetar i Eurojust, som fördragsfästs enligt konventets förslag, vilket vi anser vara positivt. Detta är en bra och riktig princip. Vi anser däremot att det är fel att inrätta en gemensam åklagarmyndighet för EU. En sådan skulle bli en parallell till den nationella myndigheten, eftersom det enbart finns nationell straffrätt. Bakgrunden till förslaget är tanken att den gemensamma åklagarmyndigheten skulle få en särskild uppgift att bevaka EU:s intressen, t.ex. förhindra korruption och förskingring av EU:s medel. Detta är viktigt men motiverar inte att man därför skall upprätta en EU-myndighet. Vi menar att det dessutom skulle strida mot den grundläggande principen att EU inte skall ha förvaltning på nationell eller lokal nivå. Det är medlemsstaterna som ansvarar för att tillämpa EU-beslut på nationell och lokal nivå. Förslaget om en gemensam åklagarmyndighet bör därför avvisas.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Konventet föreslår att huvudregeln för beslutsfattande på detta område även fortsättningsvis skall vara enhällighet, möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet föreslås dock utvidgas till att gälla även förslag som utrikesministern lägger fram på uppmaning av Europeiska rådet. Vidare innebär konventets förslag att initiativrätten på detta område tillfaller medlemsstaterna och utrikesministern. Därutöver föreslår konventet att de allmänna bestämmelserna om s.k. fördjupade samarbeten även skall innefatta utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget att behålla enhällighet som huvudregel vid beslutsfattande bör välkomnas eftersom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på att den har alla medlemsstaters stöd. Regeringen är av samma orsak tveksam till förslaget att utvidga möjligheterna till fördjupat samarbete till detta område.
Vi välkomnar konventets förslag till en betydligt stärkt utrikes- och säkerhetspolitik. Dock beklagar vi att konventet inte var berett att gå längre. Vi skulle gärna se att besluten inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området kunde fattas med kvalificerad majoritet med tre väsentliga undantag; dels möjlighet till konstruktivt avstående från beslut, dels att ett beslut aldrig får tas mot en medlemsstats vitala nationella intresse, och slutligen att beslut om militära insatser alltid är nationella och deltagandet frivilligt.
EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden vara delat mellan kommissionen och ministerrådet, som på detta område inte bara är en beslutsinstans utan också har verkställande funktioner. För att motverka denna olyckliga uppdelning föreslår konventet att den vice ordförande i kommissionen som ansvarar för dess utrikesfrågor också skall svara för den funktion som nu upprätthålls av rådets höge representant och benämnas utrikesminister. Under denna förutsättning välkomnar vi konventets förslag att inrätta en utrikesminister som kombinerar två uppgifter.
Vi anser att den framtida utformningen av en effektiv utrikes- och säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av om kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret även för detta område. Det skulle underlätta samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex. jordbrukspolitiken, och dess utrikesagerande, vilket är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman.
Utrikesministerns föreslagna roll som ordförande i rådet för utrikesfrågor är ett avsteg från principen om kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget i denna del är dikterat av önskemålet från utomstående länder att ha kontinuitet i relationen med EU vad avser den delen av utrikesagerandet som ligger under rådet. Vi kan acceptera förslaget, men även denna problematik skulle underlättas om det verkställande ansvaret för utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen.
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Konventet föreslår en vidareutveckling av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken för att förbättra EU:s möjligheter att bidra till det internationella fredsfrämjandet utanför unionens gränser. Unionens krishanteringsuppgifter föreslås vidareutvecklas så att de tydligare täcker in både unionens konfliktförebyggande verksamhet och dess fredsfrämjande arbete med både civila och militära medel. Konventet föreslår också att det inrättas en europeisk byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser i syfte att bättre samordna och utveckla de militära resurser som ställs till unionens förfogande.
Därutöver föreslås att två särskilda samarbeten, som inte behöver innefatta alla medlemsstater, skall inrättas på försvarsområdet direkt genom fördraget. Det är s.k. strukturerat samarbete och att det i det konstitutionella fördraget skall fastställas att den gemensamma försvarspolitiken i framtiden kommer att leda till ett gemensamt försvar. Enligt förslaget kommer det att ske när stats- och regeringscheferna enhälligt fattar ett sådant beslut och efter att medlemsstaterna antar ett sådant beslut i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser.
Regeringen anser att unionens förmåga att påverka frågor som rör internationell fred och säkerhet både kan och bör förbättras. Många av konventsförslagen kan därför utgöra positiva bidrag till unionens framtida förmåga att förebygga konflikter och hantera internationella kriser. Regeringen menar att en vidareutveckling av Petersbergsuppgifterna är en naturlig del i denna process och att det även är positivt med ökad mellanstatlig samordning.
Vi välkomnar konventets förslag att stärka den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Vi anser att det blir särskilt viktigt att väsentligt öka EU:s förmåga till krishantering, vilket ställer krav på medlemsländerna att ställa nödvändiga resurser till förfogande. Förslaget om s.k. strukturerat samarbete är överflödigt då samarbetet i sin militära del bygger på en s.k. koalition av de frivilliga.
Konventet föreslår ett flertal ändringar i bestämmelserna om den gemensamma handelspolitiken. Bland annat föreslås den gemensamma handelspolitiken omfatta även utländska direktinvesteringar. Vidare föreslås att handel med tjänster inom utbildning, folkhälsa och de sociala sektorerna också skall omfattas av de allmänna principerna för den gemensamma handelspolitiken. Enligt konventets förslag skall Europaparlamentet ges en förstärkt roll på handelspolitikens område genom att de åtgärder som krävs för att genomföra denna skall antas enligt medbeslutandeförfarandet. Vid ingående av internationella avtal föreslås att Europaparlamentet skall samtycka.
Konventet föreslår att beslutsfattande med kvalificerad majoritet skall vara huvudregel i rådet vid ingående av internationella avtal. För områden som rör handel med tjänster som innebär personers rörlighet samt handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter skall det krävas enhällighet.
Regeringens utgångspunkt är att det är bra att unionens kompetens att agera inom den gemensamma handelspolitiken tydliggörs. I allmänhet välkomnas möjligheten för rådet att besluta med kvalificerad majoritet. Regeringen anser också att reglerna för beslutsfattande som rör EU:s externa handelspolitik bör motsvara reglerna för interna beslut på detta område. Vidare anser regeringen att enhällighet alltid bör vara beslutsregel för beslut om ingående av handelsavtal inom tjänstesektorer som har nära anknytning till nationell politik, i de fall avtalen går längre i harmonisering än vad som gäller internt inom EU. Det bör enligt regeringen även övervägas om det finns behov av att förtydliga medlemsstaternas rätt att upprätthålla vissa statliga monopol även inom den gemensamma handelspolitiken.
Vi välkomnar förslagen på handelsområdet, men anser att det bör gå längre. Vi anser att det är särskilt glädjande att unionen sätter målet att gradvis avskaffa alla restriktioner för internationell handel. Beslut om ingående av handelsavtal inom tjänstesektorerna bör beslutas på samma sätt som när det gäller varuhandel, d.v.s. med kvalificerad majoritet. Vi anser, till skillnad från regeringen, att det inte bör finnas något särskilt skydd för att upprätthålla statliga monopol.
Konventet föreslår att gemensamma mål och principer skall bli styrande för unionens yttre agerande inklusive utvecklingssamarbete, ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete samt humanitärt bistånd. Inom utvecklingssamarbete föreslår konventet att fattigdomsbekämpning skall vara det främsta målet. Förslaget gör en åtskillnad mellan utvecklingssamarbetet och genomförandet av unionens ekonomiska, finansiella och tekniska samarbete med annat tredje land än utvecklingsländerna. Därutöver föreslås att kommissionens ställning skall stärkas såtillvida att dess nuvarande möjlighet att främja samordningen mellan unionens och medlemsstaternas humanitära insatser skall stärkas.
Regeringens utgångspunkt är att det finns goda skäl att bejaka de ambitioner för unionens samarbete med tredje land som sätts upp och de därmed föreslagna förändringarna.
Vi välkomnar konventets förslag i detta avseende. Vi anser dock att uppdelningen av ansvaret för utrikespolitiken mellan rådet och kommissionen gör att EU:s interna samordning försvåras.
Konventet föreslår att de nuvarande artiklarna om sanktioner i EG-fördraget sammanförs i en artikel. Det föreslås också införandet av en rättslig grund för sanktioner mot fysiska och juridiska personer samt icke-statliga grupper och enheter. Dessutom föreslås en särskild rättslig grund för åtgärder avseende kapitalrörelser och betalningar. Om det är nödvändigt för att uppnå målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt i fråga om förebyggande och bekämpning av organiserad brottslighet, terrorism och människohandel, får enligt konventets förslag, en ram för åtgärder avseende kapitalrörelser och betalningar såsom frysning av tillgångar fastställas i europeiska lagar.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget innebär en förenkling av nuvarande regelverk. Enligt regeringen blir en viktig uppgift i det fortsatta arbetet att bevaka att det finns garantier för att sanktioner som beslutas eller genomförs av unionen får en utformning som inte strid med grundläggande rättssäkerhetskrav.
Vi välkomnar konventets förslag. EU har varit en föregångare när det gäller att övergå från allmänna sanktioner till s.k. smarta sanktioner som inriktas på de personer som är ansvariga för diktatur eller som sysslar med brottslighet och terrorism.
Konventet föreslår att avtal som unionen ingår skall vara bindande för unionens institutioner och för dess medlemsstater i och med att EU får status som juridisk person. Oberoende av vilket område avtalet gäller föreslås rådet ge bemyndigande att inleda förhandlingar och utfärda förhandlingsdirektiv samt ingå de avtal som förhandlats fram.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget bör välkomnas eftersom det inverkar positivt på unionens roll på den internationella arenan.
Vi tillstyrker konventets förslag.
Konventet föreslår att nuvarande bestämmelser om unionens förbindelser med internationella organisationer och tredje land skall finnas kvar och att det skall åligga utrikesministern och kommissionen att säkerställa genomförandet av bestämmelserna om förbindelser med internationella organisationer. Den direkta representationen föreslås bli en uppgift för unionens delegationer i tredje land.
Regeringens utgångspunkt är att den roll unionens delegationer skall spela i internationella organisationer bör avgöras från fall till fall. Utgångspunkten bör alltid vara att unionens delegationer skall ha ett nära samarbete med medlemsstaternas representationer.
Vi anser att konventets förslag är bra. Det bör dock understrykas att EU endast kan företräda EU på de områden där man har kompetens. Sverige kommer därför även i framtiden att ha en egen utrikesrepresentation.
Konventet föreslår att det införs en klausul i fördraget som förklarar att alla unionens tillgängliga instrument skall kunna utnyttjas för att förhindra terroristhot inom EU, skydda de demokratiska institutionerna och civilbefolkningen vid en eventuell terroristattack, eller för att bistå en medlemsstat som drabbas av en terroristattack, en annan av människor skapad katastrof eller en naturkatastrof. En utsatt medlemsstat skall kunna begära hjälp och assistans från övriga medlemsstater.
Regeringens utgångspunkt är att stöd från EU:s medlemsstater, precis som i dag, skall vara frivilligt och ges efter nationella beslut. Regeringen menar att den föreslagna klausulen fastslår att alla instrument som står till unionens förfogande kan användas, detta innebär dock inte någon bindande försvarsförpliktelse varför förslaget är förenligt med vår militära alliansfrihet.
Vi anser att solidaritetsklausulen kodifierar den solidaritet som bör gälla mellan EU:s medlemsstater redan i dag. Förslaget välkomnas.
Konventet föreslår att nu gällande artiklar om inre marknaden placeras i ett sammanhållet avsnitt i fördraget. En anpassning av artiklarna till den s.k. lagstiftningsproceduren föreslås.
Regeringens utgångspunkt är att konventets förslag bevarar den nuvarande balansen, ökar användandet av kvalificerad majoritet vid beslutsfattandet och gör avsnittet om den inre marknaden mer överskådligt. Regeringen menar att den inre marknadens framskjutna plats i fördraget bör manifesteras ytterligare. Undantag från principen om fri rörlighet bör vara klart och tydligt reglerade.
Vi välkomnar konventets förslag.
Konventet föreslår att det införs en särskild rättslig grund för immaterialrättsliga frågor. Vidare föreslås att fastställande av språkkrav i dessa sammanhang skall ske med enhällighet.
Regeringens utgångspunkt är att en särskild rättslig grund för immaterialrättsliga frågor skapar större tydlighet på detta område och är ett steg i rätt riktning. Regeringen anser att det bör införas majoritetsröstning på detta område vad gäller fastställande av språkkrav.
Vi anser att konventets förslag är bra. Vi vill understryka vikten av att fastställande av språkkrav kan göras med majoritetsbeslut.
Konventet föreslår inga större förändringar på det sociala området. Utgångspunkten föreslås, precis som i nuvarande fördrag, vara att frågor om välfärdens utformning samt om de grundläggande reglerna på arbetsmarknaden utgör nationell kompetens. Unionens kompetens på dessa områden skall främst avse att genomföra åtgärder som främjar samarbetet mellan medlemsstaterna.
Regeringens utgångspunkt är att kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen på det sociala området bör behållas. Konventets förslag bör stödjas. Enligt regeringen möjliggör beslut med kvalificerad majoritet på detta område framsteg på det sociala området inom den kompetens som unionen har. Regeringen anser också att medbeslutande för Europaparlamentet kan övervägas i vissa delar.
Vi välkomnar konventets förslag på det sociala området. Det innebär att socialpolitiken och sociala transfereringar är och förblir nationella frågor. EU kommer inte att utvecklas till en transfereringsunion. De propåer om det s.k. sociala Europa som framförts under många år avvisades, vilket är bra.
På arbetsmarknadsområdet, som förvirrande nog också benämns det sociala området, föreslår konventet inga egentliga förändringar i förhållande till nuvarande ordning. Vi anser dock att det hade varit önskvärt att den rättsliga grunden för den s.k. sociala dialogen hade tagits bort ur fördraget. Att de avtalsslutande parterna ges en särställning i den europeiska lagstiftningsprocessen anser vi vara odemokratiskt. I synnerhet som arbetsmarknadens parter inte kan ställas till svars för lagstiftningen. De är heller inte representativt tillsatta utan utses av en minoritet av de som berörs. Traditionerna på detta område varierar starkt mellan de olika medlemsstaterna.
Konventets förslag innebär inte några sakliga förändringar på folkhälsoområdet. Utgångspunkten skall, liksom nu, vara att frågor som rör folkhälsopolitikens utformning är nationell kompetens. Konventets förslag innebär ett förtydligande av att unionen har en roll i fråga om att stödja medlemsstaternas insatser för att bekämpa omfattande gränsöverskridande sjukdomar. Sådana åtgärder får dock inte innebära någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar.
Regeringens utgångspunkt är att folkhälsopolitikens omfattning är ett nationellt ansvar. Regeringen menar att det är särskilt viktigt för Sverige att kunna behålla en restriktiv nationell narkotika- och alkoholpolitik. Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen bör, enligt regeringen, i princip behållas på detta område. Regeringen anser att förslaget att förtydliga unionens roll inom detta område bör kunna accepteras under förutsättning att kompetensfördelningen på smittskyddsområdet inte förändras.
Konventets förslag innebär att folkhälsopolitiken är ett fortsatt nationellt ansvar. Dock skall unionen kunna stödja medlemsstaternas insatser när det gäller att bekämpa gränsöverskridande sjukdomar. Vi har inget att erinra mot konventets förslag.
Konventet föreslog inga ändringar med avseende på detta politikområde. Av artikel III-179.7 framgår det att unionen, när den vidtar åtgärder på folkhälsoområdet, fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård.
Regeringen menar att de senaste årens rättsutveckling gör det angeläget att förtydliga medlemsstaternas ansvar att organisera och ge hälso- och sjukvård. Enligt regeringen gäller detta i första hand vid genomförandet av den inre marknaden, men även inom den gemensamma handelspolitiken. Regeringen anser att medlemsstaterna i fördraget bör uppmuntras att samarbeta inom detta område.
Vår utgångspunkt är att det är medlemsstaterna som bär ansvar för organisationen av hälso- och sjukvårdssystemet. Vi välkomnar till skillnad från regeringen de senaste årens rättsutveckling som innebär att patienter ges rätt att söka sjukvård över nationsgränserna. Det är särskilt viktigt för patienter som får vänta i sjukvårdsköer på adekvat behandling. Patienternas efterfrågan av sjukvård bör ses som en del av den inre marknaden. Vi menar dessutom att också rätten till etablering för vårdtjänstproducenter skall omfattas av reglerna för den inre marknaden.
Konventet föreslår att den nuvarande bestämmelsen som reglerar strukturfondernas ändamål kompletteras med målet ”territoriell sammanhållning”. Vidare föreslås regler för strukturfonderna och för upprättandet av en sammanhållningsfond. Konventet föreslår också att lagstiftningsförfarandet skall tillämpas från och med 2007.
Regeringens utgångspunkt är att införandet av det nya målet ”territoriell sammanhållning” kan medföra ytterligare anspråk på unionens budgetmedel. Regeringen saknar en tydlig definition av begreppet. Enligt regeringen är det önskvärt med en övergång från enhällighet till kvalificerad majoritet på detta område eftersom det troligtvis kommer att leda till en smidigare beslutsprocess. Däremot anser regeringen att frågan om ökat inflytande för Europaparlamentet kräver noggranna överväganden. Regeringen understryker att utformningen av strukturfondernas användning har betydelse särskilt för nettobetalande medlemsstater.
Vi erinrar om Moderata samlingspartiets förslag till organisation av EU:s struktur- och regionalpolitik. Vi anser att det stöd som nu utgår till en medlemsstat i stället skall dras av från dess medlemsavgift till EU. De pengar som därmed frigörs måste dock användas strikt i enlighet med EU:s konkurrensregler. EU har en viktig uppgift att stimulera gränsöverskridande regionalt samarbete, särskilt mellan länder som har historiskt komplicerade relationer.
Vi anser att konventets förslag möjligen kan ge en bättre grund för en reformering av nuvarande strukturpolitik, vilket välkomnas.
Konventet föreslår att Europaparlamentet skall få ett ökat inflytande över jordbrukspolitiken. Det s.k. lagstiftningsförfarandet föreslås bli tillämpat vid genomförandet av den gemensamma politiken på detta område. Parlamentet föreslås emellertid inte få medbeslutande vid antagandet av europeisk lagstiftning om fastställande av priser, avgifter, stöd och kvantitativa begränsningar samt fastsställande av fiskemöjligheter. Konventet föreslår inte någon ändring av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken.
Regeringens utgångspunkt är att om det införs en begränsad form av medbeslutande på detta område är det angeläget att klargöra kompetensfördelningen mellan Europaparlamentet och rådet samt att finna en form av medbeslutande som är väl avvägd. Regeringen anser att målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken är föråldrade. Enligt regeringen borde en uppgift i det fortsatta arbetet med det nya fördraget vara att söka modernisera målen för jordbrukspolitiken. Regeringen bedömer att konventets förslag inte syftar till någon förändring av kompetensfördelningen för den gemensamma fiskeripolitiken men att begreppet ”havets biologiska resurser” kan behöva klargöras.
Vi välkomnar konventets förslag om en förändrad beslutordning för jordbrukspolitiken. Vi menar att det bör göra det lättare att reformera den jordbrukspolitik som orsakar överproduktion och dumpning. En reformering av målen för jordbrukspolitiken bör genomföras.
Konventets förslag om miljöbestämmelserna motsvarar i allt väsentligt de skrivningar om hållbar utveckling och miljöintegration som finns i nu gällande fördrag.
Regeringens utgångspunkt är att det vore önskvärt med förbättringar av miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget. Dessutom anser regeringen att miljöskyddsbestämmelser bör integreras i olika sakpolitiska artiklar, mer specifikt gäller det jordbruk och fiske, statsstöd, transport, industri samt forskning och utveckling.
Vi accepterar konventets förslag. Det innebär inte någon förändring i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Konventet föreslår att den nu gällande bestämmelsen om konsumentskydd skall vara oförändrad. Det föreslås också att kommissionen vid förslag om konsumentskydd i syfte att upprätta den inre marknaden skall utgå från en hög skyddsnivå.
Regeringens utgångspunkt är att den nya allmänna bestämmelsen om konsumentskydd på ett tydligt sätt fastställer att konsumentskydd på hög nivå är ett övergripande krav vid utformningen av unionens politik. Regeringen menar emellertid att den oförändrade bestämmelsen om minimiharmonisering utgör en begränsning och att det är önskvärt med en förstärkning av denna artikel.
Vi menar att det för den enskilde konsumenten är viktigt att det finns ett brett utbud av tjänster och varor av god kvalitet att välja mellan. Därigenom kan konsumenten stå stark i förhållande till producenten. Det största problemet gäller offentliga monopol när konsumenten inte kan vända sig till något alternativ. Vi anser därför att den viktigaste åtgärden för att stärka konsumenten är att bryta upp nationella monopol och föra in dem under EU:s inre marknad och de konkurrensregler som gäller för denna. Konventets förslag till konsumentskyddsartikel är oförändrad och kan godtas.
Konventet föreslår att rymdpolitik förs in bland de områden som enligt det konstitutionella fördraget omfattas av delad kompetens. För att uppnå syftet med en gemensam rymdpolitik föreslås unionen kunna främja gemensamma initiativ, stödja forskning och teknisk utveckling samt samordna insatser för att utforska och utnyttja rymden. De åtgärder som därvid fastställs föreslås kunna få formen av ett europeiskt rymdprogram.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget att införa rymdpolitik som en specialform av delad kompetens väcker en rad frågor som behöver belysas närmare. Främst rör det hur ESA-konventionen som reglerar det mellanstatliga samarbetet inom det europeiska rymdorganet European Space Agency kommer att påverkas, men även frågor om hur finansieringen av medlemsstaternas industriella medverkan i rymdsamarbetet skall organiseras.
Vi menar att förslaget att införa rymden som ett nytt kompetensområde för unionen är mindre välbetänkt. Det finns redan ett välfungerande europeiskt och internationellt samarbete på detta område. Vi anser att det inte finns någon anledning att EU skall ta ansvar för detta. Vi avvisar förslaget att rymden skall bli en ny EU-kompetens.
Konventet föreslår att energi förs in bland de områden i det konstitutionella fördraget som omfattas av delad kompetens. Utvecklingen av den gemensamma politiken skall ske inom ramen för den inre marknaden och med hänsyn till kravet på att bevara och förbättra miljön.
Regeringens utgångspunkt är att frågor rörande energiförsörjning, val av energislag, produktion av energi samt effektiv energianvändning även fortsättningsvis bör kunna hanteras på nationell nivå. Därutöver anser regeringen att såväl genomförandet av en liberaliserad inre marknad för energi, som en möjlig prioritering av åtgärder som främjar miljön och är samhällsekonomiskt lönsamma bör uppmärksammas vid utformningen av den rättsliga grunden.
Vi välkomnar konventets förslag på energiområdet. Vi menar att det bör underlätta strävan att liberalisera energimarknaden och göra energiförsörjningen tryggare. Frågan om användning av kärnkraft bör fortsatt vara nationell kompetens.
Konventet föreslår att det införs en rättslig grund för idrott såsom en del av området för stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Förslaget innebär att unionen skall bidra till främjandet av europeiska idrottssatsningar med avseende på deras sociala och pedagogiska roll. Konventet föreslår att målet för unionens insats skall vara att utveckla idrottens europeiska dimension genom att främja rättvisan i tävlingar och samarbete mellan idrottsorganisationerna.
Regeringens utgångspunkt är att förslaget att ge idrott en klar rättslig grund bör välkomnas.
Vår uppfattning är att det finns ett mycket omfattande och intensivt europeiskt och internationellt samarbete på idrottens område som hanteras av det civila samhället. Det finns därför ingen anledning att denna funktion skall övertas av EU. Förslaget att idrott skall bli ny kompetens avvisas.
Konventet föreslår en skyldighet att i en europeisk lag fastställa de principer och villkor som skall gälla vid utförande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Förslaget innebär att det införs en uttrycklig rättslig grund för stiftandet av en övergripande europeisk lag.
Regeringens utgångspunkt är att begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse saknar en tydlig definition och att det därför är oklart vilka tjänster som kan komma att omfattas. Regeringen anser att så länge begreppet är otillräckligt definierat bör fördraget inte omfatta en skyldighet att anta en övergripande europeisk lag på detta område.
Vi anser att konventets förslag om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är oklart, men kan tolkas som ett försök att ge skydd åt offentliga monopol. Detta strider mot EU:s strävan till en öppen marknad och bör därför avvisas. Offentliga monopol har betydande negativa sociala och ekonomiska konsekvenser och drabbar många gånger den enskilde hårt. Vi menar att förslaget riskerar att äventyra nödvändig liberalisering och att negativt påverka en effektivisering och konkurrensutsättning på nya marknader inom den inre marknaden. Förslaget bör avvisas.
Konventet föreslår att räddningstjänst skrivs in i fördraget som ett område där unionen kan vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder, vilket innebär en förändring från nuvarande ordning där räddningstjänst inte nämns särskilt. Unionen föreslås stödja och komplettera medlemsstaternas eget arbete på området. Räddningstjänsten föreslås även omfattas av den föreslagna solidaritetsklausulen.
Regeringens utgångspunkt är att det kommer att behövas en definintionsdiskussion kring ”civil protection”-begreppet. Vidare anser regeringen att det är angeläget att bevaka att de åtgärder som unionen vidtar på detta område inte inkräktar på kommunernas självbestämmande.
Vi menar att räddningstjänst i första hand är ett kommunalt ansvar, men att EU kan ges möjlighet att stödja åtgärder är acceptabelt under förutsättning att ansvarsfrågan är klar.
Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag skapar tydliga ramar och gränser för den kompetens som Europeiska unionen tilldelas genom fördraget. Det anges uttryckligen i förslaget, artikel I-9.2, att varje kompetens som inte tilldelas unionen genom fördraget tillhör medlemsstaterna. Fördraget tydliggör det som varit kännetecknet för EU-samarbetets utveckling, nämligen att det bygger på en mellanstatlig grund och att den Europeiska unionens överstatlighet inom vissa områden endast härrör från den kompetens som medlemsstaterna genom fördraget överlåtit till den. EU kan varken besluta om sin kompetens, kräva ytterligare kompetens eller på egen hand utveckla egen kompetens.
Det är enbart medlemsstaterna som kan tilldela EU kompetens i de former som beskrivs i fördraget. Om ytterligare kompetens skall tilldelas EU måste detta ske genom fördragsändring som godkänns av medlemsstaterna och ratificeras av deras parlament.
Den kompetens som nu föreslås tilldelas EU faller inom ramen för grundlagens bestämmelser i regeringsformen (RF) 10:5. Det berör inte i något fall principerna om det svenska statsskicket. Även om beslutsformerna förändras påverkar detta inte de krav som enligt regeringsformen gäller för överlämnande av kompetens till Europeiska unionen.
Att EG-rätten har företräde framför nationell lagstiftning är sedan tidigare rättspraxis. Det är en förutsättning för att det gemensamma beslutsfattandet skall ha ett genomslag i till exempel förverkligandet av den inre marknaden. Det är viktigt att understryka att denna företrädesrätt enbart gäller inom de områden där unionen har till sig fått överlämnad kompetens. Detta gäller inte det svenska statsskickets grunder.
I fördraget slås fast att EU skall söka anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta innebär ett förstärkt skydd för de fri- och rättigheter som också kommer till uttryck i de svenska grundlagarna. Dessa fri- och rättigheter skall ingå i unionsrätten som allmänna principer, inte bara som sådana utan också – i enlighet med vad som föreslås i artikel 7 – så som de framgår av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Till detta kommer att unionen enligt artikel 5 skall respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer. Fördraget är mot denna bakgrund väl förenligt med bestämmelserna i RF 10:5 om förutsättningarna för överlämnande av kompetenser till EU.
Det finns enligt vår mening däremot skäl att i fördraget tydliggöra detta förhållande och som vi ovan föreslagit föra in hänvisningar till artiklarna 5 och 7 i artikel 10 som stadgar unionsrättens företräde.
Det faktum att beslutsformerna förändras innebär inte någon kompetensöverföring i sig. Däremot innebär det en ökad överstatlighet med effekter som kan gå emot enskilda nationella uppfattningar. Detta är en nödvändig del av det gemensamma beslutsfattandet. Det får däremot enligt fördraget inte gå emot väsentliga nationella intressen. Den viktiga frågan är i vilken mån överföringen av kompetens leder till att den gemensamma maktutövningen står under en tydlig kontroll.
Det torde snarast vara så att det nya fördraget ökar den demokratiska kontrollen och öppenheten kring de områden där EU har tilldelats kompetens. Den tydligare kompetensbeskrivningen som fördraget innehåller minskar utrymmet för en utvidgning av EU:s kompetens som inte avsetts av medlemsstaternas parlament. De nationella parlamentens möjlighet att reagera mot förslag från kommissionen som kan anses överskrida tilldelad kompetens verkar i samma riktning. De nationella parlamenten och medlemsstaterna får därmed en bättre kontroll över den makt de överlämnat och inte överlämnat.
Det är, som tidigare framgått, vår uppfattning att möjligheten att reagera mot ett förslag från kommissionen kan stärkas genom att de nationella parlamenten får en uttrycklig rätt att inför EU-domstolen få prövat om ett förslag från kommissionen är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Därmed skapas en ökad tydlighet.
Det förhållandet att EU har en domstol som avgör om olika beslut är förenliga med fördrag och traktater påverkar inte vad som är överlämnat i form av kompetens. Tvärtom är detta medlemsstaternas gemensamma form för att lösa tvister om vad som är att betrakta som gemensam kompetens eller ej. I den delen finns det inom EU en maktdelning som kanaliserar demokratiskt inflytande och kontroll inom olika institutioner samtidigt som beslutsfattandet kan prövas rättsligt i förhållande till fördrag och lagar. Detta ingår också i de förutsättningar under vilka Sverige anser sig kunna överlämna kompetens till EU.
Det är viktigt att slå fast, även om detta ligger utanför den grundlagsmässiga diskussionen om maktöverlämningen, att det i förslaget till nytt fördrag finns regler som innebär bättre villkor för insyn och inflytande för Europas medborgare. Det innebär samtidigt en större räckvidd för demokratiska beslut och gemensam lagstiftning i frågor och inom områden som tidigare inte kunde vara föremål för demokratiska beslut överhuvudtaget. Det gäller till exempel miljöfrågor, gränsöverskridande brottslighet och den gemensamma säkerheten.
Utan detta fördrag skulle Europa självfallet utvecklas genom politiska beslut men utan att alla medlemsländer och medborgare hade lika mycket att säga till om. På det viset utsträcks nu rättsstatens och demokratins principer till nya områden. Det är av ett stort värde.
|
Stockholm den 15 oktober 2003 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Gunilla Carlsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Lennart Hedquist (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |