Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rambeslut och efterföljande lagstiftningsåtgärder bör behandlas i ett sammanhang.
Miljöpartiet var starkt kritisk till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna. Rambeslutet framtogs – likt så många andra dito – i en hast. Riksdagen tillställdes godkännandepropositionen utan att den medföljdes av genomförandelagstiftning. Remissförfarandet var milt sagt bristfälligt. Genom Vänsterpartiets försorg inkom ett antal yttranden, vilka i huvudsak var kritiska. Regeringen valde att bortse från dessa yttranden. Nu skall riksdagen ta ställning till genomföranderegler i anledning av ett redan godkänt rambeslut.
Vi delar tillfullo Lagrådets kritik mot den beslutsordning som tillämpas i fråga om rambeslut. Remissförfarandet i anslutning till ett godkännande är undermåligt eller lyser med sin frånvaro. Remissförfarandet i anslutning till genomförandelagstiftningen ter sig mest som ett spel för gallerierna. Förvisso är av värde att få olika synpunkter på genomförandet, men som Lunds universitet påpekar finns det sedan rambeslutet väl godkänts föga anledning att behandla ens sådana grundläggande rättspolitiska frågor som rambeslutet som sådant gav (kunde ha givit) upphov till. Förfarandet leder inte bara till brister i det enskilda fallet. Förfarandet leder till att hela idén med remissförfarandet urholkas. Upplever remissinstanser att remissförfarandet saknar relevans kan de inte förväntas ägna remisser tid och tanke. Om det traditionella beredningsförfarandet ses som rena formalia agerar olika aktörer därefter med påföljande kvalitetsbrister. I förlängningen hotas hela beredningsförfarandet, vilket leder till minskad insyn, ökat ministerstyre och demokratiskt underskott.
Vi ifrågasatte behovet av ett rambeslut i anledning av att riksdagen godkänt 1996 års utlämningskonvention. Vi motsatte oss ett slopande av kravet på dubbel straffbarhet. Vi var kritiska till den i rambeslutet ingående brottskatalogen och påpekade att definitionen av respektive brott kan skilja sig åt mellan medlemsländerna. Vi fann att det var högst allvarligt att rådet – efter att ha hört Europaparlamentet – enhälligt kan besluta om tillägg till brottskatalogen. Vi är alltjämt kritiska till att överlämnande av parlamentarisk beslutanderätt skrivs in i ett rambeslut. Riksdagen skulle knappast finna för gott att i svensk straffrätt frånhända sig beslutanderätten över tillägg till befintliga brott. Vi ifrågasatte det lämpliga i att beslut och verkställighet skulle ske skyndsamt och utan ingående prövning i sak. Samtidigt konstaterade vi att tidsfristerna som sådana skapar utrymme för långa frihetsberövanden i avvaktan på beslut och verkställighet. Frihetsberövande särskilt i avvaktan på rättegång bör tillgripas med stor försiktighet och enkom när skäl föreligger. Huvudprincipen bör vara att frihetsberövande skall undvikas om det inte är oundgängligen påkallat. Vi reagerade på avsaknaden av möjlighet att åberopa humanitära skäl såsom skäl för verkställighetsvägran, särskilt när underåriga kan komma att begäras utlämnade. (Det hade i och för sig varit att föredra att ha en uttalad åldersgräns i rambeslutet, lämpligen sammanfallande med myndighetsåldern. Påkallat hade även varit att kunna vägra överlämning ifall den begärande staten inte uppställer synnerliga och särskilda skäl för att ådöma unga lagöverträdare fängelse.)
I godkännandepropositionen hävdade regeringen att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om förenings-, tryck- och yttrandefrihet. Advokatsamfundet ansåg att regeringen inte djupare analyserat frågan. Vi fann att regeringen var mer än oklar i sin analys av eventuella konflikter mellan arresteringsordern och konstitutionella rättigheter. Regeringen anförde t.ex. att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet inte äger samband med grundlagarnas tillämpning i ett utlämnings- eller överlämningsärende. Påståendet var föga klargörande. Som vi ser det strider rambeslutet mot våra grundlagar.
Vi delar, som sagt, Lagrådets kritik mot beslutsordningen och de konsekvenser denna kan få, såsom brister i kvalitetssäkring och risken för att beslutsprocessen och de snäva tidsramarna medför att reglerna inte blir långsiktigt hållbara. Vi instämmer i stora delar av Lagrådets kritik mot olika detaljer. Lagen uppvisar som helhet kvalitetsbrister. Vi emotser en snar utvärdering av regelverket som sådant och dess tillämpning.
Ånyo bör påpekas att arresteringsordern som sådan kräver insikter i – och erfarenhet av – andra medlemsstaters regelverk och praxis. Av intresse är t.ex. brottsrubriceringar, straffskalor, regler för frihetsberövande i avvaktan på rättegång och avräkningsregler. Oväsentligt är inte heller kriminalvårslagstiftning och utformningen av kriminalvården som sådan.
Såsom Lagrådet påpekar angår förslagen fri- och rättigheter som enligt 2 kap 12 § regeringsformen endast får begränsas i lag och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Det går inte att bortse ifrån risken för att utlämning kan ske för gärningar vi inte anser försvarbara att kriminalisera. Det är oansvarigt att inte beakta eventuella konflikter med våra grundlagar, t.ex. tryckfrihetsförordningen, inte minst då den svenska tryckfriheten är mer långtgående än vissa medlemsstaters motsvarande regler. Grundlagskonflikter borde ha utgjort ett uttryckligt skäl för att ej bevilja utlämnande. Särskilt när det föreliggande utkastet till nytt EU-fördrag (framtaget av det s.k. framtidskonventet) medför att unionsrätten ges företräde framför nationell rätt om det antas i befintligt skick. Vi ser en oroande uppluckring av medlemsstaternas konstitutioners status i förhållande till unions/gemenskapsrätten.
Förvisso uttalar regeringen att överlämnande inte får beviljas om det skulle strida mot bestämmelser i grundlagarna. Det är gott och väl att regeringen anser att så är fallet. Det hade dock varit att föredra ifall det i lagtexten uttryckligen framgick att överlämning ej får ske om det strider mot grundlagen. Det kan ju vara så att den som har att tillämpa regelverket samt den begärande myndigheten i annan medlemsstat fäster ringa avseende vid regeringens åsikter. I framtiden kan det vara EG-domstolen (eller snarare EU-domstolen) som har att bedöma huruvida skäl att inte bevilja utlämning föreligger. Den tillskriver måhända våra grundlagar föga värde och får antas fästa föga avseende vid den svenska regeringens uttalanden i en propositionstext. I och för sig kan ifrågasättas ifall rambeslutet medger ett så långtgående hänsynstagande till medlemsstaternas konstitutioner, vilket inte medför annat än att skälen att vara emot rambeslutet som sådant ökar.
Vi är vidare kritiska till att överlämnande får beviljas även om den eftersökte är omyndig. Åldersgränsen om 15 år är inte tillfyllest. Omyndiga bör inte utlämnas för lagföring eller verkställighet. Förvisso skall garantier uppställas för att verkställighet skall ske i Sverige. Beaktas bör dock att straffbarhetsåldern skiljer sig åt mycket markant inom EU. Åldersgränsen som sådan anger inte endast vid vilken ålder en individ är straffbar, den får även antas kunna ha betydelse för vilket ansvar som kan åläggas den enskilde och vilket straff som kan utdömas i anledning därav. Det ter sig mycket främmande i en svensk kontext att döma 10-åringar, dvs. barn, till fängelse. Grunden för detta är givetvis inte enkom att vi finner det inhumant att placera barn på anstalt, utan att vi inte anser att de kan ådömas ansvar för gärningen som sådan.
Vi konstaterar ånyo att vi inte kan acceptera att kravet på dubbel straffbarhet slopas. Vi vill värna principen som sådan samt anser att den i rambeslutet upprättade brottskatalogen är alltför vag. Kravet på att brottet skall ha ett straffvärde på minst tre år utgör förvisso en viss garant, men vi förfogar trots det inte över andra medlemsstaters brottsrubriceringar och praxis. (Som ett rent tankeexperiment kan följande scenario vara att reflektera över: Vad blir konsekvensen om en medlemsstat i sin straffrätt anser att abort faller in under rubriceringen mord, med den däri ingående straffskalan. Scenariot är inte helt orimligt. Abortmotståndare – som har ett inte oansenligt inflytande i vissa länder – anser att abort är att likställa med mord.) Vad gäller verkställighet av redan utdömt straff uppställs enkom ett krav på en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Fyra månader är inte tillräckligt för att söka uppväga avsaknaden av kontroll av dubbel straffbarhet. Det finns fog för att anta att utlämnande för verkställighet av straff kan aktualiseras för gärningar som inte är kriminaliserade i svensk rätt. Det sista kan medföra att utlämning sker i strid med grundlagarna eller andra författningar och är varken förutsägbart eller önskvärt ur rättsmedvetandesynpunkt.
Rent generellt finns anledning att hysa viss oro. En oro som borde leda till besinning. EU-samarbetet i sig är dynamiskt. Utvecklingen på det straffrättsliga området har gått mycket fort de sista åren, särskilt efter den 11 september 2001. Förhandlingar pågår om ett nytt EU-fördrag. Förhandlingsutkastet medför formella och materiella ändringar, inte minst då nuvarande pelarstruktur föreslås tas bort. Nästa år utvidgas EU med 10 nya medlemmar. Fler länder vill bli medlemmar. Vissa av de länder som blir medlemmar nästa år och vissa av intressenterna har rättstraditioner som till viss del med fog kan kritiseras.
|
Stockholm den 17 oktober 2003 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
Ulf Holm (mp) |