Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Vänsterpartiet anser att det är mycket viktigt att Sverige inte skall vara ett land där det är möjligt att gömma sig undan lagföring eller avtjänande av straff i annat land. En förutsättning för att göra ett system för utlämning trovärdigt är dock att rättssäkerheten är god och att det finns möjlighet för såväl den enskilde som för de rättsvårdande myndigheterna att ha kontroll över systemet. Detta innebär bland annat att systemet skall vara överskådligt och innehålla så lite av godtycke som möjligt.
Propositionen om en europeisk arresteringsorder grundar sig på ett så kallat rambeslut vilket i sig leder till stora tveksamheter. Beredningen av underlaget för ett rambeslut är i princip obefintligt och när ett förslag om beslut om att anta ett rambeslut har fattats är det omöjligt att överskåda den lagstiftning som långt senare följer. Kritiken mot detta förfarande har varit mycket omfattande.
När det gäller de föreliggande förslagen så måste påpekas att det finns allvarliga tveksamheter när det gäller de principiella grunderna om ömsesidigt erkännande som rambeslut grundas på. Det kan knappast förnekas att medlemsstaternas rättsordningar skiljer sig åt, dels avseende regelverkens innehåll – t.ex. förutsättningar för straffprocessuella ingripanden – dels avseende rättsväsendets uppbyggnad, funktion och effektivitet. Genom den lagstiftning som nu föreslås förbinder sig Sverige att godta rättsliga beslut fattade i samtliga medlemsstater utan möjlighet att göra en materiell prövning av t. ex. styrkan av misstankegraden eller möjlighet att tillämpa svenska regler, i varje fall inte alla, som på grund av skyddsvärda intressen innebär begränsningar i myndigheters rätt att ingripa mot enskilda. Det är, enligt Vänsterpartiet, en märklig ordning att det är den stats reglering som ger den enskilda det sämsta skyddet mot ingripanden som skall vara den nedre gränsen för enskildas skydd i hela unionen. Mer rimligt vore att erkänna det mer utvidgade skydd som enskilda länder anser adekvat i den egna rättsordningen.
En av de största skillnaderna mellan de nuvarande utlämningsreglerna inom EU och de här föreslagna nya reglerna är att kravet på dubbel straffbarhet delvis tas bort. De skäl som låg bakom kravet på dubbel straffbarhet – det vill säga förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten för den enskilde – är enligt regeringen inte av betydelse vid överlämning enligt arresteringsordern eftersom arresteringsordern vilar på principen om ömsesidigt erkännande. Att Vänsterpartiet inte anser att denna princip är godtagbar framgår ovan. Att ömsesidigheten tar över rättssäkerheten hade varit lättare att ta till sig om vi inom Europa haft en näst intill samstämmig syn på vad som skall anses vara en klandervärd handling och om miniminivåer av rättigheter för den misstänkte respekterades. Det har vi inte och så sker inte. Vissa brott som kan tänkas tolkas in i listan, som att gömma en flykting, att låta utföra en abort är brott i vissa EU-stater och helt otänkbart att kriminalisera i andra. Det hade kanske också varit möjligt att acceptera idén om ömsesidighet om man definierat vilka brott som avses enligt respektive nationell lagstiftning eller möjligen begränsat listan till några mycket allvarliga gärningar. Men tvärtom säger regeringen att listan i princip är onödig – den är med andra ord mer ett pedagogiskt verktyg i en inledningsfas – principen om ömsesidighet kan nämligen inte i längden innebära att bara vissa typer av gärningar omfattas. Listan är redan nu lång och mycket otydlig. Vad är till exempel IT-brottslighet eller miljöbrott? Är rasism en gärning eller en åsikt? Efter år av utredningar och beslut att inte kriminalisera deltagande i vissa organisationer accepteras genom arresteringsordern andra länders beslut att till och med förbjuda politiska partier. Något som måste anses helt oacceptabelt enligt svensk rättsordning.
Det är en grundläggande princip i en rättsstat att den enskilde skall kunna förutse om han eller hon begår en brottslig gärning. Enligt Vänsterpartiets uppfattning begränsas rättssäkerheten betänkligt av listan.
I propositionen beskrivs rambeslutets beaktandesatser, punkten 12, som en garanti för medlemsstaters möjlighet att tillämpa konstitutionella regler. Detta gäller inte minst föreningsfrihet och tryck- och yttrandefrihet. Regeringen slår också fast att grundlagarna innehåller bestämmelser som kan utgöra hinder mot överlämnande. De inledande beaktandesatserna i ett rambeslut har dock ingen bindande juridisk verkan, något som kritiserats tidigare. Flera remissinstanser har också föreslagit att en särskild bestämmelse skall införas i lagen som erinrar om grundlagarna. Justitiekanslern har dessutom i sitt remissvar ifrågasatt om punkt 12 verkligen ger det skydd för de svenska konstitutionella reglerna som regeringen hävdar. Denna kritik till trots skriver regeringen i propositionen att den inte finner anledning att frångå den tolkning som tidigare gjorts, nämligen att ett sådant skydd finns implicit i lagen.
För Vänsterpartiet är det en självklarhet att alla lagar skall vara så tydliga som möjligt. Inte minst viktigt är det att vid varje tillfälle som ges hävda de mänskliga fri- och rättigheterna som de kommer till uttryck i våra grundlagar. Vi finner det därför mycket anmärkningsvärt att en explicit hänvisning till grundlagarna inte förs in i lagtexten.
Det är glädjande att regeringen valt att i vägransgrunderna direkt hänvisa till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll som är giltiga i Sverige. För att denna regel skall kunna upprätthållas är det också viktigt att den eftersökte garanteras en möjlighet att i verklig mening utmana en ansökan om utlämning eller överföring. Detta förutsätter att han eller hon informeras på ett språk han eller hon förstår och att offentlig försvarare i varje fall utses. Detta ges inga garantier för i den föreslagna lagen.
Det är mycket olyckligt att rambeslutet och därmed lagen om arresteringsordern gör det möjligt att överlämna barn och ungdomar mellan 15 och 18 år för lagföring eller verkställande av straff. En stat har heller ingen möjlighet att vägra utlämning om den unga riskerar att ställas inför rätta som vuxen i en annan EU-stat. Enligt svensk lagstiftning är en person som fyllt 15 visserligen straffmyndig men får endast dömas till fängelse om den finns synnerliga skäl. När det gäller unga mellan 18 och 21 får fängelse endast utdömas om det finns särskilda skäl.
De regler som gäller idag innebär i praktiken att regeringen av humanitära skäl avslår en begäran om utlämning av barn under 18 år. Några humanitära vägransgrunder finns vare sig i rambeslutet eller i den föreslagna lagstiftningen. Regeringen hänvisar istället till möjligheten att skjuta upp verkställigheten. Detta kan ske om det finns starka humanitära skäl. I propositionen skriver regeringen att ålder kan vara ett sådant skäl. Lösningen innebär, förutom en mycket osäker situation för den unge, att en gärning som begåtts av en mycket ung person per automatik kommer att bedömas som en gärning där en vuxen ställs till svars. Vänsterpartiet anser att detta är en mycket otillfredsställande lösning.
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har tillkommit i en stor hast och utan möjlighet för normal remissbehandling och debatt. Arresteringsordern innehåller regler som kommer att påverka enskilda individer. Den ovanstående argumentationen vad gäller fri- och rättigheter och behandlingen av barn torde vara nog med argument för att ifrågasätta propositionen. En djup diskussion om utvecklingen när det gäller ömsesidigt erkännande är nu nödvändig. Med den utveckling som samarbetet inom det rättsliga området och inrikessamarbetet genomgår, är det nödvändigt att förankra förändringar hos de som sedan skall tillämpa de nya reglerna men också i samhället i stort. Därför anser Vänsterpartiet att proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skall avslås.
|
Stockholm den 15 oktober 2003 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Peter Pedersen (v) |
Per Rosengren (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |