Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen noggrant skall följa tillämpningen av den nya lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekter gällande bl.a. undantaget från kravet på dubbel straffbarhet,
Riksdagen beslutar att det i 2 kap. 1 § den föreslagna lagtexten, förs in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Rambeslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga inrikes frågor den 13 juni 2003.
När propositionen om själva rambeslutet presenterades för riksdagen (proposition 2001/02:118) uppkom bl a frågan om den parlamentariska behandlingen av rambeslut.
I en motion (2001/02:Ju19) yrkade Folkpartiet liberalerna att riksdagen skulle ge regeringen tillkänna att rambeslutet och efterföljande lagstiftningsåtgärder borde behandlas i ett sammanhang och att propositionen av detta skäl skulle avslås:
”Regeringen redogör i propositionen för behovet av lagstiftningsåtgärder p g a rambeslutet, men några exakta lagförslag redovisas inte, vilket gör det omöjligt för riksdagen att överblicka konsekvenserna av rambeslutet för svenskt vidkommande.”
I motionen kritiserades också avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet för vissa brott och att de s k vägransgrunderna hade flera brister.
I justitieutskottets betänkande (2001/02:JuU29) framkom att ledamöterna från Folkpartiet liberalerna och Moderaterna inte deltog i beslutet om godkännande av rambeslutet. Partierna menade att justitieutskottet borde ha skjutit upp behandlingen av godkännande av rambeslutet till dess att regeringens förslag till följdlagstiftning förelåg. Sedan ett yrkande om detta avslogs valde ledamöterna i de nämnda partierna att inte delta i beslutet om godkännande.
När nu regeringen lägger fram denna proposition har dock således riksdagen redan godkänt rambeslutet och frågan gäller här endast de lagstiftningsåtgärder som bör vidtagas för att uppfylla bestämmelserna i rambeslutet.
Folkpartiet liberalerna anser att ett intensifierat samarbete mellan EU:s medlemsstater inom rättsområdet är viktigt och ser därför bl a att ett fungerande utlämningsarbete mellan EU-länderna gällande överlämnande för lagföring för brott samt överlämnande för verkställighet av straff torde vara eftersträvansvärt. Ett antal redan befintliga lagar reglerar frågor om utlämning för brott från Sverige, bl a lagen (1957:668) om utlämning för brott (den s k utlämningslagen), den nordiska utlämningslagen (1959:254) samt förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till och från Sverige.
Den nya föreslagna lagstiftningen motsvarar i vissa delar bestämmelserna i utlämningslagen som även innehåller bestämmelser om utlämning till utomnordiska stater. I lagen finns särskilda bestämmelser om utlämning till andra EU-stater. Bestämmelserna tillkom som en följd av Sveriges tillträde till 1995 och 1996 års utlämningskonventioner. Ett samarbete i dessa frågor finns således redan sedan flera år tillbaka.
Folkpartiet liberalerna menar att det antagna rambeslutet och den efterföljande föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt är angelägna. Lagstiftningen innehåller regler för främst åklagares och domstolars handläggning och beslut i ärenden om överlämnande och torde kunna underlätta dessa myndigheters samarbete med andra EU-länder.
Folkpartiet liberalerna anser dock att lagförslaget innebär att rättssäkerhetsaspekterna tydligt måste bevakas.
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen lyft fram behovet av att EU sätter lägsta gemensamma standard vad avser rättssäkerhetsgarantier. På senare tid har det inom EU lagts fram ett flertal förslag i denna riktning, bl a om bekämpande av terrorism och nu genom regler om utlämning mellan medlemsstaterna. Det hade varit bra om det i dessa sammanhang funnits utrymme att debattera olika rättssäkerhetsaspekter. Så långt har det rättsliga samarbetet inneburit att man börjat i delvis fel ordning. Frågan om rättssäkerhetsgarantier finns visserligen på grönboksnivå där regeringen i våras fick avge sitt yttrande. Folkpartiet liberalerna vill understryka vikten av att detta arbete intensifieras för att bättre garantera rättssäkerheten inom hela EU. Det är avgörande för att ett verkligt ömsesidigt erkännande av staternas rättsordningar skall vara verkligt och inte bara grundat i olika avtal.
Huvudregeln enligt det här aktuella rambeslutet är att en verkställande rättslig myndighet för att bevilja överlämnande kan kräva att de gärningar för vilka en arresteringsorder har utfärdats utgör ett brott, inte bara i den utfärdande medlemsstaten men också i den verkställande medlemsstaten. Som regel uppställs sålunda krav på s k dubbel straffbarhet. Rambeslutet och det här aktuella lagförslaget innebär dock att kravet på dubbel straffbarhet åsidosätts i vissa fall:
De rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten kan inte uppställa krav på att det finns dubbel straffbarhet om den utfärdande medlemsstatens rättsliga myndigheter har bedömt och i sin begäran angett att brottet motsvarar något av de 32 brott eller gärningstyper som räknas upp i artikel 2.2. (listan). En förutsättning för ”listans” tillämpning är att brottet i den utfärdande medlemsstaten kan medföra fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. Tanken är att skillnaden i medlemsstaternas definitioner av brotten i listan inte skall ha någon betydelse för frågan om överlämnande kan ske. (prop. s 58)
Den s k listan innehåller flera av de brott som omfattas av den svenska brottsbalken och av svensk specialstraffrätt. En del av de i ”listan” angivna brotten motsvaras dock inte av någon beteckning i den svenska straffrätten, t ex brottsbeteckningen ”deltagande i en kriminell organisation”. Förutsatt att detta brott har tre års fängelse i straffskalan kan en åklagare i arresteringsordern ange att brottet omfattas av ”listan”, vilket innebär att huvudregeln om dubbel straffbarhet kan åsidosättas. ”Listan” skall dessutom kunna utökas eller modifieras efter beslut av rådet (artikel 2.3).
Folkpartiet liberalerna är tveksamt till att kravet på dubbel straffbarhet på nämnda sätt kan åsidosättas. Vi befarar att det i praktiken skulle kunna innebära att rättssäkerheten försvagas. Möjligheten för en stat att tillämpa de s k obligatoriska och fakultativa avslagsgrunderna i enlighet med artiklarna 3 och 4 är visserligen omfattande men vi anser att rättssäkerhetsaspekterna är fundamentala gällande ett så omfattande tvångsmedel som utlämning ändå innebär. Vi menar därför att det måste ställas tydliga krav på att regeringen noggrant följer tillämpningen av reglerna med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Avslagsgrunderna i artiklarna 3 och 4 är inte uttömande gällande vilka möjligheter en verkställande medlemsstat har att avstå från att verkställa en
arresteringsorder, vilket framgår av de s k beaktandesatserna. Av dessa framgår att medlemsstaterna har rätt att vägra överlämnande om det t ex finns skäl att tro att en arresteringsorder har utfärdats i syfte att lagföra eller straffa en person p g a dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk eller sexuella läggning, eller att personens ställning vid ett överlämnande kan skadas av något av dessa skäl (prop. s 59–60).
Av beaktandesatserna framgår även att rambeslutet inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet (punkten 12).
Vi menar att det för svenskt vidkommande måste vara ett oåterkalleligt krav att kunna tillämpa de svenska grundlagarna och de i dessa fastslagna rättigheterna gällande bl a tryckfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det får inte vara möjligt att överlämning ändå skulle kunna ske för gärningar som är straffbara enligt dessa lagar, utan hänsyn till det skydd som grundlagarnas särskilda procedurregler föreskriver gällande t ex juryrättegång.
Vi instämmer i huvudsak med det som regeringen i propositionen anför gällande det svenska grundlagsskyddet. Däremot är vi tveksamma till det sätt på vilket den föreslagna lagtexten hänvisar till våra grundlagar. Regeringen har, till skillnad från vissa remissinstanser, nöjt sig med att 2 kapitlet 1 § stadgar att överlämnande skall ske ”om inte annat … följer av någon annan lag”. ”Annan lag” syftar bl a till grundlagarna. När det gäller Europakonventionen har regeringen däremot lagt in en särskild bestämmelse i 2 kapitlet 4 § om att överlämnande inte får beviljas om det skulle strida mot denna konvention eller tilläggsprotokoll som gäller som lag i Sverige.
Regeringen hänvisar till att det i andra sammanhang inte ansetts nödvändigt att i lagtext lägga in hänvisningar till att grundlagsskydd gäller, och vanligen inte heller till att regeringsformen (RF) föreskriver att Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Vi instämmer med att grundlagar naturligtvis gäller oavsett om detta påpekas eller inte i andra lagar. Vi menar dock att risken finns att missförstånd sprids om en lagtext, av det slag det nu gäller, då denna uttryckligen hänvisar till Europakonventionen men inte till grundlagarna. För att undvika missförstånd och oklarheter anser vi att det i den föreslagna lagtexten i 2 kapitlet 1 § bör föras in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I detta sammanhang vill vi även påpeka att det i regeringens proposition om själva rambeslutet (proposition 2001/02:118) framkom att regeringen skulle återkomma till riksdagen med nödvändiga lagförslag under våren 2003. Föreliggande proposition presenteras dock nu, i oktober 2003, i all hast för riksdagen. Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa bestämmelserna i rambeslutet senast den 31 december 2003. Hela lagstiftningsprocessen har således präglats av hastigt tillkomna lagförslag till riksdagen i en synnerligen viktig fråga som gäller regelverk för tvångsåtgärder. Detta kan inte vara lämpligt.
Folkpartiet liberalerna konstaterar att en ändring av ordningen för rambeslut nu visserligen har skett och ställer sig positivt till att de rambeslut som beslutats efter det här aktuella, i stället har en genomförandetid om två år från det att rambeslutet antas.
Vi ställer oss positiva till regeringens uttalande (proposition 2003/04:7, s 55):
Regeringen kommer i arbetet med framtida rambeslut att vara uppmärksam på att genomförandetiden blir så pass avpassad att det finns tillräckligt med tid för att genomföra rambeslutet i Sverige. Numera tillämpas också en ordning där utkast till godkännandeproposition remitteras för att inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas (bl a bet. 2002/03:KU10, avsnitt 7). Regeringen kommer noga att följa dessa frågor och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att rambeslut även i fortsättningen skall kunna antas och genomföras på ett ändamålsenligt och konstitutionellt riktigt sätt.
Folkpartiet liberalerna kommer dock noga att övervaka att regeringens goda intentioner i denna viktiga fråga också realiseras.
|
Stockholm den 17 oktober 2003 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |