Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i 8 a §.1
Riksdagen begär att regeringen ger Rikspolisstyrelsen i uppdrag att se över och kartlägga polisens rutiner vid besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av de nya bestämmelser som infördes 2003 angående besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsintyg.
Riksdagen begär att regeringen ger berörda myndigheter i uppdrag att genomföra en översyn av rutinerna så att inte våldsdömda tjänstemän handlägger eller ansvarar för misshandelsfall.
Riksdagen beslutar om ändring så att laglig möjlighet ges till kvinnor att hämta sina och barnens tillhörigheter med skydd av polis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att kommunerna tar ansvar för kvinnomisshandelsproblematiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kvinnojourkunskap.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidareutbildning av berörda yrkesgrupper i misshandelsproblematik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare utbildning inom rättsväsendet om våldtäkt och att våldtagna kvinnor bemöts på icke-kränkande sätt i domstolen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda pornografins skador och konsekvenser för t.ex. unga människor och hur detta påverkar dem i deras syn på sexualitet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tvärpolitisk utredning för att analysera den nya mansrollen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta initiativ i FN till att hålla en världskonferens om mansrollen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om debatter angående mansrollen, exempelvis via nationella manskonferenser.
1Yrkandena 1, 7 och 11 hänvisade till SoU.
2Yrkande 8 hänvisat till UbU.
3Yrkandena 12 och 14 hänvisade AU.
4Yrkande 13 hänvisat till UU.
Samhällets insatser för att minska våldet mot kvinnor i allmänhet, och i nära relationer i synnerhet, måste ske och sker från flera håll samtidigt. Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Statistik visar att över 20 000 misshandelsbrott mot kvinnor anmäls i Sverige varje år. I närmare tre fjärdedelar av fallen var gärningsmannen bekant med offret. Det allra vanligaste var att misshandeln skedde inomhus. Varje år utsätts cirka 30 kvinnor för dödligt våld i Sverige av någon de känner. På tio år har anmälda sexualbrott mot kvinnor ökat med 80 procent.
Det är också hög tid att vi fokuserar på mannen när det gäller kvinnovåld, inte bara på kvinnan/offret. Det är mannen ifråga som har problem bland annat vad det gäller att kontrollera sina våldsimpulser, och det är där som strålkastarljuset måste falla. Därför är det också oerhört viktigt att forskningen även belyser bakgrundsorsaker till mäns våld samt att åtgärder för förebyggande arbete med ungdomar såsom konfliktlösning och jämställdhet realiseras.
Sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1998 har totalt drygt 4 000 brott om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning anmälts. Antalet anmälningar har dock varierat i hög grad under denna tidsperiod. Endast under det föregående året ökade antalet anmälningar angående grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning med 33 procent jämfört med år 2000, till cirka 1 600 brott per år.
Huvuddelen av de anmälda fridsbrotten utgörs av grov kvinnofridskränkning. Om kränkningarna utförs av en man mot en kvinna i en äktenskapsliknande relation döms mannen för grov kvinnofridskränkning.
När det gäller grov fridskränkning visar en översiktlig genomgång av anmälningarna för år 2001 att gärningsmannen nästan uteslutande är en man. Offret kan vara såväl en kvinna som en man och är oftast son, dotter eller förälder till förövaren. Det är med andra ord mycket ovanligt att kvinnor anmäls för kränkningar av det här slaget.
De kränkningar som avses är exempelvis misshandel, ofredande, hemfridsbrott och sexuellt tvång. Upprepade fall av sådana brott ska bedömas tillsammans och resultera i ett strängare straff än vad de enskilda gärningarna bedömda var och en för sig skulle föra med sig.
Som ett led i strävandena att begränsa våld mot kvinnor i nära relationer infördes år 1988 lagen om besökförbud. Enligt BRÅ (Brottsförebygganderådet) har under de senaste åren i genomsnitt 6 600 personer per år ansökt om besöksförbud, varav knappt hälften har beviljats. I något över 70 procent av fallen är det antingen en kvinna som ansöker om besöksförbud för en man som hon har eller har haft en nära relation till eller en anhörig till kvinnan som ansöker för samme man.
Lagen är könsneutralt skriven, men i förarbetena utgår man tydligt från en situation där en kvinna utsatts för våld eller hot i ett förhållande och där mannen fortsätter att trakassera och förfölja kvinnan efter det att kvinnan har separerat från honom eller han friges från ett fängelsestraff. Ett besöksförbud innebär att en person inte får besöka eller på annat sätt aktivt ta kontakt med den som ska skyddas.
Hittills har åtgärder för att skydda kvinnor som utsatts för våld av närstående män handlat om att skydda kvinnan genom inskränkningar i hennes liv och frihet. Det krävs ofta en mycket allvarlig misshandel för att polisen skall gripa mannen och för att åklagaren senare skall besluta om anhållan och yrka på häktning. Mannen som begått misshandelsbrottet är i många fall den som får bo kvar i hemmet medan den utsatta kvinnan tvingas fly från sitt hem. Ofta finns det dessutom barn med i bilden som dels kan tvingas byta dagis eller skola, dels ofta redan har mycket frånvaro. Men nu kommer även besöksförbud att omfatta den gemensamma bostaden, vilket kommer att underlätta lite mer för kvinnan. De psykiska konsekvenserna vad det gäller otryggheten av att leva under ständigt hot är påtagliga. Med tanke på all den kunskap som vi faktiskt besitter idag om mäns våld mot kvinnor borde det vara den våldsutövande mannen som får sin frihet inskränkt, inte som nu den våldsutsatta kvinnan som låses in med sin rädsla.
Något mer än var fjärde man misstänks för överträdelser. Enligt statistiken är det en liten grupp personer som står för en stor del av överträdelserna som anmäls. 15 procent av männen med besöksförbud svarar för 55 procent av samtliga anmälda överträdelser.
Det finns en tydlig koncentration att män med hög tidigare brottsbelastning oftare misstänks för överträdelser. Av samtliga män som ålades besöksförbud år 2000 misstänktes 28 procent för minst en överträdelse inom ett år.
Den 1 september 2003 trädde de nya reglerna om besöksförbud i kraft. De innebär bl.a. att polisen kommer att kunna ta med en man som misshandlat sin kvinna till ett omedelbart förhör. En annan viktig förändring är att den som hotar eller slår kan förbjudas att vistas i den gemensamma bostaden om det finns en risk för att den misstänkte kommer att begå brott mot den andres liv, hälsa eller frihet. Polisen får också rätt att avhysa den person som förbudet gäller från den gemensamma bostaden. De nya reglerna innebär också att den som överträder ett så kallat utvidgat besöksförbud ska kunna förbjudas att uppehålla sig inom ett större geografiskt område än vad som följer av ett vanligt utvidgat besöksförbud. Ett förbud får omfatta en eller flera områden där den andra personen har sin bostad, arbetsplats eller brukar vistas. Miljöpartiet välkomnar dessa förändringar, men det behövs mer. Vi vill att en utvärdering görs inom en treårsperiod för att se att de nya bestämmelserna har haft den verkan som åsyftats samt att man ser över om antalet överträdelser minskat eller i så fall hur de ska minska.
Enligt BRÅ finns det tydliga brister i polisens rutiner kring besöksförbud. Att poliser i olika funktioner har relevant information om utfärdade besöksförbud är en förutsättning för att de över huvud taget ska kunna använda lagen för att förebygga brott. Inte minst gäller det poliser inom utryckningsverksamheten. Med bättre dokumenterad information om besöksförbuden är det lättare att avgöra om en till synes lindrig händelse innebär en stor fara för kvinnan. En aktiv och löpande uppföljning av utfärdade besöksförbud sker enligt BRÅ:s bedömning vid alltför få polismyndigheter. En bättre uppföljning skulle enligt BRÅ:s uppfattning bidra till förbättrad trygghet. Det finns ett mindre antal goda exempel som visar på att uppföljning är en möjlig arbetsmetod.
Som en del av kvinnofridslagstiftningen har socialtjänstlagen utökats med en paragraf som ytterligare avser att förstärka socialtjänstens ansvar och skyldighet att ge stöd och hjälp åt kvinnor som utsätts för våld. Alltför många gånger är socialtjänstens hål alltför stora i sitt uppfångningsnät av kvinnor som verkligen behöver hjälp. De fångas inte upp och får det stöd de behöver.
Paragrafen som vi åsyftar lyder:
”Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. ”Ordet bör anser vi ska ändras till skall. Som det är nu är det tyvärr till intet förpliktigande.
Alltför få fall av kvinnomisshandel går till åtal, och alltför många män som förgriper sig på kvinnor blir aldrig straffade för det brott de begått. Ett av problemen som hindrar detta är de bristfälliga rättsintygen. Ska någon kunna dömas krävs det bevis, och rättsintygen är ett sätt att säkra bevis. Men alltför många rättsintyg är oanvändbara. Att skriva rättsintyg ingår idag som en del av läkarutbildningen – men uppenbart inte i tillräcklig grad. Därför menar Miljöpartiet att utformningen av och innehållet i rättsintyg måste stärkas i läkarutbildningen.
Tjänstemän inom rättsväsendet eller inom socialtjänsten som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med misshandlade kvinnor och som dömts för våldsbrott ska inte få behålla sina tjänster. Dessa tjänstemän har i och med att de blivit dömda förbrukat sitt förtroende och är inte längre lämpliga att utöva sitt yrke. Det är mycket olustigt att som dömd för våldsbrott handlägga ärenden som gäller just misshandel. Vi menar att det behövs en översyn av rutinerna så att inte våldsdömda tjänstemän handlägger eller ansvarar för misshandelsfall.
Många gånger tvingas kvinnor som lever under hot och misshandel att lämna hemmet och mannen brådstörtat och får inte med sig så mycket av sina personliga tillhörigheter. Att vid ett senare tillfälle gå tillbaka till hemmet för att hämta sina och eventuellt barnens saker kan vara mycket skrämmande och rent av farligt. Därför bör alla kvinnor som lämnat sitt hem och känner fruktan för våld eller hot om våld från denne ha laglig möjlighet hämta sina och barnens saker med skydd av polis. Samma rättighet bör gälla för män som känner fruktan för våld eller hot om våld.
Det är av stor vikt att kommunen tar ett betydligt större ansvar än idag för misshandelproblematiken. Detta kan ske i samarbete med andra i kommuner eller i den egna. Kommunen bör se till att det finns utarbetade rutiner, bra hjälp och stöd för misshandlade kvinnor. Tyvärr är detta inte så vanligt och inte heller så prioriterat i kommunernas verksamhet. Länsstyrelserna bör därför få i uppgift att stötta och inspirera kommuner i arbetet med metodutveckling och konkreta handlingsplaner etc i denna fråga samt följa upp hur kommunernas arbete med misshandlade kvinnor fungerar idag.
I varje kommun bör det finnas en skriftlig handlingsplan för bemötande av misshandlade kvinnor inklusive handläggningsrutiner.
Kvinnojourerna har under tjugo år byggt upp en gedigen kunskapsbas utifrån utsatta kvinnors verklighet. Det är av stor vikt att denna kunskap kommer till nytta, och därför vill Miljöpartiet än en gång peka på vikten av att kvinnojourernas kompetens och kunskap används vid utbildningen av till exempel socialatjänstemän, polis- och domstolsväsendet samt inom hälso- och sjukvården.
Några organisationer som arbetar med våldsproblematiken för kvinnor och män är kvinno- och mansjourer. Det finns i dag fyra riksorganisationer som organiserar lokala kvinnojourer, mansjourer och kriscentrum Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjouren i Sverige (ROKS), Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR), Sveriges Mansjourers Riksorganisation (SMR) och Samarbetsorganisationen för professionella kriscentra för män (SPKM). SPKM fungerar i huvudsak som ett samtalsforum för professionella behandlare som möter män i kris sitt arbete. ROKS, SKR och SMR arbetar opinionsbildande för respektive målgrupp och stöder det lokala jourarbetet ute i landet. Kvinnojourer och mansjourer är namnlikheten till trots helt skilda verksamheter. Kvinnojourerna vänder sig till brottsoffer medan mansjourernas målgrupp är män i relationskriser. Kriscentrum vänder sig också till män i kris. Dessutom finns Rikskvinnocentrum i Uppsala, som förutom sin mottagning för misshandlade och våldtagna kvinnor ägnar sig åt utbildning av främst hälso- och sjukvårdspersonal samt forskning. Det är av stor vikt att hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänst och polis vågar se, ställa frågor och möta kvinnor som misshandlats. För att kunna göra det på ett bra sätt krävs det att de får möjlighet till vidareutbildning men också att det ingår i grundutbildningen. I årets budgetförslag tillskjuts nu 9 miljoner kronor årligen till kvinnojourernas och mansjourernas basverksamhet samt att Rikskvinnocentrum permanentas och får 8 miljoner kronor årligen. Miljöpartiet anser det vara av stor vikt att dessa organisationer får ett fortsatt stöd och tillräckliga resurser för att kunna fortsätta sin verksamhet och att berörda personalgrupper inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisen och rättsväsendet får fortsatt utbildning angående misshandelsproblematik.
De är i de allra flesta fall män som utövar våld mot barn, mot kvinnor och mot andra män. Det är av stor vikt att både forskning och olika sorters handlingsprogram fokuserar på detta faktum. Män som slår måste ändra sitt beteende. Därför behöver vi en bred diskussion på alla nivåer i samhället för att på sikt kunna arbeta med att förändra. Vi måste även fånga upp de yngre männen som visar våldsamma tendenser så att de inte hinner utveckla ett våldsamt beteende gentemot kvinnor och barn.
En tämligen ny verksamhet idag är mansjourerna. De vänder sig till män i kris i samband med en skilsmässa, vid vårdnadstvister eller andra problem i umgänget med barnen. På jouren kan män möta och samtala med andra män. Om de behöver ytterligare hjälp slussas de vidare till advokat, familjerätten eller andra instanser som psykiatrin. Män som misshandlar kvinnor är dock inte någon målgrupp för mansjourerna. Men vi ser gärna en utveckling – som finns på vissa håll, exempelvis Gävle – så att dessa män får hjälp och stöd att sluta slå. Att ge män – tillsammans med andra män möjlighet att diskutera sina tankar och funderingar är ett steg i rätt riktning anser Miljöpartiet.
Positiva möjligheter ligger i arbetet med den nya mansrollen för att män ska kunna ta till sig nya öppningar och andra sätt att leva. För vad är det som driver vissa män att våldta, misshandla och begå övergrepp? Varför är alltför många män tysta när sexslaveri, kvinnomisshandel och våldspornografi debatteras? Varför tiger så många män när kvinnoförnedrande skämt och lumparjargong överlever långt in i medelåldern? I och med denna tysta acceptans och medgivande från män som inte slår blir beteendet nästan legalt även för morgondagens män. Det är hög tid för män att mer aktivt diskutera mansrollen. De flesta kvinnokonferenser – även FN:s senaste stora konferens – slutar med en sorts suck över manssamhällets avarter, mansrollen och männen. Det räcker inte att kvinnor diskuterar jämställdhet och könsroller när det är mansrollen och dess schabloner som är det största problemet. Självfallet måste utgångspunkten för en debatt om mansrollen vara att vi alla är individer. Men vi är alla påverkade av schabloner – allt från det att unga pojkar får en bild av den manliga rollen genom att läsa i s k herrtidningar där kvinnan är till för att köpas, utnyttjas och förnedras, via lumpartidens mer groteska jargong till den manliga vuxenvärldens acceptans, tystnad eller t o m medlöperi.
Den negativa och våldsamma mansrollen är ett hinder för att samhället skall civiliseras. Alla negativa begrepp som våld, krig, övergrepp, misshandel, mord och våldtäkt förknippas med män, medan omsorg, vård, ömhet och omtanke förknippas med kvinnor. Det innebär inte att alla män måste förbli potentiella våldtäktsmän – eller att alla kvinnor har ensamrätt på omtänksamhet och omvårdnad. Självfallet inte. Men könsrollerna formar oss, vare sig vi vill det eller inte, vare det sig är vår avsikt eller inte.
Det har alltför ofta ansetts som naturligt att kvinnor diskuterar och driver frågor om jämställdhet. Mäns deltagande har varit undantag snarare än regel. Ofta är det kvinnor som med kraft reagerar mot det rent fysiskt mest tydliga uttrycket för kvinnoförtryck: våldspornografi, sexhandel, kvinnomisshandel. Men mäns våld mot kvinnor är inte bara en kvinnofråga utan även en mansfråga, och det är i ännu högre grad en samhällsfråga.
Män liksom kvinnor underställs föreskrivna normer om hur de ska bete sig som man respektive kvinna. Därför är det av största vikt att männens roll undersöks, analyseras och förändras. En tvärpolitisk utredning bör tillsättas för att analysera den nya mansrollen och hur det ska föras ut till allmänheten. Regeringen bör ta initiativ i FN för att hålla en världskonferens om mansrollen och dess konsekvenser inom samhällets alla områden samt hålla frågan levande i Sverige med hjälp av bl.a. nationella manskonferenser.
De flesta kvinno- och tjejjourer kan inte ta emot drogpåverkade kvinnor bla för att det oftast inte finns bemanning på natten eller för att missbruksproblematiken kräver särskild kunskap och utbildning. Å andra sidan tas hon inte heller in för avgiftning då det inte är det primära. Dessa kvinnor hamnar mellan stolarna och får sällan hjälp. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att se över hur kvinnor som misshandlats och som är drogpåverkade kan få stöd, hjälp och skydd samt återkomma med förslag. Se mer om detta i Miljöpartiets motion Rätt till avgiftningsplatser för kvinnor.
Miljöpartiet har fått signaler om att fler och fler som kommer till våldtäktsmottagningar uppger att det inte är någon idé att anmäla våldtäkten. Det är en mycket oroande utveckling. Människor ska kunna känna tillit till rättssystemet. Dessa kvinnor är oroade för att de inte vill ytterligare utsätta sig för de kränkningar som en rättegång kan innebära. Till exempel får kvinnan fortfarande frågor om vad hon hade på sig, om hon hade druckit, flörtat, stigit in i bilen självmant etc. Det är frågor som upplevs som starkt ifrågasättande av hennes beteende medan den misstänkte våldtäktsmannen inte får frågor av samma karaktär. Vi vill ytterligare en gång påpeka vikten av utbildning i dessa frågor för berörda inom rättsväsendet och att dessa kvinnor bemötas varsamt och på ett icke-kränkande sätt i rättsprocessen.
Pornografi (heterosexuell sådan) är ofta ett sätt att uttrycka maktförhållanden mellan kvinnor och män – Kvinnor som underordnade och män som överordnade. Dessutom följs detta skickligt upp av våra medier. De är duktiga på att fånga upp, spela på och förstärka de stereotypa bilder som finns av manlighet respektive kvinnlighet. Det gäller framför allt inom reklamens värld. Här framställs kvinnan som passiv, och hennes främsta uppgift är att se ung, vacker, smal, och sexig ut. En man däremot avbildas som aktiv, potent och med pondus och muskelstyrka. Samma bilder återfinns inom pornografin, men här är de så mycket mer extrema och med ett mycket klarare uttalat sexuellt tema. Alla, kvinnor som män, är ständigt sexuellt redo.
Pornografin säljs på video, i tidningsform och via diverse olika TV-kanaler och via IT, och vi möter den nästan dagligen och nästan överallt, på hotellrum, TV, film, kiosker och IT etc. Vi vill verka för att utbudet av pornografi minskas i samhället. Detta kan till exempel ske genom att exponering av pornografi förbjuds på samma sätt som reklam för tobak och alkohol. Pornografi förmedlar en snedvriden syn på kvinnor och mäns sexualitet. Denna påverkan kan vara skadlig, särskilt för unga människor.
Vi vill verka för ett samhälle fritt från sexuellt förtryck såsom pornografi. Därför anser vi att regeringen bör utreda pornografins skador och konsekvenser för till exempel unga människor och hur detta påverkar dem i deras syn på sexualitet.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Mikaela Valtersson (mp) |
|
|
Ulf Holm (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Mona Jönsson (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |