Att bli utsatt för ett brott är en allvarlig kränkning. Att staten klarar av den grundläggande uppgiften att trygga medborgarna från att bli utsatta för brott är nödvändigt för samhällets trygghet och öppenhet. Där så inte är möjligt, måste samhället ingripa och beivra brottslingarna. Idag klaras tre av fyra brott inte upp och otryggheten växer. I denna motion vill Folkpartiet liberalerna peka på ett antal åtgärder som vi finner nödvändiga inom polisen. Det krävs dock även förstärkningar och samordning i hela rättskedjan. Förutom insatser för att öka polisens kapacitet att utreda brott, förstärkningar av åklagarmyndigheters och domstolars arbete samt en upprustning av kriminalvårdens arbete och kapacitet, är det viktigt att förbättra samordningen mellan dessa olika myndigheter.
I Folkpartiet liberalernas ekonomisk-politiska motion har vi även anvisat ett ökat ekonomiskt anslag till polisen för att öka numerären, kvaliteten och långsiktigheten i brottsbekämpningen. Detta gäller utgiftsområde 4:1, Polisorganisationen och 4:2, Säkerhetspolisen.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 4
Rättskedjan 5
Minska brottsligheten med fler poliser 6
En svensk New York-modell 6
En polis som speglar befolkningen 7
Poliser skall vara poliser 8
Moderna arbetsmetoder 9
Se barnen som är i riskzonen för framtida kriminalitet 9
Insatser mot människohandel 10
Polisens ledarskap och arbetsmiljö 10
Nationell polis 11
Effektivt internationellt samarbete 11
Särskild kompetens 11
Utbildning, utrustning och taktik 12
Säkerhetspolisen 12
Förstärk livvaktsskyddet 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en fungerande rättskedja och samordning inom rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att öka antalet poliser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en svensk New York-modell.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närpolisreformen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rekrytering av civil personal och personal med specialistkompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om startandet av ytterligare en polisutbildning vid ny ort.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens sammansättning avseende kön och etnicitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens enhetliga uniform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioritering av polisens uppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kostnaderna för kommersiella arrangemang.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlig rumsavlyssning och kameraövervakning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om registrering av underåriga i misstankeregistret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser mot människohandel för sexuella ändamål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens ledarskap och arbetsmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell polis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt polissamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialistkompetens inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens utbildning, utrustning och taktik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Säkerhetspolisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hotbildsanalyser och livvaktsskydd.
Tryggheten i tillvaron kan slås i spillror efter ett brott. Själva rädslan för att kunna utsättas för brott kan ofta vara ett lika stort problem som risken att drabbas, för människor som känner att de har liten trygghet och förankring i samhället. Den rädslan bidrar ofta till isolering, ensamhet och att man inte deltar fullt ut i samhället. I olika undersökningar uppger uppemot 40 procent av de tillfrågade kvinnorna att de drar sig för att gå ut när det är mörkt.
För invandrare kan s k hatbrott med rasistiska motiv skapa eller förstärka en känsla av utanförskap, kanske till och med bidra till subkulturer med kriminalitet som drivkraft eller att människor själva bevakar sina rättigheter med våld.
Ingen människa ska behöva avstå från att röra sig fritt i samhället på grund av rädsla för att bli utsatt för brott. Kvinnor ska inte tvingas anpassa sina liv efter den som hotar, förföljer eller trakasserar dem. Inte heller homo-, bisexuella och transpersoner ska behöva finna sig i att i större utsträckning än andra behöva frukta brott.
Varje år utsätts var tredje företagare för brott. Företagare ska inte, som sista utväg, slå igen sina butiker för att slippa rån och stölder. Ingen ska heller hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter, som att t ex demonstrera, eller arbeta politiskt på grund av rädsla för att drabbas av brott.
Återfallsbrottslingar som begår en stor andel av egendomsbrotten kan på grund av den tid det tar att utreda brott och den stora andel brott som aldrig blir uppklarade, utföra fler brott innan de grips, vilket innebär att fler medborgare drabbas av brott ”i onödan”. Även om straff slutligen följer på detta beteende, så innebär det att den allmänpreventiva effekten av fängelsestraffet minskar.
När företag och medborgare som drabbas av brott upplever att statens kapacitet att beivra brotten brister, så vidtar de egna åtgärder. Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har vi fått rapporter om att ”medborgargarden” bildats för att möta ökad brottslighet på lokal nivå. Detta är en synnerligen illavarslande utveckling.
Brottsligheten påverkar många fler människor än dem som drabbas direkt, i form av höga försäkringspremier, kostnader för säkerhetsarrangemang och högre priser till nackdel för konsumenterna. Kampen mot brottsligheten har på så vis både en mänsklig och ekonomisk sida. Även privata åtgärder som är av mindre allvarlig karaktär än medborgargarden, betyder att människor känner sig tvingade att satsa betydande summor på privata skydd mot tillgrepp. Det innebär betydande ineffektivitet i samhällsekonomin att så sker på grund av att staten inte fyller sitt grundläggande åtagande om skydd och säkerhet.
Det bästa sättet att värna respekten för lagarna samt en effektiv kriminalvård är att brott utreds effektivt och brottslingar döms snabbt efter att ett brott skett.
Det är viktigt att hela rättskedjan, polis – åklagare – domstolar – kriminalvård, fungerar väl. Flaskhalsar och bristande kommunikation i kedjan ger effekter för hela processen och stoppar upp ärenden. När t.ex. polisens kapacitet ökar måste åklagare kunna väcka fler åtal och domstolar ta sig an fler ärenden än idag. När dom har fallit, måste kriminalvården kunna verkställa straff.
Resultatet av att polisen inte har kapacitet att utreda alla anmälda brott är att otryggheten ökar och förtroendet för rättsstaten undergrävs. Om åklagare och domstolar inte ökar sin kapacitet i samma takt som polisens förstärkta resurser ger resultat i fler utredda brott, blir antingen effekten att åtal fortfarande inte väcks, eller – om fler åtal ändå väcks – att rättssäkerheten riskerar att skadas allvarligt. Detta måste undvikas.
Förutom resursförstärkningar till de rättsvårdande myndigheterna måste också graden av samordning ökas väsentligt. Åklagare bör exempelvis medverka på ett tidigare stadium i polisarbetet för att tillämpa en korrekt bedömning av ärendet innan många utredningstimmar har använts. Återkoppling mellan domstolar och kriminalvård bör öka, så att erfarenheter av straffverkställighet kan påverka bedömningen av en gärnings straffvärde inom ramen för den nya inriktning av kriminalvårdens arbete som nämns i denna motion och som utvecklas närmare i vår kommittémotion ”Effektiv och human kriminalvård”.
En fråga som bör väckas i samband med ökad samordning mellan polis, åklagare och domstolsväsendet är en ökad samordning mellan tingsrätternas, åklagarmyndigheternas och polisens geografiska ansvarsområden. Samlokalisering mellan polis- och åklagarmyndighet, där så inte redan är fallet, kan vara en åtgärd för att öka samordningen. En sådan samordning hindrar inte att en åklagarmyndighets eller polismyndighets geografiska kompetens kan omfatta flera tingsrätters domsagor.
För att polisens arbete skall kunna vara långsiktigt krävs också ytterst att socialtjänsten kraftfullt kan möta de unga människor som hamnat i kriminalitet, unga som polisen i sitt arbete – inte minst på helger – tar hand om i kriminella miljöer. Vidare krävs en kraftfull uppryckning av den psykiatriska vården och missbrukarvården. I Folkpartiet liberalernas partimotion ”Reformerad psykiatrisk vård” och i kommittémotionen ”Alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor” föreslås ett antal åtgärder inom dessa områden.
Det vore också önskvärt att myndigheterna använde ett i mesta möjliga mån gemensamt datorstött system för ärendehantering. Tillgänglighet till uppgifter och utbyte av information skulle väsentligen underlättas om systemen var bättre samordnade. Såväl samordning som säkerhet skulle också underlättas om möjligheten att skicka krypterad e-post ingick i ett för myndigheterna gemensamt datorsystem.
Justitiedepartementet skulle behöva ta ytterligare initiativ till och leda arbetet med förbättrad samordning, för att minska risken för allt för ineffektivt arbete hos myndigheterna.
En huvudorsak till att Sverige misslyckas med att tränga tillbaka brottsligheten är att det finns för få poliser. Regeringens återkommande tal om att antalet poliser i Sverige nu ökar är till stora delar tomma ord. Under 2002 tillfördes polisen 445 nyutbildade poliser men samtidigt har pensionsavgångarna medfört att nettotillskottet av poliser 2002 endast var 29 poliser.
I en nyligen publicerad undersökning svarar sju av tio kommunstyrelseordförande i Sverige att staten inte klarar polisskyddet av medborgarna i deras kommuner. I samma undersökning svarar åtta av tio kommunstyrelseordförande att de har ställt krav på staten för att få ytterligare polisresurser.
Även inom åklagarväsendet finns en underbemanning vilket får störst effekt på uppklarandet av mängdbrotten, den s.k. vardagsbrottsligheten. År 2002 anmäldes 1 235 000 brott till polisen. Av dessa klarades 331 000 upp. Värst är det gäller vardagsbrotten; endast 9% av biltillgreppen och 6% av inbrotten klarades upp. Av rånen klarades 23% upp och av misshandelsbrotten mot kvinnor 42%.
Polisbristen förvärras av det faktum att poliser ofta behövt ta över rena kontorsuppgifter som tidigare sköttes av administrativ personal. Polisbristen gör sig märkbar över hela landet. Till exempel i områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner eller mindre städer saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att otryggheten växer och många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte sköta sina uppgifter tillfredsställande på dessa villkor.
Utbildningstakten av poliser måste därför öka. En ny polisutbildning måste öppnas så att det blir en kraftfullare nettoökning av antalet poliser.
Polisens främsta uppgift måste vara att förhindra brott och tränga tillbaka brottsligheten. Inspiration kan hämtas från det framgångsrika arbetet i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter det att polisen ändrade strategi. Tanken var att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut på gatan och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades den även få bukt med den grövre kriminaliteten.
Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser, omorganisation och prioriteringar inom polisen. Det krävs att den årliga antagningen till Polishögskolan ökar, att antalet civilanställda inom polisen ökar, att det sker en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att antalet anställda inom polisen med olika specialkompetenser ökar. En försvagad polis som inte kan upprätthålla respekten för lagar och regler bidrar till att individer vill ta lagen i egna händer och på sikt till uppkomsten av s.k. medborgargarden.
Närpolisreformen var rätt tänkt. Men den har genomförts på ett häpnadsväckande dåligt sätt. De stora förändringarna i arbetssätt skedde samtidigt som omfattande neddragningar på såväl poliser som civilanställda ägde rum. Detta har bidragit till att närpolisreformen inte fick det genomslag man hade hoppats på. Det faktum att många polismyndigheter idag läggs samman inom närpolisområdet talar för att det aldrig blev som det riktigt var tänkt. Polisbristen gör det i praktiken omöjligt att upprätthålla närpolisreformen. På många håll i landet sommarstänger polisen och på andra stängs polisstationerna permanent. Polisens lokala närvaro och lokalkännedom urholkas på detta sätt.
Det krävs kraftfulla insatser från Rikspolisstyrelsen för att rädda själva grundtanken bakom det moderna sättet att arbeta på. Annars riskerar allt fler polisområden att i praktiken helt lämna närpolisreformen.
Folkpartiet liberalerna föreslår en förstärkning av polisen. De extra medel som Folkpartiet liberalerna anvisar bör delvis satsas på att rekrytera civil personal, dels administrativ personal som kan frigöra poliser för renodlade polisuppgifter, dels utredare med specialkompetens för att förstärka polisens egna utredningskapacitet.
Huvuddelen av de poliser som kan komma ut i verksamhet när civilanställda tar över administrativa uppgifter finns av förklarliga skäl företrädesvis på större orter eftersom polisväsendets administration till stor del är lokaliserad där. Det är också på dessa orter som polisbristen som regel är störst. Men eftersom polisbristen också märks av på mindre orter, bör det närmare undersökas vilka effekter den nedan beskrivna omprioriteringen av polisens uppgifter och anställning av civil personal kan ge i dessa fall. Arbetet med att lösgöra poliser kan här ta längre tid.
Poliskårens sammansättning bör spegla befolkningssammansättningen i Sverige. Detta är avgörande för att skapa ett förtroende för polisen hos hela befolkningen. Idag finns alltför få kvinnor och människor med annan etnisk bakgrund än svensk inom polisen.
Höga och generella krav måste ställas på egenskaper och kunskaper hos dem som rekryteras till polisen. Goda kunskaper i svenska språket är nödvändiga och självklara om man vill arbeta som polis. I samband med antagningen till Polishögskolan genomförs ett språktest. Fyra av tio som genomgår testet godkänns inte. Bland de sökande med utländsk bakgrund underkänns åtta av tio. Detta väcker en rad frågor. Hur fungerar svenskundervisningen i den svenska skolan om en så stor andel av de sökande inte klarar ett svensktest? Antagningsprocessen till polisutbildningen måste moderniseras för att motsvara dagens krav på polisen ur ett mångfaldsperspektiv.
Rapporter från bl.a. Pliktverket visar att antagningsförfarandet till polisutbildningen missgynnar kvinnliga sökande. Mellan åren 1997 och 2001 utvaldes 4 350 sökande till polishögskolan i en första gallring. Av dessa antogs 48% av männen, medan endast 38% av kvinnorna blev antagna. De urvalsmekanismer som starkt missgynnar kvinnor och invandrare måste snarast åtgärdas.
Inom polisen förs sedan en tid en diskussion om etniska och religiösa inslag i uniformen, t.ex. huvudduk eller turban. Anledningen är att polisen säger sig vilja visa att man accepterar olika etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Ett av de viktigaste syftena med en enhetlig uniform är att den enskilde polisens religiösa eller politiska livsåskådning inte ska ha någon betydelse. När den enskilda polisen möter allmänheten ger uniformen en tydlig signal att vederbörande är en myndighetsperson som ytterst representerar samhället och våra gemensamma lagar. Förslaget från Rikspolisstyrelsen väcker frågan om var man ska dra gränsen för vilka etniska och religiösa kläder eller symboler som får bäras, och vem som ska dra den gränsen.
Alla ska kunna vara övertygade om att man får samma bemötande, oavsett vilken polisman man stöter på. Man ska inte bilda sig en uppfattning om en polisman på religiösa eller etniska grunder. Det är av stor betydelse att polisen i Sverige breddas, så att poliskåren bättre speglar befolkningssammansättningen i vårt land. För att detta ska bli möjligt krävs snarare att polisens antagningsprocess moderniseras än att kravet på en enhetlig uniform slopas.
Det är väsentligt att hela polisorganisationen koncentrerar sig på de rent polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter bör ske. Exempel på arbetsuppgifter som kan överföras till andra är: tillståndsärenden, parkeringsfrågor, kontroll av dörrvakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor. På detta område saknas det varken långvarig debatt eller utredningar. Däremot saknas beslutskraft från regeringshåll i form av en proposition till riksdagen.
Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en rimlig del av kostnaderna och en del av bevakningen vid statsbesök bör kunna övertas av militärpolis.
Upprättandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del av mer rutinartade förfrågningar.
När stora, sedan lång tid planerade arrangemang genomförs, är det viktigt att medel för detta avsätts i polisens budget. Enskilda polismyndigheter ska inte behöva ta från sina ordinarie, ofta hårt ansatta, anslag för att upprätthålla ordningen vid regeringsbeslutade arrangemang, som t.ex. EU-toppmötet i Göteborg 2001.
Ett annat område som ofta tär på polisens resurser är underhållningsidrotten och andra kommersiella arrangemang. Dessa kräver ofta stora polisinsatser för att upprätthålla ordningen. Samtidigt har idrottsklubbarnas verksamhet i allt större utsträckning kommit att bedrivas på kommersiella grunder. Folkpartiet liberalerna menar att det mot den bakgrunden finns starka skäl att vid vissa tillfällen ålägga arrangören av sådana arrangemang att betala för polisens insatser. Härvid måste en tydlig åtskillnad göras mellan klubbar och föreningar som driver sin verksamhet på kommersiella grunder och de som gör det på ideella grunder.
I takt med att brottsligheten blir allt grövre och organiseras ställs nya krav på polisen och rättsväsendet. Polisens utredningsmetoder måste moderniseras. Ett sätt är att införa möjlighet till s k buggning. Denna möjlighet används med framgång i andra länder, bl.a. i Danmark. Buggning, dvs. hemlig rumsavlyssning, ska bara få tillämpas på den grövsta brottsligheten. Det kan handla om mord, narkotikabrott och människohandel. Effektiviteten hos modern teknik i brottsbekämpningen måste vägas mot den enskildes intresse av skydd för den personliga integriteten. Reglerna för hur tekniken får användas måste vara strikta. Åtgärden ska beslutas av domstol och samma regler gällande överskottsinformation ska gälla som vid telefonavlyssning. Den avlyssnade ska ha rätt till ett offentligt ombud.
Även kameraövervakning kan vara ett effektivt redskap för att bekämpa kriminaliteten. Folkpartiet liberalerna ser i huvudsak positivt på kameraövervakning, men vi menar att kameraövervakning ska användas med måttfullhet och endast på strategiskt utvalda platser efter ett tillståndsförfarande i det enskilda fallet.
När en 14-åring grips av polisen kan det framstå som att han eller hon har ett fläckfritt förflutet trots att han eller hon har gjort sig skyldig till omfattande brottslighet. Den möjlighet polisen har till registrering är otillräcklig bl.a. då den endast omfattar händelser inom den enskilda polismyndigheten. Det handlar inte heller om registrering av brottsmisstanke i egentlig bemärkelse utan om en brottsanmälan där en misstänkt gärningsman kan anges. Enligt vår mening bör minderåriga som misstänks för brott kunna registreras i misstankeregistret så snart de övriga förutsättningarna för registrering i detta register är uppfyllda.
Handeln med kvinnor och barn kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna och måste bekämpas. Handeln styrs ofta av internationella ligor och bekämpningen av dessa måste därför ske genom internationellt samarbete. De åtgärder som vidtas inom EU är inte tillräckliga. För att komma till rätta med detta krävs att dessa frågor prioriteras på europeisk nivå, och att ett effektivt gränsöverskridande polis- och åklagarsamarbete kommer till stånd.
Sverige bör bli ett föregångsland när det gäller bekämpningen av handeln med kvinnor och barn. För att detta ska lyckas krävs fler poliser som arbetar enbart med dessa frågor. Ytterligare resurser krävs även för utbildning av poliser. Vidtas inte dessa åtgärder riskerar ytterligare kvinnor och barn att bli offer för denna grova och cyniska brottslighet.
I Folkpartiet liberalernas partimotion ”Liberal offensiv mot människohandel för sexuella ändamål” föreslås en rad viktiga åtgärder för att bekämpa detta problem.
Polisens ledarskap är i stora avseenden baserat på ett gammaldags hierarkiskt system. Polisens organisation måste på ett genomgripande sätt moderniseras. Utbildning och fortbildning i ledarskap är nödvändiga åtgärder för ett modernt ledarskap inom polisen. Ingen anställd polis ska behöva utföra arbetsuppgifter personen saknar utbildning för.
En viktig del av ledarskapet inom polisen handlar om tydliga målformuleringar och prioriteringar. Ett flagrant exempel på att detta inte fungerar tillfredsställande är att flera polismyndigheter inte prioriterat insatser mot narkotikabrottsligheten som en av sina fem viktigaste uppgifter. Att polisen för närvarande analyserar ”behovet av gemensamma utvecklingsprogram för chefer på lägre nivåer i syfte att skapa förutsättningar för en förbättrad och effektivare ledning”, är talande för den rådande passiviteten. Regeringen anser numera att chefsutveckling inom polisen måste intensifieras. Polisen måste nu gå från ord till handling.
Sjukskrivningarna inom polisen ökar till följd av bland annat ledarskapsproblem och kortsiktig planeringshorisont inom verksamheten. Enligt en undersökning gjord av SCB har var fjärde polis svårt att sova p.g.a. att tankar på arbetet håller dem vakna. 20% av poliserna känner olust minst en gång per vecka när de går till arbetet. Orsakerna till detta torde vara flera. Polisarbetet är slitsamt och rehabiliteringsinsatserna ofta minimala. Medelåldern är hög inom polisen, mycket övertidsarbete och återkommande rationaliseringar, strukturförändringar och besparingar gör arbetssituationen svår.
För att kunna åtgärda dessa brister krävs ökade resurser och ett tydligt ledarskap. Vidare krävs en samordning mellan landets polismyndigheter. Formerna för det psykosociala omhändertagandet inom polisen måste utvecklas. Alla myndigheter måste ha tillgång till professionell hjälp för att rehabilitera och förebygga yrkes- och stressrelaterade skador.
I början av 1990-talet drevs den s.k. närpolisreformen hårt, med en stark betoning på polisens lokala närvaro och förankring. Nu, tio år senare, drivs med samma frenesi det som kommit att kallas en nationell polis. Det finns självklart stora samordningsvinster att göra inom svensk polis. Det gäller administrativa rutiner, inköp, IT och personalhantering för att nämna några. Vidare kan vissa speciella funktioner inom polisen med fördel samordnas för att nå större effekt. Ett exempel på detta är bekämpandet av den grova, organiserade kriminaliteten. Samtidigt är det viktigt att betona polisens lokala förankring. Medborgarna har ett berättigat demokratiskt krav på inflytande över den lokala polisverksamheten. Polisen lokalt har bäst förutsättningar att bekämpa den lokala brottsligheten. För att detta ska fungera måste polisorganisationen lokalt förfoga över redskap som resursfördelning samt prioriteringar. En för långt driven centralisering av polisen riskerar att bygga nya administrativa hierarkier istället för att framgångsrikt bekämpa brottsligheten.
För att begränsa den grova, gränsöverskridande brottsligheten krävs ett effektivt polissamarbete över nationsgränserna. Ett bra exempel där nationella polisinsatser inte förslår är den internationella handeln med kvinnor. De åtgärder som idag vidtas av EU är inte tillräckliga. För att effektivt bekämpa handeln med kvinnor, barn och narkotika och annan grov brottslighet krävs ett kraftfullt polissamarbete inom EU. Europol bör därför på sikt kunna utvecklas till en operativ, gränsöverskridande polisorganisation. Parallellt bör åklagarsamarbetet inom Eurojust utvecklas i samma riktning.
Idag är det vanligt att poliser skaffar sig specialkompetens genom vidareutbildning. Det är bra och viktigt att det finns karriär- och utvecklingsmöjligheter inom hela polisväsendet. Samtidigt borde polisen i långt högre grad skaffa sig olika former av specialkompetens utifrån. Polisen måste söka sig bra krafter där man kan få tag i dem. Möjligheten att utnyttja olika former av specialkompetenser – oavsett polisiär bakgrund – för kortare och längre perioder ska öka. Detta skulle underlätta att frigöra polisresurser för tjänstgöring på gator och torg.
Polisens speciella insatsstyrka mot terroraktioner ska också kunna omfatta annat än terroristbekämpning, t.ex. annan organiserad brottslighet.
Det krävs en samlad och tydlig operativ och taktisk ledning inom polisen. Det visar inte minst erfarenheterna från Göteborg 2001. Samordningen berör både olika myndigheter inom polisen och mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Ansvaret för att detta fungerar vilar på Rikspolisstyrelsen. Även polisens utrustning måste förbättras. Det krävs t.ex. effektiva alternativ till batong och pistol för att kunna ingripa utan att orsaka onödiga skador. Polisen bör också få tillgång till skyddade fordon för att kunna upplösa våldsamma folkmassor med så liten risk för skador som möjligt på både demonstranter och poliser.
Dagens säkerhetspolis är en polisiär säkerhetstjänst som lyder under Rikspolisstyrelsen. Säkerhetspolisen tillhör rättsväsendet och får därigenom en helt annan legitimitet än vad en eventuell civil myndighet lydande direkt under regeringen skulle få. Det senaste presenterade utredningsförslaget (SOU 2003:32) om Säkerhetspolisens organisatoriska framtid bör avvisas. Utredningen föreslår att Säkerhetspolisen skiljs från Rikspolisstyrelsen och ombildas till en icke-polisiär civil säkerhetstjänst direkt under regeringen samt att en ny enhet för utredning av säkerhetsmålen bildas på Rikskriminalpolisen. Riskerna för fortsatt dubbelarbete och kommunikationsproblem med en sådan modell är avsevärda ur effektivitetssynpunkt.
I stället bör man ta fasta på tidigare förslag om en central kraftsamling i kampen mot den organiserade brottsligheten. I utredningen Den centrala polisen (SOU 2000:25) förordas möjligheten att skapa en samlad nationell polisresurs genom ett samgående mellan Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen. Därefter har Rikspolisstyrelsen redovisat ett uppdrag om gränsdragningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Av denna redovisning framgår att fördelarna med att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen skulle ersättas med en ny sammanhållen operativ enhet inom Rikskriminalpolisen är flera.
Rikspolisstyrelsen har därefter fått nya uppdrag av regeringen för att försöka stärka polisväsendets förmåga att bekämpa den grova, organiserade brottsligheten, samtidigt som rollfördelningen mellan Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen ska göras tydligare inom ramen för den organisationsstruktur som råder.
Den 17 december 2002 överlämnade Säkerhetstjänstkommissionen sitt betänkande till justitieministern. Det är ett omfattande resultat som Säkerhetstjänstkommissionen efter ett flerårigt arbete redovisat. Kommissionens rapport behandlar i stor utsträckning händelser som ligger långt tillbaka i tiden. Överväganden och bedömningar som kan ha bäring på Säkerhetspolisens verksamhet i dag kommer att leda till en noggrann prövning av vilka konsekvenser de bör få för Säkerhetspolisens nuvarande och framtida inriktning och arbetsmetoder. Säkerhetspolisen påbörjade därför omgående en genomgång och analys av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande och slutsatser.
Regeringen beslutade den 25 mars 1999 att tillkalla en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Med författningsskyddande verksamhet avses säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet.
Uppdraget var avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet. Säkerhetstjänstkommissionen gavs särskilda befogenheter för att kunna fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och rättssäkert sätt. Den hade bland annat fullständig tillgång till Säkerhetspolisens arkiv och övriga uppgifter. Många medarbetare vid Säkerhetspolisen, såväl i dag verksamma som tidigare anställda, har hörts av kommissionen.
Att Säkerhetspolisen redan idag ytterst är en del av den samlade polisen framgår med all tydlighet av dess instruktioner som de fastlagts av regeringen. Av dessa framgår bland annat att ”frågor på Säkerhetspolisens område som är av särskild vikt och sådana säkerhetsfrågor som också berör andra polismyndigheter avgörs av rikspolischefen. Rikspolischefen får också i övrigt besluta i ett enskilt ärende.”
Underlag finns nu för att besluta om Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens framtid. Därför måste regeringen snarast visa upp den beslutskraft som krävs för att ge denna viktiga del av svensk polis en långsiktig framtid och arbetsro. Till detta räknas också att utse en chef i form av generaldirektör.
Folkpartiet liberalerna förordar här en lösning där Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen får en gemensam inramning. Vi menar att detta är en lösning som ger bäst möjligheter att lösa de redan idag delvis gemensamma arbetsuppgifterna.
”Många tror att man bara glassar runt med en snäcka i örat och solglasögon”, det säger en av Säkerhetspolisens livvakter i tidningen Svensk Polis (nr 9 2001).
Tvärtom vet vi idag att livvaktsskyddet är en viktig funktion för att skydda offentliga företrädare. Det politiska våldet och hoten mot politiska företrädare är idag ett allvarligt hot mot vår demokrati. I Folkpartiet liberalernas partimotion ”Politiskt våld” framför vi våra farhågor inför denna utveckling och ett antal förslag till värnandet av det öppna samhället.
För att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet behöver Säkerhetspolisen i sin säkerhetsunderrättelsetjänst skaffa sig underrättelser om förhållanden som kan vara av betydelse för rikets yttre och inre säkerhet samt för bekämpningen av terrorism. Den information som säkerhetsunderrättelsetjänsten inhämtar ska bearbetas och analyseras.
En avgörande roll i detta arbete spelar en strategisk bedömning av de hot som föreligger mot rikets säkerhet. Dessa hotbildsanalyser skall uppdateras regelbundet och utgå från utvecklingen i Sverige och vår omvärld. Ytterst utgör dessa analyser också ett av underlagen för Säkerhetspolisens årliga verksamhetsplanering och dess budgetbehov. Säkerhetspolisen gör också fortlöpande hotbildsbedömningar på en operativ nivå i syfte att få underlag för beslut om att sätta in motåtgärder i form av personskydd eller andra säkerhetsskyddsåtgärder. Kvaliteten på hotbildsanalyserna och antalet livvakter måste ifrågasättas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Med anledning av detta menar vi att regeringen snarast måste återkomma med åtgärder för att säkerställa förbättrade rutiner samt att resurser skapas för att utöka livvaktsskyddet för centrala politiska företrädare.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |