Kristdemokraterna vill ha en ny inriktning av förhållandet mellan rättspsykiatrin och rättssystemet.
En ny typ av institution, alternativfängelse, bör införas för att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall fortsätta verkställigheten inom kriminalvårdens försorg.
Otillräknelighetsbegreppet ska återinföras liksom möjligheten till tvångsvård av den lilla grupp som anses vara otillräkneliga.
Tidiga åtgärder för psykiatrisk vård för att förebygga brott är viktiga.
Det skall inom den ordinarie kriminalvården finnas tillgång till psykiatriskt stöd och vård för de intagna med lindrigare psykisk störning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny inriktning av förhållandet mellan rättspsykiatrin och rättssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny typ av institutioner bör införas för att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall fortsätta verkställigheten inom kriminalvårdens försorg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tidiga åtgärder för psykiatrisk vård för att förebygga brott.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att otillräknelighetsbegreppet skall återinföras liksom möjligheten till tvångsvård av den lilla grupp som anses vara otillräkneliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgång inom den ordinarie kriminalvården till psykiatriskt stöd och vård för de intagna med lindrigare psykisk störning.
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
Lagar och rättstillämpning måste vila på en etisk grund. Människors rättsmedvetande bygger på en effektiv rättsordning som ger klara och snabba signaler om vad samhället bedömer som rätt och fel. Rättsordningen uttrycks genom lagstiftning; polis-, åklagar- och domstolsväsende, övriga juridiska företrädare samt kriminalvården. Det måste finnas en samsyn mellan människors uppfattning om rätt och fel och rättsordningens. Det straffrättsliga systemet är, i ett allmänpreventivt perspektiv, nödvändigt för upprätthållandet av den enskildes rättssäkerhet och ett demokratiskt samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och förutsättningar som bygger på respekten för varje individs värde och personliga värdighet.
Vid valet av påföljd ska en helhetssyn eftersträvas, där hänsyn tas till såväl brottsoffrets som gärningsmannens situation. Påföljden ska vara meningsfull. Det är samhällets uppgift att förhindra en fortsatt brottslig bana samt att hjälpa den dömde att skapa en normal livssituation genom behandling och vård. Personer som döms för sexualbrott ska erbjudas behandling inom straffets ram. Rehabilitering inom kriminalvården ska utgå från den dömdes rätt till personlig värdighet och så långt som möjligt tillgodose behovet av små vårdgemenskaper. När det gäller människor med psykiska störningar som begått brottsliga handlingar är det extra viktigt att kriminalvården tillgodoser den enskilda människans behov samtidigt som hänsyn tas till det allmänna rättsmedvetandet.
Av de 1,2 miljoner brott som begås årligen klaras omkring 300 000 upp. Omkring 120 000 personer lagförs för dessa brott, varav cirka 2 000 genomgår någon form av rättspsykiatrisk undersökning. Knappt 400 av dessa överförs efter dom till rättspsykiatrisk vård, och ett 50-tal av dessa har begått så allvarliga våldsbrott att det finns allvarlig risk för att brottet ska upprepas. Omkring 1 200 personer vårdas inom rättspsykiatrin idag.
Andelen personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning och som anses lida av en allvarlig psykisk störning har procentuellt sett hållit sig relativt konstant sedan 1970. I genomsnitt handlar det om ungefär 54 procent. Av det totala antalet personer som dödat någon döms 20 procent till rättspsykiatrisk vård. Innan lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård infördes, och med den kravet på att den misstänkte måste lida av en allvarlig psykisk störning för att kunna överlämnas till sådan vård, var andelen betydligt högre.
I mitten av 1960-talet fanns det drygt 37 000 vårdplatser inom psykiatrin. Statistik från Landstingsförbundet visar att 1980 var antalet platser nere i drygt 26 000 vårdplatser, och år 2001 hade antalet minskat till 5 218 vårdplatser. Detta ska ställas emot att det finns ungefär 80 000 personer som har en allvarlig psykisk störning. Cirka 500 av dessa har akuta psykotiska symptom och bedöms som farliga.
Alltfler döms till rättspsykiatrisk vård, och rehabiliteringen tar allt längre tid. För många landsting leder det till platsbrist, vilket i sin tur leder till att psykiskt sjuka med kriminell belastning tränger undan andra patienter som behöver vård. Detta är en oroande trend. Landstingen ansvarar idag både för vården och för finansieringen av rättspsykiatrin. Från mitten av 1990-talet ökade landstingens kostnader för den rättspsykiatriska vården från 850 miljoner kronor till 1,3 miljarder år 2000. Huvudproblemet är att landstingen inte kan styra tillströmningen och inte planera för den. Samtidigt har kommunerna och landstingen för år 2002 ett underskott på sju miljarder kronor. Trots omfattande skattehöjningar ser det inte särskilt mycket ljusare ut inför framtiden.
Förutom att antalet personer som döms till rättspsykiatrisk vård har ökat har även vårdtiderna blivit längre och de dömda har alltmer komplexa psykiska problem. Idag händer det också allt oftare att patienter som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning blir kvar i vården.
I Västra Götaland till exempel har antalet dömda till vård ökat med 40 procent mellan 1998 och 2001. Staten utfärdar domarna, men landstingen har vårdansvaret. Landstingen har ingen möjlighet att säga nej till att ta emot dömda för vård. Följden blir att andra som behöver vård inom psykiatrin inte får plats. Enligt uppgift från Västra Götaland kan man direkt peka ut ett trettiotal fall i regionen som inte fått plats då de som dömts till vård fått förtur.
På universitetssjukhuset i Umeå har rättspsykiatrin en låst avdelning med tio vårdplatser. Den är ständigt fullbelagd. Avdelningen tar emot dömda från Umeå men också från övriga länet och Norrland. Patienter som begått svåra våldsbrott dominerar och har ofta allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel schizofreni.
En undersökning på Rättsmedicinalverket, RMV, visar att mellan 60 och 70 procent av de åtalade i Stockholm som genomgått rättspsykiatrisk undersökning sökt vård en kort tid, som mest ett halvår, före brottet. Det är en ökning på mellan 10 och 20 procent sedan 1990-talet. De vårdplatser som finns i dag är på korttidsnivå. Man släpper ut patienter innan de är färdigbehandlade och färdigutredda till en öppenvård som inte fungerar. Detta måste åtgärdas.
Den rättspsykiatriska undersökningsverksamhetens uppgift är att på uppdrag av domstol undersöka om en person som är åtalad för brott har begått detta under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte samt att klarlägga om det finns förutsättningar för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård. För närvarande utförs rättspsykiatriska undersökningar på Rättsmedicinalverkets avdelningar i Huddinge och Göteborg samt på entreprenad vid psykiatriska kliniker i Umeå och Malmö. Mindre psykiatriska undersökningar, så kallade § 7-utredningar, genomförs, förutom vid undersökningsenheterna, av läkare med specialistkompetens i psykiatri.
Följande är ett exempel på hur problematisk den nuvarande politiken är: På en av landets rättspsykiatriska kliniker sitter en man som har mördat sin fru. Han har genomgått två rättspsykiatriska undersökningar. Den förste läkaren som undersökte honom ansåg honom inte vara tillräckligt sjuk för att behandlas. Den andre läkaren menade dock att han led av en allvarlig psykisk störning, varför han dömdes till rättspsykiatrisk vård. Hans läkare på den rättspsykiatriska kliniken är dock samme läkare som aldrig ansett mannen vara tillräckligt sjuk för att vistas där. Länsrätten å sin sida skriver inte ut honom eftersom den, med ledning av sakkunnig psykiatriker, anser att mannen är sjuk och att det, på grund av mannens psykiska sjukdom, finns risk för återfall. Samtidigt har mannen permissioner varje helg. Det medicinska vårdbehovet har således upphört alternativt aldrig funnits där enligt mannens behandlande läkare. Enligt länsrätten är mannen fortfarande sjuk och i behov av vård. Mannen får dock ingen vård eftersom behandlande läkaren inte anser att det finns någon vård att ge; enligt honom är ju mannen frisk. Enligt länsrättens mening får mannen ingen behandling för sin sjukdom och vården av honom kan inte upphöra eftersom han inte tillfrisknar.
Den psykiatriska världsorganisationens Hawaiideklaration från 1977 förbjuder kvarhållning av patienter i tvångsmässig vård efter det att de medicinska förutsättningarna för vård inte längre uppfylls. Med den konstruktion nuvarande brottsbalken har slås emellertid vård och internering ihop till en påföljd. Den som anses vara allvarligt psykiskt störd får inte dömas till fängelse, men samma person kan i medicinsk mening senare anses vara färdigbehandlad om han ur läkarens synvinkel inte anses vara i behov av vård eller om det inte finns någon vård att ge för den störning gärningsmannen lider av.
Det allmänna rättsvetandet upprörs när gärningsmän som bedömts vara allvarligt psykiskt störda vid brottstillfället släpps fria eller tillåts frikostiga permissioner kort tid efter det att de begått ett allvarligt brott. Samtidigt sitter människor inlåsta på kriminalvårdsanstalter runtom i landet utan tillgång till adekvat psykiatrisk vård eftersom de inte ansetts vara tillräckligt psykiskt störda för att dömas till vård. Dessa människor kommer efter avtjänat straff tillbaka till samhället utan att ha fått den hjälp som psykiatrin kan erbjuda för att de inte ska återfalla i kriminalitet.
I Sverige döms både sjuka och friska brottslingar, men den som lider av en allvarlig psykisk störning kan inte få fängelse utan döms till rättspsykiatrisk vård. Det fängelseförbud som råder idag har dock inte att göra med brottslingens framtida vårdbehov utan hänger samman med graden av störning när brottet begicks och då undersökningen utfördes. Vi menar att den som dömts till rättspsykiatrisk vård ska kunna flyttas till annan form av institution där strafftiden verkställs då den dömde inte längre är i behov av vård. Människor med psykossjukdomar bör inte sitta i fängelse i nuvarande form utan ska kunna erbjudas psykiatrisk vård i alternativfängelse.
Det finns idag en stor misstro mot rättspsykiatrin. Människor som begått grova brott som mord har dömts till rättspsykiatrisk vård men efter en kortare vistelse inom vården friskförklarats och blivit frigivna. Detta är ett förfaringssätt som skapat oro hos brottsoffren och deras anhöriga. Vi anser att tiden är mogen att se över rättspsykiatrins och kriminalvårdens ansvar för vilket slags verkställighet de som begått allvarliga brott får. Lagen måste förändras.
Kristdemokraterna anser att det behövs en ny reformerad lagstiftning vad gäller de psykiskt störda brottslingarna såväl som en reformerad kriminalvård. Otillräknelighetsbegreppet ska återinföras liksom möjligheten till tvångsvård av den lilla grupp som anses vara otillräknelig.
Den som bedömts ha allvarlig psykisk störning och därmed får rättspsykiatrisk vård skall efter fullgjord vård fullgöra den tilldömda strafftiden i alternativfängelse verkställigheten ut.
En sådan modell innebär att en person som utfört ett brott först ska dömas till ett tidsbestämt straff av domstolen. Därefter ska hans hälsotillstånd bedömas. Lider han av allvarlig psykisk störning ska han överföras till vård inom rättspsykiatrin och återföras till alternativfängelse vid eventuellt tillfrisknande för att där avtjäna återstoden av strafftiden.
Kriminalvården måste få möjlighet att fungera som namnet bjuder, alltså som vård och rehabilitering av kriminella. Tillgång till psykiatrisk vård ska vara lika självklar som fysisk vård liksom möjlighet att under viss tid behandlas på kliniker avsedda därför.
För dem som har en lindrigare psykisk störning och dömts till vanligt fängelsestraff är det väsentligt att det under anstaltsvistelsen finns tillgång till psykiatriskt stöd och vid behov psykiatrisk vård.
Vi instämmer i rättspsykiatriutredningens förslag till regeringen som föreslår att alla skall dömas till ett tidsbestämt straff oavsett om de bedöms ha behov av rättspsykiatrisk vård eller inte. Därefter ska de dömda verkställa resten av strafftiden i fängelse. Vi menar att den dömde efter vård inom rättspsykiatrin ska verkställa resterande del av strafftiden i ett alternativfängelse.
Inte bara de som bedöms ha en allvarlig psykisk störning utan även dömda med mindre allvarliga personlighetsstörningar ska ha rätt till vård. Idag betalar landstingen för vården, men om ansvaret för dem med en allvarlig psykisk störning läggs under kriminalvården blir staten kostnadsansvarig. Detta skulle framför allt ge möjligheter för landstingen att satsa mer på psykvården på hemmaplan. Modellen skulle garantera rättspsykiatrisk vård för dem som dömts därtill. Dessutom skulle det markera skillnaden mellan rättspsykiatrisk vård och behovet av psykisk vård för dem som ej bedöms vara tillräckligt sjuka vid brottstillfället för att dömas till rättspsykiatrisk vård.
De rättspsykiatriska klinikerna skulle inte tvingas agera fängelse, utan den dömde skulle stanna där så länge vårdbehov förelåg och sedan återföras till alternativ institution/kriminalvård. Den psykiatriska vården jämställs därmed med den fysiologiska vården.
Det finns ett antal fall där anhöriga bett om hjälp för att de sett att deras barn eller anhörige har haft allvarliga psykiska problem. Det har visat sig vara mycket svårt att få hjälp innan situationen blivit akut. Den senaste tidens tragiska händelser visar entydigt att dessa personer som utfört oförklarliga dåd har sökt psykiatrisk hjälp och vård utan att få detta. 7 av 10 som dömts till rättspsykiatrisk vård har under det senaste halvåret innan brottet begicks utan framgång sökt hjälp vid psykiatrisk klinik. Vi menar att det måste bli lättare att få psykiatrisk hjälp innan ett brott begås. Insatser på ett tidigare stadium fungerar preventivt och måste prioriteras.
Vid valet av påföljd ska en helhetssyn eftersträvas, där hänsyn tas till såväl brottsoffrets som gärningsmannens situation. Påföljden och vården ska vara meningsfull. Det är samhällets uppgift att förhindra en fortsatt brottslig bana samt hjälpa den dömde att bli hjälpt i sin sjukdomsbild. Den vårdbehövande ska få stöd att skapa en normal livssituation genom behandling och vård.
Kristdemokraterna förordar en ny typ av institutioner som alternativfängelser där de som bedöms så friska så att de skrivs ut från rättspsykiatrin kan avtjäna sin strafftid och samtidigt få psykiatrisk vård. Det är även önskvärt med fler anstalter som erbjuder psykiatrisk vård med olika inriktningar, som exempelvis Skogomeanstalten gör redan idag för män dömda till sexualbrott. Alla anstalter/institutioner ska självklart vara drogfria om påverkansprogram, psykiatrisk vård och behandlingsmetoder ska få önskad effekt. Så är inte fallet idag. För att minska antalet återfall i missbruk och brott ska påföljden fängelse kombineras med lämplig vård/alternativ vårdform utanför anstalten. Olika former av kontraktsvård för drogmissbrukare ska tillämpas.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |