Motion till riksdagen
2003/04:Ju448
av Mona Jönsson m.fl. (mp)

Trafficking


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN-protokollen om handeln med människor för sexuella ändamål och människosmuggling ska införlivas i svenska lagar.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om människosmuggling och handel med kvinnor hos polis, åklagare, domare, socialtjänst och migrationsverk.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppehållstillstånd under utredningstiden och rätt till boende och socialt stöd.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra en särskild prövning i varje individuellt fall om möjlighet till permanent uppehållstillstånd utifrån humanitära skäl.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning av den del i lagen som handlar om otillbörliga medel.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utöka åldersgränsen för utredning om otillbörliga medel till 25 år.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nordiskt samarbete angående skyddad identitet.2

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om straffverkställighet i hemländer.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om attitydförändringar bland polis, åklagare, domare, migrationsverk och socialtjänstemän.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning av polisorganisationen.

1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU.

2 Yrkande 7 hänvisat till SkU.

Bakgrund

Trafiken med personer som utsätts för människosmuggling har ökat och då speciellt handeln med kvinnor. I Sverige, liksom i vårt samarbete med övriga EU-länder, måste arbetet med att komma till rätta med handeln med kvinnor intensifieras.

I november 2000 antogs en FN-konvention om organiserad brottslighet. Till konventionen hör två protokoll; ett om handeln med människor för sexuella ändamål och ett om människosmuggling. Konventionen och de två tilläggsprotokollen undertecknades av EU:s och FN:s medlemsstater. Dessa protokoll skall bl. a. utgöra uppmuntran till utformande av nationell lagstiftning.

Det finns tre uttalade syften med protokollen att förebygga och bekämpa handel med människor, varvid kvinnor och barn särskilt skall uppmärksammas. Syftena är

De definitioner och beteckningar som används i FN-protokollet mot människohandel är vidare än de som beslutats i EU:s gemensamma åtgärd av år 1997 och som ligger till grund för Rikskriminalens uppdrag att vara nationell rapportör.

I protokollets artikel 5 sägs att konventionsstaterna skall vidta åtgärder som är nödvändiga för att kriminalisera sådan handlingar som beskrivs i artikeln 3 när de begåtts uppsåtligen. Detta gäller även försök till och medverkan i sådana handlingar.

Kunskapen om handel med kvinnor

Enligt uppgifter från myndighetspersoner som dagligen arbetar med utsatta kvinnor är kunskapen om handel med kvinnor låg bland polis, åklagare, domare, socialtjänstens och migrationsverkets personal. Ibland kan kunskapen till och med vara obefintlig. Man vet att det försiggår men inte vad som ligger bakom och hur man hanterar dessa ärenden. Kvinnor buntas dessutom ihop och kallas horor, även om de är offer för människohandel. Handläggare vet ofta inte vad de ska söka efter, och därmed vet de inte heller hur det forsatta arbetet ska gå till för att få rätt uppgifter så att en utredning kan leda fram till en fällande dom. I flera fall har okunskapen, enligt uppgift, lett till att man lämnat ärenden som utlänningsärenden. Det går då fort att utvisa den utsatta, och därmed behöver man inte befatta sig med ärendet längre. Om handläggare däremot visste vad de skulle leta efter och tog sin chans att djupintervjua kvinnan kunde de få veta av vilka och av vad hon blivit utsatt för. Detta skulle i sin tur leda till att förövarna kan gripas och straffas. Antalet fall med utsatta kvinnor skulle därmed minskas.

Människohandelns olika moment

Enligt FN-protokollet utgörs människohandel av flera olika moment.

Hur kan det se ut i verkligheten?

En ung kvinna kan bli kontaktad av en person eller organisation i hemlandet och bli erbjuden arbete utomlands. Kvinnan, som inte ser någon ljus framtid, kan tacka ja under de premisser som presenteras. När hon väl kommer hemifrån upptäcker hon att hon är lurad och inte kan komma undan. Därtill tas alla hennes intjänade pengar ifrån henne och hon hålls instängd och får inte kontakta andra. Kvinnan kan också bli kidnappad och utsatt för detta.

Om en kvinna lyckas ta kontakt med eller upptäcks av svensk polis gör man oftast inga stora förhör utan riktar in sig på uppehållstillstånd m.m. Dessa ärenden har inte lika hög status som exempelvis tekniska ärenden, t.ex. hur många gram narkotika som beslagtagits m.m. Det anses på vissa håll inte vara någon status att arbeta med ärenden som har social inriktning.

Kvinnan får stanna här i Sverige under en kort tid tills förhör hos polis och domstol kunnat genomföras. Sedan skickas hon till sitt hemland. Behöver utredare förhöra henne vidare får de åka till kvinnans hemland. Under tiden utredningen pågår kan kvinnan få vistas i ett rum som upplåtits på polisens bekostnad. Socialförvaltningen i den kommun det kan röra sig om har ingen skyldighet att hjälpa till på grund av att uppehållstillstånd saknas. Kvinnan i den utsatta situationen lämnas utan något stöd, t ex som att ha någon att tala med eller något att sysselsätta sig med. Under tiden är hon förmodligen mycket rädd för att upptäckas eller förföljas. När kvinnan sedan skickas till sitt hemland kan hon genast bli hämtad av sina forna förövare och tvingad att arbeta vidare för dem eller straffas. Det finns berättelser om kvinnor som blivit ivägsläpade i bara underkläder och förda till andra länder helt livegna. Dessa kvinnor har ingen chans att undkomma sina förövare. Är det därtill muslimska kvinnor riskerar de att bli utstötta ur närsamhället och kan därför inte åka hem.

Vad kan göras

En kvinna som utsatts för människohandel ska bli intervjuad av personer som har utbildning inom området. Det innebär att polisen i alla län måste ha kunskap om och team som arbetar med frågorna. Idag får, enligt uppgifter från Rikskriminalen, alla 21 polismyndigheternas kontaktpersoner möjlighet att utbilda sig. Det är dock avhängigt av om frågan är prioriterad av ledningen eller om det finns ekonomiska möjligheter att skicka personer till Stockholm på kurs. Alltså finns det ingen skyldighet att delta i denna utbildning.

Under tiden en utredning pågår behöver de utsatta kvinnorna ha socialt stöd och någonstans att bo eftersom de idag faller utanför det socialtjänsten har skyldighet att ge. Det kan heller inte vara rimligt att boendet ska ske på polisens bekostnad. Nu åtgår mycket av polisens tid till att ordna bostad m.m. för dessa utsatta kvinnor.

Den nya lagen som togs i bruk den 1 juli 2002 och som innebär att kvinnor som utsatts för människohandel ska kunna stanna under utredningstiden ser ut att få en del komplikationer. Kvinnan som stannar under utredningstiden kan exempelvis ha varit i landet några månader utan uppehållstillstånd. Därefter söker hon uppehållstillstånd hos Migrationsverket, vilket inte kan beviljas om inte försörjning kan garanteras under tiden. Personen kan inte heller söka arbete då inget uppehållstillstånd finns. Alltså ett moment 22. Uppehållstillstånd måste kunna ges tills utredningen är avslutad. Därefter måste varje enskilt fall prövas om det av humanitära skäl ska beviljas permanent uppehålls­tillstånd. Det framförs en del farhågor om att det skulle bli ett sätt att ta sig till Sverige. För motsatsen talar att ett ärende med någon misstänkt måste finnas och att det dessutom är farligt att ange personer för sådana brott utan att bli straffad av de utpekade. En annan sak är att de utsatta kvinnorna bara sett Sverige från den utsattas sida, d.v.s. det de varit med om. Det innebär att de flesta tycker att Sverige är ett farligt land att vistas i. De som troligen skulle stanna är de som upprepade gånger utsatts för människohandel, och dessa kvinnor måste vi hjälpa till ett värdigt liv.

När kvinnan har fått besked om att få stanna kan det behövas en skyddad identitet. Det borde utredas om möjlighet till utbyte mellan de nordiska länderna vad gäller personer som behöver skyddad identitet.

En annan farhåga vad gäller den nya lagen är att kunskapen bland dem som ska handlägga ärenden om människohandel är dålig och att den därför nästan inte används. Det finns också, enligt uppgift, problem med den del i lagen som rör otillbörliga medel. För att ett brott ska föreligga ska kvinnan enligt brottsbalken ha utsatts för tvång, vilseledande eller annat otillbörligt medel när hon förmåtts bege sig, eller låtit sig transporteras, till ett annat land. Det kan handla om hur rättssystemet ska bevisa att den åtalade utnyttjat en för kvinnan svår situation för att få henne att ställa upp. Det kan exempelvis röra sig om hur långt åklagare ska gå i bekantskapskretsen i hemlandet för att se om kvinnan där skulle ha kunnat få ekonomiskt stöd från någon i sin omgivning.

Det finns inga krav på att personer under 18 år skall utredas om huruvida otillbörliga medel har använts för att brott ska anses föreligga. De anses vara skyddsvärda ändå. Denna åldersgräns skulle behöva utökas till 25 år då de flesta kvinnor som blir utsatta är mellan 18 och 25 år och det skulle då försvåra handeln med dem. De som handlar med kvinnor kontrollerar ofta åldern för att slippa åtal.

När en person eller grupp av personer är dömda för handel med kvinnor är det nödvändigt att straffverkställigheten verkligen sker i hemländerna. Det är för att avskräcka från upprepade brott av detta slag.

Attityder, utbildning och organisation

Fortfarande finns en jargong bland en del personer, bl. a. inom polis- och rättsväsende, som är nedsättande för kvinnor. Uttryck kan, enligt uppgift, höras som ”fy f-n vill du arbeta med sådana ärenden”, att offer för människohandel kallas hora, chefer som fördelar pengar nedvärderar kvinnoärenden m.m. Allt detta tyder på en stor okunskap om varför personer blir prostituerade, om människohandel, om koppleri m m. Det finns personer som genomgått utbildning, och just de avsnitten som koncentrerats på ovan nämnda områden har varit de mest uppskattade. Det finns också ett stort behov i vårt samhälle av att arbeta med attityder som handlar just om kvinnor. Vi i Sverige är väldigt duktiga på att tala om hur andra länder ska jobba med frågor om utnyttjande av kvinnor och med synen på kvinnor. Vi anser att det också, med krafttag, borde sopas framför egen dörr. Med andra ord är det viktig att vi gör det obligatoriskt med utbildning och vidare­utbildning i frågor inom området och att vi arbetar mera aktivt med attitydförändringar.

I övrigt anser vi att det ska finnas en samlad organisation som kan ta till vara erfarenheter från hela landet, någonstans där man kan se och samla helheten av vad som pågår vad gäller handel med kvinnor. På grund av att polisorganisationen, med enskilda polisenheter, ser ut som den gör försvåras arbetet. Det bör utredas om man inte ska ha en samlad polismyndighet, bl.a. för att få en bättre helhetsbild av vad som pågår i landet, för bättre rättssäkerhet och för att bedriva forskning m.m.

Stockholm den 3 oktober 2003

Mona Jönsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Lotta N Hedström (mp)

Ulf Holm (mp)

Mikaela Valtersson (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)