Människohandel för sexuella ändamål är vår tids slavhandel. Varje år tvingas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden runtom i världen in i prostitution och slavarbete. Enligt siffror från FN beräknas mellan 700 000 och två miljoner människor varje år falla offer för människohandel över gränser. Vinsterna med handeln med människor är så stora att de i dag hamnar i samma klass som den internationella drog- och vapensmugglingen. Till Sverige beräknas årligen mellan 200 och 500 kvinnor föras för att utnyttjas för sexuella ändamål.
Folkpartiet liberalerna presenterar ett tiopunktsprogram för att stävja denna människorättsvidriga handeln med människor:
Öppna för arbetskraftsinvandring.
Tillsätt snarast en samlad nationell aktionsplan mot människohandel.
Öronmärk statliga anslag.
Utbilda rättsväsendet.
Ge socialtjänsten ett tydligt uppdrag.
Bevilja permanent uppehållstillstånd.
Förbättra samarbetet mellan socialtjänst, polis och frivilligorganisationer.
Satsa på riktade informationskampanjer.
Förbättra det internationella samarbetet.
10.Utöka biståndet till Östeuropa.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 4
Definition av begreppet människohandel 4
Människohandelns orsaker 5
Människohandelns aktörer 6
Lagstiftning kring brottet människohandel 6
Att bekämpa människohandelsbrottet 7
Människohandel ur ett internationellt perspektiv 8
Tiopunktsprogram mot människohandel för sexuella ändamål 8
1. Ge människor möjlighet att arbeta i vårt land – arbetskraftsinvandring! 8
2. Samlad nationell aktion mot människohandel 9
3. Öronmärkta statliga anslag 9
4. Utbildning inom rättsväsendet 9
5. Tydligt uppdrag till socialtjänsten 9
6. Bevilja permanent uppehållstillstånd 10
7. Lokalt arbete mot globalt problem 10
8. Stopp för presumtiva kunder 10
9. Internationellt samarbete 10
10. Utöka biståndet till Östeuropa kraftigt 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetskraftsinvandring.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en nationell handlingsplan mot människohandel snarast måste träda i kraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Folkpartiet vill anslå 10 miljoner kronor mer än regeringen i öronmärkta statliga anslag för bekämpning av människohandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning av rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydligt uppdrag till socialtjänsten. 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offer för människohandel i normalfallet skall beviljas permanenta uppehållstillstånd av humanitära skäl.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett samlat grepp med tydligt ansvar och lokalt samarbete mellan polis, socialtjänst och frivilligorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktade informationskampanjer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppförandekod för alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att få internationella organisationer och fler länder att bekämpa människohandel mer aktivt.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka biståndet till Östeuropa.3
1 Yrkandena 1 och 6 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 5 hänvisat till SoU.
3 Yrkandena 9-11 hänvisade till AU.
Varje år tvingas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden runtom i världen in i prostitution och slavarbete. Enligt siffror från FN beräknas mellan 700 000 och två miljoner människor varje år falla offer för människohandel över gränser. Ytterligare miljontals är offer inom sina länder. International Organization for Migration (IOM) uppskattar att 120 000 kvinnor och barn förs in till EU varje år, de flesta via Balkan, flertalet för sexuell exploatering. Mellan 200 och 500 kvinnor beräknas årligen föras till Sverige för att utnyttjas för sexuella ändamål. FN beräknar att de kriminella grupperna tjänar cirka sju miljarder dollar varje år på handeln med kvinnor. Vinsterna med handeln med människor är så stora att de i dag hamnar i samma klass som den internationella drog- och vapensmugglingen. I till exempel Bosnien beräknas omkring 90 procent av kvinnorna och flickorna på landets bordeller ha förts in i landet via människohandlare. Ukraina, Rumänien och Moldavien är några av de vanligaste ursprungsländerna.
Majoriteten av de kvinnor som kommer till Sverige kommer ifrån länder som inbegrips i vårt geografiska närområde, framför allt Estland, Litauen och Ryssland. Sverige betraktades under ett antal år som ett s.k. transitland, det vill säga ett land som primärt användes för genomresa till andra destinationsländer. Men vi vet i dag att kvinnor förs till Sverige i syfte att tvingas till prostitution här. Sverige har därmed blivit ett destinationsland. På grund av svårigheter att upptäcka brottet finns det inga exakta siffror, men de siffror som brukas nämnas är att mellan 200 och 500 kvinnor årligen kommer till Sverige för att utnyttjas för sexuella ändamål. Utbredningen av prostitution är generellt sett mindre i Sverige jämfört med andra europeiska länder. Det mesta talar för att den svenska sexköpslagen också ytterligare bidragit till att Sverige kommit att anses som ett ”svårt land” att verka i, man kan inte erbjuda sexuella tjänster offentligt, och det är mera komplicerat att skaffa kunder.
I denna motion vill vi främst peka på vad vi från svenskt politiskt håll kan göra för att bekämpa människohandel för sexuella ändamål. Prostitution i ett bredare perspektiv är en form av exploatering som aldrig har sin grund i ett fritt förstahandsval utan skall motverkas på många sätt. Vi fördjupar oss här inte närmare i den mera allmänna diskussionen om att bekämpa prostitution annat än att för oss liberaler är kopplingen mellan prostitution och människohandel för sexuella ändamål tydlig. Det finns dock en grundläggande distinktion mellan att vara tvingad av omständigheter att sälja sin egen kropp och att få sin kropp såld av andra.
Enligt den lagstiftning som trädde i kraft i Sverige år 2002 definieras ”människohandel” på följande vis: Den som med användande av olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel förmår någon att bege sig eller låta sig transporteras till ett annat land i syfte att personen där skall utsättas för brott, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål, döms för människohandel för sexuella ändamål till fängelse i lägst två år och högst tio år. För människohandel för sexuella ändamål döms också den som tar emot, transporterar eller inhyser en person som kommit till ett land under de förhållande som angivits i första stycket, om det sker med användande av sådant otillbörligt medel och i sådant syfte som anges där. Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte fyllt 18 år skall dömas för människohandel för sexuella ändamål även om inte olaga tvång, vilseledande eller något annat otillbörligt medel används.
Termen människohandel kan åsyfta olika former av exploatering, till exempel arbetskraftsexploatering. Det engelska uttrycket ”trafficking” inkluderar dessutom ofta människosmuggling. I denna motion fokuserar vi enbart på människohandel för sexuella ändamål. Det innebär att när begreppet ”människohandel” används i rapporten åsyftar vi människohandel för sexuella ändamål och ingen annan form av exploatering.
Det kan i det internationella arbetet vara väl så viktigt att inkludera flera former av exploatering, men för vårt vidkommande är det ändå allra mest angeläget att fokusera på den exploatering som är mest förekommande i vårt land och i vårt närområde. Det är viktigt att tala klarspråk om verkligheten och att inte blanda bort begreppen genom att blanda in exempelvis flyktingsmuggling. Liberaler i Europaparlamentet driver också frågan om människohandel för sexuella ändamål. Resolutioner och rapporter har lagts fram och presenterats.
De bakomliggande grogrunden för människohandel kan i generella ordalag sökas i politiska, ekonomiska, sociala och juridiska faktorer. En övervägande majoritet av dem som tvingas in i människohandel är flickor och unga kvinnor. Andelen pojkar som tvingats in i människohandel förefaller ha ökat under senare år. Gemensamt för de länder som de drabbade kvinnorna och pojkarna kommer ifrån är att det är länder som i regel genomgått omvälvande politiska, sociala och ekonomiska förändringar. De utsatta kvinnorna och barnen är fattiga, maktlösa och deras mänskliga rättigheter kränkta. I spåren av dessa förändringar har fattigdom och hög arbetslöshet följt för stora grupper. Arbetslösheten och den svåra sociala situationen har många gånger drabbat minoriteterna särskilt hårt. I de baltiska staterna t.ex. kommer en majoritet av de drabbade kvinnorna från den fattiga rysktalande minoritetsbefolkningen. Vi får dock aldrig glömma bort att den grundläggande orsaken till vår tids slavhandel är att det finns män som tycker sig ha rätt att köpa dessa flickor för att tillfredsställa sina egna lustar. Frågan om människohandel är komplex och på många sätt svårarbetad eftersom den berör vad många fortfarande uppfattar som tabubelagt.
Den starkt uppmärksammade filmen ”Lilja 4-ever” har hämtat drag från ett autentiskt fall om en flicka som utsattes för oerhörda svek från sin vuxenvärld, vilket fick till följd att hon föll offer för hänsynslösa människohandlare. Den smutsiga vardag som lever sitt liv i skymundan kan behöva en sådan insats för att hamna i människors medvetande och på den breda politiska dagordningen. Filmen ”Lilja 4-ever” belyser på ett skakande sätt människohandelns avskyvärda komplexitet och helvete och kommer att spela en viktig roll i den fortsatta kampen mot handeln med människor.
Människohandelns förövare är i många fall inblandade i annan typ av brottslighet, t.ex. narkotikasmuggling, illegal invandring osv. De utgör i många fall också del av internationella brottssyndikat men kan även operera och vara del av mindre brottsnätverk. Kvinnorna förs ofta in i människohandel genom falska löften om arbete. Det utlovade arbetets karaktär kan variera, och ofta talas om arbeten såsom barnpassning, dansare eller ”underhållare”. Det är inte ovanligt att flickorna och kvinnorna visserligen känner till att de kommer att prostitueras men att de inte anar under vilka former prostitutionen skall äga rum och där det yttersta priset betalas genom att kvinnorna blir livegna tjänare, helt i förövarnas händer. Ofta tas pass och andra värdefulla resedokument ifrån kvinnorna då de förs in i landet i fråga. De har sällan någonstans att vända sig till i det land de befinner sig i för att få hjälp. Språkhinder, kvinnornas isolering från rättssamhället och samhället i stort samt deras många gånger mycket dåliga mentala och fysiska tillstånd omöjliggör i princip för dem att få någon hjälp. I flertalet av de fall som avgjorts i domstol har det framkommit att inresan i Sverige varit möjlig genom att kvinnorna kommer från viseringsfria länder.
Den 1 juli 2002 infördes i Sverige en särskild lag mot människohandel. Den nya lagen mot människohandel för sexuella ändamål ger möjlighet att döma till straff på två till tio år. Lagstiftningen som tidigare fanns att tillgå var framför allt lagarna om koppleri och olaga frihetsberövande. De straff som då utdömdes var låga i jämförelse med straffen för exempelvis narkotikabrott. Vad gäller övriga europeiska länder har Danmark, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, Portugal och Spanien infört liknande lagstiftning mot människohandel som Sverige. I Luxemburg och Irland har man enbart lagstiftat mot handel med barn. Enligt ett rambeslut inom EU har medlemsländerna åtagit sig att lagstifta mot människohandel, och lagstiftningsarbetet är på gång i ett flertal andra länder.
Den nya lagen mot människohandel som infördes, 1 juli 2002 har ännu inte prövats fullt ut i domstol. Enligt lagen krävs det bland annat att tvång eller annat otillbörligt medel skall ha använts. Vad som åsyftas med ”otillbörliga medel” är oklart. Detta innebär att det kan komma att vila en tung bevisbörda på kvinnan som fallit offer för människohandel. Nu aktuella rättsfall kommer att visa om begreppet ”otillbörliga medel” är tillräckligt. Om inte bör vi vara beredda att förtydliga lagstiftningen.
Människohandel är en fråga som skär igenom en rad olika politikområden. Det är en fråga som berör jämställdhets-, justitie-, social- och utrikesområdet för att nämna några exempel. Vi har sett flera exempel på att justitieminister Bodström, jämställdhetsminister Winberg samt biståndsminister Karlsson på olika sätt engagerat sig nationellt och internationellt. Vi har dock noterat att socialminister Engqvist lyser med sin frånvaro. Att prostitution, utsatthet, fattigdom och slaveri har en djup social dimension i allmänhet och att socialtjänsten i synnerhet därvidlag har en viktig funktion att fylla är uppenbart. I dag är politiker oavsett partitillhörighet överens om det angelägna, att bekämpa människohandel. Men även om handeln med människor utpekas som ett högprioriterat område, går inte alltid den politiska retoriken hand i hand med den faktiska verkligheten. Under de senaste fem, tio åren, då det blivit uppenbart att Sverige inte förskonats från människohandel, har nästintill inga öronmärkta anslag till bekämpning av människohandel tillskjutits. Konkreta politiska åtgärdsförslag har uteblivit. Polisen, socialtjänsten och andra berörda myndigheter vittnar både om en krisartad ekonomisk verklighet och en brist på såväl kunskap som vilja ute i organisationerna.
Stockholmspolisens ”traffickinggrupp”, som fick ett uppdrag i form av ett projekt där de under en viss tid skulle rikta sina insatser mot just människohandeln, lades ned då det var bestämt att gruppen skulle arbeta från den 1 april 2002 till sista december 2002. Att denna grupp inte längre existerar gör att dessa ärenden riskerar att falla mellan stolarna. Det är inte på grund av ointresse eller illvilja utan på grund av att listan över prioriterade områden är längre än vad plånboken är tjock. Socialtjänstens ansvar sträcker sig inte längre än till att återsända offren till sina hemländer. Detta försvårar ofta avsevärt möjligheten att kunna utreda och lagföra brottslingarna. Kostnaderna och besväret blir också avsevärda för att utreda och ta vittnesmål från kvinnorna i deras hemländer. Det är nu hög tid att mera handfast ge verktyg och resurser till dem som konkret arbetar med att förebygga och beivra människohandelsbrotten.
Handeln med människor är en konsekvens av fattigdom och maktlöshet. Därför är det oerhört viktigt att fattigdom som ett globalt fenomen bekämpas. Bistånd, demokratiutveckling och frihandel är de viktigaste redskapen att bekämpa fattigdomen. Men det är också ett resultat av desperata drömmar om en bättre framtid som gör att kvinnor ser detta som en utväg ur en redan hopplös situation.
I SOU ”EU:s utvidgning och arbetskraftens rörlighet” (2002:116) var en av slutsatserna att det skall finnas möjlighet att införa undantagsregler för att på så sätt kunna begränsa möjligheter för invånare i kandidatländer att få uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Vi liberaler har en annan uppfattning. Vi vill att samma möjligheter och regler skall gälla för Östeuropa som för EU:s övriga medlemsstater. Om unga kvinnor och män på laglig väg tillåts arbeta i Sverige och andra europeiska västländer kan det bidra till att färre faller offer för människohandlare. Både International Organization for Migration (IOM) och den internationella arbetstagarorganisationen (ILO) stöder denna uppfattning. Vad gäller situationen för de östeuropeiska länderna kommer förhoppningsvis detta problem att minska i takt med att den politiska och ekonomiska situationen förbättras. Men den förändringen kommer att ta tid, och under tiden riskerar tusentals flickor att falla offer för cyniska och hänsynslösa människohandlare.
Vi presenterar nedan ett tiopunktsprogram för att bekämpa handeln med människor för sexuella ändamål.
Ge människor möjligheten att skapa en ny framtid genom arbete. Det är det bästa sättet att bekämpa människohandeln. Om EU:s arbetsmarknad låg öppen för östeuropéer skulle många av de unga kvinnor som idag misshandlas och utnyttjas på västeuropeiska bordeller kunna ha vanliga arbeten med riktig lön och rimliga villkor. Inom några år kommer Sverige att behöva hundratusentals nya människor på arbetsmarknaden, såväl specialister som mindre kvalificerade. Att öppna för en friare arbetskraftsinvandring skulle inte bara gagna välfärden utan även innebära ett stort bakslag för skrupelfria människohandlare.
Dagens splittrade och otydliga ansvar i kombination med kunskaps- och resursbrist gör att arbetet med att bekämpa kvinnohandel inom landet varken är tillräckligt effektivt eller prioriterat. Vi vill därför att en samlad nationell handlingsplan läggs fast för bekämpning av människohandel och att ett tydligt ansvar för samordning anges. Regeringen har uttalat att den skall lägga fram en handlingsplan mot trafficking år 2006. Vi anser att tre år är en alldeles för lång tid för en så akut och viktig fråga. Regeringen måste därför innan detta års slut presentera en handlingsplan.
För att finansiera en nationell aktion behövs öronmärkta anslag, dvs. ökade såväl som riktade resurser som kan sättas in inom de olika myndigheter och organisationer som ingår i arbetet. Ur detta anslag skall insatser från kommunal socialtjänst, frivilligorganisationer likväl som kvinnojourer och särskilda insatser inom polis och rättsväsende finansieras. Regeringen har i ett pressmeddelande skrivit att man under denna mandatperiod vill avsätta 30 miljoner kr. Folkpartiet vill anslå 10 miljoner kr mer per år jämfört med regeringen för att bekämpa människohandelsbrott. Kampen mot människohandel måste vara ett statligt ansvar, och respektive myndighets kompetens måste användas på bästa sätt, oavsett om det gäller polismyndigheter, socialtjänst eller frivilligorganisationer såsom kvinnojourer.
Kunskap, kompetens och värderingar hos lokala polismyndigheter varierar högst betänkligt. För att brotten skall bekämpas och beivras behöver kunskapsnivån höjas. Det finns också stora kunskapsbrister hos advokater, åklagare och domare. Vi vill därför att det i utbildningen för personal vid rättsväsendets myndigheter samt i juristutbildningen skall ingå en obligatorisk utbildning om människohandelsbrott.
Det måste bli ett stopp för återsändandet av offren under utredningens gång. Socialtjänstens uppdrag bör förtydligas till att ta ansvar för offren under utredningen eller tills permanent boende och uppehälle är ordnat. Formellt sett är det socialtjänstens ansvar att se till dessa kvinnors situation. Utöver att socialtjänsten inte säger sig ha ekonomiska resurser för att betala kvinnornas uppehälle råder det en brist på lägenheter och rum för kvinnor i behov av skyddat boende. Detta har bidragit till att kvinnorna i många fall har skickats tillbaka till sina hemländer för att där invänta ett fortsatt rättegångsförfarande. Det finns oftast inte möjlighet att garantera att kvinnorna i väntan på rättegång får något skydd i sina hemländer mot hallickar och deras kontakter. Att kvinnorna tvingas tillbaka till sina hemländer är också problematiskt för svenska myndigheter då rättegångspersonal och polis måste flygas till kvinnans hemland för att där fortsätta förhör med kvinnan. Detta är kostsamt och riskerar också att förlänga hela rättegångsprocessen. Det är också viktigt att minst en kvinnlig förhörsperson finns närvarande vid förhör av dessa kvinnor.
I Anhörigkommittéens slutbetänkande ”Människosmuggling och offer för människohandel”, (SOU 2002:69), föreslogs det att en särskild bestämmelse i utlänningslagen om att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges en utlänning om det med hänsyn till genomförandet av en förundersökning eller huvudförhandling i brottmål kan anses befogat. Folkpartiet liberalerna står visserligen bakom detta förslag men menar att det inte är en tillräcklig förbättring att offren för människohandel skall få stanna i Sverige endast under den tid som rättsprocessen kräver. Dessa människor har drabbats av så fruktansvärda övergrepp att de skall kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd. En ny lagstiftning om humanitära skäl skall därför bl.a. innebära att offer för människohandel i normalfallet skall ges rätt att stanna i Sverige.
Utöver sexköpslagen och insatser från socialtjänst, polis och frivilligorganisationer behöver ytterligare insatser göras för att försvåra och störa sexhandeln. Vi vet att en stor andel av dagens sexköpare kommer i kontakt med kvinnorna på restauranger, hotell och nattklubbar. Av den anledningen är det viktigt att det lokala samarbetet mellan restaurang- och hotellägare samt polis intensifieras för att underlätta polisens arbete. Lagmässigt finns det idag möjlighet att dra in alkoholutskänkningstillståndet för en restaurangägare som misstänks för koppleri. Även på kommunal nivå krävs ett samlat grepp med ett tydligt ansvar och samverkan mellan polis och åklagarväsende, socialtjänst och frivilligorganisationer.
Det bör finnas riktade informationsinsatser på t.ex. flygplatser, färjeterminaler och andra internationella mötesplatser som beskriver vad människohandel är samt under vilka omständigheter kvinnor, flickor och pojkar tvingas leva under. När det gäller män som köper sex är det en inte obetydligt utbredd uppfattning att det är mer legitimt att köpa sex när de är utomlands. Men att köpa sex utomlands är ett brott mot svensk lagstiftning. Förslag om uppförandekoder för personal vid internationellt verksamma organisationer och företag finns. Vi tycker nu att det är dags att svenska staten skall föregå med exempel och anta en sådan uppförandekod för alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.
Sverige skall driva på för att EU i högre utsträckning skall ställa konkreta krav på ansökarländerna att prioritera bekämpandet av människohandel, prioritera utbildning och agerande från polis och andra myndigheter. Sverige bör också driva på i andra internationella organisationer, såsom Europarådet och OSSE, så att dessa organisationer och fler länder förmås att aktivare bekämpa människohandel. EU har genom sin handelspolitik ett stort ansvar för att Ryssland och andra länder hålles kvar i fattigdom och elände. De för snart ett decennium sedan till Ryssland utgivna löftena om frihandel och ökad export inom både varor och tjänster måste infrias. Jordbruksprotektionismen måste bort.
Sidas insatser i Östeuropa på detta område bör kraftigt utökas; rättssamarbete med exportländerna, bistånd till särskilda åtgärder i exportländerna för att motverka kvinnohandel och åtgärder för att underlätta hemkomsten och återanpassningen. Det förekommer idag stöd till ett antal projekt som i många fall är bra och framgångsrika, men omfattningen måste öka. I detta skall även stöd till NGO:er ingå, vilka ofta har ett bättre kontaktnät och större möjligheter att kunna nå de mest utsatta kvinnorna. Etablerade internationellt verksamma frivilligorganisationer är i många fall de enda som har erfarenhet och kompetens att bedriva verksamheter.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Tina Acketoft (fp) |
|
Johan Pehrson (fp) |
Torkild Strandberg (fp) |
|
Karin Granbom (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Anne-Marie Ekström (fp) |
|
Carl B Hamilton (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |