Demokratin är under attack från flera håll; genom terrorism, genom mord, våld och hot mot politiker, genom brott med kommunistiska, rasistiska, nazistiska, antisemitiska, islamofobiska och homofobiska förtecken samt missbrukande av den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten. Vi kan aldrig acceptera att de krafter som genom sina dåd orsakar rädsla, sorg och otrygghet i vårt öppna samhälle, orsakar att demokratin skadas och att människor som verkar enligt de demokratiska spelreglerna på olika sätt inte vågar eller kan fortsätta sitt arbete. Vi måste skyndsamt vidta åtgärder från olika håll; genom den öppna debatten, genom arbete med dessa frågor i kommuner, landsting, riksdag, regering och i berörda myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokratins grunder och rättssäkerhetsaspekterna vid tillkomsten av beslut om skärpta lagar mot terrorism samt vid verkställande av åtgärderna i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyndsamt behandla förslagen om beredskap och säkerhet i 11 september-utredningen, särskilt gällande Säkerhetspolisens organisation och befogenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder mot hoten och våldet mot förtroendevalda.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta förebyggande mot hatbrott, att polisen måste förbättra sitt arbete med att kartlägga och utreda denna typ av brottslighet samt att de människor som utsätts måste få hjälp, stöd samt tillräckligt skydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skyndsamt behandlar frågan om åtgärder vid demonstrationer som urartar till kravaller, bl.a. när det gäller polisens arbetsmetoder, utrustning samt kommunikation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen vid inkommen ansökan om demonstrationstillstånd skall kunna ställa krav på att demonstranter inte är maskerade om det skulle riskera att störa allmän ordning och säkerhet.
1 Yrkande 3 hänvisat till KU.
Det nya seklet har fört med sig många tragiska händelser runtom i världen. Det har gällt terrorattacker mot stater, attacker mot FN-byggnader och FN-personal, attacker och kidnappningar av personal i frivilligorganisationer och mord på politiker. Attacker och mord på journalister har även skett. Det demokratiska öppna samhället har i och med dessa fruktansvärda händelser angripits och satts på prov gång på gång.
Den 11 september 2001 inträffade den fruktansvärda terrorattacken mot bland annat World Trade Center i New York, USA. Denna händelse påverkar världens utveckling under lång tid framöver och har satt demokratin på prov. I ett slag rubbades känslan av trygghet och säkerhet för miljoner människor som lever i världens största demokratiska stat. Men också i Sverige påverkades vi av bilderna av de många mänskliga tragedier som blev följden av terrorattacken. Reaktionerna efter dådet visade att även vi drabbades av en känsla av att leva i en osäker och otrygg värld. Terrordådet utfördes inte bara mot nationen USA utan också mot hela den demokratiska världen. De krafter som stod bakom önskar inte bara omintetgöra USA:s dominerande politiska, ekonomiska och militära inflytande utan säger sig uttalat sträva efter att stoppa och helst vända den demokratiseringsvåg som svept över världen ända sedan Berlinmurens fall den 9 november 1989.
Hotet från terrorismen är ständigt närvarande runtom i världen, vilket även länder i såväl Europa som Afrika och Asien har blivit drabbade av. På flera håll, bl a i Italien, Belgien och Storbritannien, har polisen lyckats hindra och gripa misstänkta terrorister innan de hunnit genomföra fler dåd. I länder som t ex Spanien, Irland, Colombia och Filippinerna lever befolkningen sedan lång tid tillbaka med ett ständigt hot och våld från inhemska terrororganisationer och gerillor.
Terrordåd riktade mot en hel stat eller mot särskilda mål har en starkt skrämmande effekt på en hel befolkning. Efter sådana händelser är det en naturlig följd att det från flera håll framförs krav på hårdare lagar och strängare bevakning och att mer resurser skall satsas på skydd av det egna landet. Vid dessa tillfällen sätts demokratin på verkligt prov – en avvägning mellan rättssäkerhet och värnandet av ett fritt och öppet samhälle å ena sidan och behovet av att skydda människor från terror å andra sidan måste göras.
Efter attacken den 11 september 2001 slog Förenta nationerna fast att självförsvarsrätten enligt artikel 51 i FN-stadgan också kan omfatta självförsvar vid internationella terroristangrepp. I takt med att verkligheten har förändrats har sålunda även folkrätten utvecklats.
Skärpta nationella antiterrorlagar har införts i t ex USA, Storbritannien och Marocko samt planeras i bl a Finland. EU har satsat mycket på att förebygga terrorism, bl a genom EU:s rambeslut om terrorism, vilket innehåller en lista på brott som, efter uppfyllande av vissa villkor, definieras som terroristbrott – t ex mord, människorov, kapning och attacker mot el- och vattenförsörjning. Rambeslutet gäller efter beslut i riksdagen i slutet av maj 2002 även i Sverige, liksom FN:s internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism. Våren 2003 godkände riksdagen regeringens proposition Straffansvar för terroristbrott (prop. 2002/03:38), som innebär att det i svensk lagstiftning införs en ny lag om straff för terroristbrott och att brottsbalkens bestämmelser om domsrätt och kapning utvidgas. Ändringarna syftade i huvudsak till att genomföra det inom EU antagna rambeslutet om bekämpande av terrorism.
Ingen tvekan får råda om att vi i Sverige behöver och vill samarbeta med andra länder i kampen mot terrorism. I denna kamp kan vi behöva både skärpta nationella lagar och ett anslutande till internationella konventioner. Det är dock viktigt att hela tiden slå vakt om demokratins grunder och rättssäkerheten både vid beslutens tillkomst, införande i lagstiftningen och vid verkställande av åtgärderna i praktiken. Överenskommelser inom Europeiska unionen måste vara väl förankrade i riksdagen innan beslut fattas i EU-kretsen. Riksdagen måste ha full insyn och kontroll över beslutsprocessen. Vi vill också betona att det är av yttersta vikt att regeringen – med fokus på rättssäkerhetsaspekterna – nu noggrant följer tillämpningen av den nya svenska lagen mot terroristbrott samt övriga effekter av internationella åtaganden på området.
I Sverige aktualiserade terrorattacken mot USA en intensiv debatt om demokratin, skydd och säkerhet, och bl a tillsattes en särskild statlig utredning, den s k 11 september-utredningen. Utredningen presenterade i mars 2003 sitt förslag ”Vår beredskap efter den 11 september” (SOU 2003:32). Utredningen föreslog ett flertal ändringar gällande bl a Försvarsmaktens bevakningsuppgifter och underrättelseverksamhet, Säkerhetspolisens och Polisens organisationer och befogenheter samt Krisberedskapsmyndighetens uppgifter. Inom de berörda departementen bereds nu remissvaren och utredningen vidare – ett mycket viktigt och angeläget arbete. Ett flertal av de föreslagna åtgärderna är det nödvändigt att regeringen behandlar skyndsamt, bl a frågan om Säkerhetspolisens organisation och befogenheter.
Mordet på utrikesminister Anna Lindh den 11 september 2003 har försatt Sverige i chock, sorg och vrede. Utrikesministern knivskars i ett varuhus i centrala Stockholm, där hon befann sig privat, utan något som helst skydd av livvakter. Det tunga minnet av mordet 1986 på statsminister Olof Palme gjorde sig åter påmint.
Redan i början av det nya seklet har det i Europa skett ett flertal mord på ledande politiker. I mars 2002 mördades Marco Biagi, ekonomisk rådgivare till den italienska regeringen, utanför sin bostad i Bologna. Efterföljare till den vänsterextrema gruppen Röda brigaderna sade sig ligga bakom dådet. I mitten av maj 2002 sköts den holländske högerpopulisten Pim Fortuyn ihjäl av en miljöaktivist som dömdes till 18 års fängelse för mordet. I oktober 2002 knivskars Paris borgmästare Bertand Delanoě i magen när han var på väg genom en folksamling under ett kulturevenemang. En man som sade sig ogilla politiker i allmänhet och homosexuella i synnerhet greps för dådet. I mars 2003 sköts Serbiens premiärminister Zoran Djindjć ihjäl i Belgrad. Politiska motståndare ansågs ligga bakom dådet.
Demokratiskt valda politiker runtom i världen kan således få komma att betala ett högt pris för sina uppdrag – ett pris som även hela samhället betalar för bevarandet av en öppen demokrati. När en politiker utsätts för hot och våld innebär det även en kränkning av det öppna samhället och demokratins grunder.
Det förekommer hot och våld mot förtroendevalda. Det gäller både rikspolitiker och lokala politiker. I en enkätundersökning gjord av Svenska Kommunförbundet uppgav 17 % av de tillfrågade politikerna som satt som ordförande i en kommunal nämnd under åren 1999–2000 att de utsatts för någon form av våld eller hot om våld på grund av sitt politiska uppdrag. Undersökningen visade också att kvinnliga politiker är mer utsatta än sina manliga kollegor och att hoten oftast kommer ifrån enskilda personer som är missnöjda med politiska beslut. I storstäder och industrikommuner kommer däremot hoten oftast från rasistiska och främlingsfientliga grupper.
Uppgifter om hot och våld mot landstingspolitiker kommer att sammanställas av Kommunförbundet under hösten.
Vi vill också betona att frågan om hot och våld mot tjänstemän i myndigheter är mycket allvarlig. Detta gäller inte minst myndighetstjänstemän inom socialtjänsten, polisen och tullen.
Det är viktigt att de förtroendevalda som utsätts för hot och våld anmäler detta till polisen och att de får det stöd och den hjälp som de behöver för att klara en oftast mycket obehaglig och pressande situation. I november 2002 presenterade demokrati- och integrationsministern en handbok för hotade politiker där det bl a finns råd om vart man ska vända sig för att få hjälp. I samband med detta uttalade ministern att hon, för att slå vakt om det demokratiska samhället, kunde tänka sig att se över lagstiftningen ”om det visar sig nödvändigt”. Vi menar att det nu finns all anledning att se över lagstiftningen för att utreda om det behövs några lagändringar. Att politiker hoppar av eller tackar nej till vissa uppdrag för att de är rädda för att bli utsatta för hot är mycket förståeligt, men ur demokratisk synpunkt är det helt oacceptabelt att de förtroendevalda på detta sätt kan skrämmas till tystnad.
I Sverige talar vi ofta om en lång tradition av öppenhet mellan folkvalda och allmänheten – att politiker ska kunna röra sig fritt på gator och torg samt spontant kunna möta människor är något vi tar för givet. Det är dock inte endast i Sverige som denna öppenhet finns. Även i t ex de andra nordiska länderna, i Belgien, Holland och Schweiz finns en liknande öppenhet, även om fler politiker där har livvaktsskydd. Vi vill betona att det är viktigt att värna om den öppenhet som råder i det politiska klimatet i Sverige. Tyvärr har detta fått tragiska konsekvenser, och det är dags att återigen se över frågan på djupet. Att en del förtroendevalda bör få möjlighet till livvaktsskydd i större utsträckning måste nu bli en följd, och strategier för att förhindra hot och våld måste arbetas fram. Vi tror inte att alla ledande politiker med automatik skall ha tillgång till livvaktsskydd, men vi menar att det bl a behövs ändrade rutiner vid bedömningen av om hotbilder föreligger. Vi anser att ett livvaktsskydd inte behöver inskränka öppenheten och tillgängligheten för allmänheten till de folkvalda politikerna och att det öppna samhället ändå kan bevaras men med ökad säkerhet för politiker.
I regeringsförklaringen den 16 september 2003 utlovade statsministern att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att följa upp hot mot förtroendevalda. Arbetsgruppen är under beredning i Regeringskansliet, och det har hållits förberedande samtal om vilka som kommer att ingå i gruppen, bl a representanter för kommuner, rättsväsende, folkrörelser och medier. Vi menar att det är en viktig åtgärd att tillsätta denna arbetsgrupp men också att det förs kontinuerliga diskussioner och arbete med denna fråga inom samtliga kommuner och landsting samt inom riksdag och regering. Rikspolisstyrelsen med ansvaret för polismyndigheterna, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen måste givetvis arbeta mycket intensivt med frågan om hotbilder och säkerhet för de förtroendevalda.
Folkpartiet liberalerna är mycket oroade över de senaste årens utveckling när det gäller brott med kommunistiska, rasistiska, nazistiska, antisemitiska, islamofobiska och homofobiska förtecken. Detsamma gäller brott mot näringsidkare som utövar en viss verksamhet, t ex pälsfarmer och slakterier. Vi kan aldrig acceptera att människor skräms till tystnad. Kartläggning av politiska motståndare, systematiska trakasserier och publicering av ”dödslistor” via olika hemsidor utgör steg i ett försök att tysta ned demokratiska motkrafter. Brottsligheten inskränker sig dock inte till hot, utan flera våldsdåd och till och med mord, har utförts av dessa rörelser. Vi måste arbeta förebyggande mot dessa hatbrott och polisen måste förbättra sitt arbete med att kartlägga och utreda denna typ av brottslighet. De människor som utsätts måste få hjälp och stöd samt tillräckligt skydd.
I Sverige har vi en värdefull grundlagsstadgad rättighet att få föra fram våra åsikter genom bl a offentliga demonstrationer. Denna rättighet skall naturligtvis kunna tillvaratas när människor vill föra fram ett budskap eller kritisera en rådande politisk ordning. På senare år har denna rättighet dock missbrukats då demonstrationer mot bl a ”globaliseringen” har urartat till rena kravaller med omfattande skador för människor och på egendom. I vissa fall har det funnits en organiserad avsikt till skadegörelse då dessa demonstrationer har organiserats av internationella utomparlamentariska nätverk. Händelserna i Göteborg 2001 visade på ett tydligt otäckt sätt hur demonstrationsfriheten kan missbrukas. Människor som inte bara är missnöjda med de politiska mål som förhandlas fram i slutna forum, utan också är missnöjda med de öppna demokratiska former inom vilka de kan verka för att påverka förhandlingarna, agerar med välplanerade och provokativa metoder för att tillfoga skada och nå maximal exponering i massmedier. Även detta är en form av ifrågasättande av det demokratiska systemets legitimitet, där vissa personer inte är främmande för att använda metoder som ur demokratisk synpunkt är mycket tveksamma eller helt förkastliga.
Det finns en beröringspunkt mellan de olika formerna av attacker mot demokratin och mot förtroendevalda – att dåden och aktionerna kan undergräva tilltron till det demokratiska systemet som sådant. De olika angreppen som innebär att de öppna, demokratiska spelreglerna åsidosätts kan skrämma befolkningen i ett land till att kräva starkare polisiära befogenheter och att inskränkta politiska rättigheter. Gällande terrorism kan målet just vara att skada och inskränka demokratins grunder. Gällande organiserade kravaller kan ändamålet med demonstrationerna vara det motsatta men effekten kan bli densamma. Gärningarna utgör ett förakt mot det öppna demokratiska samhället.
Demokratin bygger på öppenhet och dialogens metod. De människor som i stället försöker ändra samhället med våld och hot utgör ett hot mot både enskilda individer och samhället i stort. När demonstranter missbrukar demonstrations- och yttrandefriheten på det sätt som skedde i t ex Göteborg 2001 är det inte bara ett angrepp mot dem som drabbades av vandaliseringen utan det är också en attack mot demokratin. Det odlas en våldsromantik och en tro på att utomparlamentariska aktioner är överlägsna den representativa demokratin, som får legitimera direkt antidemokratiska handlingar.
Folkpartiet liberalerna har kraftfullt fördömt våldsverkarna vid de s k Göteborgskravallerna. En av liberalismens främsta historiska förtjänster är att dess anhängare konsekvent och orädda alltid tagit avstånd från politiskt våld, oavsett om det burit en vänster eller högeretikett. Vi menar att det är alla människors uppgift, som anser att demokratin är det bästa styrelsealternativet av en stat att reagera kraftfullt när den extrema högern och den yttersta vänstern gör gemensam sak.
Vi anser att det behövs en ordentlig fortsatt debatt om missbruket av demonstrationsfriheten och att regeringen skyndsamt behandlar frågan om åtgärder vid dylika händelser. Det gäller bl a polisens arbetsmetoder, utrustning samt kommunikation. I frågan om maskeringsförbud anser vi inte att det bör införas ett generellt maskeringsförbud vid demonstrationer. Vi menar däremot att det är rimligt att polisen vid inkommen ansökan om demonstrationstillstånd ska kunna ställa krav på att demonstranter inte är maskerade om det skulle riskera att störa allmän ordning och säkerhet. Med detta är det inte sagt att det inte skulle finnas fullt legitima skäl att demonstrera maskerad. Redan idag ställs det dock krav på att tillstånd ska sökas för att demonstrera, och polisen kan med hänsyn till allmän ordning avslå en ansökan om demonstrationstillstånd.
|
Stockholm den 9 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Liselott Hagberg (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Mauricio Rojas (fp) |
Tina Acketoft (fp) |