Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet är mycket viktigt, och därför bör ytterligare resurser tillföras detta område. Om brott förhindras undviks mycket lidande, men det innebär också ett samhällsekonomiskt sparande.
Familjens roll i det brottsförebyggande arbetet är central. En god familjepolitik är alltså i sin helhet en grundläggande förutsättning för ett fungerande brottsförebyggande arbete. I en trygg familj får barnen de normer som stärker deras inre kontroll och därmed hjälper dem att motstå frestelsen att bryta de regler som bygger upp samhället.
Kristdemokraterna anser att kommuner i högre grad måste få del av det stöd som anslagits till brottsförebyggande arbete så att de lokala brottsförebyggande råden kan utvecklas.
Kristdemokraterna anser att de rasistiska yttringar och andra grova organiserade brott som drabbat samhället under de senaste åren måste bemötas med en effektiv lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella organisationer ska kriminaliseras.
Ungdomshem kan hjälpa ungdomar som behöver komma till rätta med sin problematiska livssituation. Tyvärr blir det ofta så att ungdomen bara får stanna på hemmet en kortare period på grund av bristande resurser i kommunen. Detta medför att den unge allt för tidigt skickas tillbaka till den gamla skolan och faller tillbaka i samma mönster av skolk, bristande självförtroende och utanförskap. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att inte kommunernas och socialtjänstens bristande resurser påverkar den tid den unge placeras i ungdomshem.
Idag är det svårt att ge en ung person under 15 år hjälp tidigt när misstanke finns om narkotikamissbruk. Urin- och blodprovstagning får inte göras och därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är uppenbart. Socialtjänsten kopplas in först när missbruket pågått en längre tid. Verkningsfulla åtgärder måste till för att stävja narkotikamissbruket, som kryper allt lägre ner i åldrarna. En sådan åtgärd är att införa en möjlighet till provtagning, blodprov och urinprov, också från barn under 15 år när narkotikamissbruk misstänks.
Kristdemokraterna vill att lagen om övervakningskameror ska förtydligas så att kamera i taxi betraktas som ”starka brottsförebyggande skäl”.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Bakgrund 4
Lokal brottsstatistik 5
Brottsförebyggande strategi 6
Familjens roll i det brottsförebyggande arbetet 6
Socialtjänsten – kommunens ansvar för de unga 7
Nynazism 8
Skolan 9
Alkohol- och narkotikamissbruk – en väg in i kriminaliteten 10
Nystart i kampen mot droger 10
Lugna gatan/Lugna stan 12
Ungdomsgårdar 12
Att hindra återfall i brott – ett brottsförebyggande arbete 13
Brottsförebyggande miljöer 14
Kameraövervakning 15
Närpolisen i brottsförebyggande arbete ute på fältet 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad brottsförebyggande strategi i syfte att systematiskt, långsiktigt och med stor tydlighet arbeta med informationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar och andra som har tillsyn över barn om värdeöverföringens betydelse och om stärkande av barns inre kontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta till vara den kunskap som finns i form av statistik om brottsstrukturer för att stimulera till ett problemorienterat tänkande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att motverka uppbyggandet av rasistiska och nazistiska organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta provtagning på ungdomar under 15 år vid allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.
Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som gör det möjligt för taxibolagen att sätta in övervakningskameror i taxibilar.
1Yrkande 5 hänvisat till BoU.
Om brott förhindras undviks mycket lidande. Konkreta brottsförebyggande åtgärder måste prioriteras. Det brottsförebyggande arbetet i Sverige är mycket viktigt. Tyvärr utgår många av de insatser som vidtas inom det brottsförebyggande arbetet från en otillräcklig kunskapsbas. Exempelvis kan konstateras att flera av de insatser som gjorts i praktiken inte inneburit någon utveckling. Vad gäller till exempel de lokala brottsförebyggande råden eller liknande organisationer har dessa visserligen utökats till 262 stycken, men kvantitet är inte detsamma som kvalitet. De brottsförebyggande råden har enligt BRÅ kommit olika långt, i vissa fall har engagemanget svalnat. Det är få råd som har utvecklat färdiga brottsförebyggande program och trygghetsplaner och det har heller inte varit möjligt att med säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken roll de spelar. Det finns tecken på att dokumenten ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument. Detta är inte tillfredsställande.
För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskeras det brottsförebyggande arbetet att prioriteras ned. Vi anser att det finns allvarliga brister i det lokala brottsförebyggande arbetet och att nya handlingsprogram bör arbetas fram för att åtgärda dessa brister.
Det brottsförebyggande arbetet måste bygga på kunskap, och därför måste kompetensen i de lokala brottsförebyggande råden höjas. För att möjliggöra detta måste det lokala brottsförebyggande arbetet få mer resurser till sitt förfogande. Kommunerna måste i högre grad få del av det stöd som anslagits till brottsförebyggande arbete så att de lokala brottsförebyggande råden kan utvecklas.
Polisens roll i det brottsförebyggande arbetet får inte underskattas. Om detta arbete ska ges rimliga förutsättningar måste antalet poliser öka. Som ett resultat av polisväsendets svåra ekonomiska situation görs omorganisationer och hopslagningar av närpolisområden som leder till att det i många fall blir svårare att bedriva brottsförebyggande arbete. Detta är oacceptabelt och ger bara kortsiktiga vinster.
Under perioden 1997 till 2001 har regeringen sammanlagt budgeterat 40 miljoner kronor till det lokala brottsförebyggande arbetet. För år 2003 gick 7,2 miljoner kronor till detta ändamål. Samma summa avsätts för år 2004. Detta är inte tillräckligt. Kristdemokraternas budgetförslag för innevarande år kommer om riksdagen antar det att innebära ett betydande tillskott till det brottsförebyggande arbetet i kommunerna. Vi anslår medel till Boverket med uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt möjliggöra ett arbete utifrån standardiseringsdokumentet ute i kommunerna. Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet är mycket viktigt, och därför bör alltså ytterligare resurser tillföras detta område. Om brott förhindras undviks mycket lidande, men det innebär också ett samhällsekonomisk sparande. Konkreta brottsförebyggande åtgärder ska därför prioriteras, arbetet intensifieras och en helhetssyn tillämpas.
Det finns stora variationer mellan landets kommuner, såväl då det gäller brottsnivå som i utvecklingen av antalet brott och i brottsstruktur. En stor del kan förklaras av strukturella faktorer som exempelvis andelen i brottsaktiv ålder, tätortsgrad eller turism. Vissa kommuner har en brottsnivå som är betydligt högre och några en som är betydligt lägre än vad som kan väntas utifrån de strukturella faktorerna. Ett exempel är Västerbottens inland där inbrotten ökat med över 200 procent under sensommarperioden de senaste åren. Nu har polisen i samarbete med utlänningspolisen i Umeå, kriminalvårdsunderrättelsetjänsten och åklagarmyndigheten i Umeå beslutat om att bilda en specialstyrka på tolv poliser som ska stävja den inbrottsvåg som Västerbottensborna fasar för. Specialstyrkan ska förebygga brott genom att finnas på plats i områden som bedöms som oroliga. Problemet är att under specialstyrkans arbetsperiod får övrig polisverksamhet i länet stå tillbaka. Det behövs fler poliser inte minst i glesbygdsområdena. Exemplet Västerbotten visar på vikten av att ha beredskap då brottsligheten flyttar in i områden där polisverksamheten är så gott som obefintlig.
Under år 2000 påbörjades ett projekt som avslutades år 2001. Projektet handlar om att tillsammans med polismyndigheten i ett län utveckla rutiner för hur statistiken över anmälda brott kan produceras och presenteras löpande och på en geografiskt lägre nivå än vad som görs idag. Målsättningen är att göra denna statistik tillgänglig för polisen och andra brottsförebyggande aktörer för att stimulera till ett problemorienterat arbetssätt. Vi anser att satsningen är bra men att den måste följas upp med utökade resurser både för polisväsendet och för det lokala brottsförebyggande arbetet. Risken finns annars att den kunskap som projektet tagit fram inte kan tas till vara. Kristdemokraterna anser att arbetet med att göra denna statistik tillgänglig för polisen och andra brottsförebyggande aktörer måste påskyndas.
Det brottsförebyggande arbetet är en del i kriminalpolitiken; att förebygga brott är också att bekämpa brott. Kristdemokraterna är kritiska till regeringens syn på en effektiv kriminalpolitik. Den hävdar att en effektiv kriminalpolitik bara kan drivas inom ramen för en allmän välfärdspolitik som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och solidaritet människor emellan. Vi menar att en effektiv kriminalpolitik är beroende också av andra faktorer. Vi vill se till helheten och till människovärdet. Vi menar att varje bärande system i ett rättssamhälle bygger på en process av införlivande av värden, värderingar och normer. Kriminalpolitiken måste bygga på en helhetssyn som utgår från principen om alla människors lika värde och respekt för den enskildes integritet och värdighet. Familjen har stor betydelse som normbildare vad gäller införlivande av värden, värderingar och normer och som brottsförebyggande faktor.
Ett rättssamhälles uppbyggnad är en långsiktig process som förutsätter allmänhetens delaktighet och deltagande. Varje insats i det uppbyggande som sker är unikt i sin betydelsefullhet. Varje bärande värdesystem i ett rättssamhälle bygger på en process av införlivande av värden, värderingar och normer, det som psykologer kallar internalisering. Denna internalisering är speciellt viktig de allra första åren under uppväxten och fokuserar på familjens speciella ansvar. Men även andra signalgivare i denna process har stor kompletterande betydelse, t ex förskola, skola, socialvård och olika medier. Tankegångarna om den brottspreventiva roll som denna internalisering och uppbyggandet av en inre kontroll har hos varje individ har vunnit viss genklang i Sverige hos en del forskare och debattörer. Det är viktigt att de också får genomslag i den politiska debatten och framförallt i det politiska agerandet. Huvuddelen av forskningen visar att åtgärder från det traditionella kriminalpolitiska systemet har liten betydelse för brottens omfattning. Med traditionell kriminalpolitik avses då antingen teorin om att omständigheterna skapar brottslingen eller dess motsats att det bara är höga straff som avhåller från brottslighet. Politiken borde i stället inriktas främst på familjerna men också på den kompletterande internalisering som förskola och skola kan ge, samt på den övriga livsmiljöns signaler, vilka kan påverka graden av uppbyggande av inre kontroll. Prevention måste alltså vara huvudstråket i ambitionen att vända brottskurvorna nedåt. Den anknyter också nära till den omvärldsanalys som framgår av boken Brottsprevention och problemorienterat polisarbete, utgiven av Rikspolisstyrelsen och skriven av Per-Olof Wikström, då professor i kriminologi, och Marie Torstensson, då docent i sociologi.
Huvudlinjen i den brottsförebyggande strategin måste bygga på följande inriktningar: 1) Kraftfulla informationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar om betydelsen av uppbyggande av en inre kontroll hos barn och ungdom. 2) Motsvarande insatser för alla andra som är involverade i barns uppfostran, t ex förskola och skola, socialvård samt andra institutioner. 3) Kraftfullt informerande insatser för att klargöra betydelsen av uppskjuten alkoholdebut för förhindrande av brottslighet.
Självfallet skall åtgärder också vidtas för att minska tillfällen till brott, men för att förhindra nyrekryteringen handlar det främst om att en brottspreventiv huvudstrategi måste vara inriktad på fostran och värdeöverföring i familjen. Man kan konstatera att regeringen i sitt program endast marginellt tar hänsyn till dessa tankegångar.
Familjens roll i det brottsförebyggande arbetet är central. En i sin helhet god familjepolitik är alltså en grundläggande förutsättning för ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta sker bäst genom att barn får växa upp i trygga familjer som kan föra över normer och hjälpa barnen bygga upp en inre kontroll som gör det lättare att stå emot frestelsen att bryta mot de regler som bygger upp samhället.
Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga signaler i det preventiva arbetet. Det är självklart viktigt att ha ett fungerande rättssystem i form av polis, åklagare, advokater, domstolar och kriminalvårdsinrättningar. Formerna för dessa insatser skall givetvis ständigt diskuteras. Men skall vi ha en politik som bryter brottskurvan nedåt krävs mycket mer. Det är mycket viktigt att påverka den s k tillfällesstrukturen, dvs. att minimera tillfällena till brott genom olika säkerhetsåtgärder. Det skulle kunna minska brottsfrekvensen, men inte brottsbenägenheten. Den preventiva huvudstrategin bör bygga på flera olika ansatser. Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran är alltså en viktig målgrupp i den effektiva politik som är möjlig att bedriva.
Etiken levandegörs i samspel med andra människor och införlivas så småningom med vårt tänkande. Bäst fungerar den processen tillsammans med personer vi älskar och har förtroende för. Det är därför föräldrarna är så viktiga. De är i de allra flesta fall de som bäst förmedlar grundläggande värden till barnen. Men det kräver vardagstid tillsammans, eftersom det är i vardagliga situationer man löser konflikter och tränar samlevnad på ett naturligt sätt. Kvalitet kan inte ersätta kvantitet när det gäller tid, hur gärna vi än önskar att det skulle vara så. Mer tid för barnen har en rad positiva följdverkningar såväl för barnen och de vuxna som för samhället.
Familjens roll som etisk signalgivare och uppbyggare av den inre kontrollen är av avgörande betydelse. Kristdemokraterna anser därför att det behövs en förändrad brottsförebyggande strategi i syfte att systematiskt, långsiktigt och med stor tydlighet arbeta med informationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar och andra som har tillsyn över barn, om värdeöverföringens betydelse och om behovet av förstärkande av barns inre kontroll.
Olika projekt pågår i landet där man bland annat genom utbildning och nätverksuppbyggnad ska stödja vuxna i deras roll som förälder. Forskare från universitet och högskolor kommer att anlitas för att följa upp och utvärdera verksamheten. Det är angeläget att de pengar som fördelas inte huvudsakligen läggs på forskning och utvärdering. Kristdemokraterna menar att det är den konkreta utbildningen och stödet som sker i praktiken som ska prioriteras. Kristdemokraterna vill satsa på föräldrautbildning.
En ung människa som begått exempelvis ett rån ska veta att samhället ser allvarligt på detta, oavsett gärningsmannens ålder. De senaste åren har kritik framkommit mot kommunernas socialtjänst. Ungdomar som dömts enligt LVU (lagen om vård av unga) sätts upp på en väntelista för att få en plats på institution. Under väntetiden kan dessa ungdomar fortsätta umgänget med gänget – följden blir att nya brott begås. Kristdemokraterna har i en motion om unga lagöverträdare beskrivit problematiken och föreslagit åtgärder för att komma åt denna.
Det finns en stark kritik, inte minst från polisen, i många kommuner mot att unga tillåts begå brott efter brott utan att socialtjänsten griper in. Polisen hävdar att en del kommuner låter de unga fortsätta sitt destruktiva liv och väntar därmed på att en eventuell LSU-dom (lagen om sluten ungdomsvård) faller. Då är det inte längre kommunens betalningsansvar som träder in utan statens. Statistik från Statens institutionsstyrelse (SiS) bekräftar att under 2002 valde socialtjänsten endast i åtta fall av 88 att fortsätta vården enligt LVU (lagen om vård av unga) efter avslutad verkställighet av LSU. Detta trots att det tydligt framgår i förarbetena till lagen om LSU att de unga ska beredas fortsatt vård enligt LVU efter verkställigheten. Socialtjänstens pressade situation måste tas på allvar så att behandling enligt LVU kan fungera i framtiden.
Enligt uppgift i BRÅ:s rapporter Kriminalstatistik 2000 och Påföljdssystemet för unga lagöverträdare hade antalet ungdomar som misstänks för brott ökat dramatiskt under perioden 1997 till 2001. 1997 misstänktes ungefär 13 000 unga mellan 15–20 år för brott, vilket motsvarar 4 procent av den totala befolkningen i den åldern. År 2002 lagfördes cirka 23 400 ungdomar i åldrarna 15–20 år. Ungdomar utgör knappt 21 procent av samtliga lagförda personer, men utgör endast 8,5 procent av den straffmyndiga befolkningen. Detta innebär att antalet lagförda i relation till folkmängden är större i de yngre åldersgrupperna än i de äldre. Detta är alarmerande och visar på behovet av snabba åtgärder.
Nynazister försöker att etablera sig runt om i Sverige. Deras arbetssätt är raffinerat och på många orter är man ovetande om hur man ska hantera problemen. Idag opererar rasistiska och nazistiska organisationer på våra skolor och försöker värva medlemmar och sympatisörer. En av de viktigaste förebyggande insatserna är att förmedla kunskap om hur dessa organisationer fungerar och arbetar. Skolan har en nyckelroll i arbetet bland unga mot främlingsfientlighet och rasism.
Det nya som händer i Sverige är att nynazisterna inte alltid arbetar med synliga symboler. Organisationen formar de unga snabbt och fungerar som en sekt. De unga som engagerar sig i dessa organisationer tar avstånd från samhället, från föräldrar och kompisar. Organisationerna har en stark hierarki och är svåra att upptäcka. Hos Brottsförebyggande centrum i Värmland arbetar man med en strategi för att hålla Värmland fritt från nazism. Detta arbete har gett bra resultat och kan vara ett av de goda exempel som andra brottsförebyggare i landet kan studera.
Strategin bygger på en trestegsmodell som innebär ett samarbete med Brottsförebyggande centrum, Säpo, kriminalunderrättelsetjänsten (KUT), närpolisen samt åklagarmyndigheten. Tillsammans kartlägger de och följer upp extremisternas förehavanden och stör deras verksamhet. De samverkar med lokaluthyrare för att förhindra nynazistiska sammankomster. De utarbetar ett program för avhoppare som vill lämna en extremistisk rörelse och samverkar med fackföreningar för att förhindra att extremister får fotfäste där. Tillsammans bygger man upp nätverk i skolorna över hela länet i förebyggande syfte. De skapar också en polisiär stödfunktion för brottsoffer och vittnen och informerar medierna om hur arbetet fortskrider.
Kristdemokraterna anser att de rasistiska yttringar och andra grova organiserade brott som drabbat samhället under de senaste åren måste bemötas med en effektiv lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella organisationer ska förbjudas. Det är en nödvändig åtgärd för att komma tillrätta med den grova kriminaliteten och bevara ett fritt demokratiskt samhälle.
Krav på detta förs fram i separat kristdemokratisk motion.
Skolan har en stor betydelse då det gäller arbetet med värderingar och värdegrunden. Därför har Kristdemokraterna gång på gång betonat vikten av att skolan inte kan vara värdeneutral. Skolan har ett ansvar för att ta upp de etiska samtalen och måste tidigt markera gränser för vad som är tillåtet och inte tillåtet, vad som är rätt och inte rätt. Detta har aktualiserats mer än någonsin genom mobbningsdebatten, som intensifierats under de senaste åren.
I ett projekt som startade år 1999 och avslutades våren 2001 har man producerat ett undervisningsmaterial som integrerar frågor om brott och straff i den ordinarie undervisningen. Materialet syftar till att stimulera eleverna till att studera frågor som har att göra med brottslighet, trygghet, brottsförebyggande, etik och moral och principerna för det svenska rättssystemet. Det är positivt att skolans undervisning inriktar sig på förebyggande insatser för att få de unga att förstå konsekvenserna av brottslighet.
Skolan är ständigt föremål för debatt, och samhället kan inte kräva att en skola som redan ”går på knäna” ensam ska förebygga och vända trenden. Skolan är en spegel av situationen i samhället omkring. Efter år av så kallad värdeneutralitet diskuteras nu att införa etik som särskilt ämne på skolschemat. Under det senaste året och ett par år framöver satsas på två värdegrundscentra för att göra värdegrundsområdet mer tillgängligt för skolan. Detta är ett steg i rätt riktning. Barn och elever som inte kommer från trygga hem kan inte förväntas att plötsligt uppträda som trygga och harmoniska människor när de kommer till skolan. Om hemmet är i upplösning kommer eleven självklart att påverkas. Vi menar att om familjerna kan stärkas, om föräldrar kan betros och stärkas i sin roll och sitt ansvar, så kommer det att minska problemen i skolan och i sig vara brottsförebyggande.
Många unga dricker hembränt och smuggelsprit. Den hembrända spriten är ofta billigare och lättare att få tag i för en person som ännu inte uppnått laglig ålder för att få dricka alkohol. Därför kan det vara effektivt att rikta in starka åtgärder mot dem som bränner hemma eller som säljer sprit till ungdomar. Detta tas upp grundligt i en annan kristdemokratisk motion. Tidiga alkoholvanor leder lätt över i andra drogvanor, vilket ofta kräver mycket pengar. Detta pengabehov leder vanligtvis till brottslighet. Att aktivt bidra till en uppskjuten eller förhindrad alkoholdebut överensstämmer med teorin för inre kontroll. Vi vet att hela uppväxttiden ända från födelsen är viktig för en människas utveckling. Upplevelsen att inte bli sedd och bekräftad får konsekvenser.
Flera rapporter konstaterar att barn mår dåligt när vuxna är stressade och inte har tid. Att tillsammans med kompisar använda droger kan bli ett substitut. Det faktum att den uppväxande generationen i så hög grad längtar efter uppmärksamhet borde ge vuxenvärlden signaler om att allt inte står rätt till. En viktig del i att förebygga att ungdomar börjar med narkotika är vuxnas närvaro, att de är beredda att ta tid till att se, lyssna till och bekräfta sina barn och ungdomar.
Tillgången till narkotika ökar och antalet ungdomar som prövar illegala droger har under 90-talet mer än tredubblats. Att det idag finns ett större utbud av droger, nya konsumtionsmönster och användningsområden och en mer tillåtande hållning till narkotika i olika ungdomsgrupper är en del av en internationell utveckling. Sverige utgör inte något undantag. Illegala droger förekommer allt oftare på diskotek och i andra nöjesmiljöer. För en del kopplas droger ihop med festande och party, för andra är droger ett sätt att fly bort från ett svårt vardagsliv. Många unga idag anser att: ”droger är en del av att vara ung.”
Det är oroväckande att en del ungdomar tror att det går att ha ett ”kontrollerat bruk” av narkotika.
Narkotikakommissionen, som lämnade sitt betänkande i januari 2001, konstaterade att narkotikapolitiken står inför ett vägval. De som någon gång testat narkotika har blivit tre gånger fler under 1990-talet, konstaterade kommissionen. Samtidigt som tillgången på narkotika ökat och priserna sjunkit har det tunga missbruket ökat och resursfördelningen till de myndigheter som är satta att arbeta med frågan minskat. Kristdemokraterna anser att detta är oacceptabelt och menar att en kraftfull nysatsning i form av engagemang, kompetens, ledning men framför allt resurser måste till.
Narkotikamissbruket ökar, särskilt bland flickor. Det är svårt att upptäcka missbruk av LSD, ecstacy och kokain. Flera unga använder drogerna på helgerna och sköter skolarbetet under veckorna som vanligt. Men beroendet blir till sist så stort att personligheten förändras. För att lyckas i arbetet att göra tidiga upptäckter och insatser måste samhället attitydförändras. Det finns de som uppfattar familjen som ett hot mot den kollektiva solidariteten och andra som ser den som ett hot mot individen. Vi menar att familjen istället är samhällets största resurs när det gäller kampen mot drogerna.
Idag är det svårt att ge en människa under 15 år tidig hjälp när det finns misstanke om narkotikamissbruk. En stödinsats från samhället försvåras av de gällande reglerna om förbud mot kroppsbesiktning. Urin- eller blodprovstagning får inte göras, och därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är uppenbart. Följden blir att socialtjänsten kopplas in först när narkotikamissbruket pågått under en längre tid. Hantering av brott som begås av person under 15 år regleras i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Särskilda regler finns för förundersökning, åtalsprövning och häktning m.m. I 35 § anges i vilken utsträckning tvångsmedel får användas. Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får användas om det finns särskilda skäl. Kroppsbesiktning är som ovan nämnts däremot inte tillåten. I Rikspolisstyrelsens rapport 1995:9, Sållningsinstrument för analys av narkotika i urin – Redovisning av en försöksverksamhet med vissa kommentarer, uppmärksammas frågan om provtagning på unga människor under 15 år. Polisen eller annat samhällsorgan behöver få tillgång till det verktyg som provtagning utgör för att hjälp snabbt ska kunna sättas in för att stävja ett begynnande narkotikamissbruk, anser RPS. RPS föreslår en ändring i nuvarande lagstiftning för att möjliggöra provtagning. Förslaget förordas ”med hänsyn till intresset av att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk”.
RPS rapport kom för fem år sedan. Det är hög tid att genomföra den nödvändiga lagändringen. Brottslighet går hand i hand med drogmissbruk. Häleri, inbrott och rån är några exempel på brott där ett narkotikamissbruk ofta är drivkraften. Unga flickor dras in i prostitution. Ett narkotikamissbruk som inte stoppas i tid får tragiska konsekvenser både för den som missbrukar och för andra. Familj och vänner står maktlösa när missbruket blivit akut. Det kan aldrig vara acceptabelt att misstänkt narkotikamissbruk hos barn ska bagatelliseras med hänvisning till att tonårsmissbruk är en protest som anses gå över av sig själv.
Narkotikakommissionen beskrev vidare i sin rapport den svåra situation landet befinner sig i. Situationen har försvårats genom ett ökat utbud samtidigt som insatserna minskat och kompetens, kontinuitet och samordning gått förlorad. Det förekommer brister inte minst inom den vård och behandling som erbjuds missbrukare. De stödjande miljöerna bland barn och unga har också förändrats. Skolhälsovården har begränsats, fritidsgårdar lagts ned och fältarbetare dragits in. Det är inte möjligt att upprätthålla trovärdigheten i målformuleringar om ett drogfritt samhälle, om det inte omsätts i insatser. Idag har vi ett alltför stort avstånd mellan narkotikapolitikens högt ställda målsättning och verkligheten. Narkotikakommissionens argumentation för att man inte föreslår provtagning på unga under 15 år var att man ansåg att en sådan förändring skulle dra med sig så otroligt mycket mer. Det är kriminellt att inneha och bruka narkotika, oavsett mängd. Vad skulle man då göra med en ung människa under 15 år om drogtestet var positivt? Vilken påföljd skulle barnet ha? Vi anser att det är beklagligt att Narkotikakommissionen inte vågade ta steget fullt ut och föreslå att förbudet mot drogtester av barn skulle tas bort.
Den personliga integriteten ska värnas men inte till priset av mänskligt lidande. De bestämmelser som reglerar tvångsmedelsanvändningen mot barn är alltför restriktiva och en utvidgad tvångsmedelsanvändning påverkar inte de integritetsaspekter som angivits som skäl för att inte tillåta provtagning. Provtagning på ungdomar under 15 år bör därför bli tillåtet vid allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.
Lugna gatans värdprojekt är en verksamhet vars syfte är att verka integrationsfrämjande och brottsförebyggande. Personer mellan 20 och 25 år, varav en del har haft sociala eller andra problem, rekryteras som värdar. De arbetar med att skapa kontakt med och påverka ungdomar som befinner sig i riskzonen för en brottslig karriär eller som redan har börjat begå brott.
Verksamheten bedrivs framför allt i så kallade problemområden i Stockholm, men intresset för denna verksamhet har vuxit sig stark också i andra mellanstora eller större städer. Ett sådant exempel är Gävle, där verksamheten heter Lugna stan. Målsättningen är att motverka våld, rasism och skadegörelse och att tvinga tillbaka missbruket av alkohol och narkotika. Det viktiga i verksamheten är att hjälpa unga människor som hamnat vid sidan av samhället att få tillbaka sin värdighet. De unga som ansluter sig till Lugna stan får hjälp med personlig utveckling och utbildning. De får lära sig konflikthantering, lag och rätt och att bygga upp en trygg tillvaro för sig själva genom att få tillbaka självförtroende och tillit. Medlemmarna i Lugna stan måste leva i absolut avhållsamhet från droger. Så småningom kan de få fungera som värdar på stan. En resurs för samhället som har en påverkande och lugnande effekt på stadsmiljön.
Utvärdering av verksamheten som genomförs av externa forskare syftar till att beskriva och analysera värdarnas arbete och belysa effekterna av det i olika avseenden. Effektmätningen gäller såväl värdarnas egen utveckling som situationen på de platser där de är verksamma.
Väl fungerande ungdomsgårdar kan få ungdomar i riskzonen att ta sig ur sina gäng och skapa en positiv tillvaro. Tyvärr har många kommuner stängt sina ungdomsgårdar eller också har man på grund av resursbrist inte kunnat upprätthålla ambitionen med ungdomsgården. Idag finns studier som till och med visar på att ungdomsgårdarnas verksamhet kan få motsatt effekt, det vill säga leda till ökad kriminalitet och att ungdomar börjar att använda alkohol och droger.
Förklaringen är som i alla andra sammanhang bristande resurser, vilket lett till prioriteringar långt bort från det förebyggande arbetet. I de allra flesta fall saknar ungdomsgårdarna idag målsättningar och utarbetad struktur. Personaltätheten är låg och de som arbetar på ungdomsgårdarna är ofta mycket unga och saknar adekvat utbildning eller har ingen utbildning alls. Ungdomsgårdarna har kommit att fungera som ett rum att vara i för de unga, men ingenting mer. De ungdomsgårdar som visar sig ha de svåraste förhållandena är de gårdar som inte är inlemmade i den kommunala verksamheten. Det finns ungdomsgårdar som fungerar och det är de som har stabil personal och trygga arbetsförhållanden. De har ofta bra samverkan med samhället i övrigt och med föräldrarna och andra som kommer i kontakt med ungdomarna.
Kristdemokraterna menar att frågan om ungdomsgårdar och fritidsgårdar är politisk. Att lägga ned ungdomsgårdar av besparingsskäl är inte ett bra alternativ. Problemen kommer att spridas och vi får sysslolösa unga som inte har någonstans att ta vägen. Det är inte sällan dessa som hamnar i gängbildningar och driver på stan. Kristdemokraterna anser att mer resurser bör frigöras för alkoholfria miljöer såsom ungdomsgårdar.
Att hindra återfall i brott är också ett brottsförebyggande arbete. En ny rapport från Kriminalvårsstyrelsen visar att antalet återfall i brott har ökat markant. Nästan hälften av dem som avtjänat sitt straff döms på nytt inom ett år för nya brott. Klimatet på våra anstalter är tufft. Efter införandet av samhällstjänst och fotboja blir det de som begått allvarliga brott som blir kvar på anstalterna, ofta med det brottsliga beteendet djupt rotat.
Kriminalvårdens undersökningar med fokus på internernas bakgrund och sociala förhållanden visar inte helt oväntat att de intagna har en omfattande problematisk bakgrund. Idag är mer än sex av tio återfallsförbrytare. Kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera den intagne måste bli bättre. Verksamheten ska inriktas på att den dömde inte återfaller i brott.
Handlingsplaner bör därför utarbetas i större omfattning i samarbete mellan internen och kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål nedtecknas i syfte att nå en successiv återanpassning. Vi tror att detta kan ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre anpassningsförmåga till samhället utanför. Enligt vår mening har kriminalvården emellertid betydande svårigheter att leva upp till kravet på att det skall upprättas behandlingsplaner. Det behövs ingen särskild utredning för att konstatera det, såsom utskottet skriver i 2002/03: JuU6. BRÅS utvärdering behöver alltså inte avvaktas. Kristdemokraterna beskriver utförligare i sin motion om kriminalvården förslag om hur man ska förbättra det förebyggande och rehabiliterade arbetet för dem som sitter på våra anstalter.
Det är viktigt att det satsas mer tid och resurser så att internerna under och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för dem relevant sysselsättning. Ett bra exempel på åtgärder är de så kallade påverkansprogrammen. Dessa påverkansprogram fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och utveckla de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för.
En fortsatt utveckling av innehållet i programverksamheten vid häkten, anstalter och inom frivården är också ytterst viktig. Den dömde skall i alla avseenden förberedas och tränas inför sin kommande frigivning. En fungerande frigivningsprocess är avgörande för om arbetet med att hindra återfall i brott ska lyckas. Narkotikafria anstalter är en självklar målsättning för att lyckas med de brottsförebyggande insatserna och programverksamheten.
I BRÅ:s rapport 1999:3 visade en undersökning att Sverige var det land där invånarna kände sig tryggast när det gällde att vistas ute på kvällar och nätter. Det hade varit positivt om det också hade varit svenska folkets uppfattning, men om man tar del av Storstadskommitténs betänkande Tre städer (SOU 1998:25) beskrivs ett annat scenario. Där uppges att invånarna i storstädernas socialt och ekonomiskt utsatta stadsdelar avstår från att gå ut på grund av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. I synnerhet kvinnor upplever bostadsområdena som otrygga. Drygt 40 procent av ungdomarna upplevde sitt bostadsområde som otryggt och stökigt. Att två utredningar kan vara så motsägelsefulla visar på problemets komplexitet. Det är viktigt att insatser görs för att motverka brottsligheten och otryggheten. Det finns många åtgärder som kan vidtas, exempelvis att i större utsträckning bygga bort viss brottslighet.
Överfallsvåldtäkter inträffar oftast när kvinnan är på väg hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att människor inte ska våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att bli våldtagna eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna brottslighet och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer ska tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker och bostadsområden måste förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage på offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga gångbroar istället för gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar till socialt liv ska främjas. Bilgarage med särskilda tjejparkeringar på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan förbättras genom att förhindra insyn, att entrédörrar och fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att undvika att lägga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga kollektivbussar med flexibla stopp, så kallade tjejstopp. Det är viktigt är att ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
Kunskapen att vissa grupper av personer, objekt och platser som utsatts för brott har högre risk att utsättas igen har framför allt i England integrerats i det brottsförebyggande arbetet. Där har man i olika forskningsprojekt utvärderat insatser för att förebygga upprepad utsatthet och redovisat positiva resultat. Inom den brittiska polisorganisationen används ”upprepat utsatta” som ett uppföljningstal för verksamheten. Detta är en verksamhetsmetod vi anser att Sverige borde ta efter. Enligt BRÅ ska liknande projekt startas i Sverige vilket vi välkomnar och anser att det arbetet är så viktigt i förebyggande syfte att det bör påskyndas.
I september 1998 presenterade Boverket rapporten Brott, bebyggelse och planering. Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen. Tanken var att inspirera kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet genom att planera och bygga bort brott. Boverket vill också att varje bygglov ska prövas med tanke på om det riskerar att underlätta kriminalitet. Få kommuner har arbetat på det här sättet och ännu färre har gjort konsekvensbeskrivningar om säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. I andra nordiska länder som t.ex. Danmark har man länge arbetat med brottsförebyggande miljöer. I Europa har ett frivilligt standardiseringsarbete som ligger utanför EU:s ramar gjorts på det här området där 18 länder varit involverade. Från Sverige har bl.a. Brottsförebyggande rådet, Boverket, Byggstandardiseringen, representanter från Rikspolisstyrelsen och forskare deltagit. Standardiseringsarbetet omfattar stadsplanering och byggnadsutformning för distriktsplanering, bostadsområden samt butiker och kontor. Kristdemokraterna har tidigare påpekat att det är viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt ute i kommunerna. Vi anser att det vore lämpligt att ge Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott. Vi anser även att resurser bör tillföras Boverket för att möjliggöra ett arbete ute i kommunerna utifrån standardiseringsdokumentet. Resurserna ska täcka en heltidstjänst, informationsmaterial och resekostnader. Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet måste intensifieras och en helhetssyn tillämpas. Erfarenheter från andra myndigheter måste tas till vara. BRÅ:s uppgift ska vara att samla in brottsförebyggande förslag som kan användas direkt i kommunerna. Kommunernas ansvar i dessa frågor måste klargöras och medel skjutas till för att prioritera de brottsförebyggande åtgärderna.
Kamera i taxibilar är ett konkret exempel på hur en säkrare miljö kan skapas. Antalet vålds- och rånöverfall på taxiförare ökar markant. Enligt Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA) utsattes 9 000 förare för hot eller våld under 1998. Det motsvarar 24 hottillfällen per dygn. Under de första sex månaderna 2002 begicks 70 taxirån, vilket är en ökning på hela 40 procent jämfört med motsvarande period föregående år. Varje överfall är ett allvarligt brott som ofta ger långvariga konsekvenser för den drabbade föraren. I många fall har föraren förutom psykiska även fått fysiska skador. Bytet har däremot ofta varit begränsat. Ett antal av de utsatta förarna har lämnat yrket efter överfallen. Ett sätt att motverka överfall och rån är att öppna för möjligheten att installera övervakningskamera i bilen. En taxiförare befinner sig i en mer utsatt situation än exempelvis en bankkassör eftersom det i banken finns skydd både av kassadiskens utformning och av övervakningskameror. Det är svårt att se att kamera i taxi skulle vara mer integritetskränkande än kamera i något annat transportmedel som pendeltåg och tunnelbanevagnar. Ur förarens säkerhetssynpunkt är behovet av förebyggande åtgärder snarare större i en taxi, som inte följer ett spår utan kan beställas till undanskymda platser där brott kan begås. Kristdemokraterna vill att lagen om övervakningskameror snarast ska förtydligas så att kamera i taxi betraktas som ”starka brottsförebyggande skäl”.
Utskottet skriver att det system för kameraövervakning i taxibilar som beviljats i kammarrätt enligt utgör Kameraövervakningsutredningen en lämplig avvägning mellan övervakningsintresset och integritetsintresset. Kravet på tillstånd bör dock bestå.
Kammarrättsavgöranden har inte prejudikatsvärde. Det är därför inte tillräckligt att låta kammarrättsavgöranden bilda grund för vad svensk rätt ska vila på i den här frågan. Eftersom det har visat sig att inte alla län tillåter kameraövervakning, anser Kristdemokraterna att en allmänt gällande reglering eller ett regeringsrättsavgörande måste komma till stånd.
I det lokalt brottsförebyggande arbetet har flera kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet. Det är därför viktigt att betona närpolisens situation idag. Närpolisen har blivit lidande av de besparingar som gjorts och många närpolisområden har slagits ihop. Det som var själva kärnan i närpolisreformen, det brottsförebyggande arbetet, har prioriterats ned. Möjligheter att möta och samtala med ungdomar ute på skolor har minskat de senaste åren. I var femte skola var det mer än tre år sedan man mötte en polis. Närpolisreformen handlade om att öka tryggheten genom en ökad närhet mellan polis och medborgare, den möjligheten finns inte idag. Sommaren 2002 har 50 polisstationer hållit sommarstängt.
Enligt RPS beräkning ser rekryteringen illavarslande ut och man är långt ifrån det mål på 19 000 poliser som behövs för att klara den nuvarande rättssituationen. Kristdemokraterna anser att ett rimligt mål borde vara att det ska finnas en närpolis per 1 000 innevånare.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |