Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utvidgning av DNA-registret.
Utvecklingen när det gäller DNA-tekniken går hela tiden framåt, och idag kan även små delar av t ex blod analyseras och säkerställa identifikation. Detta är en viktig utgångspunkt i diskussionen om polisens arbetsmetoder. Polisen måste, under säkra former, få kunna utnyttja den nya DNA-teknik som idag står till förfogande.
Sverige har idag drygt 2 300 personer som finns registrerade i polisens DNA-register. Det kan idag finnas behov av att utöka detta register, och jag vill här föreslå en ändring så tillvida att en person som begått ett brott enligt 3 kap. brottsbalken regelmässigt införes i DNA-registret, oavsett strafftidens längd.
Uppgifter om resultat av DNA-analyser får idag behandlas endast för att underlätta identifiering av personer i samband med utredning av brott. Det är en viktig avgränsning, och klargör syftet med en DNA-registrering hos Rikspolisstyrelsen. Någon ändring av detta ändamålsområde innebär inte mitt förslag i detta avseende.
Enligt 23 § polisdatalagen gäller att ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts under utredning av ett brott och som avser personer som har dömts för
ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år eller
ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år eller
försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott som avses i 1 eller 2.
Att utöka registret skulle kunna hjälpa polisen att i ett tidigt skede identifiera misstänkta gärningsmän. Naturligtvis bör man betänka såväl kostnads- som integritetsaspekten vid en utökning av registret, och därför är det inte aktuellt med en större utvidgning än vad som ur ett samhälleligt perspektiv kan anses vara försvarligt men samtidigt nyttigt för polisens utredningsarbete.
Ett sätt att på ett praktiskt sätt göra detta är att fråga sig: Hur stort är återfallet för olika kategorier av tidigare dömda? Återfallssiffror är helt klart nyttiga för rättsväsendet, då de anger hur man bäst bör inrikta sina resurser. Ser vi till kategorin våldsbrottslingar så föreligger en relativt hög återfallsfrekvens. Att föra in dessa personer redan vid ett första våldsbrott i ett DNA-register skulle sannolikt kunna vara till stor hjälp för polisen och kunna öka uppklaringsprocenten av våldsbrottsligheten. Dessutom tydliggör en sådan ordning när registrering får användas.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Anders Bengtsson (s) |