Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga registreringen av DNA-profiler och att dömda till minst ett års fängelse eller till rättspsykiatrisk vård skall registreras i detta DNA-register.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda och belysa konsekvenserna av ett införande av ett DNA-register för hela befolkningen.
Polisen ska inrätta en ny avdelning i Stockholm som enbart kommer att ägna sig åt ouppklarade brott. Avdelningen ska framför allt använda sig av DNA-teknik som gör det möjligt att lösa brott i de fall där polisen tidigare gått bet. Enligt undersökningar klaras mellan 30 till 40 procent av alla brott med dödlig utgång aldrig upp. Om Sverige så småningom också kommer att införa en lagstiftning där preskriptionstiden för mord tas bort kommer det att öppna dörrar för att avslöja brottslingar många decennier efter det att brottet begåtts.
Ett exempel med lyckat resultat av DNA-test är den man som greps sommaren år 2003, misstänkt för över 100 villainbrott begångna under ett års tid. DNA-prov kunde koppla mannen till över 100 inbrott eller inbrottsförsök i södra Sverige. Spåren fanns att hitta på cigarettfimpar, blod och sperma.
Många av de ouppklarade sexualmorden på flickor i vårt land skulle kunna lösas med den utvecklade tekniken. Efter åratal i frysboxen kan gärningsmannens kvarlämnade sperma och hår analyseras.
DNA-tekniken har använts i brottsutredningar i Sverige sedan slutet av åttiotalet och har mer eller mindre revolutionerat polisens arbete. Till en början var tekniken dyr och komplicerad men idag kostar en vanlig DNA-analys omkring 2000 kronor.
DNA-analyser används idag i allt från enklare vardagsbrott som inbrott och bilstöld, som utgör huvuddelen av ärendena, till grova brott som våldtäkt, rån och mord.
Problemet är att vi i Sverige idag inte har något utvecklat DNA-register där kriminella registreras. I England finns ett register med över 2 miljoner registrerade vilket är över hundra gånger större än det svenska i förhållande till folkmängden. I England blir man kvar i registret om man en gång hamnat där. I Sverige tas man bort inom tio år efter avtjänat straff.
Flera utredningar visar idag att DNA-registren är säkra och till mycket stor hjälp i polisarbetet. De dömda får sitt DNA registrerat och därmed kan polisen så fort ett brott begåtts kolla av DNA-resultatet mot registret.
Vi menar att det vore rimligt att Sverige införde ett system där de som döms till minst ett års fängelse tvingas att lämna blodprov för DNA och att dessa registreras så att man snabbt kan lösa eventuell kommande brottslighet av den dömde. Några starka skäl att kraven ska vara större för att registrera DNA än att registrera fingeravtryck eller fotografier kan vi inte se.
Vi menar dock att det måste finnas ett tydligt reglemente för hur DNA-registret används där både säkerhets- och integritetsaspekten respekteras.
Enligt dagens lagstiftning får ett DNA-register innehålla uppgifter om resultat av DNA-analys som har gjorts under utredning av ett brott som avser personer som har dömts för ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personlig integritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år, ett allmänt brott som avses i 13 kap. brottsbalken om brottet kan leda till fängelse i mer än två år eller försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott som avses i punkt 1 eller 2.
En person som har dömts till två års fängelse eller mer idag får enligt ovan läggas in i DNA-registret (personregistret), men detta görs inte i någon större utsträckning, och idag finns enbart drygt 2000 personer registrerade i Sverige.
Vi menar att det är angeläget mot bakgrund av teknikutvecklingen att registrering av DNA görs automatiskt då någon begått ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Även de som överlämnas till rättspsykiatrisk vård ska registreras i DNA-registret.
Frågan om att i framtiden registrera alla svenska medborgare måste föregås av noggranna utvärderingar och utredningar om vilka risker som skulle vara förenade med ett nationellt DNA-register. Ett sådant tänkt register får absolut inte vara offentlig handling. Det måste regleras i lag hur det ska kunna skyddas och på vilka grunder informationen ska kunna hämtas samt av vilka.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |