Motion till riksdagen
2003/04:Ju426
av Johan Pehrson m.fl. (fp)

DNA-register


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag om ändrade, utökade regler för DNA-register i brottsbekämpande syfte.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det av lagstiftningen även fortsättningsvis tydligt måste framgå att varken DNA-prover eller resultat av DNA-analyser får användas på något annat sätt än vad som avser kriminaltekniska undersökningar för identifikationssyfte.

DNA – vår tids fingeravtryck

På sin tid var möjligheten att identifiera brottslingar via fingeravtryck ett viktigt genombrott i kriminaltekniken. Det faktum att man skapade ett fingeravtrycksregister har varit ovärderligt för möjligheterna att framgångsrikt utreda brott. Idag kan alltfler brott klaras upp genom modern rättsmedicinsk bevisföring. Upptäckten av DNA firar i år, 2003, femtio år. Denna upptäckt har i många avseenden påverkat vår tid, både i vår syn på livet men också i form av många tekniska och medicinska landvinningar.

Ett område där den moderna DNA-tekniken kan betyda mycket är inom kriminaltekniken och rättsmedicinen. DNA-tekniken kan medföra att mycket av den brottslighet som idag förblir ouppklarad kan bekämpas effektivare. DNA har använts i större omfattning i brottsutredningar i Sverige sedan 1999 då DNA-registren inrättades (det finns två DNA-register, ett spårregister och ett personregister). Sedan registrens tillkomst har efterfrågan på DNA-analyser från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) ökat stadigt. Den kriminaltekniska och rättsmedicinska forskningen har alltså, som en följd av DNA-tekniken, gjort stora framsteg. Tekniken har också utvecklats till att både bli snabbare, mindre kostsam och kunna hantera mycket små provmängder.

Reglerna för DNA-register

Med hjälp av teknikens utveckling kan således de brottsbekämpande myndigheterna sedan några år tillbaka även använda sig av DNA-analyser i utredningen av brott. Gällande lagstiftning innebär att den som skäligen kan misstänkas för ett brott, på vilket fängelse kan följa, kan åläggas att genomgå kroppsbesiktning där t ex ett blodprov kan tas i syfte att göra en DNA-analys.

Reglerna för att sedan få registrera analysresultaten i ett DNA-register innebär att om den misstänkte sedermera dömts för ett brott, där det i straffskalan stadgas att brottet kan leda till fängelse i mer än två år, får registrering ske.

Lagen stadgar att registreringen av ett analysresultat skall begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat som kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper eller hälsa får enligt gällande lagstiftning inte registreras. Registret får i övrigt endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har gjorts och vem analysen avser. Registret och behandlingen av uppgifterna omfattar således inte känsliga personuppgifter.

Uppgifter i DNA-registret skall gallras senast när uppgifterna om den registrerade personen gallras ur belastningsregistret, d v s senast 10 år efter frigivning från ett fängelsestraff (enligt lag 1998:620 om belastningsregister).

SKL, polismyndigheter och åklagarmyndigheter får ha direkt åtkomst till register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål. Polismyndigheternas och åklagarmyndigheternas åtkomst skall dock begränsas till uppgifter om huruvida någon förekommer i register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål eller inte.

Ändring av reglerna för registrering i DNA-registret

De begränsningar i användandet av DNA-tekniken i brottsbekämpande syfte som dagens lagstiftning innebär, hindrar inte sällan ett effektivt brottsutredningsarbete.

Det finns ett stort behov av att tillämpa flera åtgärder mot brottsligheten och för att höja andelen uppklarade brott som de senaste fyra åren legat på 24–27 %, vilket är en oacceptabelt lågt nivå. Framför allt gör begränsningarna i reglerna om registrering i DNA-registret att DNA-tekniken inte kan utnyttjas fullt ut mot den s k vardags- och mängdbrottsligheten. Stöld, lägenhets- och villainbrott, bilinbrott och skadegörelse klaras sällan upp och bidrar därmed till ett otryggare samhälle samt kan vara början till allvarlig brottslighet och längre brottskarriärer – inte minst för unga lagöverträdare.

Vi menar att i det brottsbekämpande och brottsförebyggande arbetet är det otillfredsställande att dagens regler i praktiken innebär att brottslingar, som fällts med hjälp av DNA-teknik, kan ha begått ett flertal andra brott utan att det sedan går att bevisa med hjälp av DNA-registren. Så fort ett brott – som inte har mer än två års fängelse i straffskalan – har klarats upp med hjälp av DNA-prov måste nämligen allt material kasseras. Vid t ex brotten sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, barnpornografibrott, sexuellt ofredande (av barn), överträdelse av besöksförbud, stöld och skadegörelse kan polisen inte jämföra DNA-analyser med upplysningar i DNA-registret.

Ändrad lagstiftning för reglerna om registrering i DNA-register skulle således kunna vara en bra metod för att öka uppklarningsprocenten vid bl a mängdbrottslighet och skulle bl a medföra att utredningarna snabbare kan avgränsas och avslutas, vilket innebär ökad effektivitet samt sparade resurser för både polis och åklagare.

Rikspolisstyrelsen (RPS) är en av de instanser som anser att reglerna för DNA-registret skulle behöva ändras. RPS menar att det för registrering i DNA-registret skall räcka med att det i straffskalan för brottet stagas fängelse – inte fängelse i mer än två år. I betänkandet från Polisdatautredningen (SOU 2001:92) föreslogs dock ingen ändring av reglerna för registrering i DNA-registret. Betänkandet bereds nu vidare inom Justitiedepartementet.

Vi menar att det nu behövs en utvidgning av reglerna för registrering i DNA-register och således en ändring av förutsättningen gällande straffskalan som bör innebära kortare tid än fängelse i mer än två år. Huruvida begränsningen i straffskalan endast skall vara fängelse eller fängelse i viss tid måste emellertid bli föremål för vidare övervägande. Vi anser att det är angeläget med en ändring och att det får ankomma på regeringen att snarast lämna ett förslag till riksdagen med ändrade, utvidgade förutsättningar för registrering i DNA-register.

Rättssäkerhet och integritetsskydd

I den brottsbekämpande verksamheten innebär användandet av DNA-teknik ett effektivare medel för polis och åklagare i arbetet med att klara upp fler brott och för att kunna lagföra fler brottslingar. Detta innebär också att fler brottsoffer således kan få en viss upprättelse.

Det är även av stor vikt att rättsväsendets användande av DNA-tekniken innebär att rättssäkerheten stärks i och med att personer som är misstänkta för ett brott snabbare kan frias från misstankarna genom DNA-analyser. Utredningen av ett brott kan snabbare avgränsas, vilket kan innebära att en oskyldigt misstänkt person inte behöver hållas häktad lika lång tid.

Vi vill betona att det av lagstiftningen även fortsättningsvis tydligt måste framgå att varken DNA-proverna eller resultaten av DNA-analyserna får användas på något annat sätt än vad som avser kriminaltekniska undersökningar. Proverna skall inte kunna användas för att ta fram annan information, t ex genetiska egenskaper, utan får endast användas av polis och åklagare för identifikationssyfte i kriminaltekniska undersökningar. Vi menar att de tankar som förts fram i debatten, om utnyttjande av DNA-tekniken för att kunna registrera en hel befolkning, är helt otänkbara bl a ur effektivitetssynpunkt då kostnaderna för ett sådant register torde bli enorma.

Stockholm den 7 oktober 2003

Johan Pehrson (fp)

Torkild Strandberg (fp)

Marie Wahlgren (fp)

Karin Granbom (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Sverker Thorén (fp)

Cecilia Wigström (fp)