Det behövs en ny inriktning och vilja i kriminalpolitiken. Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till den urholkning av kriminalvården som skett över en lång rad år. Den hotar att omintetgöra förutsättningarna för minskad brottslighet såtillvida att kriminalvårdens rehabiliterande arbete går om intet och säkerheten för allmänheten, personalen och intagna blir lägre.
I denna motion från Folkpartiet liberalerna beskrivs en liberal politik som bygger på tydligare samhällsnormer, en aktiv och strukturerad rehabiliterande verksamhet inom kriminalvården, vilket leder till långsiktigt minskad brottslighet och betoning på vikten av att ställa tydliga krav på dömda brottslingar för att nå resultat. Förebilden är den s k Kanadamodellen.
Kriminalpolitikens innehåll måste reformeras så att risken för återfall hos dömda brottslingar minskar och tilltron till systemets förmåga att rehabilitera individer ökar. Kriminalpolitikens rehabiliterande syfte måste vara tydligare utformat, och behandlingsverksamheten på våra anstalter ska förstärkas. De intagnas möjligheter till meningsfull sysselsättning och social träning måste förbättras. Kraftfulla åtgärder för att stoppa inflödet av narkotika och andra olagliga varor måste genomföras. Frigivningen bör förberedas bättre.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 3
Markera tidigare mot beteende som kan leda till brottslighet 4
Unga lagöverträdare 5
En mer resultatinriktad behandling 5
Utbildning och arbetsträning 6
Narkotika 6
Mobiltelefoner 7
Eget rum – också på ”kåken” 7
Kvalificerad personal 8
Kvinnor i kriminalvården 8
Effektivare frigivning 8
Utveckling av frivården 9
Tidsmässig förändring av straffpåföljder 10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för att minska risken för att barn kommer snett i livet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av kriminalvårdens innehåll och inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikafria anstalter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om störning av mobiltelefoner på anstalter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av kriminalvårdens kapacitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad anställning av personal samt kompetensökning inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnor i kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektivare frigivning,
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utveckling av frivården och fler självständiga strafformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straff för återfallsförbrytare och om livstidsstraff.
En av statens viktigaste uppgifter är att skydda medborgarna. När ett brott begås har staten misslyckats med sin uppgift och bör göra vad den kan för att återupprätta den kränkta människans rättigheter och tilltro till rättssamhället. Oavsett om brottet medför fysisk skada eller ej uppstår ett lidande som följs av ett legitimt behov av att få upprättelse för den inträffade kränkningen. Att åstadkomma den upprättelsen är en av rättssystemets primära uppgifter, men inte den enda.
Vi liberaler tror inte att strängare straff för att avskräcka människor från att begå brott är verkningsfullt. För vissa människor finns en avskräckande verkan, men mest bidrar hårdare straff till ett hårdnande samhällsklimat som i sin tur leder till att fler brott begås. I stället bör samhället satsa på att verka förebyggande genom att ge barn och ungdomar en trygg uppväxt med tydliga normer, se till att avskräcka genom en hög upptäcktsrisk av brott samt arbeta för att dömda brottslingar rehabiliteras och upphör med att begå brott. En fungerande kriminalvård måste därför vara väl avvägd mellan avskräckande och rehabiliterande syften.
Visionen för svensk kriminalvård är “bättre ut”, d v s att den intagne efter verkställd påföljd ska vara bättre rustad att klara samhällets krav och leva ett laglydigt liv. Tyvärr är detta något som många gånger inte uppfylls. Många dömda återfaller i brott. Av dem som sitter i fängelse idag har över 50% tidigare varit frihetsberövade. Kriminalvården måste ha som ett betydligt högre prioriterat mål än idag att minska återfallen.
För att uppnå en minskning av återfallen måste de intagnas återanpassning till samhället stå i fokus. Detta kräver att intagna genomgår behandling och hålls sysselsatta. Under de senaste åren har den outnyttjade tiden i anstalt ökat, vilket är en mycket olycklig utveckling.
Påverkansprogram som syftar till att bekämpa droger och brottslighet måste utökas. I Kanada har det utvecklats en modell för att påverka kriminellt beteende och attityder genom att lära ut redskap för tänkande. Programmet går under beteckningen cognitive skills, och i detta ingår bland annat problemlösningsförmåga, sociala färdigheter, tekniker för att hantera starka känslor samt övningar i att tänka logiskt och rationellt. Programmet har givit mycket goda resultat där det provats, och svensk kriminalvård bör på större allvar försöka integrera det i verksamheten. Vi ser också att arbete, studier och annan sysselsättning på anstalt är viktigt som rehabiliterande åtgärd. För att kunna fungera i samhället är det viktigt att kunna sköta ett jobb, ha goda relationer med andra människor samt att ha en meningsfull fritid.
Beteenden som kan leda till en kriminell karriär grundläggs ofta tidigt. Redan i grundskolan kan man identifiera barn som löper en långt större risk att senare i livet komma på kant med samhället och fastna i brottslighet och missbruk. Ofta börjar deras väg med förseelser och störande beteende i skolan.
Kampen mot brottsligheten börjar därför också i skolan. Folkpartiet liberalerna föreslår i sina skolmotioner en rad åtgärder för att komma till rätta med mobbning, skolk och andra signaler som på sikt kan utvecklas till kriminalitet i vuxenlivet.
Det är också viktigt med tidigare insatser mot narkotikaberoende och andra förstärkningar av det sociala arbetet med utsatta barn och ungdomar. Men medan socialpolitiken under en rad decennier har ökat kunskapen om och verktygen för att arbeta med dessa ungdomar har normbildning i skolan eftersatts. På så vis har det uppstått en obalans. De sociala insatserna har fått ersätta mer individinriktade och normbaserade åtgärder.
Många av de utsatta ungdomarna har koncentrationsstörningar och andra problem som idag klassificeras med sjukdomsbeteckningar som ADHD eller DAMP. Det är viktigt dels att de pedagogiska insatserna för dessa ungdomar inte eftersätts för att skolan vill lasta ansvaret på någon annan, dels att sjukdomsbeteckningarna inte ursäktar en kravlöshet som gör att man avstår från att markera normer i förhållande till dessa ungdomar.
Den som tidigt lär sig att man kan få respekt av andra genom att använda våld eller hot om våld kommer knappast att lära om, om inte han eller hon möter på motstånd från vuxenvärlden. Effekten av normlöshet och kravlöshet blir att vissa ungdomar som annars skulle kunna räddas redan i skolan, i brist på tydliga gränser, går från att vara störande och bråkiga till att begå sina första lagöverträdelser.
Myndigheterna måste reagera snabbt och bestämt då ungdomar begår brott. För unga lagöverträdare kan fängelse bli inkörsporten till en livslång kriminalitet. Därför skall ungdomar endast i undantagsfall dömas till fängelse. De bör som regel tas om hand inom socialtjänsten. Mål som berör unga måste prioriteras och handläggas mycket snabbt, och därför finns det skäl att ha jourverksamhet vid domstolar som handlägger ungdomsmål. För svåra fall skall särskilda ungdomshem inrättas, som både innebär effektivt frihetsberövande och behandling.
Den unges vårdnadshavare bör alltid kallas till rättegång gällande lagöverträdare mellan 15 och 18 år.
Kriminalvården måste präglas av fasthet, snabbhet och humanitet. Påföljden skall både vara avskräckande och verka återanpassande. Alla påföljder bör därför innefatta både ett avskräckande och rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan variera.
För att ett utdömt fängelsestraff ska fungera i någon vårdande mening och inte bara utgöra ett undanförande av en dömd brottsling från samhället under en viss tid måste verkställigheten fyllas med meningsfulla aktiviteter som har till syfte att öka individens förmåga att fungera i samhället. Det handlar bl.a. om att den intagne lär sig förstå sin omvärld och de moraliska och sociala konsekvenserna av hennes handlingar och att han eller hon får ökad insikt i varför straffet utdömts. Även den intagnes sociala och kommunikativa färdigheter måste förbättras och förmågan till empati måste ökas.
Kriminalvården har redan tagit stort intryck av detta synsätt från framför allt Kanada men också från Storbritannien där arbetet med det som på engelska kallas cognitive skills används. Denna typ av programverksamhet har ännu inte vunnit fullt insteg i den svenska kriminalvården. Goda ambitioner på anstalterna slås i spillror på grund av bristande stöd från centrala myndigheter och framför allt avsaknad av resurser. Betydande delar av Kanadas reformprogram ställer också krav på centrala, administrativa myndigheter som Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket att ändra synsätt och arbetsrutiner.
Rehabiliteringsinsatserna i dagens kriminalvård är långt ifrån tillräckliga, och många anstalter kan inte tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning. Trots att många dömda har stora behov av terapi eller annan psykologisk behandling finns detta inte tillgängligt inom kriminalvården. Behovet av att anställa personal med psykolog- eller socionomutbildning är därför stort.
Varje intagen ska ha en egen behandlingsplan som ska syfta till att han eller hon efter verkställigheten kan leva ett laglydigt liv. Ofta har män och kvinnor skilda behov av behandling. Detta bör uppmärksammas när beslut om behandlingsform tas. För alla påverkansprogram ska det finnas en klar målsättning och former för utvärdering och uppföljning. Resultatet av programmen måste kontinuerligt följas upp. Måluppfyllelse i rehabiliteringsplanerna ska kunna ligga till grund för beslut om olika privilegier som exempelvis permission och beslut om hur stor del av strafftiden som ska fullgöras i fängelse. Eventuell övergång till frivård ska göras avhängigt av om målen i rehabiliteringsplanerna nåtts.
I USA har det bedrivits särskilda program för rattfylleridömda som går ut på att de personer som berusade kör bil ska förstå den risk de utsätter andra trafikanter för. Det borde undersökas om modellen med konfrontation med trafikoffer är en effektiv behandlingsmodell att införa även i Sverige.
På alla anstalter ska det finnas möjlighet att bedriva studier. Många intagna har inte ens grundläggande kunskaper i läsning och räkning och bör få möjlighet att reparera detta. Vi ställer oss positiva till såväl grund-, gymnasie- som universitetsutbildning på anstalt, med förbehållet att studerande bör visa resultat för att tillåtas fortsätta med studierna. För motiverade intagna bör det ordnas yrkesutbildning med lärlingsplatser som kan ge möjlighet till jobb efter avslutad utbildning och verkställt straff.
Drogsituationen på anstalter och häkten är mycket oroväckande. Tillgången till narkotika är stor. Ungefär 60 % av de intagna är narkotikamissbrukare, och alltför många fortsätter sitt missbruk inne på anstalt. Detta omöjliggör behandling och förändring av livsstil. Icke-missbrukare har många gånger svårt att hålla sig ifrån narkotikan. Att kriminalvårdens anstalter som ska arbeta för rehabilitering av de intagna hålls fria från narkotika kan inte vara ett undantag, utan är en förutsättning för att ett effektivt arbete ska kunna bedrivas. Narkotikakontrollen på anstalterna måste skärpas, t.ex. genom narkotikahundar på varje anstalt. Det ska också vara möjligt att använda sig av glasruta mellan besökare och intagen som en ersättning för bevakade besök.
Under föregående år har det beslagtagits många mobiltelefoner innehavda av intagna. Från och med den 1 juli 2003 är det tillåtet att störa ut mobiltelefoner använda på kriminalvårdsanläggningar. Möjligheten i sig är bra men hjälper inte om den inte omsätts i praktiken. Det är nödvändigt att ge de anstalter som inte lyckas hålla telefoner utanför murarna resurser för att köpa utstörningsutrustning och utrustning för att upptäcka tillgång till mobiltelefoner.
Under 2002 var beläggningen vid anstalterna 95 % och vid häktena 98 %. På flera av anstalterna och häktena var beläggningen över 100 %, vilket skapar problem. Överbeläggning omöjliggör bl a differentiering av skötsamma fångar från andra, nischade avdelningar som behandlingsavdelningar, sjukavdelningar, motivationsavdelningar och drogfria avdelningar. Hela behandlingsmodeller slås sönder på grund av detta. Inte heller omflyttning av bråkiga intagna går att genomföra. Att vissa intagna blir tvungna att dela cell försvårar också rehabiliteringen då den förutsätter tid för eftertanke.
Häktade som blivit dömda ska inom sju dagar förflyttas till anstalt. I vissa fall är detta omöjligt idag, och straffet måste då avtjänas på häktet. För detta har Sverige fått kritik för att begå brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Kriminalvårdens kapacitet måste alltså utökas. Ett fängelse i Mälardalen bör byggas. Utbyggnad av några av de andra stora riksanstalterna kan inte heller uteslutas. Detta måste utredas och planeras. Det är av vikt att arbetet med ny- och utbyggnad kan komma till stånd snabbt.
Såväl stora som små anläggningar har sina fördelar. Arbetet på anstalterna bedrivs i avdelningar och samordningsvinster finns att hämta om antalet avdelningar kan ökas inom samma anstalt. Det är däremot viktigt att grupperna av intagna inte växer på varje avdelning. Mindre anläggningar har svårare att ha tillgång till den kvalificerade personal som behövs för programarbete och framför allt mer krävande arbete med långtidsdömda under början av deras behandlingstid. Däremot kan mindre anstalter fungera väl i slutet av behandlingstiden då arbetet kan inriktas mer på återanpassning till samhället utanför kriminalvården.
Kriminalvården måste bli en attraktivare arbetsplats. Idag är det mycket hög personalomsättning, vilket gör att säkerhet och resultat försämras. Fler behöver anställas. Med alltför få anställda måste fångarna vara inlåsta i högre utsträckning. Det krävs också en kompetenshöjning bland personalen. Befintlig personal bör vidareutbildas och fler akademiker måste lockas till kriminalvården. För att lyckas med detta måste arbetsuppgifterna bland de anställda differentieras. Personalen måste också kunna sig trygg i sitt arbete. Vid hot är det alltid den intagne, aldrig en anställd, som ska omplaceras.
Endast fem procent av dem som avtjänar straff i fängelse är kvinnor. Huvudparten av de dömda avtjänar straff för rattfylleri, tillgrepps-, narkotika-, och förmögenhetsbrott. Kvinnor inom kriminalvården är speciellt utsatta. Alla kvinnliga interner skall ha möjlighet att avtjäna sitt straff på speciella kvinnoanstalter. Merparten av de kvinnliga intagna är arbetslösa när strafftiden påbörjas. Det är därför angeläget att fängelsetiden används till en meningsfull och yrkesinriktad utbildning.
Många intagna på fängelser är också föräldrar. På svenska fängelser finns också små barn med sina mödrar. Barnets kontakt med modern och fadern under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling och föräldrarnas möjlighet till rehabilitering. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste på alla sätt underlättas. Besöksrum och besökslägenheter måste anpassas till barns behov.
Frigivningsförberedelserna är avgörande för att intagna ska kunna fungera i samhället efter avtjänat straff. Försöken med intensivövervakning i slutet av straff har visat sig vara framgångsrika och bör därför utökas. Även möjligheten att utöka utslussning av fler till behandlingshem innan frigivning bör undersökas.
Frigivningen ska ha föregåtts av ett bra samarbete mellan olika myndigheter och organisationer såsom socialtjänst, arbetsförmedling, KRIS, hälso- och sjukvården m.fl. En eller ett par socialsekreterare på varje kriminalvårdsanstalt skulle troligen spara in en hel del arbete åt kommunerna.
För strafftider upp till sex månader gäller enligt beslut från Regeringsrätten att de sociala myndigheterna ska betala den löpande hyran, givet att den intagne i övrigt uppfyller kraven för erhållande av socialbidrag. När fängelsetiden överstiger sex månader infinner sig dock problemet att de sociala myndigheterna inte betalar kostnaderna för bostad, vilket gör att många saknar bostad när de friges. Detta skapar stora problem, och det bör övervägas att intagna även vid längre strafftid än sex månader ska kunna få behålla sin bostad.
Många intagna har stora skulder och får omedelbart efter frisläppandet ekonomiska problem. Detta gäller framför allt kvinnliga fångar med barn. Det är svårt att få pengarna att räcka till barnens mest elementära behov. För att underlätta den sociala rehabiliteringen anser Folkpartiet att man bör överväga att ge före detta fångar en periods uppskov med återbetalningar just efter det att man avtjänat sitt straff.
Vad gäller utvisades hemresor i samband med frigivning anser vi att det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att utan den intagnes samtycke kunna betala ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för hemresan. Detta innebär att den dömdes skyldighet att betala sin hemresa vid avvisning (9 kap. 1 § utlänningslagen) ej kan upprätthållas.
Så kallade § 34-placeringar är en typ av vistelse utanför anstalt och är en utslussningsmöjlighet som regleras i 34 § kriminalvårdslagen. Under denna vistelse genomgår ofta den dömde vård och behandling. Under de senaste åren har antalet § 34-placeringar minskat kraftigt, främst beroende på problem med finansieringen. Kriminalvården har ansvaret att betala för vården fram till den villkorliga frigivningen. Behövs ytterligare behandling ska kommunerna ta vid. Ofta sträcker sig vårdbehovet längre än till dagen för villkorlig frigivning, och det uppstår problem i finansieringen. Därför uppmanar vi till en förbättrad samverkan mellan kriminalvård och kommuner för att få till stånd § 34-placeringar i tillräcklig utsträckning.
När straffvärdet av en gärning inte utesluter annan påföljd än fängelse, är det viktigt att domstolen har ett brett spektrum av alternativa påföljder att välja bland. På det sättet får domstolen möjlighet att döma ut en påföljd som i det enskilda fallet bedöms kunna bli effektiv. Man ska vara medveten om att återanpassning till samhället ofta försvåras av en fängelsevistelse. Genom att satsa mer på frivård kan antalet fängelsestraff minskas och därmed också ge samhället minskade kostnader. Samhällstjänst, skyddstillsyn, elektronisk övervakning och kontraktsvård bör utformas som självständiga straff. Dessa påföljder bör också normalt förenas med böter. De bör också kunna förenas med krav på vård eller arbete. Möjligheten till bötesomvandling skall utökas. Personer som saknar möjlighet att betala utdömda böter ska i ökad omfattning få böterna omvandlade till fängelse.
Brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller i brottslighet ska successivt och systematiskt avtjäna allt längre straff för jämförbara brott. Det är därvid viktigt att kriminalvården vid varje ny verkställighet av straff gör en ny bedömning av vilka rehabiliterande insatser som behövs och tillser att en individ inte genomgår samma program som tidigare eftersom detta redan visat sig bristande för denna individs rehabiliteringsbehov.
Att alla fängelsestraff skall vara tidsbestämda av domstol är en viktig rättsprincip. Det är inte humant, och försvårar återanpassningen till samhället, att låsa in individer på obestämd tid. Det finns några exceptionella fall där det är problematiskt att tidsbestämma straffets längd från början. Det kan handla om människor med svåra psykiska störningar, vilket understryker betydelsen av en bättre koppling mellan fängelsestraff och vård. Det kan också handla om att kriminalvården i Sverige i framtiden kan komma att hysa människor som är dömda för svåra krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dessa exceptionella fall är dock ingen anledning att inte livstidsstraffet som huvudregel bör tidsbestämmas. En möjlighet är att livstidsstraffet omvandlas till ett tidsbestämt straff, – exempelvis 21 år som i Norge. I avvaktan på att livstidsstraffet avskaffas bör nådeinstitutet överföras från regeringen till Högsta domstolen. Varje möjlig misstanke om att nådeärenden påverkas av politiska hänsyn måste undvikas.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |