Sedan den 1 januari 1998 har vi i Sverige en särskild ekobrottsmyndighet (EBM). Syftet med EBM är att kraftsamla kompetens och resurser på ett kvalificerat sätt för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. I EBM arbetar ekonomiska experter, poliser och åklagare i olika arbetslag för att på ett optimalt sätt kunna bekämpa ekobrotten.
Enligt EBM:s egna bedömningar omsätter den ekonomiska brottsligheten mellan 100 och 150 miljarder kronor varje år. Uppskattningsvis utgör skatte- och avgiftsfusk 75 till 85 procent av denna brottslighet. Det finns av naturliga skäl ett stort mörkertal. EBM samt andra myndigheter, som exempelvis skattemyndigheterna, saknar ofta tillräckliga resurser för att klara sina uppgifter. Man saknar personal och teknisk utrustning för att kunna utreda alla ekobrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en kartläggning av skalbolagsaffärernas omfattning samt om det nya lagförslagets konsekvenser för fåmansföretagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla den svenska forskningen om ekonomisk brottslighet.
Under 2002 anmäldes 3 475 ekobrott, vilket var en ökning med 15 procent jämfört med 2001. Samtidigt avslutades 3 355 ärenden – en ökning med 20 procent. Anmälningar om ekonomisk brottslighet domineras helt av anmälningar från skatteförvaltningar och konkursförvaltare. Dessa anmälningar avser med få undantag brott enligt 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer) och skattebrott enligt skattebrottslagen (1971:69). Anmälningar från andra, exempelvis privatpersoner eller anmälningar om andra brott, utgör en liten del. En stor del av den ekonomiska brottsligheten anmäls aldrig.
De flesta ekobrott har en hög komplexitet eftersom det i dessa ingår fler än en gärningsman. Brotten sträcker sig för det mesta över lång tid. Ofta handlar det om fler än ett bolag och flera konkurser med stora ekonomiska värden. De ekonomiska brotten är ofta riktade mot staten, men även företag drabbas. De vanligaste brotten är skattebrott, bokföringsbrott och brott mot borgenärer. Ofta kan det också handla om kreditbedrägerier. Några exempel på vanliga brott är att man skickar in felaktiga momsdeklarationer för att få ut moms som man inte har rätt till. Andra skickar inte någon momsredovisning alls för att dölja bolagets omsättning och därmed komma undan skatt. Luftfakturering förekommer för att försöka få ut moms. Ett annat vanligt brott är att skicka in felaktiga uppbördsdeklarationer eller inga sådana deklarationer alls. På det sättet kan man komma undan från att betala arbetsgivaravgifter. En del undviker att redovisa inkomster i deklarationen för att komma undan skatt. Brott mot borgenärer sker oftast genom att ett eller flera bolag töms på pengar genom ”utförsäljning” av bolagets ägodelar. Man försöker att dölja detta genom att avlämna felaktig deklaration. Bokföringsbrott och upprättande av skenavtal är andra metoder för att komma över pengar, antingen försäkringspengar eller momspengar.
Det är idag svårt att beskriva den faktiska ekonomiska brottsligheten enbart med hjälp av brottsstatistik. Enligt EBM saknas det tillräckligt med kunskap om ekobrottslighetens, karaktär och omfattning och det är ovisst om den faktiska brottsligheten ökar. Det finns inte heller någon övergripande och allmän svensk definition av ekonomisk brottslighet. Ingen lagstiftning fastslår vad som är ekonomisk brottslighet. Vanligtvis håller man sig till justitieutskottets betänkande, 1980/1981:21, s. 62, där det definieras som sådan brottslighet som har ekonomisk vinning som motiv, som bedrivs inom ramen för näringsverksamhet som inte i sig är kriminaliserad men utgör grunden för de kriminella handlingarna samt som har kontinuerlig karaktär och bedrivs systematiskt. För att räknas dit ska brotten omfatta stora ekonomiska värden. Nyare företeelser som kan räknas in är insiderbrott och miljöbrott. Kristdemokraterna menar att den svenska forskningen om ekonomisk brottslighet måste utvecklas. Det är viktigt att den forskning som bedrivs är relevant för det praktiska arbetet med ekobrottsbekämpning.
Den ekonomiska brottsligheten i näringslivet är inte sällan relaterad till konkurser. Andelen konkursbrott i Sverige har sedan 1990-talets början varit ökande, det vill säga antalet brottsliga konkurser ökar snabbare än vanliga konkurser. De senaste åren har läget stabiliserats, men tendensen visar tydligt att alltfler ekobrott är att vänta. Konkurserna ökar på nytt, vilket med stor sannolikhet leder till fler anmälningar om brott. Även brott med anknytning till värdepappersmarknaden ökar, och hanteringen av bidragsmedel från EU kommer troligtvis att leda till fler brottsanmälningar. Det finns också statistik som visar på att 30 procent av dem som dömts för narkotikabrott också fått en fällande dom för ekobrott.
En övergripande brist är nedsumpningen i restaurangbranschen. Man kan utan vidare säga att det inte går att driva restaurangrörelse i Stockholm utan att begå i vart fall skattebrott, vilket kan bekräftas av ekopolisen i Stockholm. Tekniken i kassaregistren är nu sådan att ekopolisen inte klarar av att upptäcka justeringar som gör att inkomster maskas bort. Restaurangbranschen har förlorats från det legala samhället, och andra branscher är på väg att gå åt samma håll. Kristdemokraterna menar att detta inte är en rimlig utveckling.
Idag finns krav från åklagare att hårdare kontroller av ekobrottslingar ute på anstalterna ska införas. På anstalterna finns personer som sitter dömda för ekonomisk brottslighet och som har näringsförbud men trots detta fortsätter att begå brott från fängelset. Det kan handla om intagna som ställer upp som så kallade målvakter, dvs. man utfärdar bluffakturor eller i strid med näringsförbudet sitter i styrelser för aktiebolag. I ett fall hade en intagen med datorns hjälp kunnat sköta ett flertal bolag och även haft chansen att instruera bulvaner. Detta ska naturligtvis inte kunna förekomma.
Momsfusket är stort i Sverige. Det kan handla om att svenska företag köper livsmedel i ett annat EU-land för kontanter utan att betala moms. Sedan säljs varorna i Sverige till låga priser inklusive fiktiv moms.
Direktimporten av bilar har växt lavinartat de senaste åren. 1998 importerades 32 000 begagnade bilar, och år 2000 hade den siffran ökat till över 60 000 bilar. Det förekommer momsfusk i miljardklassen genom bilimporten. Även svartarbetet inom olika branscher är ett stort problem.
Ekobrottslingarna är inte skygga för polisen. Det är lätt att snabbt komma över stora summor pengar. Risken att åka dit är liten och straffen är lindriga. Det oroväckande i situationen är att ekobrottsligheten har en demoraliserande effekt förutom att statskassan går miste om stora pengar. Det är svårt att upptäcka brotten eftersom många brott är offerlösa, det vill säga drabbar allmänna intressen. Mörkertalet är stort, men man vet att svenska staten förlorar miljarder varje år.
Det är angeläget att snabbt förbättra bekämpning av ekonomisk brottslighet. Regeringen har uttalat att kampen mot ekonomisk brottslighet måste intensifieras och alla krafter användas för att komma åt denna typ av brottslighet. Det är bra, men då måste också resurser frigöras för att ge brottsbekämparna redskap som är avancerade nog att avslöja ekobrottsligheten. Idag klarar EBM inte att uppfylla de krav som ställs av riksdag och regering.
Det behövs fler åklagare och fler poliser som arbetar med ekobrottsbekämpning. Dessa behöver få kvalificerad utbildning. Idag har utbildningssidan blivit åsidosatt på grund av den ekonomiska situationen inom myndigheten. Ekopoliser och ekoåklagare har endast i begränsad omfattning fått den utbildning de behöver. Den utbildningsinsats som är nödvändig kommer att kräva stora personella resurser i form av både lärare och handledare.
Ekobrottsbekämpningen är i stort behov av modern teknik. Kostnaden på detta område kommer inte att minska i framtiden, snarare tvärtom.
Det är orimligt att å ena sidan kräva att EBM ska avslöja och utreda den svåra avancerade ekonomiska brottsligheten samtidigt som myndigheterna inte får bedriva underrättelseverksamhet. Det är därför positivt att regeringen nu genomför förändringar i polisdatalagen som möjliggör direkt åtkomst för EBM till kriminalunderrättelseregistret. Myndigheten är bunden till händer och fötter utan avancerad teknik. Balanserna har minskat för alla brottstyper utom för ekobrotten. För att tillfälligt förbättra läget har medel från annan brottsbekämpning förts över till ekobrottsutredningarna. Det är de vanligt förekommande brottmålsärendena som dominerar rättssystemet men som är förhållandevis okomplicerade, den så kallade mängdbrottsligheten, som här främst blivit lidande.
All avancerad ekonomisk brottslighet kräver operativa insatser av hög kvalitet. EBM bör ha den spetskompetens som krävs för att utvecklas att klara detta. Myndigheten skall bestå av specialutbildade poliser, åklagare, skatterevisorer, tullpersonal, kronofogdar från specialindrivningsenheterna, auktoriserade revisorer med anknytning till näringslivet. Det är nödvändigt att EBM:s ansvarsområde koncentreras kring bekämpningen av avancerad ekonomisk brottslighet och annan allvarlig brottslighet som kan kopplas till denna. Övrig ekonomisk brottslighet kan utredas i den lokala polis- och åklagarorganisationen.
Under senare år har en uppluckring av normsystem och en försvagning av allmänhetens tilltro till lagstiftning och tillämpning skett. Detta är olyckligt. Fallskärmar till bolagsdirektörer, insideraffärer på börsen och omfattande optionsprogram till företagsledningar är tre exempel på uppseendeväckande och moraliskt – ibland även rättsligt – problematiska fenomen i dagens näringsliv. De utgör också tre exempel på gråzoner mellan ekonomisk omoral och ekonomisk brottslighet. Denna typ av fenomen väcker ilska hos gemene man därför att de så uppenbart strider mot vad han eller hon uppfattar som anständigt och rättvist, samtidigt som de kan uppfattas som högst rimliga och legitima hos berörda grupper. Här blir klyftan mellan samhällsmoral och marknadsmoral uppenbar. Den gråzon som finns mellan ekonomisk brottslighet och omoral har särskilt uppmärksammats de senaste åren. Detta har gällt både privata företag, tjänstemän och politiker inom offentlig sektor. Diskussionen har gällt fallskärmar, insideraffärer, skatteplanering och vidlyftig representation. Var går då gränsen för vad som är tillåtet? För att uppnå effektivitet bör egenintresset uppmuntras men för att hindra ekonomisk omoral och ekonomisk brottslighet bör det också begränsas. Vad händer om det sker ytterligare en uppluckring av de institutionella och etiska normerna? Sannolikt kommer gränsen för ekonomisk brottslighet då att överskridas av alltfler och i större omfattning. På grund av resursbrist är det tyvärr så att många av förmögenhetsbrotten nedprioriterats. Läget är i vissa delar av Sverige akut, där polisen, länskriminalen och ekobrottsutredare helt enkelt inte har resurser att prioritera dessa brott. Detta är allvarligt och åtgärder måste vidtas.
Sveriges regering har ett ansvar att föra en politik och framför allt en skattepolitik som uppmuntrar till ärlighet. Idag är det tyvärr inte så. Alltför högt skattetryck och trög byråkrati har lett till att alltfler saknar respekt för vad som är en god rätt.
När den tunga brottsligheten borde bekämpas är det ofta den lille enmansföretagaren som anmäls för brott emot lagen. Anmälan görs av skattemyndigheten. Skattemyndigheten anmäler skatte- och bokföringsbrott till åklagaren. Många enmans- och fåmansföretagare upplever denna företeelse oerhört frustrerande. Mer organiserad brottslighet kommer lättare undan. Yrkeskriminella, smugglingsligor, skalbolagsaffärer med företagstömningar och målvakter och fiktiva styrelseledamöter opererar vidare.
Ekobrottsligheten finns i många skepnader, men fortfarande har Sverige svårt att lyckas med bekämpningen av den mer avancerade brottsligheten. Det blir allt vanligare att den ekonomiska brottsligheten är gränsöverskridande. Den drar då nytta av olikheter i nationell lagstiftning och av myndigheternas svårigheter att samarbeta effektivt över gränserna. Kristdemokraterna anser att det nu är hög tid att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att överväga åtgärder för att komma åt brottsligheten kring skalbolagsaffärer med utgångspunkt i det nya lagförslag som ska träda i kraft vid årsskiftet. Kristdemokraterna anser inte att en tillräckligt utförlig beskrivning av konsekvenser av denna lagstiftning föregått lagförslaget.
Ett skalbolag är enligt definitionen ett företag som vid avyttringstillfället innehar kontanta medel, värdepapper och liknande som överstiger halva ersättningen för bolagets andelar. Skalbolagstömningar har förekommit i tjugo år. Fortfarande står rättssamhället närmast handfallen inför denna verksamhet. Under 2002 och 2003 har nya regler gällande skalbolag trätt i kraft. Den innebär att den som säljer ett skalbolag och redovisar skatten i en skalbolagsdeklaration får lägre skatt, vilket man hoppas ska sätta stopp för bolagsplundrare och den oseriösa skalbolagshandeln. Vidare gäller inte reglerna om skattefria kapitalvinster vid försäljning av skalbolag. Genom detta ska skalbolagsaffärer inom bolagssektorn förhindras.
Det råder stor enighet om att man måste komma till rätta med skalbolagsaffärerna. Skalbolag sägs emellanåt ha vissa fördelar, bland annat att de får gynnsam effekt på kapitalallokeringen och underlättar för generationsskiften i näringslivet eftersom skatteavbränningen minskar. Frågar man skattemyndigheterna finns det däremot inga sådana fördelar. Ska kapitalet placeras där det gör mest nytta är det bättre att regeringen stöttar småföretag på andra vis. De flesta upptäckta skalbolag återfinns i en grå eller svart kategori av affärer som har det gemensamt att de brukar sluta med konkurs, miljonskatteskulder och också ofta med organiserad brottslighet. Inga skalbolag brukar överleva. De går regelmässigt i konkurs, och vinsterna hamnar obeskattade hos ägarna, som i sin tur placerar dessa utomlands. Staten förlorar stora belopp, vilket knappast kan gynna svenskt näringsliv.
I svar på en motion år 2002/03 skriver justitieutskottet att de nya reglerna som införs innehåller en så kallad ventil som innebär att skalbolagsreglerna inte ska tillämpas om omständigheterna i det enskilda fallet talar emot det. Ventilen är avsedd att användas på ett sådant sätt att skalbolagsreglerna inte ska behöva försvåra normala affärstransaktioner. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att följa upp praxis kring hur ventilen används.
Andra hävdar att polis och åklagare bör inrikta sin verksamhet på att jaga bolagsplundrare som flyr med kassan i skalbolag. Risken finns att det nya förslaget visserligen kommer åt mycket av skalbolagstransaktionerna men att det även drabbar ägare i fåmansföretag. Som lagförslaget är utformat kan dessa komma att drabbas hårt eftersom de i normalfallet får betala skatt på kapitalvinsten och dessutom sociala avgifter. Mot bakgrund av att uppfattningarna är så vitt skilda och att det egentligen inte finns några som helst konsekvensbeskrivningar av lagförslaget som trädde i kraft vid årsskiftet, anser Kristdemokraterna att det är befogat med en kartläggning dels av skalbolagsaffärernas omfattning, dels det nya lagförslagets konsekvenser för de mindre fåmansföretagen. Vilka konsekvenser innebär det för ökad byråkrati och redovisning i företagen? Vilka ökade kostnader för polis, åklagare och skattemyndigheter kan väntas?
Idag bedrivs bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten av EBM, skatteförvaltningarna och polisens ekobrottsbekämpning. När flera olika myndigheter ska bekämpa ekobrottsligheten riskerar verksamheten att bli splittrad och svår att överblicka. Kristdemokraterna anser att en utvärdering av ekobrottsbekämpningen ska genomföras där tydligare riktlinjer markerar vad EBM ska arbeta med och vad den lokala ekopolisen ska göra. Enligt Kristdemokraternas uppfattning bör EBM:s verksamhetsområde begränsas till att enbart handla om mycket avancerad ekobrottslighet. För att klara det arbetet ska EBM ha effektiva instrument till sitt förfogande i kampen mot brottsligheten.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |