Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi för samordning mellan berörda instanser för att ta ansvar för de berörda i problematiken mäns våld mot kvinnor.
Problemet med våld mot kvinnor har stått på den politiska dagordningen i decennier. Tvärtemot vad många väntat sig har antalet anmälningar om våld mot kvinnor ökat. I många år har den förklaring som getts handlat om mörkertal och en ökande benägenhet att anmälda våld mot kvinnor. Det är nog tyvärr inte hela sanningen.
Det finns stora svårigheter att få till stånd samlade åtgärder och samarbete mellan myndigheter för att lösa problemet med våld mot kvinnor. Det finns inom myndigheter motstånd och okunskap som bidrar till att kvinnor som våldsoffer inte får den hjälp de behöver. Det finns gränsdragningar mellan myndigheter som ger tragiska effekter i det enskilda fallet. Hemliga adresser lämnas ut utan tanke på vad det kan ge för konsekvenser. Sekretessfrågor gör att gärningsmannaprofiler och anmälningsregister inte förs vidare om offret skulle byta bosättningsort. Socialförvaltningar placerar gärningsmän på tillfälligt boende i samma fastighet som offret redan finns. Exemplen är oändligt många.
Det enda sättet att komma tillrätta med dessa missförhållanden är att öka kunskapen om våldsbrott mot kvinnor och genom en nationell samling se till att skilda ansvarsområden för olika myndigheter och brist på kunskap, inte förvärrar situationen för det enskilda brottsoffret. Istället kan det bidra till att antalet brott minskar. Ett gott exempel på sådant samverkande arbete är t.ex. projekt Frideborg i Norrköping.
En nationell strategi för samarbete mellan myndigheter för att minska våldsbrotten mot kvinnor bär därför upprättas. I en sådan strategi skall kvinnojourer, socialförvaltningar, landsting/regioner, kriminalvård, polis och kommuner gemensamt ta ansvar i respektive region för de berörda i problematiken mäns våld mot kvinnor.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Lena Ek (c) |
Jan Andersson (c) |