Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avskaffande av påföljden fängelse på livstid.
Antalet livstidsstraff har fyrdubblats de senaste tio åren. Fram till slutet av 80-talet beviljades den intagne nåd efter 6 år. Nåd innebar omvandling till tidsbestämt straff. Straffet blev i realiteten 14–16 år. Då tillämpades också halvtidsfrigivning, vilket gav ett livstidsstraff på 7–8 år, oavsett vilken regering som satt. Från 90-talets början blev det en ändring. Tidsbestämning ägde rum efter 9–10 år, och strafftiden blev 17–18 år. Den senaste tidens utveckling har inneburit att tidsbestämning sker i mycket få fall och då efter 13–14 år. Den verkliga strafftiden ligger nu på 20–21 år. Det kan konstateras att livstidsstraffets längd avgörs av regeringens inställning och det allmänna opinionsläget.
Miljöpartiet anser att livstidsstraffet skall tas bort som påföljd. Samtliga utdömda frihetsberövande straff skall vara tidsbegränsade. Svenska domstolar skall enligt regeringsformen döma självständigt. I praktiken medför livstidsstraffet att domstolens påföljdsbestämning är osjälvständig i och med att livstidsstraffets slutliga faktiska längd beslutas på politisk nivå. Att få straff som inte är tidsbestämda strider dessutom mot straffrättsliga principer om rättvisa och förutsägbarhet.
Enligt den kriminologiska vetenskapen saknas avskräckningseffekter. I kriminalvårdens skrift ”Med sikte på framtiden” står i kapitlet om livstidsstraffet följande: ”Eftersom den som döms till livstids fängelse idag under en avsevärd tid får sväva i ovisshet om tidsbestämningen kan livstidsstraffet nu framstå som mer inhumant än tidigare. Straffet kan också uppfattas som mer inkonsekvent mot grundläggande straffrättsliga principer om rättvisa och förutsägbarhet.”
Det är idag svårt att förutse hur långt ett livstidsstraff i praktiken kommer att bli. Det innebär att det kan bli mycket stor skillnad mellan det längsta tidsbestämda straffet för mord och livstids fängelse. Det är därför idag betydligt svårare för domstolen, som ska bestämma fängelsestraffets längd efter brottets straffvärde, att kunna förutse hur långt frihetsberövande en livstidsdom kan komma att innebära. Detta strider, som anförts, mot de krav på förutsägbarhet, rättvisa och klarhet som enligt de senaste reformerna bör ställas på ett straffsystem.
Det finns även kriminalvårdsspecifika faktorer som talar för att livstidsstraffet bör avskaffas. Behandlingsinsatser på anstalt försvåras. Regeringen beslutade i augusti förra året att tillsätta en parlamentarisk utredning som skall se över behovet av en kriminalvårdsreform och en ny kriminalvårdslagstiftning. Utredningen skall, enligt kommittédirektiven, ta fram förslag till en kriminalvård vars målsättning är att rehabilitera den intagne till ett liv i frihet utan brott. En framgångsrik rehabiliteringsverksamhet förutsätter att individuella rehabiliteringsprogram tas fram samt att den intagne känner sig motiverad att genomgå det framtagna programmet. Enligt vår mening förhindrar livstidsstraffet framtagandet av ett konstruktivt rehabiliteringsprogram i och med att ett dylikt program givetvis måste innehålla tidsplaner relaterade till den intagnes frigivningsdatum. Därtill kan inte bortses ifrån att ovetskap om frigivningsdatum med största sannolikhet minskar den intagnes motivation och ambitionsnivå. Den intagne kan med fog ifrågasätta rehabiliteringsprogrammet och dess tidsplan. Ovisshet om frigivningsdatum medför i praktiken en oförmåga för den intagne att strukturera framtiden samt utgör i sig en svår psykisk belastning.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |