Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda frivårdens rådande ärendemängd och resurstilldelningens påverkan på kvalieten på frivårdens arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda hur kompetensen inom frivården bättre kan tas till vara för att på så sätt öka effekten av de olika frivårdsinsatserna och därmed minska återfallsrisken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda hur rådande integrationsprocess inom kriminalvården tar till vara frivårdens behov av kompetensutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda hur normaliseringsprincipen påverkar kriminalvårdens klienter samt hur eventuella alternativ till normaliseringsprincipen skulle kunna påverka nämnda klienter.
Målen i kriminalvårdsstyrelsens regleringsbrev från 2003-04-24 är formulerade enligt nedan:
Personutredningsärendena skall handläggas med fortsatt god kvalitet och skyndsamhet.
Insatserna för att utveckla behandlingsplaneringen skall bedrivas med fortsatt hög ambition.
Ovanstående mål är relativa till sin natur och därmed också omöjliga att mäta. Frivårdens resurser är inte i paritet med de faktiska behoven. Med anledning av det kan starkt ifrågasättas om verksamheten idag bedrivs skyndsamt och med god kvalitet. För övrigt kan man fråga vad som menas med en hög ambition.
Inom frivårdens verksamhetsgrenar har ärendemängden ökat betydligt. Som exempel kan nämnas att antalet personutredningar har ökat med knappt 44 procent mellan år 1998 och 2002 samt att villkorlig dom med samhällstjänst (infördes 1999) enligt Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lena Häll Eriksson har ”fått proportioner som vi inte räknat med”. Trots den ökade ärendemängden har frivården ej blivit tilldelad mer resurser.
Från och med år 2002 satsade Kriminalvårdsstyrelsen 100 miljoner kronor under tre års tid för att bekämpa narkotikan. Av dessa pengar har i stort sett ingenting kommit frivården till del.
För arbete som frivårdsinspektör krävs en högskoleexamen som till exempel socionom, jurist eller någon beteendevetenskaplig utbildning.
Inom häkte och anstalt krävs ingen universitetsutbildning för anställning. I dag arbetar Kriminalvårdsstyrelsen med en integrationsprocess mellan frivård, häkte och anstalt. Inom flera områden innebär denna integrationsprocess att frivården tvingas anpassa sig till häkte och anstalt, till nackdel t.ex. för frivårdens verksamhet och kompetensutveckling. Detta med anledning av att man från Kriminalvårdsstyrelsens sida ej tar hänsyn till den utbildningskompetens som finns inom frivården. Problematiken exemplifieras nedan.
KRUT är ett utbildningsprojekt inom kriminalvården som på pappret riktar sig till alla yrkesgrupper, vårdare såväl som inspektörer. En nyanställd skall gå en flera veckors/ månaders lång utbildning som innehåller information om kriminalvårdens organisation, beteendevetenskap, samtalsteknik, lagar och förordningar m.m. I sin praktiska tillämpning riktar den sig dock endast mot vårdargruppen. KRUT utgår från att den enskilde har minimal utbildning inom området, varför projektet inte har så mycket att erbjuda frivårdsinspektörer och andra med akademiska poäng inom beteendevetenskap och juridik. Trots det finns det inga alternativ för frivårdsinspektörer. KRUT är den enda utbildningen som erbjuds.
Det finns en tendens mot att frivården mer och mer anpassas till kriminalvårdens slutna verksamheter, t. ex. när det gäller journalföringen. Ett nytt journalföringssystem har införts på anstalt, häkte och frivård. Det är utformat så att det bl.a. inte på ett enkelt sätt går att överblicka ett ärendes gång. Inom frivården finns ett behov av att följa klientprocesser på grund av att man arbetar med direkt behandlingsarbete. På anstalt och häkte finns inte samma behov som av att kunna överblicka en process hos klienten.
De nationella programmen ”skall” kunna genomföras av alla anställda inom kriminalvården som har gått en kortare internutbildning i det aktuella programmet. Programmen blir fyrkantiga till max för att passa både intagna och personal vid anstalt och häkte. Ramarna är mycket snäva och ingen hänsyn tas till att frivården arbetar med klienter som lever ute i samhället. Programmen skall kunna genomföras även av den som saknar erforderlig kompetens och förkunskap (högre utbildning), vilket påverkar kvaliteten på programverksamheten negativt. En bättre ordning vore t.ex. att frivårdsinspektörer med beteendevetenskaplig utbildning utformade lokala varianter. En dylik möjlighet får antas medföra att programverksamheten utvecklas i en positiv riktning.
Kriminalvården står idag för kostnaden under 2/3 av kontraktsvårdstiden. Därefter måste annan huvudman åta sig betalningsansvaret. Oftast är det en kommun, stundom ett landsting, som bekostar den återstående delen av vården. Genom det delade betalningsansvaret är tanken att kriminalvårdens klienter skall behandlas på samma sätt som andra kommun- eller landstingsinvånare, den s.k. normaliseringsprincipen. Flera kommuner och landsting har dock placeringsstopp på grund av ansträngda finanser. Det medför att frivården, även om vårdbehovet är mycket stort och även om vård är det som bäst minskar risken för återfall i brott, inte kan föreslå den för vårdtagaren lämpligaste och effektivaste vården. Det här leder till att frivården föreslår påföljder som inte är de mest brottspreventiva. Följden blir att de samlade kostnaderna för samhället ökar. Olämpliga och ineffektiva åtgärder är ett slöseri med pengar och mänskliga resurser.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |