Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öppenheten i rättsprocessen skall bli föremål för utredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skaderekvisitet gällande sekretessprövning av förundersökning skall ändras till rakt skaderekvisit.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att såväl tillståndsgivning som kontroll av tillstånd för allmän kameraövervakning skall överflyttas till datainspektionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en reglering för åklagares jäv snarast skall införas.
1Yrkande 2 hänvisat till KU.
En av de viktigaste principerna när det gäller rättssäkerhet är offentlighetsprincipen. Denna princip garanterar en eventuell misstänkt att granskning blir möjlig, att insyn och kontroll hindrar rättsövergrepp. Principen ger också bättre utredningsförutsättningar.
Samtidigt måste offentlighetsprincipen garantera att en misstänkt förblir oskyldig till dess att han eller hon döms. Detta kräver ett starkt skydd för den personliga integriteten. Att balansera dessa två krav kräver noggranna överväganden.
När en hemsk eller obehaglig händelse inträffar så söker vi ofta snabba och enkla lösningar för att skydda oss. Några sådana exempel är den lagstiftning som införts efter händelserna den 11 september 2001 när det gäller terroristdefinitioner m.m., frågan om registerutdrag ur kriminalregistret för anställning i skolan som skall skydda barn från övergrepp, registreringar av olika typer av beteenden, kameraövervakning och mycket annat. Efter den hemska händelsen den 10 september i år när vår utrikesminister Anna Lindh mördades har diskussionen om DNA-register i brottsutredande syfte varit intensiv.
Frågan om DNA-register är dock inte ny, liksom frågan om terroristdefinitionen inte var det. I en situation av kris är det viktigt att ”hålla huvudet kallt” och inte fatta förhastade beslut som kan leda till konsekvenser som inte diskuterats. Det är oerhört viktigt att i varje ärende av känslig natur göra en rimlighetsprövning för vad en lagstiftning kan leda till i ett längre perspektiv eller vid stora spänningar i samhället. Forskning och utveckling måste vara en del av beslutsunderlaget och en verklig konsekvens- och riskanalys är oundgänglig.
Kraven ovan är viktiga i allt lagstiftningsarbete men kanske allra viktigast när det gäller frågor som rör den personliga integriteten, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i andra länder litat på myndigheternas goda avsikter. Det har lett till att vi redan nu har ovanligt suddiga gränslinjer kring statens rätt att tillgripa tvång. Samtidigt skapas en positiv bild av effekten och nyttan av tvångsåtgärderna, som sedan ligger till grund för en utökad användning av dem, utan att metoderna blir föremål för en objektiv och offentlig kvalitetsvärdering.
Användningen av hemliga tvångsmedel har från första början betraktats och behandlats som ett tekniskt problem snarare än ett principiellt problem. Den tekniska utvecklingen har fått avgöra vilka metoder som i hemlighet ska få tillgripas medan rättssäkerheten hamnat i skymundan.
Att detta under lång tid varit ett faktum visas inte minst av säkerhetskommissionens utredning om avlyssning av regeringens politiska meningsmotståndare. Att det svenska systemet givit möjlighet för denna typ av politisk övervakning under så lång tid är en rättsskandal av stora mått.
Enligt Vänsterpartiet måste rättssäkerheten för den enskilde öka och ett sätt att göra det är att införa en upplysningsplikt förenad med skadeståndansvar för den myndighet som begärt och genomfört åtgärden. Denna upplysningsplikt skall inträda så snart som möjligt efter avslutad förundersökning eller liknande. Upplysningsansvaret skulle förpliktiga myndigheten att verkligen göra en avvägning om åtgärden är nödvändig och proportionerlig. I dagens system är det endast den som ställs inför rätta som får kännedom om att han eller hon utsatts för hemliga tvångsmedel, de åtgärder som leder till avskrivning av misstänkt eller nedlagda förundersökningar kommer däremot inte till den utsattas kännedom. Det är en orimlig situation.
Riksdagen har tidigare beslutat om att en utredning skall genomföras för att utreda integritetsfrågorna när det gäller tvångsmedel. Regeringen har också aviserat att en sådan utredning skall tillsättas inom kort. Vänsterpartiet avvaktar därför med att lägga ytterligare förslag i dessa frågor men förutsätter att inga nya beslut om hemliga tvångsmedel, förutom den aviserade propositionen om offentliga ombud m.m., fattas innan utredningen i fråga är avslutad.
På senare tid har frågan om öppenheten i rättsprocessen varit intensiv och framför allt då huruvida antalet stängda rättegångar ökat i omfattning och om yppandeförbud beslutas i rimlig omfattning. Öppna rättegångar under rättvisa förhållanden är oundgängligt i ett demokratiskt samhälle. När vi i länder i vår närhet ser tendenser till att minska öppenheten måste vi vara eniga om att vi inte ska ge vika för krav på mindre öppenhet.
På senare tid har uppgifter förekommit att antalet förundersökningar där misstänkta och deras ombud beläggs med s.k. yppandeförbud har ökat. Enskilda advokater och medier hör till dem som reagerat men även advokatsamfundet har kritiserat utvecklingen. Det finns en risk att utredningsmöjligheten för försvaret försvåras eftersom yppandeförbud stänger möjligheten till vidare utredning av uppgifter som framkommer under förhör. Det är också ett problem att medier endast får tillgång till uppgifter som åklagaren bedömt skall komma till deras kännedom. Givetvis måste det vara möjligt att i vissa, mycket känsliga situationer kräva yppandeförbud men en sådan möjlighet skall uteslutande utnyttjas i just dessa. Att huvudregeln i alla lägen skall vara öppenhet är ett oavvisligt krav.
Öppenheten i rättsprocessen kräver också att domstolsförhandlingar skall vara offentliga. Endast i undantagsfall, när det är nödvändigt pga. vissa känsliga uppgifter, skall beslut om stängda dörrar fattas. Även när det gäller denna princip finns det tendenser till en ökad slutenhet. Uppgifter gör gällande att antalet domstolsförhandlingar som hålls bakom stängda dörrar har ökat. Vänsterpartiet har tidigare uppmärksammat detta problem. Att hålla en stängd rättegång måste vara en åtgärd som bara tas till när det verkligen är motiverat med hänsyn till de inblandade parterna.
System med stängda rättsprocesser gagnar inte rättssäkerheten eller tilltron till rättsväsendet. Beslut om stängda dörrar fattas när en åklagare så begär. Någon möjlighet till avvägning mellan motstridiga intressen så som behovet av att skydda utredningen och kravet på offentlighet finns inte. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att ändra regeln till att omfatta ett krav på prövning enligt en proportionalitetsprincip.
Med hänvisning till ovanstående anser Vänsterpartiet att regeringen snarast skall ge de berörda myndigheterna instruktioner om att redovisa hur yppandeförbudet och beslut om stängda rättegångar påverkat öppenheten i verksamheten. En lämplig form för redovisning kan vara statistik över beslut om ovannämnda åtgärder med en genomgång av de underlag som legat till grund för besluten.
Frågan om öppenheten i rättsprocessen skall i enlighet med ovanstående snarast bli föremål för översyn.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ytterligare en fråga som är viktig för öppenheten gäller den så kallade förundersökningssekretessen. När lagen ändrades för några år sedan diskuterades inte brottsoffrens försämrade ställning. Inte heller diskuterades allmänhetens minskade insyn i polisens verksamhet.
Regeln om omvänt skaderekvisit när det gäller sekretess i förundersökningar innebär enligt vår mening stora faror. Detta gäller inte minst i fråga om nedlagda förundersökningar mot poliser som misstänkts för brott. Bristen på insyn riskerar att minska allmänhetens förtroende för såväl polisen som för rättsväsendet i stort. Vänsterpartiet anser att lagen snarast skall ändras så att ett rakt skaderekvisit återinförs.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har under ett flertal år påpekat problem med det ständigt ökande antalet övervakningskameror i offentliga rum och inte minst tillståndsgivning och tillsynsansvar när det gäller dessa kameror. Regeringen har också låtit utreda frågan om kameraövervakning. När det gäller tillstånd och tillsyn så anser Vänsterpartiet att det är dags för en helhetssyn när det gäller dessa frågor. Då det också förekommer tveksamheter om huruvida dagens tillämpning lever upp till dataskyddsdirektivets regler är det viktigt att dessa frågor klaras ut.
Frågan om allmän kameraövervakning har nyligen varit föremål för utredning men i betänkandet föreslås tyvärr ingen ändring. Vänsterpartiet anser dock att något måste göras för att tillståndsgivningen och inte minst kontrollen av givna tillstånd skall bli enhetlig och bra.
I Sverige finns en myndighet som ansvarar för frågor som dataskyddsfrågor och som torde vara mycket lämplig som instans för dessa frågor, inte minst i ljuset av det internationella samarbetet och kunskapsinhämtningen som sker, nämligen Datainspektionen. I de flesta europeiska länder är det just motsvarande myndighet som har ansvar för dessa frågor. Vi föreslår därför att ansvaret för tillståndsgivning och kontroll av allmän kameraövervakning flyttas från länsstyrelserna till Datainspektionen. Såväl tillståndsgivning som kontroll skall vara avgiftsbelagd varför ändringen inte innebär någon kostnad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En åklagares uppgifter är att leda förundersökningar och att föra allmänhetens talan i brottmålsrättegångar. En åklagare har rätt att fatta beslut om restriktioner för häktade personer och har även andra befogenheter. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet kräver att åklagaren är höjd över varje misstanke om jäv eller liknande. Detta till trots finns inga särskilda regler som reglerar dessa frågor. I stället hänvisas i rättegångsbalkens 7 kap. 6 § till reglerna om jäv för domare som regleras i rättegångsbalkens 4 kap.
När det gäller prövningen av frågor om jäv skall dessa handläggas av åklagarens närmaste chef och när det gäller riksåklagaren av henne eller honom själv. Detta är givetvis en mycket otillfredsställande lösning och inte ägnad att öka allmänhetens tilltro till hanteringen.
Åklagare och domare har helt olika roller i rättsprocessen. Under rättegången är domarens roll att vara opartisk medan åklagaren kan anses vara part i målet från det att åtal är väckt. Åklagaren har emellertid en absolut skyldighet att vara objektiv under förundersökningen. Regler för åklagares jäv måste således regleras separat.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Alice Åström (v) |