1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 1
3 Brott mot kvinnor 2
3.1 Varför en särskild motion om våld mot kvinnor? 2
3.2 Regeringens otillräckliga kriminalpolitik 3
3.3 Statistiken 4
3.4 Brottsplats: hemmet 4
3.4.1 Den misshandlade livskamraten 4
3.4.2 Den hotade dottern eller systern 5
3.4.3 Det stympade barnet 6
3.5 Brottsplats: den egna kroppen 7
4 Kvinnofrid 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av kunskap inom rättsväsendet om hur barn påverkas av våld i hemmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande arbete för att motverka könsstympning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökning av antalet poliser.
Riksdagen beslutar att göra häktning obligatorisk vid försök till brott där straffsatsen är minst två år i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff.
Riksdagen beslutar att skärpa straffsatsen för överträdelse av besöksförbud i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att införa en möjlighet att bevaka den som belagts med besöksförbud medelst elektronisk intensivövervakning i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att hotade kvinnor i högre utsträckning skall kunna utrustas med larmpaket, skyddad identitet eller livvakt i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkande 2 hänvisat till SoU.
Brott är brott oavsett vem brottsoffret är. Vi skiljer inte på det våld som utövas mot olika typer av människor i olika situationer. Statens mest grundläggande uppgift är att säkra medborgarnas trygghet och att utreda och bestraffa de brott som begås. Det är vår kriminalpolitiska utgångspunkt, med grund i principen om allas likhet inför lagen.
Det finns dock exempel på situationer där brottsoffrets person har betydelse för en gärnings straffvärde. Om den tilltalade till exempel har
utnyttjat någons skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,
grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,
menat att kränka en person, en folkgrupp, eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller
om brottet riktar sig mot ett barn,
kan straffet skärpas av domstolen därför att dessa omständigheter anses särskilt försvårande. Det finns också vissa speciella brottsrubriceringar, där ett strängare straff utgår om en viss brottstyp begås mot exempelvis en anhörig. Oaktat lagens objektivitet finns det alltså brott som anses vara särskilt allvarliga därför att de begåtts mot en person som anses vara i en särskilt skyddsvärd ställning gentemot brottslingen.
Människor som redan från början är lite mer rädda, lite mer beroende, har lite svårare att göra sig hörda eller bli respekterade, har förmodligen särskilt svårt att orka ta sig förbi den tröskel det innebär att anmäla ett brott. Detta tillsammans med svårigheten att få brott utredda och bestraffade gör att många inte ens orkar slå numret till polisen då de drabbats. I ett rättssystem som är på reträtt är det de mest utsatta som lider de största rättsförlusterna.
En sådan grupp är kvinnor som utsätts för olika typer av våld. Detta gäller inte alla kvinnor, och alla kvinnor som utsätts för våld är heller inte särskilt svaga. Men de som får stryk av en man eller kvinna de älskar och litar på, de som anklagas för att själva ha orsakat en våldtäkt på grund av sin korta kjol eller de som skadas på grund av att traditionen så bjuder har en högre tröskel till rättvisan än många andra. Dessa kvinnor står i fokus för denna riksdagsmotion.
Statens mest grundläggande uppgift är att skydda allmänheten från våld och brott. Tyvärr lyckas inte den socialdemokratiska regeringen vända rättsväsendets nedåtgående utveckling – sedan år behandlas människors trygghet som en rest av övrig välfärdspolitik, inte som ett prioriterat politikområde. Åtgärder som föreslås är bristfälliga och leder inte till klara resultat. Resurserna som anslås är otillräckliga.
Socialdemokraterna har utvidgat möjligheterna att få samhällstjänst för brott vars straffvärde understiger ett år. I allmänhetens ögon är samhällstjänst inget ”riktigt” straff. Att man ser samhällstjänst som att ”komma undan” luckrar upp rättsmedvetandet. Människor litar inte på rättsväsendet längre – särskilt inte kvinnor. Problemet blir allt större i och med att den socialdemokratiska kriminalpolitiken sedan sextiotalet strävat efter att undvika fängelse som påföljd, vilket medfört att strafflatituderna inte utnyttjas ens där det är påkallat.
Samtidigt sker en stadig kvalitetsmässig nedgång av polisväsendet. Under somrarna stänger ett stort antal polisstationer på grund av personalbrist och inte ens under säsong finns det tillräckliga resurser för att stävja våldet.
Rättsstaten har svikit på flera olika plan. Det finns i dag inte tillräckligt med poliser för att medborgarna skall känna sig trygga och för att brott skall kunna förebyggas och utredas. Åklagare känner sig tvingade att lägga ned förundersökningar därför att utredningen brister eller för att de vet att brottet skulle leda till en obetydlig påföljd. De som trots allt döms får låga straff – de straffsatser som finns används i underkant.
Vi anser att kvinnors trygghet går att öka. Kvinnor skall kunna känna sig trygga i hemmen, i skolan, på arbetsplatsen och ute på gator och torg. Gärningsmän skall omhändertas och lagföras och utsatta kvinnor skall ges hjälp och stöd.
Genom tydliga reaktioner på övergrepp visar staten att den står på offrets sida.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i augusti 2000 redogjorde Eva Lundgren, professor i sociologi i Uppsala, för en del av resultaten från Sveriges första omfångsundersökning om kvinnors erfarenheter av våld. 10.000 kvinnor mellan 18 och 64 år hade tillfrågats. Det visade sig att 40 procent av kvinnorna efter sin 15-årsdag har utsatts för våld eller hot om våld från någon man. Drygt 46 procent av alla frånskilda kvinnor har utsatts för våld eller hot om våld från en tidigare partner.
I Sverige anmäls cirka 20.000 misshandelsbrott mot kvinnor varje år. Bara cirka 9.000 av dessa klaras upp. Sexualbrotten har ökat under den senaste tioårsperioden. I dag anmäls cirka 2.000 våldtäkter per år. Ungefär 800 av dem klaras upp. Sedan 1990 har antalet kvinnor som polisanmält att de utsatts för misshandel ökat med ungefär 32 procent.
Under det första halvåret år 2003 anmäldes 10.755 fall av misshandel mot kvinnor och 1.129 fall av våldtäkt. Misshandeln mot kvinnor ökade med ungefär fyra procent jämfört med motsvarande period förra året. Antalet utfärdade och överträdda besöksförbud har ökat under hela 1990-talet. Våldtäkterna ökade med elva procent jämfört med förra året. För ungefär hälften av ökningen svarar de anmälda våldtäkterna mot personer under 15 år. Det totala antalet våldtäkter ligger nu högre än det tidigare toppåret 1993. Även anmälda fall av sexuellt tvång och utnyttjande har ökat.
Medvetenheten om kvinnors utsatthet för våld har ökat de senaste åren. Det är inte uterummet som är den farligaste platsen för kvinnor, utan det egna hemmet. Hemmet och familjen innebär trygghet för de flesta kvinnor. Men många andra upplever det inte på det sättet. Våld i hemmet är vanligare än vad de flesta vill tro och erkänna. Att blunda för problemen hjälper inte offren och det stärker inte heller familjen.
Tre av fyra anmälda våldsbrott mot kvinnor har ägt rum i hemmet, av en gärningsman som står kvinnan nära. Varje år mördas ungefär 20 kvinnor av någon närstående och varje år anmäls runt 20.000 fall av misshandel mot kvinnor. I år ökade också antalet överträdelser av besöksförbud med nästan 50 procent jämfört med motsvarande period förra året.
Det är ingen speciell grupp av män som slår sina partners. Det är domare, poliser och direktörer likväl som arbetslösa alkoholister. Vem som helst kan bli utsatt. Från polisen kan man ibland få höra att ”kvinnomisshandel” oftast förekommer i missbrukarfamiljer. Det är inte sant, men det är den gruppen som polisen ofta kommer i kontakt med. Mäns våld och killars våld mot kvinnor och flickor förekommer i alla samhällsklasser och i alla typer av bostadsområden. Både i diplomatvillan och i lägenheten. Män som slår anser inte själva att det handlar om misshandel. Kvinnan skall sättas på plats. Men männen vet att det de gör är fel, annars skulle de också slå henne inför andra. Männen tar inte på sig ansvaret för misshandeln. Han säger att det är kvinnan som ”provocerar” honom att slå. Men han ha ett val, han väljer att slå trots att det är en kriminell handling.
Våldet förekommer också i homosexuella relationer. Då det gäller homosexuell partnermisshandel är okunskapen dock stor. Tillgänglig europeisk och amerikansk statistik visar att mellan 25 och 45 procent av alla lesbiska varit utsatta för någon form av våld i en tidigare lesbisk relation.
Den 24 juni 1999 sköts 19-åriga Pela Atroshi ihjäl av sina manliga släktingar i ett hus i Kurdistan. Familjen hade sedan 1994 bott i Sverige och Pela hade börjat leva ett svenskt liv, vilket hennes far inte kunde acceptera. På kvällen den 21 januari 2001 sköts 26-åriga Fadime Sahindal i huvudet. I vapnet höll hennes pappa. Fadime hade förälskat sig i en svensk man, något hennes släkt inte kunde acceptera – inte ens när pojkvännen var död. Andra exempel hade uppmärksammats tidigare: 1994 mördade en kristen palestinier sin 20-åriga dotter i Hällefors för att hon levt ihop med en muslimsk man och vägrat gifta sig med ”rätt” man. Två år senare ströps en 15-årig flicka från Irak i Umeå av sin bror och sin kusin.
Fadime och Pela har för evigt etsat sig fast i våra medvetanden som symboler över kvinnor som har dött för sin övertygelse om att de själva bäst vetat hur deras liv skulle levas. Det finns säkert många andra. Det finns också många unga kvinnor som inte råkat lika illa ut, men som lever i skräck för vad deras familjer skall göra eller säga om det kommer ut att de lever på ett annat sätt än familjen dikterar. Deras bakgrund är av mindre vikt. Det väsentliga är att dessa flickor och unga kvinnor hotas av våld därför att de själva vill avgöra sina livsval.
Enligt FN mördas varje år omkring 1.500 flickor runt om i världen av manliga släktingar med motiveringen att familjens heder ska upprätthållas – med motiveringen att de dragit vanära över familjen genom sitt sätt att leva. Sedvänjan är vanligast i Mellanöstern och Centralasien, men förekommer även i Europa och Latinamerika. I Pakistan dödas minst 300 kvinnor om året, enligt landets människorättskommission. Det handlar om att män ser det som sin rätt att bestämma över kvinnor och kontrollera deras sexualitet, säger sociologen Åsa Eldén (Upsala Nya Tidnings Internetupplaga). Åsa Eldén, som arbetar med en doktorsavhandling om bl.a. hedersmordsbegreppet, ser morden som ett exempel på manlig överordning och kontroll. Paralleller finns överallt enligt Eldén, som menar att i Sverige kan svartsjuka på motsvarande sätt ges en kulturell förklaring. Jan Hjärpe, professor i islamologi, menar att morden har att göra med den sociala strukturen i samhället. När staten är svag eller fientlig blir släkten och storfamiljen individens trygghet. Lojalitet med klanen blir då en nödvändighet för överlevnad, skrev han i Sydsvenska Dagbladet i fjol. Angelika Pathak som arbetar för Amnesty ger en annan infallsvinkel: ”Kvinnans kropp och kyskhet betraktas som en ägodel i likhet med pengar, boskap och mark – och en otrogen eller otuktig kvinna mister sitt värde”, sade hon till Dagens Nyheter år 2000. Den materiella kopplingen blir tydlig i Pakistan, där många jordägande familjer försöker gifta bort döttrarna med kusiner för att förhindra att de tar sina jordlotter utanför familjen. Att brotten bestraffas lindrigare eller inte alls i många länder bidrar till att övergreppen fortgår.
De fall som uppmärksammats i de svenska medierna har gällt unga kvinnor i invandrarfamiljer. Detta har gjort att debatten har varit svår att föra, av många olika anledningar. Integrationsminister Mona Sahlin har själv sagt: ”Samhället har visat en oerhörd flathet när det gäller unga invandrartjejer. Jag har själv varit feg. Jag har varit rädd att bli en del av en rasistisk argumentation och då har jag hellre blundat och svikit flickorna.” Det är här problemet ligger. Det har känts svårt att påtala problemen med hedersmord och hot mot invandrarflickor som lever ”svenskt” därför att debatten alltför lätt börjar kretsa kring invandrare i allmänhet. Debatten skall ju röra utsatta kvinnor i synnerhet.
Könsstympning av kvinnor förekommer fortfarande i samhället såväl i Sverige som utomlands. I programmet Dokument inifrån, som sändes den 10 september 2001 avhandlades könsstympning som företeelse i det svenska samhället. Programmet gav upphov till starka reaktioner hos allmänheten och föranledde även att polisanmälningar gjordes mot i programmet förekommande personer. Trots förbudet mot könsstympning finns det alltså anledning att anta att flickor fortfarande utsätts för detta övergrepp.
Ingreppen är oerhört plågsamma. Operationerna utförs med knivar, rakblad, saxar som inte är steriliserade, och då operationen ofta sker kollektivt föreligger även risk för hiv-infektion. Många flickor dör i samband med stympningen. Ofta leder ingreppen till cystor, fistlar, ständiga urinvägsinfektioner, svårigheter att urinera, kroniska underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet, smärtsamma menstruationer m.m. Komplikationer under graviditeten är vanliga eftersom normala test och undersökningar är svåra att göra. Många kvinnor får dessutom allvarliga psykiska problem.
Könsstympning är förbjudet enligt svensk lag. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för.
Det bor drygt 5.000 flickor, varav cirka 2.000 är under sju år, i Sverige som ursprungligen kommer från länder där könsstympning praktiseras. Flertalet kommer dessutom från länder där bruket är så utbrett att mellan 80 och 100 procent av kvinnorna i dessa länder är könsstympade. Dessa flickor är barn i riskzonen. Många människor som har invandrat till och bosatt sig i ett annat land har en önskan om att någon gång återvända till hemlandet och då är det ofta hemlandets normer som återigen gäller. Det är en viktig förklaring till att man vill hålla traditionen vid liv. Mycket tyder också på att traditionens starka kraft medför att föräldrar som kommer från länder där könsstympning praktiseras och som får barn i Sverige kommer att fortsätta föra sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker utföra ingreppet under semestrar eller skollov på besök i hemlandet. Liknande erfarenheter finns i bl.a. Storbritannien, Frankrike och Danmark. I Storbritannien har man haft flera fall där flickor som är uppväxta i landet sänts hem och stympats under skollov. Den brittiska socialtjänsten har dessutom i flera fall varit inkopplad då man befarat att flickan skall åka till hemlandet för att stympas. I Frankrike har man haft flera dödsfall av flickor som stympats av operatörer som kommit till Frankrike och utfört handlingen.
Könsstympning är inte påbjuden i vare sig Koranen, Tora eller Bibeln. Den förekommer dock såväl bland kristna, muslimer som bland animister. Det är heller inte ovanligt att religiösa skäl anges för stympning. Vikten av könsstympning märks framför allt när det gäller unga kvinnors möjligheter att bli bortgifta. I de kretsar där könsstympning är tradition stöts icke stympade kvinnor ut ur gemenskapen och blir utsatta för förtal. I kampen mot könsstympning är det därför viktigt att nå männen – först när de accepterar att gifta sig med en icke stympad kvinna kan det bli en förändring. Vi måste också nå de äldre kvinnorna, som ser stympningen som en naturlig del av kvinnligheten och för denna syn vidare till sina döttrar. Barn- och skolhälsovården har också i detta sammanhang stor betydelse både för att upptäcka problem och för att ge flickor bättre kunskaper och behandling.
Förebyggande åtgärder är viktiga, särskilt då mörkertalet kan antas vara stort. Detta förebyggande arbete mellan skola, socialtjänst, fritidsgårdar, dagis och polis måste intensifieras. Likaväl som anmälningsplikt föreligger för skolans personal när man upptäcker att barn far illa bör anmälningsplikt föreligga om det upptäcks eller misstänks att flickor genomgått könsstympning.
Under sommaren har ett stort antal fall av sexuella övergrepp på kvinnor uppmärksammats i media. Bara under helgen 2–3 augusti anmäldes fyra fall. Enligt Svenska Dagbladet (8/8) har Stockholmspolisen bara under juni och juli månad fått in 99 anmälningar om fullbordade våldtäkter. De sexuella övergreppen fortsätter att rapporteras och visar inga tendenser på att minska.
På tio år har antalet anmälda våldtäkter och våldtäktsförsök ökat med 52 procent bara i Stockholms län.
Det finns olika typer av våldtäkt: Överfallsvåldtäkter och våldtäkter där offret känner gärningsmannen sedan tidigare. Gemensamt för de båda typerna är att det är svårt att bevisa våldtäkt i domstol. Under 2002 anmäldes fler fall av våldtäkt än något år dittills. Trots detta dömdes bara en misstänkt av tio för brott. En avhandling vid Stockholms universitet visar samma resultat. Under åren 1995 till 1998 anmäldes 215 våldtäkter till Citypolisen i Stockholm. Bara 17 anmälningar – åtta procent – ledde över huvud taget till åtal. I 147 av fallen inleddes inte ens någon förundersökning.
Enligt doktorsavhandlingen har kvinnans person stor betydelse för om åtal väcks eller inte. Sannolikheten är högst om fallet rör en överfallsvåldtäkt på en något äldre kvinna med hög social status och den misstänkte är brottsbelastad sedan tidigare eller av utomeuropeisk börd. Är kvinnan i tonåren, har berusat sig själv, uppträtt ”sexuellt utmanande” och är något bekant med mannen, har hon sämre förutsättningar för att få upprättelse. Väl i rättegångssalen utsätts kvinnan också ofta för frågor som rör hennes klädsel, beteende före våldtäkten och sexuella vanor. Motsvarande frågor ställs sällan till den tilltalade.
En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld måste också ge kvinnor som blir misshandlade av närstående ett bättre skydd. Det är inte acceptabelt att regeringen möjliggjort att den som slår sin partner inte regelvis döms till fängelse. Reglerna om samhällstjänst har kommit att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig undan ett frihetsberövande straff. Enligt vår uppfattning måste lagen ändras så att det inte längre råder någon tvekan om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff.
Tillsammans med stödåtgärder för de misshandlade kvinnorna är det ett effektivt sätt att öka tryggheten för kvinnor. Vi anser också att det i detta sammanhang är nödvändigt att uppmärksamma barnen. Där det förekommer kvinnomisshandel är också risken stor för att det förekommer misshandel av barn. Vidare tar barn själsligt mycket illa vid sig av att se en förälder misshandla den andra. Inte sällan tar små pojkar efter förövarens beteende. Kunskaperna om hur barn påverkas av våld i hemmet har utvecklats under senare år och det är viktigt att de rättsvårdande instanserna tar till sig denna kunskap.
Vi vill öka antalet poliser. Det skall finnas tillräckligt många poliser för att de dels skall vara synliga där brott begås, på de tider brott begås, dels för att de snabbt skall kunna rycka ut vid anmälan om kvinnomisshandel.
Vi vill göra häktning obligatorisk redan vid försök till brott där straffsatsen är minst två år.
Män som slår kvinnor skall dömas till fängelse, inte till samhällstjänst. Dessa män skall också erbjudas en effektiv behandling på anstalterna.
Straffsatsen för överträdelse av besöksförbud måste skärpas för att inskärpa allvaret i att utsätta en annan för trakasserier och hot. Man skall kunna dömas till ansvar även i ringa fall.
Övervakningen av besöksförbud måste förbättras. Vi vill införa möjlighet att använda elektronisk fotboja vid besöksförbud för att öka tryggheten för den utsatta personen, oftast kvinnan.
Attityder grundläggs hos barn redan i ung ålder. Skolan har, i samarbete med föräldrarna, ett stort ansvar för hur barn ser på och tilltalar varandra. Könsord och nedsättande tillmälen är inte acceptabelt beteende. Man måste vara vaksam på sådant beteende hos barnen redan i förskolan. Kränkningar av andra får aldrig accepteras.
Vi förordar tidiga reaktioner mot barn som beter sig kränkande mot andra, genom tillmälen eller antastande.
Vi föreslår också att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal. I dag åtalar en åklagare för förolämpning om det anses påkallat ur allmän synpunkt och om brottet avser anspelning på någons ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning. Det skall likaledes vara straffbart att anspela på någons kön eller sexuella vandel. På detta sätt markerar vi att det inte är acceptabelt att kalla sina klasskamrater eller andra flickor/kvinnor för ”hora”. Behandling av flickan/kvinnan som leder till att hon förbises, räknas bort, diskrimineras eller misshandlas är ej heller acceptabelt.
Det skall finnas möjlighet till och resurser för att utrusta hotade kvinnor med larmpaket, skyddad identitet och i förekommande fall livvakt.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |