Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende hur domar med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp.
Innehav av narkotika är olagligt i Sverige och därför är det också möjligt att döma en person för narkotikabrott. Från Folkpartiets sida stöder vi kriminalisering av narkotika, inte för att vi vill straffa utslagna människor utan för att vi vill garantera att så många som möjligt får vård. Tvångsingripande är försvarligt, när en missbrukare är farlig för sig själv och för sin omgivning. Lagen om vård av missbrukare (LVM) ger möjlighet till tvångsomhändertagande. Dessutom har domstolarna möjlighet att, då påföljd bestäms i brottmål, föreskriva att den dömde skall bli föremål för vård med syfte att komma ifrån missbruket.
Allt fler uppgifter från människor som har kontakt med missbrukare tyder på att uppföljningen av narkotikadomar inte alltid fungerar tillfredsställande. Exempel finns på att domar, där drogavvänjande behandling föreskrivits, inte verkställs. Om missbrukaren inte accepterar behandlingen – eller inte infinner sig till möten – kommer inte någon snabb och tydlig reaktion från ansvariga myndigheter. Vittnesbörd om att personer som dömts till vård utan konsekvenser kan utebli från behandling är mycket oroväckande. Följden kan bli ett fortsatt missbruk och i värsta fall en tidig död.
Någon tillgänglig statistik som visar hur narkotikadomar verkställs och följs upp finns inte. Däremot talar statistiken sitt tydliga språk, dels att antalet svårt belastade narkotikamissbrukare har ökat i landet, dels att antalet vårdplatser avsedda för denna kategori av missbrukare har minskat. Nedskärningen av missbrukarvården är en av de mest drastiska förändringarna i välfärdspolitiken de senaste tio åren. Öppenvården har ökat medan institutionsvården minskat, och det är mycket oklart om öppenvården verkligen når de missbrukare som på grund av sitt missbruk inte vill samarbeta.
Det behövs insatser inom många områden för att stärka kampen mot drogmissbruket. En insats vore att ta reda på hur verkligheten ser ut i fråga om vad narkotikadomar leder till.
Osäkerheten om huruvida narkotikadomar verkställs eller följs upp kräver ett snabbt utredningsuppdrag,. Det borde vara möjligt att gå igenom ett antal fall av narkotikadomar och se vilken vård missbrukaren fått. Med utgångspunkt från detta är det sedan lättare att komma med beslut om ändrade rutiner och annan organisation. Varje gång en missbrukare går under eller dör är det en tragedi, och det är en ännu större tragedi varje gång någon kunde ha räddats genom beslut om bättre och kraftfullare vård.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Tina Acketoft (fp) |
|
Allan Widman (fp) |