Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny Göteborgsutredning som helt uppfyller kraven oberoende samt fokuserar på de i motionen upptagna ännu outredda områdena.
Händelserna i Göteborg sommaren 2001 var en katastrof för demokratin och det öppna samhället. Den obehagliga konfrontation som skedde utsatte många människor, poliser och enskilda medborgare, för hemska upplevelser och ruckade tilltron till det öppna och fredliga samhället hos många fler.
Det politiska ansvaret för att detta inte återupprepas ligger hos riksdag och regering och för att vi ska kunna ta detta ansvar så krävs det att vi har modet att se sanningen som den är, utan fördomar och skygglappar. I den mån problemen ligger i att vissa demonstrerande ungdomar har fördomar och hat mot poliser så måste vi diskutera detta, i den mån problemen ligger i att enskilda poliser har fördomar och hat mot demonstrerande ungdomar måste vi våga att diskutera även detta. Det är inte genom att blunda och förtiga som vi kan skapa en förändring, det är genom att se med öppna ögon. Att artigt vända bort blicken för att inte förolämpa vissa statsanställda leder in på en farlig väg. Då sanktionerar man fördomar och undergräver legitimiteten hos polisen.
Göteborgskommittén lade tisdagen den 14 januari fram sitt slutbetänkande. Avsikten med utredningen var att göra en översyn av polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang. Göteborgskommittén har lagt ner ett omfattande och gediget arbete på att kartlägga de faktiska händelseförloppen under demonstrationen vid Ecofinmötet i Malmö och vid händelserna under EU-toppmötet i Göteborg. Polisen får mycket svidande, men fullt berättigad, kritik. Dessvärre saknas en djupare analys av skälen till varför felaktigheter begåtts inom polisen. Kommittén diskuterar motiv och argument hos de politiska huliganerna, men väljer att bortse från den stora och svåra frågan om enstaka polisers fördomsfulla och i enstaka fall till och med hatiska inställning till politiskt aktiva ungdomar inom miljö-, freds- och solidaritetsrörelsen samt frågan om polisledningens närmast militära syn på Göteborgsmötet som ett fältslag som det gällde att vinna.
Även om man inte på något sätt kan ursäkta de stenkastande huliganerna eller frånta dem ansvar för våldsanvändandet i Göteborg så torde polisledningens och enskilda polisers handlande ha spelat en avgörande roll för händelseutvecklingen.
Det är uppenbart att det hos den lilla klick av huliganer som deltog i kravallerna i Göteborg fanns en fördomsfull och hatisk attityd gentemot polisen. De demokratiska utomparlamentariska rörelserna har dragit slutsatser av detta genom att bli hårdare i sin icke-våldslinje. På samma sätt måste samhället dra slutsatser av att motsvarande problem med fördomar och hat mot demonstranter i största allmänhet verkar finnas inom delar av polisen och hos enskilda polismän.
Polisen verkade i Göteborg tillämpa en teori om demonstranterna som en homogen fiende som det gällde att oskadliggöra. På det sättet gjorde sig polismakten i mångas ögon till en politisk snarare än en ordningsupprätthållande aktör och förlorade därmed en stor del av sin legitimitet, även hos många av de fredliga demonstranterna.
Insatsen mot Hvitfeldtska som var startskottet för oroligheterna betraktades till exempel, även av de flesta fredliga demonstranter, som ett angrepp på demokratin. För många där och då var det en händelse i paritet med om polisen hade belägrat riksdagen och förvägrat ledamöterna att sammanträda. Många av de ungdomar som rest till Göteborg hade gjort det för att för första gången i sina liv använda sig av sin demokratiska rätt att uttrycka sin åsikt. Hvitfeldtska var en del av den demokratiska infrastruktur som de kändes sig delaktiga i. Flera tusen personer som inte bodde på Hvidfeldtska, men som kände personer som bodde där eller som skulle ha deltagit eller deltog i demokratiska politiska aktiviteter under dagarna i Göteborg kände sig därigenom kränkta och rättslösa. En känsla av att polisen ämnade störa eller omöjliggöra det demokratiska och fredliga utomparlamentariska arbetet spred sig i vida kretsar.
Att polisledningen uppenbarligen inte har kunnat begripa en sådan elementär sak är besynnerligt. När representanter för Miljöpartiet besökte polishuset medan insatsen pågick möttes de av en märkligt aningslös attityd från polisledningens sida gällande de politiska följderna av insatsen som de beskrev som en normal polisprocedur som de jämförde med att bryta sig in i en lägenhet för att fånga en bankrånare.
Håkan Jaldung har förutom den hotbild polisen såg vid det aktuella tillfället motiverat insatsen med att polisens insats skulle kunna ”paralysera de militanta gruppernas handlingsförmåga” (Kommitténs utredning). Han uttalade även om skolan: ”Alla som finns där är inblandade i detta. Nästan alla i alla fall.” (”Göteborgskravallerna och Processerna” Manifest 2002.) Flera miljöpartister som försökte tala med enskilda poliser under de aktuella dagarna har berättat att poliser uttalade sig på ett sätt som klargjorde att de såg alla demonstranter som medskyldiga till stenkastning.
Uppenbarligen har polisledningen också utan tvekan trott på historier som att våldsamma grupperingar skulle ha ”tagit över” Hvitfeltdska eller att den majoritet av de politiskt aktiva ungdomarna som drev en hård icke-våldslinje skulle ha tolererat att människor på Schillerska gick omkring med skjutvapen. Båda historierna är häpnadsväckande i sin naiva fördomsfullhet. Vi talar om ungdomar som har en extremt stor politisk och personlig integritet och som är beredda att avsätta mängder med tid för att diskutera varje detalj i demonstrationsparoller och policyer. Skulle de åka till Göteborg för att protestera mot EU:s brist på demokrati och samtidigt låta sig styras av den lilla minoriteten våldsverkare?
På samma sätt är historien med vapnen på Schillerska ytterligt märklig. Där var polisens uppgiftslämnare, enligt utredningen en person som gått förbi Schillerska, gått in i huset, gått upp två trappor och genast träffat på tre tyska eller holländska personer som laddade handeldvapen och talade om att skjuta poliser. Personen ifråga måste haft en otrolig tur eller en livlig fantasi eftersom ingen annan, vare sig av de som bodde i huset eller de poliser som sedan stormade in, såg en skymt av dessa.
Att ta ställning för icke-våld är inte alltid lätt. Att stå för en sådan åsikt fordrar mod och integritet. Om det var så enkelt som polisen påstår att få syn på vapen på Schillerska så skulle de som hade vapnen med sig ha blivit utkastade väldigt snabbt.
För att tro på historierna om våldets övertagande av Hvidfeltdska och den plötsliga vapentoleransen hos den stora majoriteten ickevåldsförespråkare på Schillerska så måste man ha en extremt märklig syn på demonstranterna som åkte till Göteborg. Man måste vara fast och fullt övertygad om att det rörde sig om en homogen grupp på 50 000 våldsbenägna eller våldstoleranta demonstranter som det gällde att konfrontera och lagföra.
Det är mot bakgrund av detta svårt att frigöra sig från misstanken att polisens insatser vid Hvitfeldtska och Schillerska var mer styrd av polisledningens vilja att göra sådana insatser än av det faktiska lägets krav. En rad händelser under dagarna i Göteborg illustrerar enskilda polismäns inställning. Det gäller exempelvis när en bil med mötesmaterial stoppades av polisen på lördagen efter Göteborgsaktionens lagliga och fredliga demonstration. Vid det tillfället började polisen vandalisera Miljöpartiets flaggor och banderoller utan att bry sig om att efterforska vilken organisation bilen tillhörde. Det var först när en av passagerarna i bilen visade sin riksdagslegitimation som vandaliseringen upphörde. Fler exempel kan nämnas. Grön Ungdoms språkrör Zaida Catalán blev oprovocerat slagen och förolämpad av polis inne på Fritt forums område när hon stod och pratade i mobiltelefon. Carl Schlyter som arbetar i EU-parlamentet för Gröna Gruppen och sitter i Miljöpartiets partistyrelse, blev frihetsberövad och körd till häkte när han satt på kajkanten vid Victoriabron. Båda dessa hade vid tillfällena tröjor med texten ”ickevåld” på sig. Dessa händelser är ändå, och det bekräftar såväl de anmälningar mot polisen som kom in efter händelserna i Göteborg samt kommitténs rapport, bara toppen av ett isberg där många har blivit behandlat betydligt brutalare, exempelvis i samband med aktionen mot Schillerska.
När det gäller polisens attityd till demonstranterna konstateras i utredningen bara: ”Det har framkommit flera exempel på att polisen under kommenderingarna i såväl Malmö som Göteborg använde ett kränkande språk mot demonstranterna och andra enskilda. Polisledningen måste med kraft motverka sådana attityder.” De attityder det pratas om är de som kommer till uttryck i tillmälen mot demonstranter som ”kommunistfitta” eller ”veganjävel”. Vad utredningen totalt tycks ha missat är att dessa attityder för tusentals oskyldiga politiskt engagerade människor var ett av de bestående minnena av händelserna i Malmö och Göteborg. Vad det har gjort för dessa människors tilltro till polisen och i förlängningen hela samhället går bara att spekulera kring.
Vi tvivlar på att ledamöterna i kommittén verkligen har förstått vilken skräck som härskade i Göteborg under mötesdagarna, där många politiskt engagerade människor gömde sig i lägenheter och på hotellrum inför något som de uppfattade som en fri jaktsäsong på demonstranter eller vilken rädsla som fanns för att polisen nästa gång kanske skulle rusa in eller belägra deras eget möte eller deras eget övernattningsställe.
Som poeten Bob Hanson så träffande uttryckte det medan han själv befann sig i Göteborg: ”Vem ska man ringa när det är polisen man är rädd för?”
Slutligen krävs några ord om polisledningens attityd efter händelserna i Göteborg. Vi inom den demokratiska utomparlamentariska rörelsen har gång på gång och i hårda ordalag tagit avstånd från stenkastare och våldsanvändare, men från polisens håll kommer bara tystnad. Ingen av de hundratals oskyldigt frihetsberövade, förolämpade eller, som i Zaida Cataláns fall, slagna, har fått ens en ansats till förståelse eller ursäkt från polisens håll. Man har blivit erbjuden pengar, men förvägrats en ursäkt. Delar inom poliskåren tycks anse att vem det än var som var i Göteborg för att säga sin politiska mening, var en potentiell kriminell som därmed fick skylla sig själv om man kom i vägen för polisens aktioner eller blev skrämd av dessa. I utredningen uttrycks polisens inställning vid demonstrationen i Malmö med orden: ”Om man vistas med bråkmakare är man själv att räkna som en sådan.”
Polisens konfrontationsstrategi i Göteborg hade inte den avkylande effekt som Jaldung och den övriga polisledningen uppenbarligen hoppades på. Som jämförelse till händelserna i Malmö och Göteborg kan nämnas den norska polisens insatser i Oslo under världsbanksmötet sommaren 2002. Där hade polisen som taktik att hålla en extremt låg profil. En demonstration med över 10 000 deltagare, en reclaim the streets-fest med flera tusen deltagare mitt inne i staden samt konserter och andra evenemang avhölls utan den minsta tillstymmelse till bråk.
Göteborgskommittén har gjort ungefär två tredjedelar av det utredningsarbete som behövdes efter händelserna i Göteborg. Det är en väl genomförd tvåtredjedelsutredning. Vad som nu behövs är en utredning som inte styrs så hårt av det politiska etablissemanget utan istället är oberoende och därför utan politiska låsningar kan syna bland annat de attityder och teorier om samhället som präglar polisens arbete. Detta är av största vikt om vi på allvar vill påbörja arbetet med att återuppbygga förtroendet för polisen och samhället bland de som var i Göteborg, om vi vill bryta polariseringen i debatten och om vi vill söka en nivå av dialog och samförstånd. Inte minst förtjänar den stora majoritet av poliser som inte har en fördomsfull inställning till utomparlamentariska grupper att arbeta i en poliskår som med full legitimitet kan genomföra sin uppgift. Göteborgskommitténs rapport får inte bli ett målsnöre, den måste bli ett startskott för ett mycket större arbete.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |